Innan vi trädde ut ur förparlamentet, där vi enligt Kerenskis och Tseretellis politiska räknekonst kunde göra anspråk på 50 platser, höll vi en rådplägande sammankomst med den socialrevolutionära vänstern. Man avböjde att följa oss, under förevändning, att förparlamentets vanmakt först måste praktiskt avslöjas inför bondeklassen. ”Vi anser det nödvändigt, att varna er”, sade en av de ledande vänster-socialrevolutionärerna, ”ty om ni utträder ur förparlamentet, för att genast vädja till vapenlyckan på gatorna, då följer vi er icke.” Den borgerliga pressen – den mer försonligt stämda – beskyllde oss för att vilja störta förparlamentet, endast emedan vi för våra syften önskade en revolutionär situation. Vid möte av vår fraktion inom förparlamentet beslöts att icke vänta på vänstersocialrevolutionärerna, utan att självständigt gå framåt. Vårt partis förklaring i förparlamentet, där vi utförligt motiverade, varför vi bröt med denna institution, mottogs av majoritetsgrupperna med ett rytande av vanmäkigt hat. I Petrograds deputeradekongress, vars övervägande majoritet godkände vårt utträde ur förparlamentet, förklarade ledaren för den lilla mensjevikiska ”Internationalist”-gruppen, Martoff, att vårt utträde ur det provisoriska ”republikens sovjet” (detta var den föga ärade institutionens officiella namn) blott då kunde ha någon mening, om vi hyste för avsikt, att omedelbart skrida till öppet angrepp. Det var just det vi ämnade. Den liberala bourgeoisiens advokater hade rätt, då de beskyllde oss för att vilja framskapa en revolutionär situation. I öppet uppror och direkt övertagande av makten såg vi den enda utvägen ur det rådande trångmålet.
På nytt mobiliserades, såsom under julidagarna, pressen och andra den allmänna meningens organ mot oss. Från juliarsenalen framtogs de mest giftiga vapnen, som sedan Kornilofftiden tillsvidare bevarats i reserv för framtida behov. Förspilld möda. Oupphörligt strömmade nya massor till oss, deras stämning steg från timme till timme. Delegerade från löpgravarna anlände oavbrutet. ”Huru länge”, sporde de Petrograds sovjet, ”skall detta outhärdliga läge fortfara? Soldaterna låter säga er genom oss: om icke något avgörande steg för inledande av fredsunderhandlingar tagits till den 1. november, så kommer löpgravarna att utrymmas, och hela armén störtar sig över landet bakom!” Ett sådant beslut fattades verkligen av väldiga massor vid fronten. Bland soldaterna cirkulerade av dem själva utgivna flygblad, där de uppmanades, att inte stanna längre i skyttegravarna, än till första snöfall. ”Ni har glömt oss” utropade de deputerade på sovjets möten. ”Om ni icke är i stånd att finna någon utväg ur detta läge, iså kommer vi själva hit, för att med gevärskolvarna jaga våra fiender åtskiljs. Men då drabbar samma öde jämväl er.”
På några veckor hade Petrograds sovjet blivit medelpunkten för hela armén. Efter omsvängningen i dess ledande riktning och efter val av nytt presidium väckte dess resolutioner hos de uttröttade och förtvivlade trupperna vid fronten hopp om att en utväg praktiskt gavs blott på den av bolsjevikerna föreslagna vägen. Det vill säga: genom att offentliggöra de hemliga fördragen och göra anbud om omedelbar vapenvila på alla fronter. ”Ni hävdar att regeringsmakten bör övergå till sovjets. Nåväl, tag makten! Ni fruktar att fronten skall lämna er i sticket. Låt det tvivlet flyga – soldaternas stora massa är i överväldigande flertal på er sida.”
Under tiden tillspetsades konflikten om garnisonens förflyttning allt mera. Nästan dagligen sammanträdde en garnisonskonferens av kompani-, regements- och kommandokommittéer. Vårt partis inflytande inom garnisonen befästes avgjort och oinskränkt. Petrograd-rayonens generalstab råkade i yttersta förvirring. Än sökte man anknyta regelrätta förbindelser med oss, än hotade man oss med repressalier – hot, som hade rot hos centrala exekutivkommitténs ledare.