Leon Trotskij-avdelning

Marxism och Terrorism – 1

Kollapsen för terrorismen och dess parti

Leo Trotskij (Mai 1909)


This is an excerpt from an article entitled The Collapse of Terror and its Party (On the Azef Affair), which originally appeared in the Polish Przeglad Socyal-demokratyczny in May 1909.

The article was written as an analysis of the sensational exposures concerning Yevno Azef, a top leader of the terrorist Combat Organization of the Social Revolutionary Party. In early 1909 Azef was exposed as an agent of the tsarist secret police. In the course of his work as an agent-provocateur, Azef was even responsible for the assassination of the minister of the department that employed him.

The remaining two-thirds of the article can be found in the February 1, 1974, issue of The Militant, a weekly socialist paper, which published the article in its entirety.

Ur Marxism och Terrorism.

Thanks to Offensiv/Rättvisepartiet Socialisterna from whose homepage this text has been copied July 2000 with kind permission.

HTML by Jørn Andersen.


Under en hel månad var uppmärksamheten hos all som kunde läsa eller tänka riktad mot Azef, både i Ryssland och resten av världen. Hans fall är känt för alla genom de lagliga tidningarna och de redovisningar av de debatter om krav på en interpellation i Duman rörande Azef, som rests av dumaledamöter.

Nu har Azef haft tid att försvinna in i bakgrunden. Hans namn visar sig allt mindre i tidningarna. Men innan vi förvisar Azef till historiens skräphög är det nödvändigt att summera de främsta politiska lärdomarna, inte som en betraktelse över ränksmidare av typen Azef som sådana, utan istället till terrorismen som helhet och till den attityd de etablerade partierna i landet har gentemot den.

Individuell terrorism som en metod för politisk revolution är vårt ryska "nationella" bidrag.

Naturligtvis är mord på "tyranner" nästan lika gammalt som tyranniets institution självt; och poeter har i alla århundraden komponerat åtskilliga hyllningssånger till den befriande kniven.

Systematisk terrorism, med sin självpåtagna uppgift att eliminera despot efter despot, minister efter minister, monark efter monark eller "Sashka efter Sashka" [1] som en 1880-tals Narodnaya Volya (Folkets Vilja) medlem familjärt formulerade terrorismens program – den sortens terrorism som anpassar sig självt till den oinskränkta byråkratins hierarki och skapar sin egna revolutionära byråkrati, är en produkt av den ryska intelligentians unika kreativa kraft.

Naturligtvis måste det finnas djupt rotade orsaker till detta och vi skall försöka hitta dem, först i det Ryska enväldets natur, och sedan i den Ryska intelligentians natur.

Innan blotta tanken på att störta en diktatur på mekanisk väg blir populär, måste statsapparaten ses som ett rent extern förtryckarorgan utan några rötter i samhället. Det är precis på det sättet det ryska enväldet uppfattades av den revolutionära intelligentian.

Den här illusionen har sin egen historiska bas. Tsarismen tog form under tryck från de mer kultiverade staterna i väst. I ett försök att hänga med i konkurrensen måste man skinna de breda massorna men samtidigt förstöra den ekonomiska grunden även för de privilegierade klasserna. De här klasserna var inte kapabla att höja sig själva till den höga politiska nivå de privilegierade klasserna i väst uppnått.

Till detta skall läggas det kraftiga tryck från de europeiska aktiebörserna under 1800-talet. I takt med de allt större lånen blev den tsaristiska regimen allt mindre beroende av de ekonomiska förhållandena inom landet.

Med hjälp av europeiskt kapital beväpnade man sig med västeuropeisk militärteknologi, i och med detta växte man in i en "självtillräcklig" (i en relativ betydelse naturligtvis) organisation och satte sig själv över alla samhällets klasser.

En sådan situation kan naturligtvis ge näring åt idén att spränga denna överbyggnad med dynamit.

Intelligentian kände sig kallade att utföra detta arbete. Likt staten, utvecklades intelligentian under det direkta och omedelbara trycket från väst, likt sin fiende staten rusade de före landets ekonomiska utvecklingsnivå – staten teknologiskt; intelligentian ideologiskt.

Vartän revolutionära idéer föddes i de gamla europeiska samhällena utvecklades de mer eller mindre parallellt med en bred revolutionär kraft, medan den ryska intelligentian fick tillgång till de färdigutvecklade kulturella och politiska idéerna från väst och tänkandet revolutionerades innan den ekonomiska utvecklingen i landet utvecklat verkligt revolutionära klasser de kunde fått stöd från.

Under de här förhållandena fanns det inget annat att göra för intelligentian, än att öka sin revolutionära entusiasm med den explosiva kraften i nitroglycerin. Så skapades Narodnaya Volyas klassiska terrorism.

