I dagbräckningen den 25 anlände till Smolni en arbetare och en arbeterska från partitryckeriet och meddelade, att regeringen indragit vårt partis centralorgan och Petrograds sovjets nya tidning. Tryckeriet hade förseglats av vissa regeringsagenter. Den revolutionära militärkommittén upphävde ögonblickligen detta beslut, tog de båda organen under sitt beskydd och anförtrodde ”det berömda Volhyniska regementet den höga äran att skydda det fria socialistiska ordet mot kontrarevolutionära attentat”. Tryckeriet arbetade härefter ostört, och de båda tidningarna utkom i vanlig tid.
Regeringen sammanträdde, fortfarande i Vinterpalatset, men den var blott en skugga av en regering. I politiskt avseende existerade den icke mera. Under den 25 oktober (7 november) omringades Vinterpalatset efterhand på, alla sidor av våra trupper. Klockan ett på dagen avgav jag i den revolutionära militärkommitténs namn en förklaring, att Kerenskis regering icke mera existerade som sådan, och att, tills den allryska sovjetkongressen annorlunda beslutat, regeringsmakten förvaltades av den revolutionära militärkommittén.
Lenin hade redan några dagar tidigare lämnat Finland och höll sig dold i förstädernas arbetarbostäder. Den 25 på aftonen anlände han hemligen till Smolni. Då han kände till läget blott via tidningsnotiser, trodde han att en provisorisk kompromiss mellan oss och Kerenskis regering var i görningen. Den borgerliga pressen hade trumpetat så väldeliga om det förestående upproret, om de beväpnade soldaternas uppmarsch på gatorna, om kravaller och oundvikliga strömmar av blod, att de nu alls icke varseblev den pågående resningen, utan tog förhandlingarna, mellan oss och generalstaben som gångbart mynt. Under tiden försiggick utan virrvarr, utan gatusammanstötningar, utan skott och utan blodsutgjutelse erövringen av den ena institutionen efter den andra. Detta utfördes av de strängt och väl disciplinerade kolonnerna av soldater, matroser och rödgardister, allt enligt anvisningar per telefon från det lilla hörnrummet uppe i tredje våningen av Smolni-institutets hus.
På kvällen ägde ett provisoriskt sammanträde av den andra allryska sovjetkongressen rum. Dan uppträdde som referent i den centrala exekutivkommitténs namn. Han höll ett anklagelsetal mot uppviglarna, expropriatörerna och revoltörerna, och ansträngde sig att injaga fruktan hos kongressen, genom att utmåla oundvikligheten i upprorets kuvande inom några dagar med tillhjälp av fronten. Hans tal klang långt ifrån övertygande och var synnerligen olämpligt i en sal, där det övervägande flertalet av de närvarande med glädje följde det segerrika Petrogradsupprorets gång.
Vinterpalatset var i detta ögonblick redan omringat, men ännu icke intaget. Allt emellanåt avlossades skott från dess fönster mot de belägrande trupperna, som långsamt och försiktigt drog samman sin ring kring palatset. Från Peter Pauls fästning på andra sidan Neva sköts två, tre kanonskott mot palatset. Deras avlägsna mullrande förnams ända till Smolni. I vanmäktig vrede talade Martoff från kongressens tribun om medborgarkrig, och yttrade sig i synnerhet mot belägringen av Vinterpalatset, där – o fasa! – bland ministrarna befann sig medlemmar av mensjevikernas parti. Mot honom uppträdde tvänne matroser, som för att avge rapport kommit direkt från stridsplatsen. De erinrade om uppträdet den 18 juni, om den gamla regeringens hela förrädiska politik, om återinförandet av dödsstraff för soldaterna, om häktning och undertryckning av revolutionära organisationer, och de lovade att segra eller dö. Samma matroser överbringade oss också budskapet om våra första offer på platsen framför palatset.
Såsom inför ett osynligt tecken reste sig alla från sina platser, och med en enstämmighet, som blott kunde skapas av en hög moralisk känsla, sjöng församlingen sorgesången. Den som upplevat detta ögonblick kan aldrig förgäta detsamma.
Sammanträdet avbröts. Det var omöjligt, att fortsätta den teoretiska diskussionen om regeringens konstruktion, under det striden med skjutande och brak pågick framför Vinterpalatset, där denna samma regerings öde praktiskt vann sin lösning.
Men intagandet av palatset drog ut på tiden. Detta gav anledning till vacklande hållning hos kongressens mindre beslutsamma element. Den högra flygeln profeterade genom sina talare om vår snara undergång. Med spänning väntade alla underrättelser om händelsernas utveckling framför Vinterpalatset. Efter en stund inträdde Antonoff, som ledde operationerna. I salen härskade dödstystnad: Vinterpalatset – intaget. Kerenski – flytt. De övriga ministrarna – häktade och överförda till Peter Pauls fästning. Oktoberrevolutionens första kapitel var därmed till ända.
Högersocialrevolutionärerna och mensjevikerna, i allt omkring 60 man, d. v. s. cirka en tiondedel av kongressen, lämnade mötet under protest. Då de ingenting annat förmådde, ”kastade de allt ansvar” för det kommande på bolsjevikerna och vänstersocialrevolutionärerna. Dessa sista vacklade hit och dit. Deras föregående knöt dem samman med Tjernoffs parti, vars högra flygel hade fullkomligt uppbyggts av medelklassen, de småborgerliga elementen och den småborgerliga intelligensen, samt av de välbärgade byalagen. Denna gick i alla avgörande frågor samman med den liberala bourgeoisien mot oss. Partiets revolutionära element, som ännu återspeglade de fattigare böndernas radikala sociala fordringar, tenderade att gå med proletariatet och dess parti. Men de fruktade att avskära den navelsträng, som band dem samman med deras gamla parti. Då vi lämnade förparlamentet avböjde de därför att följa oss och varnade för detta ”äventyr”. Men upproret ställde dem inför nödvändigheten av ett bestämt val, för eller mot sovjets. Icke utan tvekan slöt de upp på den sidan av barrikaden, där vi befann oss.