Under ett historiskt, nattligt sammanträde antog den andra allryska sovjetkongressen dekretet om freden. Först vid denna tid befäste sig sovjetregeringens makt i landets viktigaste delar. Men antalet av dem, som i utlandet trodde på dess makt, var försvinnande litet. Vid sammanträdet antogs dekretet enhälligt, men detta ansågs av de flesta som enbart en politisk demonstration. Förmedlarna skränade i alla gathörn, att praktiska resultat icke var att vänta av vår revolution, ty å ena sidan komme icke de tyska imperialisterna att erkänna oss och således icke heller att underhandla med oss, å andra sidan komme ententen att förklara oss krig, emedan vi öppnat underhandlingar om separatfred. I dessa profetiors tecken tog vi de första stegen mot en allmän demokratisk fred. Den 26 oktober (8 november) antogs dekretet, när Kerenski och Krasnoff stod utanför Petrograds portar. Redan den 7 (20) november vände vi oss radiotelegrafiskt till våra förbundna, liksom till våra motståndare med förslag om allmänt fredsslut. Som svar därpå vände sig ententens regeringar via sina militära agenter till den dåvarande högsta befälhavaren, general Duhonin, med förklaring att alla vidare steg nå vägen mot separatfred skulle draga de svåraste följder med sig. Vi svarade på denna protest av den 11 (24) november med vårt ”Upprop till alla arbetare, soldater och bönder.” I detta upprop förklarade vi, att vi under inga omständigheter skulle tillåta vår armé att offra sitt blod för den utländska bourgeoisiens skull. Vi avvisade de västeuropeiska imperialisternas hotelser och åtog oss ansvaret för fredspolitiken inför den internationella arbetarklassen. Men främst publicerade vi, i överensstämmelse med våra principiellt avgivna löften, de hemliga fördragen och förklarade, att vi fördömde allt, som stod i strid med folkmassornas i alla länder intressen.
De kapitalistiska regeringarna försökte att utspela våra avslöjningar som vapen mot varandra, men folkmassorna har förstått vårt handlingssätt och gillat det. Icke en enda social-patriotisk tidning djärvdes, så vitt oss är bekant, protestera mot det faktum att arbetar- och bonderegeringen i grund växlade de diplomatiska metoderna, och att vi helt avstod från alla de tidigare nedrigheterna och ohederliga manipulationerna. Vår diplomati ställde som sitt mål att upplysa folkmassorna, att öppna deras ögon för regeringarnas politiska karaktär och sammansmida folken i gemensam kamp och hat mot den borgerligt-kapitalistiska ordningen. Den tyska borgerliga pressen förebrådde oss för att ”förhala” fredsunderhandlingarna, men alla folk följde med girig uppmärksamhet dialogen i Brest-Litowsk; – och därigenom befordrades fredssaken genom de 2 1/2 månad långa fredsunderhandlingarna på ett sätt, som de ärliga bland våra motståndare måste ge oss erkännande för. För första gången ställdes fredsfrågan här på en plattform, som icke mera kunde, varken genom förskjutningar eller intriger smusslas undan bakom kulisserna. Den 22 november (5 december) undertecknade vi överenskommelsen om inställandet av alla krigsoperationer längs hela fronten från Östersjön till Svarta havet. Ännu en gång vände vi oss till ententen med uppmaning att ansluta sig till oss och gemensamt med oss föra fredsunderhandlingarna. Inget svar gavs, om ock ententen denna gång avstod från att överösa ess med hotelser. Fredsunderhandlingarna öppnades den 9 (22) december, en och en halv månad efter antagandet av fredsdekretet. Helt och hållet gripna ur luften är alla de beskyllningar, som den korrumperade socialförrädiska pressen utkastade mot oss, att vi icke skulle ha satt oss i förbindelse med ententen. Under en och en halv månads tid underrättade vi ententen om varje vår åtgärd och besvor den oupphörligt att deltaga i fredsunderhandlingarna. Inför Frankrikes, Italiens, Englands folk är vårt samvete rent... Vi har gjort allt, vad i vår förmåga stod, för att förmå alla de krigförande länderna att deltaga i fredsunderhandlingarna. Skulden för att vi tvangs att börja underhandla om separatfred är således icke vår – den drabbar helt det imperialistiska Västeuropa, liksom de ryska partier, som under hela tiden förespådde den ryska arbetar- och bonderegeringens snara död och bönföll ententen att icke taga vårt fredsinitiativ på allvar.