Den nådde sin höjdpunkt på två-tre år och reducerades därefter snabbt till ingenting, genom att snabbt förtära de fåtaliga reserver den numerärt svaga intelligentian kunde erbjuda, i den heta kampen.

Socialrevolutionärernas (SR) terrorism var i stort sett en produkt av samma historiska faktorer: den självtillräckliga despotiska Ryska staten å ena sidan, och den självtillräckliga Ryska revolutionära intelligentian å andra sidan.

Men två årtionden passerar inte obemärkt – när andra vågens terrorister framträder, gör de det som epigoner stämplade som omoderna genom historiens utveckling.

Kapitalismens "Sturm und drang" period under 1800-talets två sista årtionden skapade och konsoliderade ett stort industriproletariat, som byggde broar till den ekonomiskt isolerade landsbygden och kopplade den närmare till fabrikerna och staden.

Bakom Narodnaya Volya fanns det i verkligheten ingen revolutionär klass. Socialrevolutionärerna ville inte möta det revolutionära proletariatet, åtminstone förstod de inte till fullo dess historiska betydelse.

Naturligtvis kan man lätt samla ett antal citat från Socialistrevolutionärernas litteratur som fastslår att de förespråkar terrorism, inte istället för masskamp utan tillsammans med den. Men de här citaten vittnar bara om den kamp terrorismens ideologer har fört mot Marxisterna – masskampens teoretiker.

Det här ändrar ingenting. Terroristiskt arbete kräver en sådan koncentration av energi för "det stora ögonblicket", en sådan överskattning av det individuella hjältemodet och slutligen en sådan hermetiskt sluten konspiration att det – om inte logiskt så psykologiskt – utesluter allt agitatoriskt och organisatoriskt arbete bland massorna.

För terrorister inom hela det politiska fältet, existerar det bara två centrala frågor: regeringen och stridsorganisationen. "Regeringen är färdig att temporärt förlika sig med existensen av alla de andra riktningarna" skrev Gershuni (en av grundarna av SR:s Stridsorganisation) till sina kamrater under den tid han hotades av dödsstraff, "men den har bestämt sig för att rikta all sin kraft till att krossa det Socialistrevolutionära partiet".

"Jag tror verkligen" skrev Kalyaev (en annan SR terrorist) under likartade förhållanden, "att vår generation, ledd av Stridsorganisationen, kommer att ta kål på enväldet".

Allt som finns utanför terrorismens domäner inramar bara kampen, i bästa fall är det ett hjälpmedel. I de bländande blixtarna från exploderande bomber försvinner de politiska partiernas konturer och klasskampens delande gränser utan ett spår.

Vi har hört den störste av alla romantiker och nya terrorismens bäste praktiker, Gershuni, mana sina kamrater att "undvika att bryta med inte bara revolutionärernas led, utan även med oppositionspartierna i allmänhet".

"Inte istället för massorna, utan tillsammans med dem". Hur som helst är terrorism en allt för "absolut" form av kamp för att nöja sig med en begränsad och underordnad roll i partiet.

Avlad under frånvaron av en revolutionär klass, pånyttfödd senare genom bristande förtroende för den revolutionära massan, kan terrorismen endast upprätthållas genom att utnyttja massornas svaghet och oorganisering, minimera sina erövringar och överdriva sina förluster.

"De ser att det är omöjligt, med hänsyn till moderna vapen, för folkmassan att använda högafflar och knölpåkar – folkets urgamla vapen – till att förstöra moderna tiders Bastiljer", sa försvarsadvokaten Zhdanov om terroristerna under rättegången mot Kalyaev.

"Efter 9 januari [2] såg de mycket väl vad det handlade om, och de besvarade kulsprutorna och snabbskjutande gevär med revolvrar och bomber, sådana är det tjugonde århundradets barrikader".

Individuella hjältars revolvrar istället för folkets knölpåkar och högafflar; bomber istället för barrikader – det är terrorismens verkliga recept.

Det kvittar vilken sorts underordnad roll terrorismen degraderas till av partiets "konstgjorda" teoretiker, den intar i realiteten en hedersplats inom organisationen. Stridsorganisationen, som Socialrevolutionärspartiets ledning placerat under Centralkommittén visar sig oundvikligen stå över det, över partiet och dess arbete – ända till det grymma ödet placerar den under polisen.

Det är därför som Stridsorganisationens kollaps, som ett resultat av en poliskonspiration, oundvikligen leder till en politisk kollaps av partiet.

 

Noter

1. A diminutive referring to the two tsars Alexander II and III.

2. The Bloody Sunday massacre, which marked the start of the 1905 revolution.