I juni 1905 skrev vi:
"Mer än ett halvt sekel har förflutit sedan 1848, ett halvt sekel av oupphörliga, kapitalistiska erövringar över hela världen, ett halvt sekel av ömsesidig anpassning mellan den borgerliga reaktionens och den feodala reaktionens styrkor, ett halvt sekel då bourgeoisin har visat sin frenetiska hunger efter dominans och sin beredvillighet att vildsint kämpa för denna.
Liksom en man på jakt efter perpetuum mobile stöter på ständigt nya hinder, och skapar maskin efter maskin för att övervinna dem, så har bourgeoisin förvandlat och omkonstruerat sin statsapparat samtidigt som den undviker ‘olagliga’ konflikter med de fientliga styrkorna. Men liksom vår uppfinnare av perpetuum mobile slutligen stöter på ett oöverstigligt hinder i lagen om energins bevarande, så måste bourgeoisin slutligen stöta emot ett oöverstigligt hinder på sin väg: klassantagonismen, vilket oundvikligen måste resultera i konflikt.
Genom att binda samman alla länder via sitt produktionssätt och sin handel har kapitalismen förvandlat hela världen till en enda ekonomisk och politisk organism. Liksom modern kredit binder samman tusentals företag med osynliga trådar och ger kapitalet en otrolig rörlighet, vilket förhindrar många små bankrutter, men samtidigt är orsaken till en exempellös ökning av allmänna ekonomiska kriser, så har kapitalismens alla ekonomiska och politiska ansträngningar, dess världshandel, dess system av monstruösa statsskulder och nationernas politiska grupperingar – vilka drar in alla reaktionens styrkor i ett slags världsomfattande aktiebolag – inte bara motstått alla individuella politiska kriser, utan också skapat en bas för en social kris av oerhörda dimensioner. Genom att driva alla sjukdomsprocesser under ytan, genom att undvika alla svårigheter, genom att avfärda alla djupa frågor inom den interna och den internationella politiken och genom att släta över alla motsättningar, har bourgeoisin lyckats förhindra upplösningen, men därigenom har den också förberett en radikal likvidering av dess styre i världsskala. Bourgeoisin har lystet hängt sig fast i varje reaktionär kraft utan att fråga efter dess ursprung. Påven och Sultanen var inte dess sista vänner. Det enda skälet till att ‘vänskaps’-band inte upprättades med Kejsaren av Kina, var att han inte representerade någon makt. Det var mycket fördelaktigare för bourgeoisin att plundra hans rike än att hålla honom i sin tjänst som gendarm och betala honom ur egna koffertar. Vi ser sålunda att världsbourgeoisin har gjort statssystemets stabilitet beroende av reaktionens instabila förborgerliga bålverk.
Detta ger omedelbart de händelser som nu börjar en internationell karaktär och öppnar en vid horisont. Rysslands politiska frigörelse under arbetarklassens ledning kommer att föra denna klass till höjder som tidigare varit okända i historien, ge den kolossal makt och enorma resurser, och bli det som inleder kapitalismens likvidering, för vilken historien har skapat alla objektiva villkor."(24)
Om det ryska proletariatet, efter att temporärt ha fått makten, inte genom sitt eget initiativ för ut revolutionen till Europa, kommer det att tvingas göra så genom den europeiska feodalt-borgerliga reaktionen. Det vore naturligtvis lönlöst att i denna stund söka bestämma de metoder som kommer att användas då den ryska revolutionen stöter emot det gamla kapitalistiska Europa. Men dess metoder kan kanske helt oväntat visa sig. Låt oss ta Polen som ett exempel på en länk mellan det revolutionära österlandet och det revolutionära Västerlandet, även om vi tar detta som en illustration till vår tanke snarare än som en verklig förutsägelse.
En seger för revolutionen i Ryssland kommer att innebära en oundviklig seger för revolutionen i Polen. Det är inte svårt att föreställa sig att existensen av en revolutionär regim i de tio provinserna i det ryska Polen måste leda till en revolt i Galizien och Poznan. Hohenzoller- och Habsburgsregeringarna kommer att besvara detta genom att sända militära styrkor till den polska gränsen och gå över den i syfte att krossa sin fiende i själva hans centrum –Warszawa. Det är helt klart att den ryska revolutionen inte kan lämna sin västerländska förtrupp i den preussisk-österrikiska soldatmaktens händer. Krig mot Wilhelm II:s och Franz Josefs regeringar skulle under sådana omständigheter bli en akt av självförsvar för den revolutionära regeringen i Ryssland. Vilken attityd skulle det österrikiska och tyska proletariatet då inta? Det är tydligt att de inte skulle kunna förbli passiva medan deras länders arméer ger sig ut på ett kontrarevolutionärt korståg. Ett krig mellan det feodalt-borgerliga Tyskland och det revolutionära Ryssland skulle oundvikligen leda till en proletär revolution i Tyskland. Vi säger till dem som tycker att detta påstående verkar alltför kategoriskt: säg någon annan historisk händelse som med större säkerhet skulle tvinga de tyska arbetarna och de tyska reaktionärerna i öppen kraftmätning.
