Redan under den exekutiva kommitténs sammanträde meddelade man oss per telefon, att kulsprutebataljonen stod redo till angrepp. Per telefon vidtog vi med detsamma åtgärder för att hålla regementet tillbaka. Men i de undre lagren försiggick en livlig verksamhet. Från fronten anlände representanter, som utsänts av kontingenter, vilka blivit upplösta, emedan de vägrat att lyda order. Dessa medförde oroande underrättelser om repressalier, som upphetsade garnisonen. Missnöjet med de officiella ledarna tilltog alltmera inom Petrograds garnison, och en ytterligare näring fick det genom Tseretelli, Dans och Tsjeidses försök att leda proletariatets offentliga mening vilse. De ansträngde sig på allt sätt, att motarbeta strävan på att göra Petrograds sovjet till ett organ, som verkade för och gav uttryck åt de arbetande massornas nya stämning. Den allryska exekutivkommittén, som bildats på julikongressen och som stödde sig på den efterblivna landsorten trängde mer och mer Petrograds sovjet i bakgrunden och handlade till och med egenmäktigt rena Petrograd-ärenden. En sammanstötning var oundviklig. Arbetare och soldater pressade på underifrån, gav stormande ut- tryck åt sitt missnöje med den officiella sovjetpolitiken och fordrade av vårt parti en avgjort bestämdare aktion. På grund av landsortens efterblivenhet ansåg vi tiden ännu icke vara inne för en sådan aktion. Men samtidigt fruktade vi, att hädelserna vid fronten skulle skapa ett oerhört och för revolutionen fördärvligt kaos samt ingjuta förtvivlan hos arbetarmassorna. Inom vårt parti var ställningen till rörelsen av 3-5 juli fullkomligt klar. Å ena sidan fruktan för att Petrograd skulle slitas lös från den efterblivna landsorten, å andra sidan hoppet, att genom en energisk och aktiv insats från Petrograds sida kunna rädda situationen. Partiets agitatorer anslöt sig fullt till massornas undre lager och bedrev en oförsonlig agitation.
Ännu gavs det ju hopp om att de revolutionära massorna, genom att aktionsberedda träda fram på gatorna, kunde tvinga förmedlarnas slöa doktrinarism att ge vika och förmå dem till att inse, att de numera kunde hålla sig kvar vid regeringen blott genom att öppet bryta med bourgeoisien. Trots allt som under de följande dagarna talades och allt som skrevs i den borgerliga pressen, hyste vårt parti icke den ringaste avsikt att genom väpnad resning tillvälla sig makten. Hela rörelsen var en revolutionär företeelse av demonstrativ natur. Den uppkom spontant. Vi åtog oss dess politiska ledning.
Den centrala exekutivkommittén sammanträdde i Tauriska palatset. Detta blev omringat av stormigt upprörda arbetar- och soldatmassor. Bland demonstranterna befann sig naturligtvis – om ock i försvinnande minoritet – anarkistiska element, som varit färdiga att använda vapen mot sovjetcentrum. Även förekom element, som avsiktligt strävade efter att åstadkomma pogromer, medlemmar av svarta sotjnan och påtagligen besoldade personer, som sökte att utnyttja situationen för att framkalla förvirrade kravaller. Från dessa elements sida restes fordran på att Tjernoff och Tseretelli skulle arresteras och exekutivkommittén med våld upplösas, o. s. v. Ja, man försökte faktiskt att häkta Tjernoff. Senare igenkände jag i Krestyfängelset en av de matroser, som tagit del i detta häktningsförsök. Det framgick, att han var en kriminalförbrytare, som satt i Kresty, anklagad för röveri. Men den borgerliga och den förmedlande pressen framställde hela rörelsen såsom ett motrevolutionärt pogromfälttåg, iscensatt av bolsjevikerna, som på detta sätt sökt att omedelbart via väpnat våld mot den centrala exekutivkommittén rycka till sig regeringstömmarna.
Rörelsen från den 3. och 5. juli ådagalade redan fullt tydligt, att kring Petrograds regerande sovjetpartier stod ett tomrum. Ännu hade vi dock icke på långt när vunnit hela garnisonen för oss. Den räknade även vacklande avdelningar, obeslutsamma, passiva. Men frånsett fänrikarna fanns det knappast någon truppkontingent, som hade varit villig att kämpa mot oss för att skydda regeringen eller de ledande sovjetpartierna. Man var alltså tvungen att kalla in trupper finn fronten. Tseretelli, Tjernoff och de andra drev den 3. juli en strategi, som blott ville vinna tid och ge Kerenski möjlighet att draga ”säkra” trupper till Petrograd.
