Smolniinstitutets byggnad befann sig vid denna tid redan i händerna på Petrograds sovjet och vårt parti. Mensjevikerna och högersocialrevolutionärerna överflyttade sin politiska verksamhet till Mariapalatset, där det nyssfödda förparlamentet låg i dödsryckningar. Kerenski uppträdde där med ett stort tal, i vilket han, livligt applåderad av den borgerliga flygeln, sökte dölja sin maktlöshet under braskande hotelser. Generalstaben gjorde ännu ett sista försök till motstånd. Den avsände till alla garnisonens avdelningar en uppmaning att från varje kontingent skicka tvenne delegerade till underhandlingar angående militärens avlägsnande från huvudstaden. Rådplägningen skulle försiggå den 22 oktober (4 november) klockan 1 på dagen. Manskapet underrättade oss genast om denna uppmaning. Per telefon kallade vi ett garnisonsråd till sammanträde, klockan 11 f. m. Det oaktat begav sig några delegerade till generalstaben, men enbart för att avge förklaringen, att de utan befallning av Petrograds sovjet icke emnade taga ett enda steg. Garnisonsrådet bekräftade nästan enhälligt sin trohet mot den revolutionära militärkommittén. Invändningar gjordes blott av företrädarna för de förra sovjetpartierna, men dessa fann ingen anslutning hos delegerade från de olika regementena. Generalstabens ansträngningar hade allenast bidragit till att övertyga oss om att vi hade den fastaste grundval att bygga på. I första raden stod det Volhyniska regementet, samma regemente, som den 4 juli på natten under tonerna av sin regementsmusik tågat mot det Tauriska palatset för att kväsa bolsjevikerna.
Centrala exekutivkommittén innehade kassan för Petrograds sovjet jämte dettas publikationer. Ett försök att bemäktiga oss helst en av dessa publikationer hade misslyckats. Sedan slutet av september hade vi företagit en massa åtgärder för att få till stånd en självständig tidning för Petrograds sovjet. Men alla tryckerier stod upptagna, och deras ägare, understödda av den centrala exekutivkommittén, bojkottade oss. Då beslöt vi att arrangera en ”dag för Petrograds sovjet”, för att få tillfälle till agitation på bredare bas och för att anordna penninginsamlingar. Tvenne veckor på förhand bestämdes denna dag till den 22 oktober (4 november); den föll således samman med upprorets utbrott.
Den fientliga pressen försäkrade med bestämdhet, att ett väpnat bolsjevik-upplopp skulle äga rum i Petrograd den 22 oktober. Att resningen skulle komma, därpå tvivlade ingen. Man endast ansträngde sig att kunna bestämma datum, – man gav sig in på gissningar och profetior, för att dymedelst förmå oss till att vederlägga eller bekräfta. Men sovjet gick lugnt och säkert framåt, obekymrad om den borgerliga opinionens skrän. Den 22 oktober blev en mönstringsdag för den proletariska arméns krafter. Den fick ett i alla avseenden utmärkt förlopp. Oberoende av allt vad högern uttrumpetade om att blodet komme att rinna i strömmar på Petrograds gator, skyndade folk i stora skaror till de församlingar, som anordnats av Petrograds sovjet. Alla talarförmågor hade satts i rörelse. Samtliga offentliga inrättningar var överfyllda. Flerstädes pågick möten oavbrutet i timtal. Som talare uppträdde: medlemmar av vårt parti, delegerade från sovjetkongressen, representanter från fronten, vänster-socialrevolutionärer och anarkister. I alla offentliga byggnader vimlade det av arbetare, soldater och matroser. Sällan hade Petrograd sett sådana jättemöten sedan revolutionens utbrott. Till och med en betydande del av de småborgerliga råkade i rörelse, fas mera upphetsad, än uppskrämd genom sin pressorgans skränande, varningar och hetskampanj. Folket hus var fullständigt översvämmat av tiotaltusen människor som vältrade genom korridorerna och fullpackade salarna till trängsel. Kring järnpelarna hängde, lika väldiga vinrankor, girlander av människohuvud, händer och fötter. Luften va laddad med denna elektriska spänning, som känneteckna varje kritiskt moment i en revolution. – ”Ned med Kerenski regering!” – ”Ned med kriget!” – ”Regeringsmakten å sovjets!” – Inför dessa väldiga människomassor vågade ingen representant för de tidigare sovjetpartierna uppträda med ett ord av protest. Petrograds sovjet dominerade oinskränkt Egentligen var slaget redan vunnet. Det återstod blott at ge den sista militära stöten åt skenregeringen.