När vårt oktoberministerium oväntat ställde Polen under krigslagar, cirkulerade ett mycket trovärdigt rykte att detta gjordes på direkta instruktioner från Berlin. Då duman upplöstes, publicerade regeringstidningarna nyhetsmeddelanden, vilka presenterades som hot, angående förhandlingar mellan regeringarna i Berlin och Wien med tanke på en väpnad intervention i Rysslands inre angelägenheter i syfte att undertrycka upproriskheten. Inga förnekanden från ministeriet kunde ta bort den effekt som detta meddelande fick. Det var uppenbart att i de tre grannländernas palats förbereddes en blodig kontrarevolutionär hämnd. Hur kunde det vara annorlunda? Kunde de närliggande halvfeodala monarkierna stå passiva medan revolutionens flammor slickade deras rikens gränser?
Den ryska revolutionen, som ännu är långt från segern, har redan genom Polens förmedling fått konsekvenser i Galizien. ‘Vem kunde för ett år sedan förutse’, utropade Daszynskij vid den polska socialdemokratiska partikonferensen i Lvov i maj i år, ‘det som nu sker i Galizien? Denna stora bonderörelse har väckt förvåning i hela Österrikes. Zborac väljer en socialdemokrat som vicemarskalk i det regionala rådet. Bönderna publicerar en socialistisk revolutionär bondetidning som kallas ‘Den röda flaggan’, stora massmöten med 30.000 deltagare, processioner med röda fanor och revolutionära sånger paraderar genom de galiziska byarna, som en gång var så lugna och apatiska ... Vad kommer att hända då ett skrik från Ryssland om jordens nationalisering når dessa fattiga bönder?’ I sin diskussion med den polske socialisten Lusnia för över två år sedan, påpekade Kautsky att Ryssland inte längre fick betraktas som en fotboja på Polen och inte heller Polen som en österländsk avdelning av det revolutionära Europa, vilken placerats som en kil i den moskovitiska barbarismen. I händelse av att den ryska revolutionen utvecklas och segrar, kommer den polska frågan enligt Kautsky att ‘än en gång bli akut, men inte på det sätt Lusnia trott. Den kommer inte att vändas mot Ryssland utan mot Österrikes och Tyskland och i den mån Polen kommer att tjäna revolutionen kommer dess uppgift inte att vara att försvara revolutionen mot Ryssland utan att föra den vidare in i österrike och Tyskland.’ Denna profetia står närmare sitt förverkligande än Kautsky måhända själv trodde.
Men ett revolutionärt Polen är inte alls den enda startpunkten för revolutionen i Europa. Vi påpekade ovan att bourgeoisin systematiskt har avstått från att lösa många komplicerade och akuta frågor både i den inre och yttre politiken. Efter att ha satt stora massor av män under vapen är de borgerliga regeringarna oförmögna att med sitt svärd skära genom den internationella politikens knut. Endast en regering som har förlorat marken under sina fötter och inspireras genom förtvivlans mod kan sända hundratals och tusentals män i krig. Under den politiska kulturens, den militära vetenskapens, den allmänna rösträttens och den allmänna värnpliktens moderna förhållanden kan endast en djup självsäkerhet eller en galen adventurism ställa två nationer i konflikt med varandra. Under det fransk-preussiska kriget 1870 hade vi å ena sidan Bismarck som kämpade för en preusserisering av Tyskland, vilket när allt kommer omkring innebar nationell enhet, en elementär nödvändighet som erkändes av varje tysk, och å andra sidan Napoleon III:s regering, oförskämd, kraftlös, föraktad av nationen, redo för vilket äventyr som helst som lovade den ytterligare tolv månaders livstid. Samma uppdelning av rollerna härskade i det rysk-japanska kriget. Å ena sidan hade vi Mikados regering – hittills utan opposition från ett revolutionärt proletariat – vilken kämpade för det japanska kapitalets dominans i Fjärran Östern, och å andra sidan en autokratisk regering som hade överlevt sig själv och sökte ersätta sina inre nederlag med segrar utomlands.
