Till följd av de revolutionära massornas demonstration syntes en regeringskris oundviklig. Men underrättelserna från fronten, där revolutionsarmén ryckt fram till offensiv, förtog det intryck, som demonstrationen lämnat. Samma dag, som Petrograds proletariat och garnison fordrade, att de hemliga dokumenten skulle publiceras och ett öppet fredsanbud göras, tvang Kerenski revolutionsarmén till angrepp. Detta var ingalunda något tillfälligt händelsernas sammanträffande. De politiska kulissarrangörerna planlade allt på förhand, och tidpunkten för offensiven fastställdes icke på grund av militära, utan av politiska skäl. Den 19 juni (2 juli) drog den så kallade patriotiska manifestationen genom Petrograds gator. Newski Prospekt – de borgerligas förnämsta trafikled – var överfyllt av upprörda grupper, bland vilka officerare, journalister och eleganta damer drev en het agitation mot bolsjevikerna. De första underrättelserna om offensiven var nog så fördelaktiga. Den ledande liberala pressen ansåg redan huvudändamålet vara nått, i det att 18 juni angreppet, oberoende av eventuella militäriska följder, visat sig vara ett dödsslag mot revolutionens utveckling, då ju den gamla disciplinen inom armén lyckligen återställts, och statens kommandoställen innehades av de liberala-borgerliga. Vi hade förutsagt någonting helt annat. I en särskild deklaration på den första sovjetkongressen, några dagar före junioffensiven, förklarade vi, att denna offensiv komme att spränga arméns inre sammanhang, komme att ställa dess olika delar i harnesk mot varandra och skänka en stor övermakt åt de motrevolutionära, emedan man icke, utan stränga repressalier, kunde återupprätta disciplin inom en uppriven armé, som icke ens fått ett nytt moraliskt mål att kämpa för, Med andra ord: vi förutsade i denna deklaration de konsekvenser, som senare fann sitt uttryck i det så kallade Korniloff-äventyret. För oss tedde sig läget så: revolutionen hotades av den största fara i vardera fallet, vare sig offensiven lyckades – varpå vi starkt tvivlade – eller misslyckades – vilket tycktes oss hart när oundvikligt. Kröntes offensiven med framgång, komme de småborgerliga att i den chauvinistiska stämningens enighetsrus sammangå med bourgeoisien och på detta sätt isolera det revolutionära proletariatet. Offensivens misslyckande åter hotade med totalt förfall inom armén, med en oordnad reträtt, med förlust av nya landområden och med besvikelse och förtvivlan hos massorna. Det senare blev bestämmande för händelsernas gång. Segerbulletinernas tid räckte icke länge. De avlöstes av mulna meddelanden om truppavdelningar, som vägrade att understöda angriparna, om officerare, som stupade i massor, emedan de ensamma fick gå till anfall, o. s. v.(2)
Krigshändelserna utspelades på en bas av allt mer och mer växande svårigheter i landets inre liv. På agrarfrågans, industrins och nationalitetsförhållandenas områden tog koalitionsregeringen inga avgörande steg framåt. Livsmedelsfrågan försummades, samfärdseln förföll. Lokala sammanstötningar förekom allt oftare. De ”socialistiska” ministrarna rådde massorna att ha tålamod. Alla beslut och åtgärder, bland dem den om konstituerande församlingen, förhalades. Regimens obeslutsamhet och osäkerhet var uppenbar. Det gavs två utvägar: antingen måste de borgerliga befrias från makten och revolutionen drivas framåt, eller folkmassorna med tillhjälp av stränga repressalier ”tyglas”. Kerenski och Tseretelli slog in på medelvägen och brakte ännu värre förvirring åstad... Då kadetterna, koalitionens slugaste och mest vidsynta element, insåg, att den misslyckade junioffensiven kunde komma att ge ett dråpslag icke blott åt revolutionen, utan även åt de härskande partierna, skyndade de att avgå i tid och vältrade hela bördan av ansvaret på sina vänsterförbundnas skuldror.
