Stödjepunkten för alla motrevolutionära organisationer utgjorde fänriksskolorna och ”ingenjörsslottet”, som förfogade över ett tämligen rikhaltigt förråd av vapen och krigsförnödenheter, och varifrån även anslagen mot den revolutionära regeringen utgick.
Rödgardister och matroser omringade fänriksskolorna, skickade underhandlare och krävde att vapnen skulle utlämnas. Man svarade med skott. Obeslutsamma dröjde de belägrande; allmänheten skockade sig kring dem, och här och där träffades förbigående av vilsna kulor från fönstren. Sammanstötningarna fick en obestämd och tveksam karaktär. Detta hotade att demoralisera de revolutionära trupperna. Man var tvungen att skrida till bestämda och avgörande åtgärder. Uppgiften att avväpna fänrikarna ålades kommendanten för Peter Pauls fästning, löjtnant B. Han lät omringa fänriksskolorna, kommenderade ut pansarbilar och artilleri samt sände fänrikarna ett ultimatum: fullkomlig underkastelse, betänketid tio minuter. Man svarade med nya skott från fönstren. – Efter tio minuter gav B. befallning att artilleriet skulle öppna eld. Redan de första skotten slog gapande hål i skolans murar. Fänrikarna sträckte vapen, men flera sökte att rädda sig genom flykt, varvid de ännu under flykten gav eld. Så uppkom den hatfulla stämning, som varje medborgarkrig drar med sig. Det medges: matroserna förövade grymheter mot enskilda fänrikar. Den borgerliga pressen beskyllde matroserna och sovjetregeringen för omänsklighet och djurisk brutalitet. Den förteg emellertid, att statskuppen den 25-26 oktober förlöpt så gott som utan skott och offer, och att endast den kontrarevolutionära sammansvärjningen, som organiserats av bourgeoisien, och som störtade dess ungdom i medborgarkrig mot arbetare, soldater och matroser med naturnödvändighet ledde till oundvikliga grymheter och skördade offer. Den 29 oktober (11 november) uppvisade en tvär svängning i stämningen hos Petrograds befolkning. Händelserna hade fått en tragisk karaktär. Och därmed hade våra fiender med detsamma insett, att saken var vida allvarsammare, än de trott, och att sovjet alls icke ämnade avstå från den av detsamma erövrade regeringsmakten på order av kapitalistiska tidningar och fänrikar.
Petrograds rensande från kontrarevolutionära härdar fullföljdes med framgångsrik konsekvens. Fänrikarna avväpnades nästan fullständigt. Deltagarna i komplotten arresterades och förlades till Peter Pauls fästning, eller transporterades till Kronstadt. De tidningar, som öppet propagerade uppror mot sovjetregeringen måste indragas. Mot vissa av de förra sovjetpartiernas ledare, som satt sina namn under de uppsnappade kontrarevolutionära förfogandena, utfärdades häktningsorder. Huvudstadens militära motstånd hade definitivt brutits.
Nu började den långvariga och kostsamma kampen mot strejkande tjänstemän, tekniker, anställda o. s. v. Dessa element, som på grund av sin avlöning till största delen hör till folkets undertryckta klasser, anslöt sig till följd av sina existensbetingelser och sin psykologi till det borgerliga samhället Med tro och tillgivenhet tjänade de staten, när tsarismen stod i dess spets. Fortfarande tjänade de denna stat, när makten övergått i händerna på den imperialistiska bourgeoisie. Med all sin kunskap och tekniska förmåga togs den i arv av revolutionens följande period under koalitionsregeringen Men då de upproriska arbetarna, soldaterna och bönderna fördrev de utsugande samhällsklasserna från statsrodret och försökte ta statens öde i egna händer, då reste tjänstemännen och: de övriga anställda bort, samt vägrade den nya regeringen sitt understöd. Ju längre tiden led, desto mera utvecklade sig deras sabotage. Dess organisationer stod att söka huvudsakligast bland socialrevolutionärerna och mensjevikerna, och de behövliga finansmedlen levererades av bankerna och ententens beskickningar.