Medan detta tilldrog sig, spred telegrafen ut över världen bud om bolsjevikernas likviderade ”äventyr”, om Kerenskis intåg i Petrograd, där han med järnhand återställt ordningen. Samtidigt skrev den borgerliga pressen, som genom Kerenskitruppernas närmande fått nytt mod, om den fullkomliga demoraliseringen inom Petrograds garnison samt om kosackernas oavbrutna frammarsch. Dessa påstods vara försedda med starkt artilleri, och man siade om Smolni-institutets snara slut. Men värsta svårigheten för oss var, som sagt, avsaknaden av en inövad teknisk apparat och brist på personer, som gått i land med att leda de militära operationerna. Till och med de officerare, som av militär pliktkänsla följde sina soldater till deras positioner, avböjde posten som överbefälhavare.
Efter långa överläggningar beslöt vi oss för följande kombination. Garnisonskonferensen utsåg en kommission av fem personer, och åt denna anförtroddes den högsta kontrollen över alla operationer mot de kontrarevolutionära trupper, som tågade mot Petrograd. Denna kommission förenade sig senare med generalstabsöversten Murawjoff, som under Kerenski-regimen stått i oppositionen, och nu på eget initiativ erbjöd sovjetregeringen sina tjänster.
Under en kylig natt, den 30 oktober, begav vi oss per automobil ut till våra positioner i Murawjoffs sällskap. Längs landsvägen drog foror med proviant, furage och krigsmaterial samt artilleri. Allt detta ombesörjde arbetarna från skilda fabriker. Några gånger anhölls vår bil av röda gardets patruller, och våra passersedlar kontrollerades. Sedan oktoberrevolutionens första dagar var stadens alla automobiler rekvirerade, och utan intyg från Smolni kunde ingen automobil färdas inom staden eller i dess omgivning. Det röda gardets vaksamhet stod över varje beröm. Manskapet vakade omkring små stockeldar, stående vakt i timtal med geväret i hand. Anblicken av dessa unga, väpnade arbetare vid stockeldarna i snön var don bästa sinnebild för den proletariska revolutionen.
Ett mångtal kanoner stod uppställda i positionerna. Ej heller ammunition saknades. Den avgörande sammanstötningen försiggick just samma dag mellan Krasnoje Selo och Tsarskoje Selo. Efter en häftig artillerikamp vek kosackerna skyndsamt tillbaka. De hade stormat fram, blott så länge de inget hinder mött. Hela tiden hade man matat i dem de otroligaste lögner. Bolsjevikerna framställdes såsom grymma och brutala människor, vilka ville utlämna Ryssland till den tyske kejsaren. Man hade intalat dem, att nästan hela Petrograds garnison med oro väntade dem såsom sina befriare. Det första allvarliga motståndet åstadkom förvirring i deras led, och därmed var Kerenskis hela tilltag dömt att gå under.
Krasnoffs återtåg gav oss möjlighet att bemäktiga oss radiostationen i Tsarskoje Selo. Vi avgav genast ett radiotelegram om vår seger över Kerenskis trupper. (3)
Våra utländska vänner meddelade oss senare, att den tyska radiotelegrafstationen enligt högsta befäl icke upptagit detta radiotelegram. Den tyska regeringen reagerade sålunda på detta sätt inför oktoberhändelserna. Av fruktan för att dessa kunde framkalla en jäsning till och med i Tyskland undertrycktes detta meddelande. I Österrike-Ungern återgavs en del av vårt telegram och såvitt vi känner till blev det för hela Europa källan till budskapen om att Kerenskis olycksaliga försök att åter rycka till sig makten, fått en sorglig ändalykt. Det började sjuda bland Krasnoffs kosacker. De lät sända patruller till Petrograd, ja, till och med officiella delegerade till Smolni... Där kunde de övertyga sig om att i huvudstaden härskade fullständig ordning, och att denna ordning understöddes av garnisonen, som till sista man stod för sovjetregeringens sak. Demoraliseringen bland kosackerna tog en allt skarpare vändning, när de fick klart för sig hela vanvettigheten i företaget, att med en kavalleristyrka om något över 1,000 man inta Petrografi – ty den i utsikt ställda förstärkningen från fronten uteblev totalt ...
Krasnoffs trupper drog sig tillbaka till Gatsjina. Då vi nästa dag begav oss dit, var Krasnoffs stab egentligen redan tagen tillfånga av sina egna kosacker. Vår Gatsjina-garnison besatte alla viktigare punkter. Kosackerna däremot, även om de icke avväpnats, var på grund av sin sinnesstämning absolut oförmögna att bereda motstånd. De önskade blott en ting: att man skulle låta dem så fort som möjligt draga till sin hemort i Donområdet, eller åtminstone till fronten.
Palatset i Gatsjina erbjöd ett sällsamt skådespel. Vid alla ingångar stod förstärkta vaktposter, vid inkörsporten artilleri och pansarbilar. I palatsets med värdefulla målningar smyckade rum hade matroser, soldater och rödgardister slagit sig ner. På borden av dyrbart material låg soldaternas klädespersedlar, tobakspipor och tomma sardinburkar. I ett av rummen befann sig general Krasnoffs stab. På golvet låg madrasser, mössor och mantlar om vartannat. Den revolutionära militärkommitténs representant, som ledsagade oss, inträdde i stabens ruin, stötte med dån sin gevärskolv i golvet, stödde sig mot geväret och anmälde: ”General Krasnoff, ni och er stab är häktade av sovjetregeringen.” Vid båda dörrarna ställde sig genast beväpnade rödgardister. Kerenski var icke tillstädes. Han hade flytt igen, såsom en gång tidigare från Vinterpalatset. Om denna flykts detaljer berättar Krasnoff i det skriftliga uttalande, som han avgav den 1 november. Vi citerar detta intressanta dokument utan att utelämna någonting:
”Den första november 1917, kl. 7 em.
