Vårt parti vann vid denna tid avgjord övervikt inom Petrograds sovjet. Detta faktum fann ett dramatiskt uttryck, när det gällde att tillsätta presidium.
Medan socialrevolutionärerna och mensjevikerna hade övermakten i sovjets, bemödade de sig med alla medel att isolera bolsjevikerna. De tillät icke att en enda bolsjevik tog säte i Petrograd-presidiet, till och med ännu, när vårt parti utgjorde en tredjedel av hela sovjet. Sedan Petrograds sovjet med svag majoritet antagit en resolution, som krävde att hela regeringsmakten skulle överlämnas åt sovjets, uppställde vår fraktion fordran på, att ett koalitions-presidium måtte bildas på proportionell grundval. Det gamla presidiet, som inom sig räknade bl. a. Tjeidse, Tseretelli, Kerenski, Skobeleff och Tjernoff, ville icke veta något härom. Det är inte överflödigt att nu erinra om detta, nu, när uppbärarna av de genom revolutionen slagna partierna talar om det nödvändiga i att skapa en enhetlig gemensam demokratisk front och förevitar ess exklusivitet. Då utlystes ett särskilt möte av Petrograds sovjet, som skulle avgöra frågan om presidiets sammansättning. Å vardera sidan mobiliserades samtliga krafter och alla reserver. Tseretelli uppträdde med ett programtal, vari han bevisade, att frågan om presidiet var en fråga om den politiska riktningen. Vi räknade på något mindre än hälften av rösterna och var böjda för att redan däri se ett framsteg. Men i själva verket visade namnomröstningen en majoritet av över hundra röster på vår sida. ”Under sex månader”, sade Tseretelli, ”stod vi i spetsen för Petrograds sovjet och ledde det från seger till seger: vi hoppas att ni måtte behålla den post, som ni nu intar, åtminstone hälften så länge.” Inom Moskwas sovjet ägde en liknande förskjutning av ledningen rum.
Landsortens sovjet övergick, det ena efter det andra, till bolsjevikerna. Tiden för den andra allryska sovjetkongressen ryckte allt närmare. Men den centrala exekutivkommitténs ledande grupper ansträngde sig av alla krafter att uppskjuta kongressen tillsvidare, för att på detta sätt helt och hållet undertrycka densamma. Det var uppenbart, att den nya sovjetkongressen komme att ge vårt parti majoritet, och i följd härav måste central-exekutivkommittén få en ny sammansättning, och förmedlarna berövas sina viktigaste ställningar. Detta var orsaken till att vi tillskrev kampen om den all-ryska kongressens sammankallande en så högviktig betydelse.
I motsats härtill sköt mensjevikerna och socialrevolutionärerna idén om den ”demokratiska kongressen” i förgrunden. De behövde detta företag lika mycket i kampen mot oss, som mot Kerenski.
