De av kongressen godtagna dekreten om jordens fördelning och om freden trycktes i oerhört stora upplagor och spreds över hela landet via bydelegerade, som infann sig i Petrograd, liksom genom agitatorer, som av oss skickades ut till landsorten och löpgravarna. Samtidigt skred arbetarna till att organisera och utrusta röda gardet. Samman med den gamla garnisonen och matroserna uppbar detta den betungande vakttjänstgöringen. Folkkommissariernas råd erövrade den ena regeringsinstitutionen efter den andra, men stötte överallt på passivt motstånd från de högsta och högre ämbetsmännens sida. De förra sovjetpartierna gjorde allt, vad de kunde, för att vinna ett stöd för sig i dessa element, och för att organisera sabotage mot den nya regeringen. Våra fiender var övertygade om, att det blott gällde en liten episod, att sovjetregeringen i morgon, övermorgon, eller senast inom åtta dagar skulle störtas ... I Smolni-institutet infann sig emellertid de första utländska konsulerna och legationsmedlemmarna, drivna lika mycket av verkliga, trängande ärenden, som av nyfikenhet. Korrespondenter ilade omkring med sina notisblock och fotografiapparater. Alla hade bråttom att se den nya regeringen, ty de var samtliga övertygade om, att de efter en eller par dagar redan vore för sent.
I staden härskade fullkomlig ordning. Matroserna, soldaterna och rödgardisterna uppträdde under dessa första dagar med utomordentlig disciplin och stödde på bästa sätt denna regim av rå revolutionär ordning.
I våra fienders läger stack dock fruktan upp huvudet, fruktan för att ”episoden” sist och slutligen dock kunde räcka alltför länge. Så begynte med största skyndsamhet organiserandet av de första anslagen mot den nya regeringen. Initiativet togs härvid av socialrevolutionärerna och mensjevikerna. Förut hade de varken velat eller vågat ta hela makten i egna händer, utan i motsvarighet till sitt provisoriska läge hade de nöjt sig med att inom koalitionen fylla rollen av medhjälpare, kritiker visserligen, men välmenande herrar, som ömsom vänligt avslöjade, ömsom försvarade bourgeoisien. Vid alla val utöste de förbannelser över den liberala bourgeoisiens huvud, för att senare i regeringen lika samvetsgrannt sluta förbund med densamma. Under revolutionens sex månader kom de slutligen så långt med denna politik, att de avgjort förlorat folkmassornas och arméns förtroende. Oktoberupproret berövade dem i ett enda tag också allt inflytande på statsapparaten. Ännu i går ansåg de sig för situationens herrar, de av dem förföljda bolsjevikledarna levde illegalt och höll sig dolda, alldeles som under tsarismens tid. Och i dag var regeringstyglarna i bolsjevikernas händer, medan ministrarna från i går – förmedlarna och deras medarbetare – skjutits åt sidan och med ett enda drag förlorat allt inflytande på händelsernas vidare gång. Socialrevolutionärerna och mensjevikerna ville icke och kunde icke tro, att denna häftiga omstörtning betydde början till en ny aera. De ville tro, och tvang sig till att tro, att här en tillfällighet, ett missförstånd förelåg, som kunde redas upp med några energiska tal och förklarande artiklar. Men med varje timme som gick stötte de på allt oöverstigligare hinder. Detta tände deras blinda och i sanning vanvettiga hat emot oss.
De borgerliga politikerna riskerade naturligtvis icke att ge sig in i elden. De sköt socialrevolutionärerna och mensjevikerna framför sig. Dessa lade nu i dagen all den energi, som felats dem, när de utgjorde halvregeringsparti. Deras organ gav spridning åt alla; skändligare rykten och förtal. I deras namn utkom proklamationer med direkta uppmaningar att störta den nya regeringen. De organiserade ämbetsmännen för sabotage och fänrikarna – för militära anslag mot oss.
Den 27 och 28 erhöll vi alltfortfarande oupphörliga telegrafiska hotelser från armékommittéerna, stadsråden, semstwoerna och ”Wiksjel”-organisationerna (järnvägsförbundets ledande institution). Nevski Prospekt, bourgeoisiens förnämsta trafikled i huvudstaden, visade en allt livligare rörelse. Den borgerliga ungdomen befriade sig från sin domning och utvecklade – hetsad av pressen – en allt större agitation på Nevski mot sovjetregeringen. Med den borgerliga allmänhetens tillhjälp avväpnade fänrikarna enskilda rödgardister. På de avlägsnare gatorna blev rödgardister helt enkelt nedskjutna. En avdelning fänrikar bemäktigade sig telefoncentralen. De försökte även ta telegrafen och posten. Slutligen meddelade man oss, att tre pansarbilar råkat i händerna på någon mot oss fientligt sinnad militärorganisation. Det var uppenbart att de borgerliga elementen höjde sitt huvud. Tidningarna förkunnade, att vår sista timme var slagen. De våra hade uppsnappat några hemliga order, av vilka det framgick, att mot Petrograds sovjet bildats en stridsorganisation, vars kärna utgjordes av den s. k. ”kommittén för skydd av revolutionen” – en kommitté som tillsatts av stadsrådet och centrala exekutivkommittén i dessas gamla sammansättning. Här liksom där dominerade högersocialrevolutionärerna och mensjevikerna. Till denna kommittés förfogande ställde sig fänrikar, studenter och flera motrevolutionära officerare, som sökte att bakom ryggen på förmedlarna ge dödsstöten åt sovjets.