Vi har framför oss en pamflett om vårt program och vår taktik, betitlad ‘Det ryska proletariatets uppgifter – Ett brev till kamrater i Ryssland’. Detta dokument har undertecknats av P. Axelrod, Astrov, A. Martinov, L. Martov och S. Semkovskij.(27) Revolutionens problem skisseras i detta ‘brev’ i mycket allmänna drag; klarheten och precisionen försvinner i proportion till att författarna går från att beskriva den situation som skapats av kriget till de politiska framtidsutsikterna och de taktiska slutsatserna; själva terminologin blir diffus och de sociala definitionerna tvetydiga.
Två stämningar tycks, utifrån sett, råda i Ryssland: för det första, oro för det nationella försvaret – från Romanoverna till Plechanov – och för det andra, allmänt missnöje – från den oppositionella, byråkratiska Fronden till utbrott av gatuoroligheter. Dessa två genomträngande stämningar skapar också en illusion om en framtida folklig frihet genom det nationella försvaret. Men dessa två stämningar är i stor utsträckning ansvariga för den obestämdhet som råder i presentationen av den ‘folkliga revolutionen’ t.o.m. när den formellt ställs mot ‘det nationella försvaret’.
Själva kriget, med alla dess nederlag, har inte skapat det revolutionära problemet, eller frambragt de revolutionära styrkorna för dess lösning. Historien börjar inte för oss med Warszawas kapitulation inför prinsen av Bayern. Både de revolutionära motsättningarna och de sociala styrkorna är som de vi mötte först 1905, bara avsevärt modifierade av de följande tio åren. Kriget har bara på ett mycket mekaniskt, grafiskt sätt avslöjat regimens objektiva bankrutt. Samtidigt har det skapat förvirring i det sociala medvetandet, där ‘alla’ tycks vara infekterade med en önskan att motstå Hindenburg likaväl som med hat mot 3 juniregeringen.(28) Men liksom organisationen för ett ‘folkkrig’ ända från första början stöter mot den tsaristiska polisen och därigenom avslöjar att 3 junis Ryssland är ett faktum, och att ett ‘folkkrig’ är en fiktion, på samma sätt stöter synen på en ‘folkrevolution’ vid själva tröskeln samman med Plechanovs socialistiska polis, vilken man tillsammans med hela hans svit, skulle kunna se som en fiktion om inte Kerenskij, Miljukov, Guchkov och allmänt icke-revolutionära och anti-revolutionära nationaldemokrater och nationalliberaler stod därbakom.
"Brevet" kan naturligtvis inte ignorera nationens klassuppdelning, eller att nationen med revolutionens medel måste rädda sig från krigets och den nuvarande regimens konsekvenser. ‘Nationalisterna och oktobristerna, progressisterna, kadeterna, industrialisterna och t.o.m. en del (!) av den radikala intelligentsian förklarar med en röst att byråkratin är oförmögen att försvara landet och kräver en mobilisering av de sociala krafterna för landets försvar ...’ Brevet drar den korrekta slutsatsen om den anti-revolutionära karaktären i denna inställning, vilken förutsätter ‘enhet med de nuvarande härskarna i Ryssland, med byråkraterna, adelsmännen och generalerna, för att försvara staten’. Brevet pekar också korrekt ut den anti-revolutionära inställningen hos de ‘borgerliga patrioterna av alla schatteringar’; och hos socialpatrioterna, kan vi tillägga, vilka brevet inte alls nämner.
Av detta måste vi dra slutsatsen att socialdemokraterna inte bara är det mest logiskt revolutionära partiet utan att det även är det enda revolutionära partiet i landet, att vid sidan av dem finns det inte bara grupper som är mindre beslutsamma i tillämpningen av revolutionära metoder, utan också icke-revolutionära partier. Med andra ord: att det socialdemokratiska partiet genom sitt revolutionära sätt att presentera problemen är helt isolerat på den öppna politiska arenan, trots det ‘allmänna missnöjet’. Denna första slutsats måste mycket noga betänkas.
Naturligtvis är partierna inte klasser. Mellan ett partis inställning och intressena hos det sociala skikt som det beror av, kan det finnas en viss brist på harmoni som senare kan förvandlas till en djup motsättning. Ett partis uppträdande kan förändras under inflytande från massornas stämningar. Detta är odiskutabelt. Desto större skäl för oss att i våra beräkningar sluta lita på mindre stabila och mindre trovärdiga element såsom ett partis slagord och taktik, och istället visa på mer stabila historiska faktorer: nationens sociala struktur, klasstyrkornas förhållande och utvecklingens tendenser.
