Kerenskis regering sökte i sin förtvivlan utvägar överallt. Två nya automobilbataljoner och luftförsvarsartilleriet kallades från fronten. Ja, man försökte till och med att transportera kavalleri till huvudstaden... Automobilbataljonernas manskap sände under vägen ett telegram till Petrograds sovjet: Man för oss till Petrograd, vet icke varför, anhåller om upplysning. – Vi lät dem göra halt och bad dem sända en deputation till Petrograd. Denna anlände och upplyste sovjet om att bataljonerna i sin helhet stod på vår sida. Detta framkallade en storm av hänförelse vid det sovjetmöte, där de uppträdde. Bataljonerna uppmanades att med detsamma intåga i Petrograd.
Antalet delegerade från fronten växte med varje dag. De kom, gjorde sig förtrogna med sakernas läge, mottog litteratur av oss och återvände till fronten för att underrätta soldaterna, att Petrograds sovjet, krävde en regering av arbetare, soldater och bönder. ”Skyttegravarna kommer att ge er sitt understöd”, sade de till oss. De gamla armékommittéerna, till vilka nyval icke förrättats under de fyra, fem sista månaderna, skickade oss telegram överfyllda av hotelser – som skrämde ingen. Vi visste nämligen, att dessa kommittéer stod minst lika fjärran från soldatmassorna, som den centrala exekutivkommittén från de lokala sovjets.
Den revolutionära militärkommittén insatte kommissarier vid alla järnvägsstationer. Dessa gav noga akt på de avgående och inkommande tågen, i synnerhet på alla truppförflyttningar. En oavbruten telefon- och automobilförbindelse upprättades med de närgränsande städerna och deras, garnisoner. Alla grannsovjets förpliktades att noga ge akt på, om några kontrarevolutionära, eller riktigare, om några av regeringen lurade trupper befann sig på marsch mot Petrograd. Den lägre järnvägspersonalen och arbetarna erkände genast våra kommissarier. Den 24 oktober (6 november) uppkom svårigheter vid telefoncentralen: man vägrade att tillkoppla våra samtal. Centralen hade besatts av fänrikar, under vilkas skydd telefonisterna ställde sig i opposition mot sovjets. Det var första tecknet på kommande sabotage. Den revolutionära militärkommittén sände en avdelning soldater till telefoncentralen och uppställde vid ingången tvenne små kanoner. Därefter vidtog erövringen av regeringsorganen. Matroserna och rödgardisterna besatte med smärre styrkor telegrafen, posten och andra ämbetsverk. Åtgärder vidtogs för riksbankens besättande. .Regeringscentralen – Smolni-institutet – förvandlades till en fästning. På taket fanns ännu som arv från den gamla centrala exekutivkommittén ett par dussin kulsprutor, men de var odugliga tillföljd av, vanskötsel, och dessutom saknade vi övat manskap för dem. Vi gav order om att Smolnis besättning skulle ökas med ytterligare ett kulsprutekompani. Redan tidigt på morgonen drog soldaterna under dånande buller sina kulsprutor över stenplattorna i Smolnis långa och halvdunkla korridorer. De några socialrevolutionärer och mensjeviker, som ännu dröjt kvar i Smolni, öppnade sina dörrar och betraktade med förvånade och förskräckta blickar dessa krigiska förberedelser.
Sovjet sammanträdde dagligen i Smolni, liksom även garnisonskonferensen.
I Smolnis tredje våning, i ett litet hörnrum, satt den revolutionära militärkommittén i permanent plenum. Dit inlöpte alla underrättelser: om truppförflyttningar, om stämningen bland soldaterna och arbetarna, om agitationen i kasärnerna, om pogromelementens excesser, om de borgerliga politikernas rådplägningar, om förehavandena i Vinterpalatset och om de tidigare sovjetpartiernas planer. Från alla håll anlände meddelare. Arbetare, officerare, portvakter, socialistiskt sinnade fänrikar, tjänsteflickor, damer. Många meddelade rena galenskaper, andra åter gav oss allvarliga och värdefulla upplysningar. Det avgörande ögonblicket korn allt närmare. Det var klart att det numera inte gavs någon återväg.
