Såsom marxister har vi aldrig legat i stoftet inför den formella demokratin. De demokratiska institutionerna icke blott skjuter klasskampen åt sidan i samhället, utan de ger ett högst ofullkomligt uttryck åt klassintressena. För de ägande klasserna står alltjämt otaliga medel till förfogande, varigenom de kan förfalska de arbetande folkmassornas vilja, länka den in på andra banor och utöva våld på den. Ännu ofullkomligare arbetar demokratins institutioner som uttryck för klasskampen under de betingelser, som framskapas av en revolution. Marx betecknade revolutionen såsom ett ”historiens lokomotiv”. Tack vare öppen och direkt kamp om regeringsmakten samlar de arbetande massorna på kortaste tid en mängd politiska erfarenheter och höjer sig i utveckling hastigt från en nivå till en högre. De demokratiska inrättningarnas tungrodda mekanism kan desto mindre hålla jämna steg med denna utveckling, ju större ett land är och ju ofullkomligare dess tekniska apparat.
Högersocialrevolutionärerna erhöll majoritet i konstituerande församlingen. Enligt parlamentarismens mekanik hade de bort överta regeringen. Men högersocialrevolutionärerna hade redan hela tiden före oktoberomstörtningen haft möjlighet att utöva regeringsmakten. Likväl undandrog sig detta parti regeringen och avträdde lejonparten däri till den liberala bourgeoisien. Till följd härav förlorade det sista återstoden av sin kredit hos folkets revolutionäraste lager. Detta skedde just i samma ögonblick, konstituantens numeriska sammansättning hade formellt förpliktat dem att bilda regering. Arbetarklassen och vid dess ,sida det röda gardet var djupt fientligt sinnat mot högersocialrevolutionärernas parti. Arméns övervägande flertal understödde bolsjevikerna. Landsortens revolutionära element delade sina sympatier mellan vänstersocialrevolutionärerna och bolsjevikerna. Matroserna, som spelat en så betydande roll under revolutionen, följde nästan uteslutande vårt parti. Högersocialrevolutionärerna var tvungna att utgå till och med ur de sovjets, som i oktober – således redan före konstituantens inkallande – ryckt makten till sig. Varpå skulle då ett ministerium ha stött sig, som bildats av den konstituerande församlingens majoritet? Bakom detsamma hade stått endast lantbefolkningens spetsar, de intellektuella och ämbetsmännen. Från höger hade de väl för en tid kunnat räkna på bourgeoisiens medhåll. Men en dylik regering hade stått alldeles utan möjligheter att utöva regeringsmakten. I det politiska livets koncentrationspunkt, Petrograd, hade denna regering från sitt första steg stött mot oöverstigliga hinder. Om under slika förhållanden sovjets underkastat sig de demokratiska institutionernas formella logik och överlåtit regeringen åt Kerenskis och Tjernoffs parti, så hade denna regering, redan tidigare komprometterad och dessutom maktlös, snarast åstadkommit en långvarig förvirring inom landets liv, för att sedan inom några veckor störtas genom ett nytt uppror. Sovjets beslöt att reducera följderna av ett slikt historiskt försenat experiment så vitt möjligt, och de upplöste den konstituerande församlingen samma dag denna sammanträdde.
Detta gav anledning till de skarpaste anklagelser mot vårt parti. Konstituantens upplösning verkade otvivelaktigt synnerligen oförmånligt inom västeuropas ledande socialistiska partikretsar. Där såg man i denna politiskt oundvikliga och nödvändiga åtgärd en partiintrig, ett slags tyranni. I en räcka uppsatser tog Kautsky med det honom ägnade pedanteriet upp till diskussion växelverkan mellan proletariatets socialistiskt-revolutionära uppgifter ock den politiska demokratins regim. Han bevisade, att det slutligen dock alltid är till nytta för den arbetande klassen att hålla fast vid den demokratiska byggnadens grundvalar. I stort sett är detta naturligtvis alldeles riktigt. Men Kautsky degraderar denna historiska sanning till en professorsbanalitet. Om det till sist ock är fördelaktigt för proletariatet, att hålla sin klasskamp, ja, sin diktatur inom ramarna för demokratin, så betyder detta långtifrån, att proletariatets historia alltid skulle möjliggöra eller ens tillåta någonting dylikt. Den marxistiska teorin innebär ingalunda, att historien alltid skapar sådana betingelser, som för proletariatet är fördelaktigast. Numera är det omöjligt att säga, vilket förlopp revolutionen tagit, om den konstituerande församlingen sammankallats under dess andra eller tredje månad. Det är högst sannolikt, att de då dominerande socialrevolutionärerna och mensjevikerna hade låtit sina partier kompromettera sig och konstituanten, både hos de aktivare lagren, som understödde sovjets, liksom även hos de mer efterblivna demokratiska massorna, vilka föreställt sig, att deras förhoppningar icke borde anknytas till sovjets, utan till konstituanten. Under sådana förhållanden hade upplösningen av konstituanten kunnat leda till nyval, som gett majoritet åt den vänstra flygeln. Men utvecklingen tog en annan riktning. Valen till konstituanten ägde rum i revolutionens nionde månad. Då hade klasskampen redan tillspetsats så att den genom ett våldsamt utbrott inifrån utåt sprängt de formella skrankorna för demokratin.
Proletariatet hade armén och de fattigare bönderna bakom sig. Dessa klasser befann sig i en öppen och bister kamp mot högersocialrevolutionärerna. Men den svårhanterliga mekaniken för de demokratiska valen gav åt detta parti – såsom speglande revolutionen före oktober -- majoritet inom konstituanten. Så uppkom denna motsats, som icke kunde finna sin lösning inom ramarna för den formala demokratin. Endast politiska pedanter, som icke gör sig räkenskap över klassmotsättningarnas revolutionära logik, kan inför denna efteroktober situation komma med banala påståenden om fördelen och nyttan för proletariatet av att hävda demokratin på bekostnad av klasskampen.
Historien ställde frågan vida mer konkret och skarpt utformad. Den konstituerande församlingen måste enligt sammansättningen av dess majoritet överlåta regeringens bildande till en Tjernoffs, en Kerenskis, en Tseretellis partigrupp. Men kunde denna grupp leda revolutionen? Hade den säkert eller helst något fotfäste hos den klass, som utgjorde revolutionens ryggrad? Nej, Revolutionens verkliga klassinnehåll hade utan prut huggit sönder sitt eget demokratiska skal. Och endast därigenom beseglades konstituantens öde. Dess upplösning visade sig vara den enda möjliga lösningen, en kirurgisk lösning visserligen, men den enda utvägen ur alla de motsägelser, som skapats, icke av oss, utan av hela det föregående händelseförloppet.