Icke utan att bli upprörd kommer den framtida historieskrivaren att bläddra genom den ryska pressen under maj och juni, tiden för offensivens ideella förberedelse. Så gott som utan undantag var samtliga artiklar i de officiösa och i regeringsorganen riktade mot bolsjevikerna. Det gavs ingen beskyllning, inget förtal, som under denna tid icke skulle mobiliserats mot oss. Huvudrollen i denna kampanj spelade naturligtvis de borgerliga kadetterna. Deras klassinstinkt sade dem, att här gällde det icke allenast offensiven, utan hela revolutionens vidare utveckling och att det framför allt rörde sig om statsmaktens öde. Den ”allmänna opinionens” borgerliga apparat fungerade här i all sin glans. Alla organ, myndigheter, publikationer, tribuner och katedrar samarbetade troget med samma gemensamma mål i ögnasikte: bolsjevikerna måste omöjliggöras som politiskt parti. Denna antibolsjevistiska presskampanjs koncentrerade och dramatiska spänning föregrep medborgarkriget, som utvecklade sig under den följande revolutionsepoken. Hetsens och förtalets uppgift var emellertid att fullkomligt söndra och utså fiendskap, att bygga upp en stark mur mellan de handlingskraftiga massorna å ena sidan och det ”bildade samhället” å den andra. De liberala borgerliga begrep, att det inte kunde lyckas för dem att tämja massorna, utan den småborgerliga demokratins hjälp och förmedling, denna demokrati, som för tillfället innehade makten inom de revolutionära organisationerna. Därför uppställdes som omedelbar uppgift för hetsjakten mot bolsjevikerna, att väcka oförsonlig fiendskap mellan vårt parti och de vidaste skikt inom den ”socialistiska intelligensen”, emedan den sistnämda avlägsnad från proletariatet mer och mer måste hemfalla till att förrätta lakejtjänst åt den liberala bourgeoisien.
Under den första allryska sovjetkongressen mullrade de första åskorna, som varslade om kommande fruktansvärda händelser. Partiet hade beslutat föranstalta en beväpnad demonstration till den 10. (23.) juni i Petrograd. Vi ville genom densamma omedelbart inverka på den allryska sovjetkongressen. ”Tag makten i edra händer!” skulle Petrograds arbetare ropa till de från landets alla delar församlade socialrevolutionärerna och mensjevikerna. ”Bryt med bourgeoisien, kasta koalitionsidén över bord och tag makten i egna händer!” Det var självklart, att, om socialrevolutionärerna och mensjevikerna bröte med den liberala bourgeoisien, detta skulle tvinga dem till att söka stöd hos proletariatets beslutsamma förtrupp. Därigenom hade de säkrat sig själva en ledande ställning på bourgeoisiens bekostnad. Men just inför detta ryggade de småborgerliga ledarna tillbaka. Då de fick kännedom om den planerade demonstrationen öppnade de hand i hand med den liberala och motrevolutionära bourgeoisien och i förbund med regeringen, som räknade män även ur deras eget läger, ett i sanning vansinnigt fälttåg mot demonstrationen. Allt sattes i rörelse. Vi utgjorde blott en obetydlig minoritet på kongressen, och därför fick vi lov att retirera. Demonstrationen ägde icke rum. Men denna demonstration, som icke blev av, lämnade de djupaste spår efter sig i de båda partiernas medvetande. Den skärpte motsatserna och gav mera näring åt fiendskapen. Vid ett av kongresspresidiets sammanträden yttrade Tseretelli, då minister i koalitionsregeringen, med en inskränkt, småborgerlig doktrinärs hela beslutsamhet, att den enda fara, som hotade revolutionen var bolsjevikerna och det av dem beväpnade proletariatet i Petrograd. Härav drog han slutsatsen, att det vore nödvändigt avväpna alla, som icke ”förstod att umgås med vapen”. Detta riktade sig mot arbetarna och den del av Petrograds garnison, som följde vårt parti. Men i alla fall vart det inget av avväpningen, då varken politiska eller psykologiska betingelser förefanns i tillräcklig grad för att motivera en så radikal åtgärd.
För att ge massorna ersättning för den förhindrade demonstrationen föranstaltande sovjetkongressen en allmän, vapenlös demonstration för den 18. juni (1. juli). Men just denna dag vart till en politisk triumf för vårt parti. Massorna trädde ut på gatorna i mäktiga kolonner, och ehuru de, i motsats till vår icke genomförda demonstration den 10. (23.) juni, kallats ut av en officiell sovjetsmyndighet, bar arbetarna på sina fanor och standar vårt partis deviser: ”Ned med de hemliga fördragen!” ”Ned med offensivpolitiken!” ”Leve den ärliga freden!” ”Ned med de tio kapitalistministrarna!” ”Hela regeringsmakten i sovjets händer!” Endast tre plakat uttryckte förtroende för koalitionsregeringen, Ett bars av kosackregementet, et annat av Plechanoffs grupp och det tredje av det judiska ”Bund”s Petrogradsavdelning, som huvudsakligast består av icke proletariska element. Demonstrationen visade icke blott våra fiender, utan också oss själva, att vår ställning i Petrograd var vida starkare än vi anat.