Men Petrograds sovjet teg icke. Dess oavvisliga och omedelbara krav hette: hela den centrala och lokala makten åt sovjets, grund och jord åt bönderna. Det fordrade, att produktionen skulle kontrolleras av arbetarna och fredsunderhandlingarna med detsamma öppnas.
Så länge vi utgjorde oppositionsparti, var vår paroll: hela makten åt sovjets, en propagandaparoll. Men i och med att vi ernått majoritet i samtliga huvudorters sovjet, förpliktade denna paroll oss till direkt och omedelbar kamp om makten.
Situationen i landet var ytterst förvirrad och invecklad. Revolutionen hade lovat bönderna jord, men samtidigt fordrade de ledande partierna, att bönderna skulle låta bli att röra denna jord, innan konstituanten sammanträtt. Först väntade bonden tåligt, men när tålamodet började tryta, tillgrep koalitionsministeriet våldsåtgärder. Under tiden uppsköts den konstituerande församlingen gång på gång. Bourgeoisien vidblev att konstituanten borde sammankallas först efter fredsslutet. Men vid detta laget brast redan bondemassornas tålamod här och där. Det som vi genast vid revolutionens begynnelse förutsagt började nu besanna sig: bönder tillägnade sig jorden med äganderätt. Repressalierna från regeringens sida skärptes. Den ena revolutionära agrarkommittén efter den andra blev inburad. På vissa orter lät Kerenski proklamera krigstillstånd. Från byarna strömmade deputationer till Petrograds sovjet. De klagade över att bönder häktades, emedan de i överensstämmelse med det program, som Petrograds sovjet godtagit, överlämnade godsägarnas jord åt bondekommittéerna. Bönderna krävde vårt skydd. Vi gav dem svaret, att vi kunde skydda dem endast om vi innehade regeringsmakten. Ville sovjets nu icke sjunka till blotta talarinstitutioner, måste de taga konsekvensen och rycka till sig regeringsmakten.
Våra grannar till höger ropade till oss: Det är meningslöst att en och en halv månad före konstituantens sammankallande kämpa om sovjetmakten! Men vi var alls icke anstuckna av denna konstituantfetisjism. Framförallt ägde vi inga garantier för att denna verkligen komme att sammanträda. Arméns förfall, massdeserteringarna, provianteringseländet, agrarrevolterna – allt detta hade åstadkommit ett läge, som minst sagt var tämligen ogynnsamt för val till konstituanten. Petrograds eventuella erövring av tyskarna hotade dessutom att avlägsna valfrågan från dagordningen. Och vidare: om den konstituerande församlingen sammanträdde under de gamla partiernas ledning och efter val enligt de gamla listorna, så utgjorde den blott en täckmantel och ett helgelsemedel för koalitionsmakten. Varken socialrevolutionärerna eller mensjevikerna var numera i stånd att utan bourgeoisiens medverkan ta regeringstyglarna i sina händer. Ensamt den revolutionära klassen kunde framgångsrikt genomkämpa den kris, som nu hotade revolutionen. Detta betydde: makten måste fråntagas de element, som direkt eller indirekt tjänade bourgeoisien och använde statsapparaten såsom ett obstruktionsverktyg mot folkets revolutionära krav.