Ju säkrare grunden för sovjetregeringen lades i Petrograd, desto mer anknöt de borgerliga sina förhoppningar till den militäriska hjälpen utifrån. Petrograds telegramagentur, järnvägarnas telegraf och radiotelegramstationen vid Tsarskoje Selo meddelade om oerhörda militära styrkor, som från alla håll marscherade mot Petrograd, för att slå ned uppviglarna där och återupprätta ordningen. Kerenski hade flytt till fronten, och de borgerliga tidningarna visste berätta om otaliga frontstyrkor, som han förde mot bolsjevikerna. Vi var avskurna från landsorten, telegrafen vägrade att stå oss till tjänst. Men soldaterna, som i dussin- och hundratal kom till oss på uppdrag av sina regementen, divisioner och kårer, upprepade ständigt: ”Ingen fruktan för fronten, den är helt och hållet på er sida. Ge blott order, och vi skall sända er, om det så gällde ännu i dag, en division eller en kår till bistånd.” Inom armén pågick samma process som överallt: de undre lagren var för oss, de övre mot oss. Dessa senare hade dock hela den militärtekniska apparaten i sitt våld. De olika avdelningarna av armén, som räknade flera miljoner, var skilda från varandra. Vi åter stod isolerade från armén och hela landet. Det oaktat spred sig nyheten om sovjetregeringen i Petrograd och dess dekret, och väckte de lokala sovjets till resning mot den gamla regeringen. Underrättelserna, som mälde att Kerenski marscherade mot Petrograd i spetsen för truppstyrkor, förtätade sig snart och tog bestämda konturer. Från Tsarskoje Selo meddelade man oss, att kosackavdelningar ryckte fram över Luga. I Petrograd spreds ett av Kerenski och general Krasnoff undertecknat upprop, vari garnisonen uppmanades att ansluta sig till regeringstrupperna, som inom någon timme skulle draga in i Petrograd. Fänrikarnas upplopp av den 29 oktober stod i omisskänligt samband med Kerenskis göranden, det blev blott genom våra energiska åtgärder alltför tidigt uppdagat och bragt till utbrott. Garnisonen i Tsarskoje Selo erhöll beordande, att uppmana de framryckande kosackavdelningarna att erkänna sovjetregeringen, och – ifall de vägrade – avväpna dem. Men Tsarskoje Selos garnison visade sig vara absolut oduglig som kamporganisation. Den hade varken artilleri eller ledare: officerarna var fientligt sinnade mot sovjetregeringen. Kosackerna bemäktigade sig Tsarskoje Selos radiostation, den viktigaste i landet, och ryckte vidare framåt. Peterhovs, Tsarskoje Selos och Gatsjinas garnisoner visade varken initiativ eller beslutsamhet.
Efter den nästan oblodiga segern i Petrograd närde soldaterna den tanken, att saken i framtiden också skulle få ett liknande förlopp. Man behövde bara sända en agitator till kosackerna, han skulle för dem klarlägga arbetarrevolutionens innebörd – och de skulle kapitulera! Med tal och förbrödring hade ju Korniloffs uppror kuvats. Genom agitation och planmässigt besättande av regeringsverken hade Kerenskis regering störtats – utan kamp. Samma metoder använde nu sovjetledarna i Krasnoje Selo och Gatsjina mot general Krasnoffs kosacker. Men här uteblev resultatet. Om också utan beslutsamhet och entusiasm – kosackerna ryckte i alla fall framåt. Enstaka kolonner närmade sig Gatsjina och Krasnoje Selo, provocerade sammandrabbningar med de fåtaliga ortsbesättningarna och avväpnade dem oftast. Först hade vi ingen aning om storleken av Kerenskis styrkor. Några sade att Krasnoff stod i spetsen för 10,000 man, andra påstod endast 1,000. De fientligt sinnade tidningarna kungjorde däremot i fingerhöga typer, att tvenne armékårer stod utan Tsarskoje Selo.
Inom Petrograds garnison härskade en atmosfär av osäkerhet – nyss hade man vunnit en oblodig seger, och nu redan måste man dra ut till strid mot en fiende, utan att veta, hur stark denne var och utan aning om utsikterna i den förestående kampen. Vid garnisonskonferensens möten uttalade man sig främst om nödvändigheten att alltjämt sända nya agitatorer till kosackerna och att publicera upprop: för soldaterna tedde sig helt enkelt omöjligt, att kosackerna skulle inta en annan ståndpunkt, än den, som Petrograds garnison genom sin kamp hävdat. Under tiden hade de främsta kosacktrupperna ryckt tämligen nära Petrograd, och vi gjorde oss beredda på att huvuddrabbningen skulle komma att avvecklas på stadens gator.
Rödgardisterna visade den största beslutsamheten. De fordrade blott vapen, krigsmaterial och ledning. Den militära apparaten hade fullständigt försummats och var obruklig. Detta hade sin orsak, dels i vårdslöshet, dels i illvilja. Officerarna drog sig tillbaka, flera rymde; gevär fanns på en plats, ammunition på en annan. Ännu värre var det beställt med artilleriet. Kanoner, lavetter, projektiler – allt befann sig på vitt skilda ställen, allt måste först tas reda på under ett förvirrat letande hit och dit. Regementen hade att uppvisa varken sappörinstrument eller fälttelefoner. Den revolutionära generalstaben, som ville få ordning i oredan via befallningar och förfoganden, stötte överallt på oövervinneliga hinder, främst i form av sabotage av den militärtekniska personalen.
Vi beslöt att vända oss direkt till den arbetande klassen. Vi framställde för den, att revolutionens vinningar hotades av den största fara, och att arbetar- och bonderegeringen kunde räddas och befästa sin makt blott om den kunde stöda sig rå arbetarnas energi, initiativ och offervillighet. Denna vädjan kröntes nästan genast med ett överväldigande praktiskt resultat. Tusentals arbetare drog ut mot Kerenskis armé och började gräva skyttegravar. Artillerifabrikernas arbetare förfärdigade själva kanoner, skaffade sig projektiler på eget bevåg ur de lagrade förråden, rekvirerade hästar, transporterade kanonerna och monterade in dem på sina platser, organiserade intendentur, uppdrev bensin, automobiler och motorer, anskaffade förplägnad och livsmedel, iordningsställde sanitetståg – kort sagt: de upprättade hela den stridsapparat, som vi i den revolutionära generalstaben förgäves ansträngt oss att skapa genom förordningar och påbud.
Så snart ett dussintal kanoner stod färdiga i sina ställningar, blev stämningen hos våra soldater en helt annan. I skydd av artilleriet var de beredda att slå kosackernas anfall tillbaka. I främsta ledet stod matroserna och rödgardisterna. Åtskilliga officerare, som i åsikter långtifrån överensstämds med oss, men som kände sig ärligt bundna vid sina regementen, följde sina soldater till deras positioner och ledde deras aktion mot Krasnoffs kosacker.