Likväl undviker ‘brevets’ författare totalt dessa frågor. Vad betyder denna ‘folkrevolution’ i Ryssland 1915? Våra författare säger oss helt enkelt att den ‘måste’ göras av proletariatet och demokratin. Vi vet vad proletariatet är, men vad är ‘demokratin’? Är det ett politiskt parti? Från vad som sagts ovan, är det uppenbarligen inte det. Är det massorna? Vilka massor? Uppenbarligen är det småindustri- och handelsbourgeoisin, intelligentsian och bönderna – det kan bara vara dessa man talar om.
I en serie artiklar som kallades ‘Krigskrisen och de politiska framtidsutsikterna’ har vi gett en allmän värdering av dessa sociala styrkors möjliga revolutionära betydelse. Vi baserade oss på den senaste revolutionens erfarenhet och undersökte de förändringar som de senaste tio åren fört med sig inom de styrkeförhållanden som rådde 1905: har dessa varit till förmån för demokratin (bourgeoisin) eller emot den? Detta är den centrala historiska frågan, då man bedömer revolutionens framtidsutsikter och proletariatets taktik. Har den borgerliga demokratin i Ryssland blivit starkare sedan 1905, eller har den sjunkit ännu djupare? Alla våra tidigare diskussioner kretsade kring frågan om den borgerliga revolutionens öde, och de som fortfarande inte kan ge ett svar på denna fråga trevar i mörkret. Vi besvarar den genom att säga att en nationell borgerlig revolution är omöjlig i Ryssland därför att det inte finns någon genuint revolutionär borgerlig demokrati. Tiden för nationella revolutioner är förbi – åtminstone för Europa – liksom tiden för nationella krig är förbi. Mellan de förra och de senare finns ett inre samband. Vi lever i en epok av imperialism, vilket inte bara är ett system av koloniala erövringar, utan även innebär en bestämd regim på hemmaplan. Den sätter inte den borgerliga nationen i opposition till den gamla regimen, utan sätter i stället proletariatet i opposition till den borgerliga nationen.
De småborgerliga hantverkarna och handlarna spelade en obetydlig roll redan i revolutionen 1905. Det är ingen tvekan om att denna klass’ sociala betydelse blivit än mindre under de senaste tio åren. Kapitalismen i Ryssland behandlar sina mellanliggande klasser strängare och mer radikalt än vad den gör i länder med en äldre ekonomisk utveckling. Intelligentsian har onekligen vuxit i antal, och dess ekonomiska roll har också ökat. Men samtidigt har t.o.m. dess forna illusoriska ‘oberoende’ helt försvunnit. Intelligentsians sociala betydelse bestäms helt och hållet av dess funktioner i att organisera den kapitalistiska industrin och den borgerliga allmänna opinionen. Dess materiella samband med kapitalismen har fyllt den med imperialistiska tendenser. Som vi redan citerat, säger ‘brevet’: ‘t.o.m. en del av den radikala intelligentsian ... kräver en mobilisering av de sociala krafterna för landets försvar ...’ Detta är en absolut osanning; inte en del, utan hela den radikala intelligentsian; i själva verket borde man säga inte endast hela den radikala sektionen, utan en avsevärd, om inte större delen, av den socialistiska intelligentsian. Vi kan knappast öka ‘demokratins’ led genom en skönmålning av intelligentsians karaktär.
Sålunda har den industriella och kommersiella bourgeoisin sjunkit ännu djupare medan intelligentsian har övergivit sin revolutionära inställning. Stadsdemokratin, som en revolutionär faktor, är inte ens värd ett omnämnande. Endast bönderna återstår, men såvitt vi vet fäster varken Axelrod eller Martov några förhoppningar på dess självständiga roll. Har de kommit till slutsatsen att den ökade klassdifferentieringen bland bönderna under de senaste tio åren har ökat deras roll? Ett sådant antagande vore ett slag i ansiktet på alla teoretiska slutsatser och all historisk erfarenhet.
Men i så fall: vilken ‘demokrati’ avser brevet? Och vad betyder ‘folkrevolution’? Parollen om en konstituerande församling förutsätter en revolutionär situation. Finns det någon? Ja, men denna uttrycks inte på minsta sätt i den borgerliga demokratins påstådda födelse, vilken sägs nu vara redo och förmögen att göra upp med tsarismen. Tvärtom: om det finns någonting som detta krig tydligt har visat är det frånvaron av en revolutionär demokrati i detta land.
Det 3 junis Rysslands försök att lösa de inre revolutionära problemen på imperialismens väg har resulterat i ett uppenbart fiasko. Detta betyder inte att de ansvariga och halvt ansvariga partierna i 3 juni-regimen kommer att slå in på revolutionens väg, men det betyder att det revolutionära problemet blottlagts av den militära katastrofen, vilket kommer att driva den härskande klassen ännu längre in på imperialismens väg, och fördubbla den revolutionära klassens betydelse i landet.