Tauriska palatset var belägrat av en oöverskådlig massa beväpnat folk. Den ena deputationen efter den andra trädde in och fordrade: fullständig brytning med bourgeoisien, genomgripande sociala reformer och öppnande av fredsunderhandlingar. Vi, bolsjeviker, mottog varje ny militäravdelning på gatan, eller på gårdsplanen med tal, i vilka vi manade till lugn och uttryckte förvissning om att det icke, med den stämning som nu rådde hos massorna, skulle lyckas förmedlarna att knyppla ihop en ny koalitionsregering. Mest beslutsamma och fordrande var Kronstadts arbetare och soldater. Blott med svårighet kunde vi hålla dem inom skrankorna för demonstrationen.
Den 4. juli fick demonstrationen en ännu större omfattning – redan under direkt ledning av vårt parti. Sovjetledarna stod handfallet rådvilla, deras tal var allenast parerande. De svar, som Ulysses-Tjeidse gav deputationerna, var totalt blottade på politiskt innehåll. Det var klart att de officiella ledarna stod avvaktande.
Natten mellan den 4. och 5. inträffade de första ”säkra” trupperna från fronten. Under exekutivkommitténs sammanträde smattrade plötsligt hornmusik mot Tauriska palatsets murar: marseljäsen. I ett ögonblick ändrades ansiktsuttrycket hos presidiets medlemmar. Säkerheten, som föregående dag så totalt svikit dem, infann sig på nytt. Det Volhyniska regementet tågade in i Tauriska palatset, samma regemente, som några månader senare under våra fanor bildade oktoberrevolutionens avantgarde. Från och med detta ögonblick var allt förändrat. Man behövde inte mera ålägga sig något tvång mot delegationerna från Petrograds arbetare eller mot representanter för Östersjöflottan. Från exekutivkommitténs tribuner skallade nu tal om det väpnade myteri, vilket ”undertrycktes” av de revolutionstrogna trupperna. Bolsjevikerna förklarades som motrevolutionärt parti.
Den ångest, som den liberala bourgeoisien hade varit tvungen att utstå under de två sista dagarnas beväpnade demonstration, tog sig nu luft i ett glödande hat, icke blott i tidningarnas spalter, utan också på Petrograds gator och i synnerhet på Newski prospekt, där enskilda arbetare eller soldater, som ertappades för ”brottslig agitation” obarmhärtigt misshandlades. Fänrikar, officerare, offensivister och georgsriddare var situationens herrar. I spetsen för dem ställde sig utpräglade motrevolutionärer. Skoningslöst ödelade n an vårt partis arbetareorganisationer och institutioner i hela staden. Arresteringar, husundersökningar, misshandel och enstaka mord förekom. Under natten efter den 4. överlämnade dåvarande justitieministern, Pereverseff, de ”dokument” till tryck, som skulle bevisa, att bolsjevikpartiets ledning utgjordes av köpta tyska agenter. Socialrevolutionärernas och mensjevikernas ledare kände oss sedan alltför länge och alltför väl, för att tro på dessa beskyllningar; men de var ju blott alltför intresserade i att dessa beskyllningar vann tilltro, varför de icke ens brydde sig om att bemöta dem. Knappast någon av oss kan väl ens ännu, utan en känsla av äckel, tänka tillbaka på dessa lögnbackanaler, som gjorde sig breda på varje borgerlig och förmedlar-tidnings sidor. Vår präss var indragen. Det revolutionära Petrograd fick kännas vid, att landsorten och armén på långt när ännu icke stod på dess sida. För ett kort ögonblick uppkom förvirring i arbetarkvarteren. Inom garnisonen vidtog repressalier mot de upplösta regementena och enskilda avdelningar avväpnades. Under tiden knåpade sovjetledarna ihop ett ministerium och upptog i detsamma representanter för borgerliga tredje klass grupper, som utan att erbjuda regeringen något plus, varken i ett eller annat avseende, dock berövade den dess sista droppar av revolutionär initiativkraft.
Vid fronten gick händelserna sin gilla gång. Arméns organisation var uppriven ända till bottnen. Soldaterna kunde i verkligheten övertyga sig om, att den största delen av officerarna, som i början av revolutionen till självskydd an lagt den röda färgen, förhöll sig helt och hållet fientligt till den nya regimen. I högkvarteret höll ett kotteri av motrevolutionärer öppna sammankomster. De bolsjevistiska publikationerna förföljdes utan förbarmande, Offensiven efterträddes snart av ett tragiskt återtåg. Den borgerliga pressen förgick sig i hetsigt förtal mot armén, och om de regerande partierna just före offensiven förklarade för oss, att vi utgjorde allenast en försvinnande liten hop och att armén ingenting visste om oss och heller ingenting ville veta om oss, så sköt dessa, samma personer och partier nu, när äventyret med offensiven tog ett så tragiskt slut, hela ansvaret för dess misslyckande på oss. Fängelserna var överfyllda av revolutionära arbetare och soldater. Tsarismens gamla rättsrävar kallades att handlägga den rättsliga undersökningen över händelserna den 3.-5. juli. Under sådana förhållanden hade socialrevolutionärerna och mensjevikerna panna att fordra, det Lenin, Sinovjeff och andra kamrater frivilligt måtte överlämna sig i ”rättvisans” händer.