Men i alla fall – den 9 december öppnades fredsunderhandlingarna. Vår delegation avgav en principiell förklaring, som drog upp grundlinjerna för en allmän demokratisk fred i noga överensstämmelse med dekretet av den 28 oktober (8 november). Motparten anhöll om sammanträdets avbrytande. Återupptagandet av förhandlingarna uppsköts gång på gång på Kühlmanns förslag. Det var tydligt att det beredde fyrmakternas delegation stora svårigheter att formulera svar på vår förklaring., Den 25 december (7 januari 1918) avgavs detta svar. Centralmakternas diplomater anslöt sig till den demokratiska formeln för en fred utan annexioner och kontributioner på grundvalen av folkens självbestämningsrätt. För oss stod det fullkomligt klart att detta var rena hyckleriet. Men vi hade inte ens väntat detta hyckleri från deras sida, ty som en fransk författare säger: hyckleriet är den tribut, som dygden avtvingar lasten. Enbart den omständigheten, att den tyska imperialismen ansåg det nödvändigt att skatta denna tribut åt demokratins principer, bestyrkte vår uppfattning, att läget inom Tyskland var tämligen allvarligt... Men om vi ock i allmänhet gjorde oss inga illusioner beträffande herrar Kühlmanns och Czernins demokratism – därtill känner vi de regerande klasserna i Tyskland alltför väl – så måste vi dock medge, att vi ansåg det omöjligt att skillnaden mellan den formel, som Kühlmann den 25 december behagat plagiera av den ryska revolutionen, och de faktiska fredsvillkoren skulle vara så avgrundsdjup. Dessa villkor presenterades av den tyska imperialismen med en skamlöshet, som vi i varje fall icke tidigare kunnat tänka oss.
På Rysslands arbetare gjorde Kühlmanns första svar ett oerhört intryck. Det uttyddes som ett resultat av de ledande klassernas inom centralblocket ängslan inför arbetarmassornas i Tyskland missnöje och tilltagande otålighet. Den 28 december ägde en kolossal arbetar- och soldatdemonstration rum i Petrograd för att fira den demokratiska freden. Men följande morgon återvände vår delegation från Brest-Litowsk och förde med sig dessa våldsfordringar, som herr von Kühlmann i centralmakternas namn och för att illustrera sin ”demokratiska” formel tillställt oss.
Vid första ögonkastet kan det synas obegripligt, att den tyska diplomatin alls uppställde sin demokratiska formel, då den ju ändå två, tre dagar senare öppet lade sin vargahunger i dagen. Det teoretiska meningsutbytet, som – mest på Kühlmanns eget initiativ – rörde sig om demokratins principer, var minst sagt vågat. Att centralmakternas diplomati inte hade många lagrar att skörda på detta område, det måste ha varit densamma klart redan på förhand. Men hemligheten i Kühlmanns hela diplomati låg däri, att denne herre var uppriktigt övertygad om, att vi gärna vore beredda att å vår sida spela fyrhändigt med honom. Därvid kalkylerade han ungefär så: Ryssland måste nödvändigt ha fred. Bolsjevikerna har nått makten, tack vare sin kamp för freden. Bolsjevikerna vill hålla sig kvar vid makten. Detta är dem möjligt blott om de sluter fred. Visserligen är de bundna av ett bestämt demokratiskt fredsprogram. Men vartill skulle världens diplomater tjäna, om icke för att göra svart till vitt! Vi tyskar skall göra situationen lättare för bolsjevikerna, genom att täcka våra plundringar med dekorativa formler. Den bolsjevistiska diplomatin har full orsak att icke närmare rota i sakernas politiska karaktär, eller rättare, att icke inför hela världen avslöja de lockande formlernas innehåll... Med andra ord, Kühlmann hoppades på en stillatigande underkastelse från vår sida. Han