I de gamla kapitalistiska länderna finns det inga ‘nationella’ krav, dvs. krav från det borgerliga samhället som helhet, vilket den härskande bourgeoisin kan sägas förespråka. Frankrikes, Storbritanniens, Tysklands och Österrikes regeringar är oförmögna att föra nationella krig. Massornas vitala intressen, de förtryckta nationaliteternas intressen, eller ett grannlands barbariska inre politik kan inte driva en enda borgerlig regering i ett krig som kunde ha en frigörande och därigenom nationell karaktär. Å andra sidan kan de kapitalistiska rofferiintressena, som tid efter annan får än den ena och än den andra regeringen att klirra med sporrarna och skramla med sablarna i världens ansikte, inte väcka någon respons från massorna. Av den anledningen varken kan eller vill bourgeoisin proklamera och föra några nationella krig. Vad moderna anti-nationella krig leder till har nyligen visats i två exempel – i Sydafrika och i Fjärran Östern.
Det allvarliga nederlaget för Storbritanniens imperialistiska konservatism är inte det sista resultatet av boerkriget. En mycket viktigare och för bourgeoisin mera hotfull konsekvens av den imperialistiska politiken är det brittiska proletariatets politiska självbestämmanderätt, som när den väl börjat, kommer att gå fram med sjumilastövlar. Vad gäller konsekvenserna för Petrogradregeringen av det rysk-japanska kriget är dessa så väl kända att det inte är nödvändigt att dröja vid dem. Men även utan dessa två erfarenheter har de europeiska regeringarna, från det ögonblick proletariatet började stå på egna ben, alltid fruktat för valet mellan krig och revolution. Det är just denna fruktan för proletariatets revolt som tvingar de borgerliga partierna att samtidigt som de röstar för monstruösa summor till militärutgifterna, göra högtidliga deklarationer till förmån för fred, att drömma om en internationell skiljedomstol och t.o.m. om ett Europas Förenta Stater. Dessa beklagansvärda deklarationer kan naturligtvis inte avskaffa vare sig antagonismerna mellan staterna eller de väpnade konflikterna.
Den väpnade fred som uppstod i Europa efter det fransk-preussiska kriget baserades på en europeisk maktbalans som inte bara förutsatte Turkiets okränkbarhet, Polens delning och Österrikes bevarande – denna etnografiska harlekinsmantel – utan även bevarandet av den ryska despotismen, väpnad till tänderna, som den europeiska reaktionens gendarm. Men det rysk-japanska kriget riktade ett allvarligt slag mot detta konstgjort upprätthållna system där autokratin intog en framstående position. Ryssland föll för en tid ur makternas s.k. samspel. Maktbalansen förstördes. Å andra sidan väckte Japans framgångar den kapitalistiska bourgeoisins aggressiva instinkter, särskilt börsernas, vilka spelar en framstående roll inom den samtida politiken. Möjligheten för ett krig på europeisk jord växte i hög grad. Konflikter mognar överallt och även om de tills vidare har mildrats genom diplomatiska medel är detta ingen garanti för att dessa kan vara framgångsrika i långa loppet. Men ett europeiskt krig innebär oundvikligen en europeisk revolution.(25)
Under det rysk-japanska kriget deklarerade Frankrikes socialistparti att om den franska regeringen intervenerade till förmån för autokratin, skulle det uppmana proletariatet att vidta beslutsamma åtgärder även om detta skulle innebära en revolt. I mars 1906, då den fransk-tyska konflikten över Marocko blev alarmerande, beslöt den Internationella Socialistiska Byrån att, i händelse av krig, ‘vidtaga de mest fördelaktiga handlingsmetoderna för alla internationella socialistiska partier och för hela den organiserade arbetarklassen för att undvika ett krig eller göra slut på det’. Detta var naturligtvis bara en resolution. Det krävs ett krig för att pröva dess verkliga betydelse, men bourgeoisin har all anledning att undvika detta prov. Men tyvärr för bourgeoisin är de internationella relationernas logik starkare än diplomatins.
Rysslands bankrutt – antingen den nu blir ett resultat av byråkratins fortsatta skötsel av affärerna, eller om den deklareras av en revolutionär regering som kommer att vägra betala för den gamla regimens synder – kommer att få en fruktansvärd effekt på Frankrike. Radikalerna, som nu har Frankrikes politiska öde i sina händer har genom sin maktutövning även övertagit alla funktioner för att skydda Kapitalets intressen. Av detta skäl finns det all anledning att anta att den finansiella kris som nu beror på Rysslands bankrutt kommer att återverka direkt på Frankrike i form av en akut politisk kris, vilken endast kan sluta med att makten överflyttas i proletariatets händer. På det ena eller andra sättet: antingen genom en revolution i Polen, genom konsekvenserna av ett europeiskt krig eller som ett resultat av Rysslands statsbankrutt, kommer revolutionen att svepa in över det gamla kapitalistiska Europas gränser.