Den 2 (15) juli ägde ministerkrisen rum med den ukrainska frågan som formell betäckning. Det var ett ögonblick av högsta politiska spänning. Från frontens mest skilda delar ankom beskickningar och enskilda representanter, som berättade om det kaos offensiven skapat inom armén. Den så kallade regeringspressen krävde stränga repressalier. Liknande stämmor gjorde sig allt oftare gällande i de så kallade socialistiska tidningarnas spalter. Kerenski gick mer och mer, eller rättare sagt allt mera öppet över till kadetternas och kadettgeneralernas sida och lade demonstrativt i dagen, icke blott hela sitt hat mot bolsjevikerna, utan jämväl sin motvilja mot de revolutionära partierna överhuvudtaget. Ententens sändebud utövade tryck på regeringen och fordrade att disciplinen skulle återställas och offensiven fortsättas. I regeringskretsarna stod man huvudlöst handfallen. Inom arbetarmassorna tilltog förbittringen och yttrade sig i rågad otålighet. ”Begagna kadettministrarnas utträde till att bemäktiga er hela makten” – med denna uppmaning vände sig Petrograds arbetare till de ledande sovjetpartierna: socialrevolutionärerna och mensjevikerna. Jag erinrar mig exekutivkommitténs sammanträde den 2 juli. De socialistiska ministrarna hade infunnit sig för att avge rapport över den nya regeringskrisen. Med spänd uppmärksamhet väntade vi nu att få se vilken ställning de skulle försöka, sedan de kört fast med sin koalitionspolitik. Tseretelli tog ordet. Han betonade uttryckligt inför exekutivkommittén, att de förmåner, som han och Terestsjenko beviljat radan i Kief, ingalunda betydde en uppdelning av Ryssland och därför icke heller utgjorde någon tillräcklig orsak för kadetterna att utträda ur ministären. Tsertelli tillvitade kadettledarna centralistisk doktrinarism, oförståelse för nödvändigheten av att kompromissa med Ukraina o. s. v., o. s. v. Intrycket av hans tal var till övermått ynkligt. Koalitionens hopplösa doktrinär beskyllde de nyktra kapitalpolitikerna för doktrinarism, dessa politiker, som begagnade första lämpliga tillfälle för att låta sina politiska hantlangare ensamma göra ur rökningen för den avgörande svängning, som 18 juni offensiven framkallat.
Efter alla tidigare koalitionserfarenheter såg det nu ut att återstå allenast en utväg: brytning med kadetterna och tillsättande av en sovjetregering. Kraftförhållandena inom sovjets var då sådana, att sovjetregeringen, ur partisynpunkt sett, omedelbart hade kommit i händerna på socialrevolutionärerna och mensjevikerna. Medvetet trädde vi dem till mötes. Tack vare möjligheten av upprepade nyval garanterades genom sovjetmekanismen ett tämligen noga återgivande av den mot vänster alltmera kantrande stämningen hos arbetar- och soldatmassorna. Efter det koalitionen med bourgeoisien krossats, måste, enligt vårt sätt att se saken, de radikala tendenserna ta övervikt vid tillsättandet av sovjets. Under sådana omständigheter hade proletariatets kamp om makten naturligtvis gått i sovjetorganisationens fåra och smärtfritt kunnat utvecklas vidare. Efter brytningen med bourgeoisien skulle den småborgerliga demokratin själv råkat under bourgeoisiens ok och tvingats söka anslutning hos det socialistiska proletariatet. Då hade förr eller senare dess obestämdhet och politiska konturlöshet under tyngden av vår kritik balanserats av de handlingskraftiga massorna. Enbart av dessa orsaker fordrade vi att de ledande sovjetpartierna – till vilka vi, utan att göra någon hemlighet därav, långt ifrån hyste något politiskt förtroende – skulle taga regeringstyglarna i sina händer.
Men icke ens efter ministerkrisen den 2 juli avstod Tseretelli och hans stallbröder från ”idén” om en koalition. I exekutivkommittén framhölls, att de ledande kadetterna visserligen var bekajade med doktrinarism och leddes av motrevolutionära tendenser, men i landsorten fanns det många borgerliga element, som ännu var i stånd att hålla jämna steg med den revolutionära demokratin, och för att säkra sig om deras medverkan måste man i den nya ministären bereda plats för bourgeoisien.
Underrättelsen om att koalitionen upplösts blott för att bereda plats för en ny koalition spridde sig snabbt i Petrograd och utlöste en storm av förbittring i arbetar- och soldatkvarteren. Så förberedde man händelserna mellan den 3-5 (16-18) juli.
2) På grund av dess stora historiska betydelse anför vi här i utdrag ett dokument, som framlades av vårt parti på den allryska sovjetkongressen den 3 (16) juni 1917, d. v. s. två veckor före offensiven: ”Vi anser det för kongressens arbete vara synnerligen nödvändigt, att här i främsta rummet uppta en fråga, varpå icke blott kongressens alla vidare åtgärder beror, utan hela den ryska revolutionens öde – i detta uttrycks fullaste mening –: frågan om den offensiv som förberedes till den närmaste framtiden.
Då Rysslands motrevolutionära kretsar uppställer en offensiv med alla dess följder inför folket och armén – som icke vet för vilket internationellt ändamål den kallats att gjuta sitt blod – gör de detta i hopp om att offensiven skall medföra en maktens koncentrering i händerna på de militärdiplomatiska grupperna, som är förbundna med den engelska, franska och amerikanska imperialismen, men som vill befria sig från nödvändigheten att i framtiden tvingas räkna med den ryska demokratins organiserade vilja.
De hemliga motrevolutionära offensiv-anstiftarna, som icke ryggar tillbaka för något krigsäventyr, försöker medvetet att begagna sig av arméns förfall, som beror på inrepolitiska och internationella orsaker. För detta ändamål väcker de hos demokratins förtvivlade element den grundfalska tanken, att redan blotta faktum av en offensiv komme att ”pånyttföda” armén, och på detta mekaniska vis ämnar de täcka bristen på ett bestämt, verksamt program för krigets likvidation. Men det är dock uppenbart, att en sådan offensiv måste åstadkomma arméns absoluta desorganisation, då den ena truppavdelningen står fientlig mot den andra”.