3 juni-blocket har skakats, slitits sönder av inre friktioner och konflikter. Detta betyder inte att oktobristerna och kadeterna beaktar det revolutionära maktproblemet och förbereder en stormning av byråkratins och den enade adelns positioner. Men det betyder att regeringens förmåga att motstå ett revolutionärt tryck utan tvekan har försvagats för en viss period.
Monarkin och byråkratin har misskrediterats, men detta betyder inte att de kommer att ge upp kampen utan strid. Dumans upplösning och de senaste förändringarna i ministeriet har visat den som behövde bevis, hur långt från fakta detta antagande är. Men den byråkratiska instabilitetens politik som kommer att utvecklas ännu längre kommer att bidra till proletariatets revolutionära mobilisering av socialdemokraterna.
Städernas och byarnas lägre klasser kommer att bli mer och mer utmattade, lurade, besvikna och förargade. Detta betyder inte att den revolutionära demokratins självständiga styrka kommer att operera sida vid sida med proletariatet. För en sådan styrka finns det varken socialt material eller ledare; men det innebär onekligen att de lägre klassernas djupa missnöje kommer att stödja arbetarklassens revolutionära tryck. Ju mindre proletariatet väntar på den borgerliga demokratins uppkomst, ju mindre den anpassar sig till småbourgeoisins ‘och böndernas passivitet och begränsningar, ju mer bestämd och oförsonlig dess kamp blir, desto uppenbarare blir dess beredvillighet att fortsätta ‘till slutet’, dvs. att erövra makten, desto större blir dess chanser att i det avgörande ögonblicket få med sig de icke-proletära massorna. Ingenting kommer naturligtvis att vinnas genom att bara föra fram paroller som ‘konfiskation av jorden’ etc. Detta gäller än mer armén, med vilken regeringen står eller faller. Arméns massor kommer endast att attraheras av den revolutionära klassen när de blir övertygade om att det inte bara är fråga om prat och demonstrationer, utan en kamp om makten och att de har chanser att vinna denna. Det finns ett objektivt revolutionärt problem i landet – den politiska maktens problem – som bjärt avslöjas av kriget och nederlagen. Det finns en tilltagande upplösning inom den härskande klassen. Det finns ett växande missnöje bland de urbana och rurala massorna. Men den enda revolutionära faktor som kan dra fördel av denna situation är proletariatet – nu än mer än 1905.
‘Brevet’ tycks, åtminstone i en fras, närma sig denna centrala punkt. Det säger att de socialdemokratiska arbetarna skall ställa sig ‘i spetsen för denna nationella kamp för att störta 3 juni-monarkin’. Vad ‘nationell’ kamp innebär har vi redan visat. Men om ‘ställa sig i spetsen’ inte bara betyder att de avancerade arbetarna storsint skall spilla sitt blod utan att fråga varför, utan innebär att arbetarna måste ta det politiska ledarskapet i kampen, som framför allt kommer att bli en proletär kamp, då står det klart att segern i denna kamp måste överföra makten till den klass som har lett kampen, dvs. det socialdemokratiska proletariatet.
Frågan gäller därför inte helt enkelt en ‘revolutionär provisorisk regering’ – en tom fras som den historiska processen måste ge något slags innehåll, utan en revolutionär arbetarregering, maktens erövring av det ryska proletariatet. Kraven på en nationell konstituerande församling, en republik, åttatimmarsdag, konfiskeringen av jord från godsägarna, tillsammans med kraven på ett omedelbart upphörande av kriget, nationens självbestämmanderätt, och Europas Förenta Stater kommer att spela en oerhört viktig roll i socialdemokraternas agitatoriska funktion. Men revolutionen är först och främst en fråga om makten – inte om statsformen (konstituerande församling, republik, förenta stater) utan om regeringens sociala innehåll. Kraven på en konstituerande församling och konfiskeringen av jord förlorar under nuvarande förhållanden all direkt revolutionär betydelse utan proletariatets beredvillighet att kämpa för maktens erövring; ty om proletariatet inte sliter makten ur monarkins händer kommer ingen att kunna göra det.
Den revolutionära processens tempo är en särskild fråga. Den beror på ett antal militära, politiska, nationella och internationella faktorer. Dessa faktorer kan försena eller påskynda utvecklingen, underlätta den revolutionära segern eller leda till ett nytt nederlag. Men vilka förhållandena än må vara måste proletariatet klart se sin väg och medvetet slå in på den. Framför allt måste det vara befriat från illusioner. Och den värsta illusionen i dess historia har varit dess tillit till andra.
27) Från tidskriften Nasje Slovo (Vår mening), Paris, 17 oktober 1915 – L. T
28) 3 (16) juni 1907 lät Stolypin upplösa den andra duman. – Ö. a.