I Petrograd var segern fullständig. Regeringen befann sig helt och hållet i händerna på den revolutionära militärkommittén. Vi utgav de första dekreten om dödsstraffets avskaffande, om nyval till armékommittéerna o. s. v. Men då kom det i dagen att vi stod avskurna från landsbygden. De högre tjänstemännen vid järnvägarna, vid posten och telegrafen var emot oss. Armékommittéerna, stadsråden och semstwoerna fortfor att bombardera Smolni-institutet med hotfulla telegram, i vilka de direkt förklarade oss krig och lovade att inom kortaste frist göra upp räkningen med oss, uppviglare. Våra telegram, dekret och förklaringar nådde icke ut till landsorten, enär Petrograds telegramagentur vägrade att understöda oss. I denna atmosfär av isolering, då huvudstaden var avskuren från förbindelser med det övriga landet, utbredde sig med största lätthet oroande och överdrivna rykten.
Då den borgerliga och den förmedlande pressen kunnat övertyga sig om, att sovjet verkligen innehade makten, att den gamla regeringen var häktad, och att de väpnade arbetarna var herrar på Petrograds gator, reste den mot oss en propaganda i absolut oförlikneligt raseri: det fanns helt enkelt inte en lögn, som icke denna press skulle utslungat mot den revolutionära militärkommittén, dess ledare och kommissarier.
Den 26 på dagen ägde Petrogradsovjets sammanträde rum i närvaro av delegerade från den allryska kongressen, medlemmar av garnisonskonferensen och en talrik partiallmänhet. Här uppträdde för första gången, efter nära fyra månaders avbrott, Lenin och Sinovjeff. De hälsades med stormande ovationer. Glädjen över den vunna segern fördystrades dock av bekymmer över, huru landet skulle mottaga denna omvälvning, och om sovjets verkligen skulle lyckas att hålla sig kvar vid makten.
På kvällen ägde ett beslutande sammanträde av sovjetkongressen rum. Lenin inlämnade tvenne dekret: ett om freden och ett annat om delningen av jorden. Båda antogs efter kort diskussion. Vid detta sammanträde bildades en ny centralregering: folkkommissariernas råd.
Vårt partis centralkommitté gjorde ett försök att åstadkomma enighet mellan oss och vänstersocialrevolutionärerna. Man erbjöd dem att delta i bildandet av sovjetregeringen. De tvekade och undskyllde sig med att enligt deras uppfattning borde regeringen få karaktär av koalition mellan sovjetpartierna. Men mensjevikerna och högersocialrevolutionärerna hade avbrutit varje förbindelse med sovjetkongressen, ty de ansåg en koalition med anti-sovjetpartierna nödvändig. Oss återstod ingenting annat, än att överlämna åt vänstersocialrevolutionärerna att försöka övertala sina fränder till höger att återinträda i det revolutionära lägret; men så länge de höll på med detta hopplösa arbete, ansåg vi oss skyldiga att påföra vårt parti hela ansvaret för regeringen. Listan över folkkommissarierna upptog uteslutande bolsjeviker. Däri låg förvisso en politisk fara. Övergången var alltför krass – man må blott betänka, att detta partis ledare ännu de sista dagarna stått åtalade enligt paragraf 108, d. v. s. för högförräderi. Men det gavs inget annat val. De övriga sovjetpartierna stod vacklande och tveksamma samt drog sig undan ansvaret. De föredrog att bida tiden. Men gott och väl: vi tvivlade icke mera på att vårt parti var i stånd att ensamt bilda en revolutionär regering.