Under de första dagarna efter det fredsförhandlingarna avbrutits tvekade den tyska regeringen och visste icke på vilken väg den skulle inslå. Politikerna och diplomaterna tog ögonskenligen för givet, att man nu nått sitt främsta syfte, och att ingen orsak förelåg att jaga efter våra underskrifter. Men militärpartiet stod i varje fall berett att spränga de gränser, som den tyska regeringen stakat ut i Brest-Litowsk-fördraget. Professor Kriege, en medlem i den tyska delegationen, yttrade till en av våra delegerade, att ingen frammarsch av tyska trupper i Ryssland kunde komma i fråga under de nu rådande förhållandena. Greve Mirbach, som vid denna tid stod i spetsen för den tyska missionen i Petrograd, avreste till Berlin, efter att ha avgivit en försäkran, att överenskommelsen om utväxlingen av krigsfångar nu stod fast. Men allt detta hindrade i alla fall icke general Hoffman kitt på femte dagen efter Brest-förhandlingarnas avbrytande förklara vapenstilleståndet upphävt, varvid han beräknade den överenskomna uppsägningstiden postnumerando, således från det sista plenum i Brest-Litowsk. Det vore förvisso (tämligen malplacerat att här onödigt ge luft åt moralisk harm River denna nedrighet; det hela går utmärkt ihop med den allmänna diplomat- och militärmoralen hos de härskande klasserna.
Den nya tyska framryckningen ägde rum under sådana betingelser, som rent ut sagt hotade Ryssland med undergång. I stället för den överenskomna uppsägelsefristen om en vecka erhöll vi en på blott tvenne dagar. Denna omständighet åstadkom panik inom armén, som redan därförutan befann sig i kronisk upplösning. Om motstånd kunde man knappast tala Soldaterna ville inte tro, att tyskarna, sedan vi förklarat att krigstillståndet upphört, vidare komme att gå till angrepp. Det paniska återtåget paralyserade viljan till och med hos de enstaka truppavdelningar, som varit beredda till strid. I Petrograds och Moskvas arbetarkvarter kom vreden över den förrädiska och i sanning rövaraktiga tyska framstöten kraftigast till uttryck. Under dessa händelsedigra dagar och nätter stod arbetarna färdiga att i tiotusental rycka in i armén. Men den, organisatoriska förmågan brast. De smärre frikårer, som var fyllda av entusiasm, måste redan efter de första allvarliga sammanträffningarna med de reguljära tyska trupperna övertyga sig själva om sin oförmåga. Och så spred sig modlösheten vidare. Den gamla armén var sedan länge ödelagd, och sönderföll i små avdelningar, som sökte att barrikadera alla vägar och knutpunkter. Att skapa en ny armé måste taga lång tid i detta land, som stod totalt utmattat, med en fruktansvärt ödelagd industri och med förstörda samfärdsmedel. Det enda betydande hindret för tyskarnas frammarsch var de väldiga sträckorna...
Den österrikisk-ungerska regeringen hade sin uppmärksamhet riktad främst på Ukraina. Radan vände sig genom sin delegation till centralmakternas regeringar med direkt anhållan om militär hjälp mot sovjets, som under tiden hade segrat i hela Ukraina. På så sätt öppnade Ukrainas småborgerliga demokrati frivilligt portarna för främmande invasion, för att sålunda erhålla bistånd i sin kamp mot arbetarklassen och de fattiga bönderna.
Samtidigt sökte Svinhuvuds regering de tyska bajonetternas bistånd mot det finländska proletariatet. Den tyska militarismen åtog sig inför all världen bödelsrollen mot arbetar- och bonderevolutionen i Ryssland.
Inom vårt parti förekom skarpa debatter i frågan, om vi skulle under de rådande förhållandena foga oss efter det tyska ultimatum samt underteckna det nya fördraget, som – därpå tvivlade ingen av oss – naturligtvis innehöll hårdare villkor, än de, som vi ställdes inför i Brest-Litowsk. Den ena riktningens representanter förfäktade, att det vore meningslöst att för ögonblicket, då tyskarna gjort sig skyldiga till beväpnad inblandning i inre strider på republikens område, skapa ett fredstillstånd för en del av Ryssland och ställa sig passivt avvaktande, medan i norr och söder de tyska trupperna skulle upprätta borgerlig diktatur. Den andra riktningen, vars ledare var Lenin, fann, att varje uppskov, varje även så kort frist var av största betydelse för att kunna hämta andan och, skrida till att befästa och förstärka Rysslands defensivkraft. Sedan vår oförmåga att i ett givet ögonblick värja oss inför den fientliga invasionen på ett så tragiskt sätt kommit i dagen inför hela landet och all världen, måste ett fredsslut fattas såsom påbjudet av den hårda nödvändighetens lag. Det vore naivt att i detta fall låta leda sig ensamt av den abstrakta, revolutionära moralen. Vår uppgift är icke att gå under med högsta ära, utan att segra. Den ryska revolutionen vill leva, måste leva och är skyldig att med alla de medel, som står till dess förfogande; söka att undvika en kamp, som går över dess krafter, för att vinna tid – i sin väntan på att den revolutionära rörelsen i Västeuropa komme till dess hjälp. Den tyska imperialismen befinner sig ännu i hårdaste tvekamp med Englands, Frankrikes och Amerikas imperialism. Allenast denna omständighet möjliggör ett fredsslut mellan Ryssland och Tysk land. Denna situation måste begagnas. Revolutionens väl – är vårt främsta bud. Vi måste anta en fred, som vi icke förmår avböja; vi måste säkra oss om en frist, som bör utnyttjas till trängande arbete inom landet och i synnerhet för att skapa en armé.
På det kommunistiska partiets kongress, liksom på den fjärde sovjetkongressen segrade fredsanhängarna. Till dem slöt sig flera av dem, som ännu i januari ansett det vara omöjligt att underteckna Brest-Litowsk-fördraget. ”Då”, sade de, ”hade våra underskrifter av de engelska och franska arbetarna tagits som en ynklig kapitulation, utan att ens försöka en kamp. Till och med de nedriga insinuationer, som serverades av de engelska och franska chauvinisterna, och vilka gick ut på att beskylla sovjetregeringen för hemliga överenskommelser med tyskarna, hade – ifall fredsfördraget undertecknats – kunnat vinna tilltro i vissa västeuropeiska arbetarkretsar. Men efter det vi vägrat att underteckna fredsfördraget, efter det nya, tyska överfallet, efter våra försök att sätta en damm för denna frammarsch, och efter det vår militära svaghet med förskräckande tydlighet blottats inför hela världen, kan ingen mer beskylla oss för att ha kapitulerat utan försök till motstånd.” Brest-Litowskfördraget i dess andra, skärpta upplaga vart så undertecknat och ratificerades.
Under tiden fortsatte bödelsknektarna sitt arbete i Ukraina och Finland. Härigenom hotar de, ju längre tiden lider, alltmera Storrysslands centrum. Detta gör, att frågan om Rysslands existens som ett oavhängigt land numera är oskiljaktigt förenad med frågan om den europeiska revolutionen.