Den 4 oktober på kvällen uppträdde Kerenski i förparlamentet och fordrade godkännande av repressalier mot bolsjevikerna. Men förparlamentet befann sig i ett sorgligt tillstånd av rådvillhet och absolut upplösning. Kadetterna övertalade högersocialrevolutionärerna att samlas kring en förtroenderesolution, högersocialrevolutionärerna utövade tryck på centrum, centrum vacklade, och den ”vänstra” flygeln förde parlamentarisk oppositionspolitik. Efter åtskilliga rådplägningar, och efter åtskilligt vacklande bit och dit godkändes den vänstra flygelns resolution, som fördömde sovjets upproriska politik; men skulden för denna rörelse fick regeringens antidemokratiska politik. Per post erhöll vi dussintals brev, som meddelade att vi redan var dömda till döden, hotade oss med helvetesmaskiner, med dynamitattentat mot Smolni-institutet o. s. v. Den borgerliga pressen ylade vilt av puraste hat och fruktan. Gorki, som tycktes grundligt ha glömt sin ”Sången om falken”, fortsatte i Novaja Sjisn sina profetior om den stundande världsundergången.
Den revolutionära militärkommitténs medlemmar hade under hela den föregående veckan icke lämnat Smolni, dess medlemmar sov på divaner och unnade sig blott obetydlig vila, ständigt störda av kurirer, budbärare, velocipedister, telegram och telefonsamtal. Mest stormig var natten mellan den 24 och 25. Vi erhöll telefoniskt meddelande från Pavlovsk, att regeringen lät flytta artilleriet därifrån, och likaså från Peterhov – skolan för underofficerare. I Vinterpalatset stod samlade kring Kerenski fänrikar, officerare och kvinnoregementets anfallskår. Per telefon gav vi order, att utställa pålitliga militärpatruller vid alla vägar till Petrograd för att reta de av regeringen utsända militäragitatorerna. Om ord icke var tillräckligt verksamma, skulle vapen få tala. Alla förhandlingar fördes helt öppet i telefon, och kunde därför uppsnappas av regeringens agenter.
Telefonledes meddelade kommissarierna, att våra vänner vakade vid alla infartsleder till Petrograd. Likväl lyckades under natten en avdelning av Oranienburgs fänrikar tränga sig igenom, och vi följde med telefonens bistånd deras vidare rörelser. Smolnis utvakt förstärktes, i det att ännu ett kompani utkallades. Förbindelserna med garnisonens samtliga avdelningar upprätthölls obruten. De vakthållande kompanierna inom alla regementen stod färdiga till aktion. Dag och natt fanns delegerade till den revolutionära militärkommitténs förfogande. Befallning, avgavs att energiskt undertrycka all agitation från den svarta sotnjans sida, och att vid första försök till gatuoroligheter göra bruk av vapnen.
Under loppet av denna avgörande natt bemäktigade vi oss stadens samtliga viktiga punkter – nästan utan att möta motstånd, utan kamp, utan offer. Statsbanken bevakades av en regeringsvakt och en pansarbil. Byggnaden omringades på alla sidor av våra trupper, och pansarbilen överrumplades. Så övergick riksbanken, utan ett enda skott, till den revolutionära militärkommittén.
På Neva låg invid fransk-ryska fabriken kryssaren ”Aurora” under reparation. Dess besättning bestod uteslutande av matroser, som var, blint tillgivna revolutionen. Då Korniloff i slutet av augusti hotade Petrograd, kallades ”Auroras” matroser av regeringen att skydda Vinterpalatset. Och ehuru de redan då stod, fientligt sinnade mot Kerenskis regering, fattade de sin plikt att avvärja den kontrarevolutionära anstormningen, och intog sina poster utan ett ord av opposition. När faran var över fick de gå. Nu, under oktoberupprorets dagar var de alltför farliga. Marinministeriet gav order åt ”Aurora” att löpa ut och lämna Petrograds vatten. Oförtövat meddelade besättningen oss detta. Vi upphävde befallningen, och kryssaren stannade på sin plats, beredd i varje ögonblick att i sovjetregeringens namn sätta sina stridskrafter i rörelse.