Leo Trotskij

Från Oktoberrevolutionen till Brestfreden


Innehållsförteckning


Krig eller fred?

Revolutionens plötsliga utbrott var en omedelbar följd av kriget, och kriget blev prövostenen för alla partier och alla revolutionära krafter. De intellektuella ledarna var ”mot kriget”, ja, under tsarismens tid gällde flera av dem för anhängare till internationalens vänstra flygel och hade förklarat sin anslutning till Zimmerwald. Men knappast hade de intagit sina ”ansvariga” platser, innan det blev annat av. Att föra revolutionär, socialistisk politik betydde under dessa förhållanden detsamma som att bryta med bourgeoisien – med den egna såväl som med de allierades. Men såsom vi redan framhållit: de intellektuella och halvintellektuella små­borgarna sökte ryggstöd för sin politiska vanmakt i förbund med den borgerliga liberalismen. Här står orsaken att finna till den sorgliga och i sanning skamliga roll, som de småborgerliga ledarna spelade, när det gällde frågan om krig eller fred. De inskränkte sig till suckan, fraser, hemliga maningar eller böner, som de adresserade till de förbundna regeringarna. Men i själva verket vandrade de vidare i den liberala bourgeoisiens fotspår. Soldaterna i löpgravarna kunde naturligtvis inte begripa, att detta samma krig, som de fört, sedan nära tre år tillbaka, helt plötsligt fått en annan mening, och detta endast därför, att några nya personer, som kallade sig socialrevolutionärer eller mensjeviker, hade inträtt i Petrograd-regeringen. Miljukoff avlöste ämbetsmannen Pokrowski, Terestjenko åter efterträdde Miljukoff. Det innebar att den byrå­kratiska trolösheten följdes först av den krigiska kadettimperialismen och senare av den oklara principlösheten och den politiska betjäntandan, – men ingen objektiv förändring kunde spåras och härigenom angavs ingen verksam utväg ur krigets förskräckliga kamp. Just här ligger huvudorsaken till arméns fortsatta upplösning. Agitatorerna förklarade för soldaterna, att den tsaristiska regeringen utan ändamål och mening skickat dem ut att slaktas i kriget. Men de, som avlöste tsaren, förmådde icke ändra det minsta i krigets karaktär, lika litet som de förmådde bana väg för en aktion för freden. Under de första månaderna stod man och stampade på ett och samma ställe. Detta gav anledning både till missnöje i armén och till otålighet hos de allierade. Resultatet blev sedan offensiven av den 18. juni (1 juli). De allierade fordrade denna offensiv, i det de presenterade gamla tsaristiska växlar till inlösen. De småborgerliga ledarna, fega på grund av egen maktlöshet och fruktande för ett utbrott av massornas bristande tålamod, godkände dessa fordringar. Det började tydligen bli klart för dem, att det behövdes blott en stöt från den ryska arméns sida för att fredsslutet skulle ligga, färdigt på gröna bordet. Offensiven hälsades av dem såsom en uppenbarelse, som visade vägen ut ur återvändsgränden och som löste problemet. Den tycktes dem vara räddningen. En oerhördare och brottsligare villfarelse kan man knappast föreställa sig. Vid denna tid talade de om offensiven precis i liknande ordalag, som socialpatrioterna i alla länder under de första krigsdagarna och -veckorna utlade nödvändigheten att försvara fosterlandet, betonade borg­fredens betydelse och ”union sacrée o. s. v.., o. s. v. All deras zimmerwaldska och inter­nationalistiska hänförelse var som bortblåst. För oss, som stod i oförsonlig opposition, var det klart, att offensiven utgjorde en hotande fara för revolutionen, ja, kunde äventyra den helt och hållet. Vi varnade för att skicka en armé i elden, en armé, som just vaknade och rå grund av händelsernas gång stod vacklande och utan att ännu ha kunnat skapa sig ett fast omdöme om det som skedde. Åtminstone borde man icke göra detta, innan man gett den nya idéer att kämpa för som sina egna. Vi varnade, bevisade, hotade. Men då det inte gavs någon annan utväg för de härskande partierna, som var bundna av både den egna och den allierade bour­geoisien, bemötte de oss naturligtvis allenast med fiendskap och förbittrat hat.


Innehållsförteckning