Då vårt parti bemäktigade sig regeringen, förutsåg vi tillfullo alla de svårigheter, som vi gick till mötes. Kriget hade i ekonomiskt avseende totalt ödelagt vårt land. Revolutionen hade förstört den gamla, administrativa apparaten, utan att ha haft tid att skapa en ny i stället. Det tre år långa kriget hade dragit miljoner av arbetare från deras verksamhet, deklasserat dem och gjort dem psykiskt rotlösa. Den oerhörda militärindustrin, som byggts upp på en otillräckligt förberedd ekonomisk grundval, slukade folkets livskraft. Att demobilisera denna industri var förenat med de största svårigheter. Företeelser, som vittnade om ekonomisk och politisk anarki, kunde iakttas överallt i landet. De ryska bönderna hade under århundraden på ett elementärt sätt sammansmidits genom den i landet härskande barbariska disciplinen och prässats tillsamman genom trycket ovanifrån i form av tsarismens järnhårde disciplin. Den ekonomiska utvecklingen hade undergräft den förra, revolutionen störtade den senare. I psykologiskt avseende betydde revolutionen, att det mänskliga personlighetsmedvetandet vaknade bland bondemassorna. Att detta uppvaknande tog anarkiska former var en oundviklig följd av det föregående förtrycket. För att upprätta en ny ordning, som vilar på de arbetandes egen kontroll av produktionen, måste man slå in på en väg, lom fast och oavbrutet bryter ned revolutionens anarkiska yttringar.
Men å andra sidan vill de besittande klasserna, även om de trängts undan från regeringen, ingalunda uppge sina positioner utan kamp. Revolutionen gav frågan om privategendom av jord och produktionsmedel dess radikalaste utformning, det gällde ju liv och död för utsugarklasserna. I politiskt avseende betyder detta ett förbittrat, oavbrutet, än hemligt, än öppet medborgarkrig. Men inbördeskriget i sin tur ger oundvikligen näring åt alla anarkiska tendenser hos de arbetande massorna. När industrin, finansväsendet, samfärdseln och livsmedelsanskaffningen råkat i förfall, ställer ett långvarigt medborgarkrig de största svårigheter i vägen för varje produktivt organisatoriskt arbete. Men trots allt detta har sovjetregeringen full rätt att med förtröstan skåda mot framtiden. Endast en noggrann beräkning av landets alla inkomster, endast en rationell, det vill säga, en enligt allmän plan utarbetad organisation av produktionen, endast en förnuftig och sparsam fördelning av alla produkter kan rädda landet. Och detta är socialism. Vårt land står inför alternativet: antingen sjunka ner till en koloni, eller gå mot en socialistisk pånyttfödelse.
Kriget har underminerat hela den kapitalistiska världen. Däri består vår oövervinneliga kraft. Den imperialistiska ring, som pressar oss samman, kommer att sprängas av den proletariska revolutionen. Vi tvivlar icke ett ögonblick på detta, lika så litet som vi under de långa årtionden, då vi drev vår underjordiska verksamhet, tvivlade på tsarismens oundvikliga fall.
Att kämpa, att sluta leden tillsamman, att upprätta arbetsdisciplin och socialistisk ordning, att stegra produktiviteten och att aldrig rygga tillbaka inför hindren – det är vår paroll. Historien arbetar för oss. Förr eller senare måste den proletariska revolutionen bryta ut i Europa och Amerika. Då bringar den frälsning icke blott för Ukraina, för Polen, Litauen, Kurland och Finland, utan för hela den lidande mänskligheten.