skulle återbörda ess våra sköna formler, vi skulle utan protest tillåta honom att införliva nya provinser och folk med Tyskland. Inför Tysklands arbetare skulle på så sätt den våldsamma annekteringen erhållit den ryska revolutionens sanktion. Men då vi under debattens gång klart visade, att det för oss icke gällde tomma ord eller att dekorativt utsmycka ett bedrägligt schackrande med folk och land, utan att vi tvärtom utan prut hävdade demokratiska mellanfolkliga principer – då fattade Kühlmann detta såsom ett i ont uppsåt förövat anslag mot hans idé om den tysta överenskommelsen. Ingenting i världen kunde förmå honom att taga tillbaka formeln av den 25 december, och i full förtröstan på sin byråkratiskt-juristiska logik ansträngde han sig, att inför hela världen visa, att vitt inte på minsta sätt skilde sig från svart, och att blott vårt onda uppsåt tvingade oss att nagla fast en dylik skillnad. – Greve Czernin, Österrike-Ungerns representant spelade under dessa förhandlingar en roll, som ingen mänska kunde kalla imponerande eller värdig. Oskickligt uppbar han sekundantens roll, och i kritiska ögonblick åtog han sig på Kühlmanns instruktion att formulera de mest grova och cyniska uttalanden. General Hoffmann förläna underhandlingarna en uppfriskande omväxling. Utan nämnvärd sympati för Kühlmanns diplomatiska förordningar stampade generalen takten till underhandlingarna med sin tämligen oborstade soldatstövel, kring vilken ofta komplicerade juristiska debatter utspann sig. Vi på vårt håll tvivlade inte att ögonblek på att just denna general Hoffmanns soldatstövel vore att betrakta som den allvarligaste realiteten vid dessa underhandlingar.
Herr Kühlmanns stora trumf vid förhandlingarna var radan i Kief, som hade en delegation utsänd till Brest-Litowsk. Småborgarna, som kommit till makten i Ukraina, tyckte att kapitalistiska regeringarnas i Europa ”erkännande” av deras stat var av utslagsgivande betydelse. Först erbjöd sig radan att stå ententeimperialisterna till tjänst, och erhöll även något fickpengar av dem. Därefter sände de sina representanter till Brest-Litowsk, för att bakom ryggen på Rysslands nationer avhandla om erkännandet av sin statliga självständighet. Kieffdiplomatin, som först nu beträdde vägen för ”internationell” existens, lade i dagen samma begränsade synvidd och samma moraliska nivå, som städse karaktäriserat Balkanhalvöns moskina politiker. Herrar Kühlmann och Czernin hyste naturligtvis inga illusioner beträffande dessa nya förhandlares utsikter att kunna hålla sig flytande. Men de kalkylerade med rätta att spelet genom Kieffdelegationens deltagande blev mera invecklat – och ingalunda till deras nackdel.
Vid sitt första uppträdande i Brest-Litowsk hade Kieffdelegationen betecknat Ukraina som en del av den vardande ryska federativa republiken. Detta beredde naturligtvis svårigheter för centralmakternas diplomater, som såg sin huvuduppgift i att göra Ryssland till ett nytt Balkan. Vid sitt andra uppträdande förklarade radans delegerade, efter den österrikisk-tyska diplomatins diktamen, att Ukraina numera avböjde att ingå i den ryska federationen och betraktade sig som en fullt oavhängig republik.
För att ge läsarna möjlighet att klart och åskådligt lägga sig in i den situation, som i fredsunderhandlingarnas sista ögonblick konfronterade sovjetregeringen, anser jag det ändamålsenligast att i huvuddrag återge det tal, som författaren till dessa rader i sin egenskap av folkkommissarie för utrikes angelägenheter höll den 14 (27) februari 1918 vid centrala exekutivkommitténs sammanträde.