En alltigenom konstlad prägel bar den demokratiska konferensen, som i medlet av september sammankallades av Tseretelli och hans anhängare. Den var en kombination av sovjets och självförvaltningsorganen, samlad på så sätt, att de förmedlande partierna innehade garanterad övervikt. Uppkommen ur rådvill hjälplöshet fick denna konferens en snöplig ändalykt. Censusbourgeoisien intog en synnerlig fientlig hållning mot konferensen, ty den vädrade i densamma ett försök att undantränga bourgeoisien från de positioner, som denne erövrat på Moskwakonferensen. Det revolutionära proletariatet och de med detsamma förbundna bonde- och soldatmassorna förkastade redan i förväg de falsariemetoder, enligt vilka den demokratiska konferensen uppbyggts. Förmedlarnas direkta uppgift var att skapa ett ”ansvarigt” ministerium. Men icke ens så mycket uppnåddes. Kerenski tålde knappast höra talas om ansvarighet, ty bourgeoisien, som bildade hans ryggstöd, ville inte vara med om slikt. Men oansvarighet gentemot den så kallade demokratins organ betydde i själva verket ansvarighet inför kadetterna och ententens diplomatiska beskickningar. Tills vidare nöjde sig bourgeoisien härmed.
I koalitionsfrågan blottades den demokratiska konferensens ohållbarhet i all sin prydnad. För ett sammangående med bourgeoisien kunde blott en svag majoritet uppdrivas, men en stark majoritet röstade mot koalition med kadetterna. Men, om man undantog kadetterna, gavs det inom bourgeoisien alls ingen vis à vis-agent, som kunde tas allvarligt i en beramad koalition. Tseretelli utlade detta synnerligen omständigt för konferensen, som dess värre icke begrep saken. Bakom konferensens rygg förde man utan minsta skrupler underhandlingar med de av konferensen avvisade kadetterna. Därvid beslöts, att kadetterna skulle uppträda icke såsom kadetter, utan såsom ”socialt arbetande”! Ansatt från höger och vänster lät den småborgerliga demokratin allting ramla omkring sig och visade härigenom att den var fullkomligt politiskt schackmatt.
Ur den demokratiska konferensens sköte framföddes ett sovjet, kompletterat av företrädare för censuselementen. Detta skulle bli ett förparlament med uppgift att fylla det tomrum, som kvarstod, tills konstituanten bleve sammankallad. I motsats till Tseretellis ursprungliga avsikt, men med bourgeoisiens fulla medgivande, stod koalitionsministeriet fortfarande formellt oavhängigt i förhållande till detta förparlament. Det hela gav intryck av att vara en sorglig och kraftlös kansliprodukt, som dolde den småborgerliga demokratiens fullständiga kapitulation inför censusliberalismen, denna liberalism, som en månad tidigare offentligt understött Korniloffs anlopp mot revolutionen. På detta sätt utlöpte allt till en restaurering och stabilisering av förbundet med den liberala bourgeoisien. Inget tvivel förefamns mera: den av konstituantens sammansättning oberoende regeringsmakten befann sig faktiskt i händerna på bourgeoisien, ty förmedlingspartierna kom, trots den övervikt, som folkmassorna förlänade dem, aldrig längre än till koalition med kadetterna; de ansåg det vara omöjligt att bilda en regering utan bourgeoisien. Folkmassorna däremot hyste den största fiendskap mot Miljukoffs parti. Vid alla val under revolutionstiden föll kadetterna obarmhärtigt igenom, och likväl anvisade just de partier, som i valen bar hem segern av kadetterna, efter valen dessa kadetter en äreplats i koalitionsregeringen. Det är begripligt att folkmassorna mer och mer lärde sig att inse, att de förmedlande partierna blott spelade rollen av skrivarbetjänt för den liberala bourgeoisien.