Ministeriets främsta man intog vid denna tid en fullkomlig oavhängig och oansvarig ställning. Med tillhjälp av Petrograds sovjet hade han under revolutionens första period kommit till makten, och inträtt i ministeriet utan föregående sovjetbeslut, men hans inträde godkändes senare. Efter den första sovjetkonferensen ansvarade de socialistiska ministrarna enbart inför den centrala exekutivkommittén. Deras förbundna, kadetterna, var åter ansvariga blott inför sitt parti. För att träda bourgeoisien till mötes hade den centrala exekutivkommittén efter julidagarna befriat de socialistiska ministrarna från ansvarighet inför sovjets – som det föregavs för att möjliggöra en revolutionär diktatur. Det är inte alldeles onödigt, att nu erinra även härom, då dessa samma personer, som upprättade en diktatur, utövad av en begränsad krets, nu framträder med beskyllningar och förbannelser mot en hel samhällsklass’ diktatur. Moskwa-konferensen, där de skickligt fördelade demokratiska och census-elementen jämsides höll vågbalansen, hade ställt sig till uppgift att över klasser och partier befästa Kerenskis makt. Detta mål nåddes endast skenbart. I själva verket avslöjade Moskwakonferensen Kerenskis totala maktlöshet, ty han var nästan lika främmande för census-elementen som för den småborgerliga demokratin. Men då de liberala och konservativa klappade bifall till hans utfall mot demokratin, och förmedlarna åter beredde honom ovationer, när han beskäftigt tadlade de mot-revolutionära, så fick han det intrycket, att han kunde stöda sig, såväl på den ena, som på den andra, och inbillade sig därför besitta en oinskränkt makt. Arbetarna och soldaterna hotade han med blod och järn. Han fortsatte sina kulissöverenskommelser med Korniloff och gick allt längre, tills dessa slutligen komprometterade honom till och med i förmedlarnas ögon. Tseretelli började i undvikande, diplomatiska ordalag – så karaktäristiska för honom – tala om ”personliga” moment i politiken och över nödvändigheten att inskränka dessa personliga moment. Denna uppgift skulle den demokratiska konferensen överta, som enligt villkorlig norm sammansattes av representanter för sovjets, stadsråden, semstwoerna, fackföreningarna och andelslagen. Huvuduppgifter var dock, att tillräckligt garantera konferensens konservativa sammansättning, så att sovjets en gång för alla skulle uppgå i demokratins formlösa massa och att man sedan på denna nya organisationsbas säkrade sig mot den bolsjevistiska syndafloden.
Här torde det vara på sin plats, att med några ord dröja vid skillnaden mellan sovjets politiska roll och de demokratiska självförvaltningsorganen. Filistrarna hänvisar mer än ofta till, att de nya stadsråden och semstwoerna, som väljes på den allmänna rösträttens grund, utan gensägelse är mer demokratiska än sovjets och med större rätt, än de senare, gäller som representativa för befolkningen. Men detta formella kriterium förlorar likväl i revolutionära tider allt sakligt innehåll. Varje revolution kännetecknas av att massornas medvetande hastigt förändras. Nya och åter nya skikt av befolkningen gör erfarenheter och rön, reviderar sina åsikter från i går, stryker dem, når fram till nya åsikter, överger de gamla ledarna och följer nya, går framåt... De demokratiska organisationerna, som stöder sig på den allmänna valrättens tungrodda apparat, måste under revolutionstider obetingat bli efter och bakom massornas politiska utveckling. Helt annorlunda med sovjets. De stöder sig omedelbart på organiska grupper, såsom fabriken, verkstaden, bykommunen, regementet och andra. Här saknas naturligtvis dessa juridiska garantier för valens noggrannhet, som är förhanden vid tillsättandet av demokratiska stadsråds- och semstwoinstitutioner. Men i gengäld har vi härvidlag en vida allvarligare och djupgående garanti för den direkta och omedelbara förbindelsen mellan den valde och hans väljare. Stadsrådets eller semstwons delegerade stöder sig på den lättare bearbetade massan av väljare, som för ett år anförtror honom sina fullmakter och sedan upplöser sig. Men sovjetväljarna bindes ständigt samman genom betingelserna för deras arbete och existens, de har alltid sina delegerade inför ögonen, i varje ögonblick kan de ge honom instruktioner, överlämna honom till att dömas, avsätta honom, eller ersätta honom med en annan person. Då den allmänna politiska utvecklingen under revolutionens föregående månader fick sitt uttryck däri, att förmedlingspartiernas inflytande vek för bolsjevikernas, så framgår därav med största klarhet att denna utvecklingsprocess måste avspegla sig tydligast och mest fullkomligt inom sovjets, medan stadsråden och semstwoerna med all sin formella demokratism hällre gav uttryck åt folkmassornas ståndpunkt i går, än i dag. Härigenom finner även det sakförhållandet sin förklaring, att just de samma partier, som hos den revolutionära klassen förlorade mest mark under fötterna, hade en särdeles starkt trängtan till stadsråd och semstwoer. Samma fråga – men i ännu större dimensioner – möter oss senare, då vi kommer till den konstituerande församlingen.