Det nämndes redan, att den vid sidan av Petrograds sovjet organiserade revolutionära militärkommittén planerats såsom en de facto sovjetstab för Petrograds garnison i motsats till Kerenskis generalstab. ”Men det är otillständigt att operera med två generalstaber”, doktrinerade representanterna för försoningspartierna. – ”Men en situation är högst tillständig, en situation, som låter garnisonen hysa största misstroende till generalstaben, och som inger befogad fruktan för att soldattransporterna från Petrograd är dikterade av kontrarevolutionära skäl!” svarade vi. Högern genmälte: ”Att skapa en andra generalstab betyder revolt. Er revolutionära militärkommitté kommer mycket mindre att syssla med att pröva operationsplanerna och militärförvaltningens förfoganden, än med att förbereda och genomföra ett uppror mot den nu sittande regeringen.” – Denna invändning var fullkomligt berättigad. Men just därför gjorde den inget intryck. Sovjets övervägande majoritet var fullt medveten om nödvändigheten av att störta koalitionsregeringen. Ju omständigare mensjevikerna och socialrevolutionärerna bevisade, att den revolutionära militärkommittén komme att bli ett upprorsorgan, desto livligare och mer beredvilligt understödde Petrograds sovjet detta, nya kamporgan.
Den revolutionära militärkommitténs första handling blev, att tillsätta kommissarier överallt inom Petrograds garnison och på alla viktigare platser i huvudstaden och i dess omgivning. Från alla håll nådde oss meddelanden om att regeringen, eller riktigare sagt regeringspartierna, energiskt organiserade och beväpnade sina styrkor. Från samtliga vapennederlag – både från statens och privata – uttogs gevär, revolvrar, kulsprutor och patroner, varmed man beväpnade fänrikar, studenter och den borgerliga ungdomen i allmänhet. Naturligtvis måste omedelbart preventivåtgärder vidtagas. Kommissarier tillsattes vid alla vapennederlag och magasin. Nästan utan motstånd blev dessa situationens herrar. Förstås sökte kommendanter och vapendepoternas ägare att icke godkänna dessa kommissarier, men man behövde blott vända sig till soldatkommittén på platsen, eller till de anställdas kommitté på respektive ställen för att motståndet genast skulle brytas. Senare utgavs vapen endast mot tillståndsbevis, utfärdade av våra kommissarier.
Petrogradgarnisonens regementen hade redan tidigare haft kommissarier, men dessa var då utsedda av centralexekutivkommittén. Jag anförde redan, att försoningspartiet efter sovjetkongressen i juni och i synnerhet efter demonstrationen den 18 juni, som ådagalagt bolsjevikernas oupphörligt tilltagande makt, nästan fullständigt avstängt Petrograds sovjet från varje ens den ringaste inverkan på händelsernas gång i den revolutionära huvudstaden. Ledningen av Petrograds garnison koncentrerades i händerna på den centrala exekutivkommittén. Nu mötte oss uppgiften att överallt tvinga igenom de av Petrogradsovjet tillsatta kommissarierna. Detta mål nåddes med soldatmassornas verksamma bistånd. Vid åtskilliga möten, där talare från skilda partiläger uppträdde, förklarade det ena regementet efter det andra, att de erkände allenast Petrogradsovjets kommissarier, och att de icke komme att ta ett enda steg utan dessas beslut.
Vid tillsättandet av dessa kommissarier spelade bolsjevikernas militäriska organisation en stor roll. Före julidagarna hade denna utvecklat en väldig aktivitet inom agitationsarbetet. Den 5 juli demolerade den av Kerenski till Petrograd inkallade pansarautomobilbataljonen Villa Khessinskaja, där vårt partis militärorganisation hade sitt säte. De flesta ledarna i denna organisation och flera dess medlemmar häktades, publikationerna indrogs och tryckeriet förstördes. Blott efter hand och steg för steg kunde organisationen åter upptaga sitt arbete, men denna gång på konspirativ väg. Numeriskt omfattade den blott en ringa del av Petrograds garnison – i det hela några hundra man. Men bland dessa befann sig åtskilliga beslutsamma män, till och med från pansarautomobilbataljonen, samt dessutom flera soldater och unga officerare, som var hänsynslöst tillgivna revolutionen. Största delen utgjordes av underofficerare, som i juli och augusti gått genom Kerenskis fängelser. De ställde sig samtliga till de revolutionära soldatkommittéernas förfogande; senare placerade man dem även på de mest ansvarsfulla och farligaste posterna.
Det är visst icke överflödigt, att här anmärka, att i synnerhet medlemmarna i vårt partis militärorganisation ställde sig synnerligen försiktigt mot och uttalade sig skeptiskt om tanken på ett omedelbart uppror redan i oktober. Organisationens slutna karaktär och dess officiellt militäriska prägel utövade inflytande över ledarna i så måtto, att de överuppskattade betydelsen av resningens rent tekniska och organisatoriska medel – och betraktad ur denna synvinkel var vår ställning avgjort den svagare. Vår kraft bestod i massornas revolutionära elan och deras beredvillighet att strida under våra fanor.