Det inre läget blev alltmera komplicerat och förvärrat. Kriget drog vidare, ändamålslöst, vansinnigt och utan minsta utsikt till seger. Regeringen satt, med korslagda händer, oförmögen att draga sig ut ur denna fördömelsens cirkel. Den löjliga planen uppställdes, att sända mensjeviken Skobeleff till Paris för att söka inverka på ententens imperialister. Men ingen människa med sunt förstånd kunde ta detta förslag på allvar. Korniloff hade gett Riga åt tyskarna för att terrorisera det offentliga medvetandet och för att på så sätt stärka knutpiskans disciplinära auktoritet i armén. Petrograd var hotat. Men de borgerliga elementen motsåg denna fara med uppenbar skadeglädje. Den förra dumapresidenten, Rodsjanko, sade offentligt, att om det ,korrumperade Petrograd intogs av tyskarna, detta alls icke utgjorde någon stor olycka. Han visade på exemplet Riga, där efter tyskarnas intåg sovjetinstitutionen avskaffades, och ordningen återställdes med de gamla polisernas bistånd.
Östersjöflottan var förlorad, men den var anfrätt av revolutionär propaganda, följaktligen var förlusten icke så smärtsam. Denna grandseigneurernas skrävlande cynism gav uttryck åt de bredaste bourgeoisiekretsars hemliga tankar. Petrograd var visst icke förlorat, även om det intogs av tyskarna. Efter fredsfördraget skulle man få staden tillbaka, rensad och renad av den tyska militarismen. Viktigare var att revolutionen därförinnan förlorat sin centralhärd och förty lättare kunde kuvas. Kerenskis regering hyste icke ens minsta avsikt att på allvar försvara huvudstaden. Tvärtom förberedde man den allmänna opinionen på en eventuell kapitulation. Regeringsinstitutionerna flyttades redan till Moskwa och andra städer.
Under dessa förhållanden sammanträdde soldatsektionen inom Petrograds sovjet. Stämningen var spänd och orolig. Kunde regeringen icke försvara Petrograd? Då bör den sluta fred. Och kan den inte göra det, då är det bäst att den drar till Gehenna! Ungefär sådana uttryck tog sig stämningen på soldatsektionens möte. Detta var signaler, som förebådade oktoberrevolutionen.
Vid fronten försämrades läget med varje dag. Den kalla hösten med regn och smuts ryckte närmare. En fjärde krigsvinter stod för dörren. Provianteringen blev uslare dag för dag. Bakom fronten hade man totalt glömt bort krigarna – det hände, att regementen varken fick avlösning eller nödiga förstärkningar, inte ens behövliga varma kläder. Deserteringarna tilltog. De gamla armékommittéerna, som valts under revolutionens första period, stod kvar på sina poster och understödde Kerenskis politik. Alla nyval var förbjudna. Men mellan kommittéerna och soldatmassorna befäste sig en allt vidare avgrund. Slutligen hade soldaterna endast hat till övers för dessa kommittéer. Allt oftare anlände deputerade från skyttegravarna och upprepade envist vid Petrograd-sovjets sammanträden: ”Vad står att göra? Vem kan göra slut på kriget? Varför tiger Petrograds sovjet?”