Men även utan händelsernas yttre tryck såsom krig eller bankrutt, kan revolutionen i den närmaste framtiden stiga fram i något europeiskt land som en konsekvens av klasskampens enorma skärpning. Vi skall inte nu söka göra antaganden om vilket europeiskt land som först kommer att beträda revolutionens väg. Men om en sak kan det inte råda någon tvekan: klassmotsättningarna i alla europeiska länder har under den senaste tiden nått en hög intensitetsnivå.
Socialdemokratins kolossala framväxt i Tyskland inom en halv-absolutistisk konstitutions ram, kommer med absolut nödvändighet att leda proletariatet till en öppen konfrontation med den feodala-borgerliga monarkin. Frågan om att bjuda motstånd mot en politisk statskupp genom en generalstrejk har under det senaste året varit en av de centrala frågorna i det tyska proletariatets politiska liv. I Frankrike har maktens överflyttning till Radikalerna definitivt lösgjort proletariatets händer, ty det var under en lång tid sammankedjat genom samarbete med de borgerliga partierna i kampen mot nationalism och klerikalism. Det socialistiska partiet, som berikats genom fyra revolutioners odödliga traditioner och den konservativa bourgeoisin som gömmer sig bakom Radikalismens mask, står ansikte mot ansikte. I Storbritannien, där under ett sekel två borgerliga partier regelbundet har suttit på parlamentarismens gungbräda, har proletariatet under inflytande från en hel serie faktorer nyligen beträtt den politiska självständighetens väg. Medan denna process i Tyskland tog fyra decennier, kan den brittiska arbetarklassen, som äger mäktiga fackföreningar och som har en rik erfarenhet av ekonomisk kamp, med några få hopp komma förbi den kontinentala socialismens armé.
Den ryska revolutionens inflytande på det europeiska proletariatet är enormt. Förutom att den förstör den ryska absolutismen, den europeiska reaktionens starkaste fäste, kommer den att skapa de nödvändiga förutsättningarna för en revolution i den europeiska arbetarklassens medvetande och temperament. De socialistiska partiernas funktion var och är att revolutionera arbetarklassens medvetande, liksom kapitalismens utveckling revolutionerade de sociala relationerna. Men arbetet med agitation och organisation bland proletariatets led har en inre tröghet. De europeiska socialistpartierna, särskilt det största av dem, det tyska socialdemokratiska partiet, har utvecklat sin konservatism i samma takt som de stora massorna har omfattat socialismen och ju mera dessa massor har organiserats och disciplinerats. Som en konsekvens av detta, kan socialdemokratin, som är en organisation som förkroppsligar proletariatets politiska erfarenhet, i ett visst ögonblick bli ett direkt hinder för en öppen konflikt mellan arbetarna och den borgerliga reaktionen.(26) Med andra ord: de proletära partiernas propagandistisk-socialistiska konservatism kan i ett visst ögonblick hålla tillbaka proletariatets direkta kamp för makten. Den ryska revolutionens enorma inflytande tyder på att den kommer att förstöra partirutinen och konservatismen och ställa frågan om en öppen styrkeprövning mellan proletariatet och den kapitalistiska reaktionen på dagordningen. Kampen för allmän rösträtt i Österrike, Sachsen och Preussen har blivit akut under direkt inflytande från oktoberstrejkerna i Ryssland. Revolutionen i öst kommer att smitta det västerländska proletariatet med en revolutionär idealism och skapa en önskan att tala ‘ryska’ med sina fiender. Om det ryska proletariatet skulle komma till makten – om än bara som ett resultat av en tillfällig konjunktur i vår borgerliga revolutions utveckling – skulle den möta ett organiserat motstånd från världsreaktionen, och å andra sidan en beredvillighet från världsproletariatet att ge ett organiserat stöd.
Om den ryska arbetarklassen lämnas ensam med sina egna resurser kommer den oundvikligen att krossas av kontrarevolutionen i det ögonblick som bönderna vänder sig bort från den. Den har inget annat alternativ än att sammanlänka sitt politiska styres framtid och följaktligen hela den ryska revolutionens öde med den socialistiska revolutionen i hela Europa. Den kolossala statspolitiska makt som den fått genom en tillfällig konjunktur i den ryska borgerliga revolutionens utveckling kommer den att kasta på vågskålen för klasskampen i hela den kapitalistiska världen. Med statsmakten i sina händer, med kontrarevolutionen i ryggen och den europeiska reaktionen framför sig, kommer den att till sina kamrater över hela världen sända sitt stridsrop, och detta kommer att vara en uppmaning till den sista striden: Arbetare i alla länder, förena er!
24) Se mitt förord till F. Lassalles Adress till juryn, publ. av ‘Molot’ – L. T.
25) Denna mening har kursiverats i 1919 års upplaga. – Ö. a.
26) Denna mening är kursiverad i 1919 års utgåva. – Ö. a.