Omkring klockan 3 e. m. i dag lät arméns överbefälhavare (Kerenski) kalla mig till sig. Han var mycket upprörd och nervös.
— General, sade han, ni har förrått mig... Era kosacker där säger öppet och bestämt, att de ämnar häkta mig och utlämna mig till matroserna.
— Javäl, svarade jag, man talar därom, och jag vet, att ni ingenstädes kommer att finna deltagande.
— Men officerarna, hyser även de samma mening?
— Ja, särskilt officerarna är missnöjda med er.
— Vad skall jag göra? Jag måste alltså taga mitt liv.
— Är ni en hedersman, så beger ni er genast till Petrograd under vit flagg, och anmäler er inför revolutionära kommittén, med vilken ni som regeringens främste man förklarar er vilja underhandla.
— Ja, jag vill göra det, general.
— Jag skall ge er en eskort och skall anhålla om att en matros också ledsagar er.
— Nej, under inga villkor någon matros. Vet ni, att Dybenko är här?
— Jag vet icke vem Dybenko är.
— Han är min fiende.
— Nåväl, vad står att göra! När ni gett er in i ett högt spel, så bör ni också vart redo att ta konsekvenserna.
— Ja, men jag vill ge mig i väg under natten.
— Varför? Det vore flykt. Far ni helt lugnt och öppet, så att alla ser, att ni icke flyr undan.
— Javäl. Men giv mig en säker eskort ...
— Naturligtvis.
Jag gick, lät kalla på kosacken från tionde donska kosackregementet, Russkoff, och befallde honom, att utvälja tio kosacker för överbefälhavarens bevakning.
En och en halv timme senare anmälde kosackerna, att Kerenski var försvunnen. Han hade flytt. Jag lät slå allarm och gav befallning, att han skulle uppsökas. Jag antar att han icke lämnat Gatsjina, utan håller sig dold någonstädes här.
III. kårens kommendant: Generalmajor Krasnoff.”
Härmed var detta tilltag utspelat.
Våra motståndare gav likväl icke tappt, och vägrade att erkänna, att frågan om regeringen funnit sin lösning. De fortfor att knyta sina förhoppningar till fronten. En massa ledare för de förra sovjetpartierna – Tjernoff, Tseretelli, Awxentjeff, Gotz och andra – begav sig till fronten, inledde förhandlingar med de gamla armékommittéerna, församlades i högkvarteret hos Duhonin, övertalade honom till motstånd och försökte till och med, enligt tidningsmeddelanden, att bilda en ny ministär i högkvarteret. Resultatet blev noll. De gamla armékommittéerna hade förlorat all betydelse. Vid fronten pågick ett intensivt arbete för att inkalla konferenser och kongresser med uppgift att föranstalta nyval till alla frontorganisationer. Vid dessa nyval hembar sovjetregeringen segern överallt.
Från Gatsjina drog våra trupper vidare per järnväg i riktning mot Luga och Pskoff. Där mötte ännu några tåg med trupper och kosacker, som uppbådats av Kerenski eller av enskilda generaler. Med en av dessa avdelningar kom det till väpnad sammandrabbning. Men de flesta soldater, som skickats från fronten mot Petrograd, förklarade vid första sammanträffande med representant för sovjettrupperna, att de blivit bedragna, och att de icke ville resa ens ett finger mot arbetar- och soldatregeringen.
3) Vi anför här radiotelegrammets text: ”Byn Pulkovo. Generalstaben. 2,30 på natten. Natten mellan den 30. och 31. oktober tillhör historien. Kerenskis försök att leda motrevolutionära trupper mot Petrograd led ett avgörande nederlag. Kerenski drar sig tillbaka, vi rycker framåt. Petrograds soldater, matroser och arbetare har visat, att de både vill och kan med vapen i hand befordra arbetardemokratins vilja och befästa dess makt. Bourgeoisien sökte att isolera revolutionsarmén. Kerenski ville med kosackernas hjälp krossa den. Både det ena och det andra led ett ömkligt fiasko.
Den stora tanken på arbetar- och bondedemokratins diktatur har fogat arméns leder tillsammans och stärkt deras vilja. Hela landet måste från och med i dag vara övertygad om att sovjetregeringen icke är någon övergående företeelse, utan det oförgängliga uttrycket för arbetarnas, soldaternas och böndernas herravälde. Kerenskis besegrande betyder godsägarnas, bourgeoisiens och Korniloff-anhängarnas nederlag. Genom segern bekräftas folkets rätt till ett liv i fred och frihet, till bröd och makt. Trupperna vid Pulkovo beseglade genom sitt tappra angrepp arbetar- och bonderevolutionens öde. Nu ges det ingen återväg till det förflutna. Ännu förestår oss strider, vi måste övervinna hinder och bringa offer. Men vägen är banad, och segern säkrad.
Det revolutionära Ryssland och sovjetregeringen kan med rätta vara stolta över sina Pulkovotrupper under överste Waldens befäl. Evigt minne över de fallna! Beröm och ära över revolutionens kämpar, soldaterna och de folktrogna officerarna! Leve Rysslands revolutionära, socialistiska folkregering!
På folkkommissariernas råds vägnar:
31 oktober 1917. L. Trotski.