Revolutionen är en öppen styrkemätning mellan sociala krafter i en kamp om makten. Staten är inte ett mål i sig. Den är bara en maskin i de härskande sociala krafternas händer. Likt varje maskin har den en motor, en överförande och en verkställande mekanism. Statens drivkraft är klassintresset; dess motor är agitationen, pressen, kyrkan och skolan, propagandan, partierna, gatumöten, petitioner och revolter. Den överförande mekanismen är den juridiska organisationen av kast-, dynastiska, ståndsmässiga eller klassmässiga intressen, vilka framställs som Guds vilja (absolutismen) eller som nationens vilja (parlamentarismen). Den verkställande mekanismen slutligen är administrationen, med polisen, domstolarna, fängelserna och armén.
Staten är inget mål i sig, men den är ett förträffligt medel för att organisera, upplösa och reorganisera sociala relationer. Den kan vara en kraftig hävstång för revolutionen eller ett redskap för en organiserad stagnation, beroende på vilka händer som sköter den. Varje politiskt parti värt namnet strävar efter att erövra den politiska makten och på så sätt utnyttja staten för de klassintressen som det representerar. Socialdemokraterna, som är proletariatets parti, strävar naturligtvis efter arbetarklassens politiska dominans.
Proletariatet växer och blir starkare genom kapitalismens tillväxt. I denna betydelse är kapitalismens utveckling också proletariatets väg mot diktaturen. Men dagen och tidpunkten när makten övergår i proletariatets händer beror inte direkt på produktivkrafternas utvecklingsnivå utan på relationerna i klasskampen, på den internationella situationen och slutligen på ett antal subjektiva faktorer: arbetarnas traditioner, initiativförmåga och beredvillighet att kämpa.
Det är möjligt för arbetarna att komma till makten i ett ekonomiskt efterblivet land tidigare än i ett utvecklat land. 1871 tog arbetarna medvetet makten i sina händer i det småborgerliga Paris – förvisso bara för två månader, men i Storbritanniens och USA:s storkapitalistiska centra har arbetarna inte ens haft makten under en timme. Att hävda att proletariatets diktatur på något sätt skulle vara automatiskt beroende av ett lands tekniska utveckling och resurser är en fördom hos den ‘ekonomiska’ materialismen, förenklad till en absurditet. Detta synsätt har ingenting gemensamt med marxismen.
Enligt vår åsikt, kommer den ryska revolutionen att skapa villkor, där makten kan övergå i arbetarnas händer – och i händelse av en seger för revolutionen måste detta ske – innan den borgerliga liberalismens politiker har fått någon möjlighet att visa fram hela sin regeringstalang. I sin sammanfattning av 1848-49 års revolution och kontrarevolution skrev Marx i den amerikanska tidningen The Tribune: ‘Tysklands arbetarklass är i sin sociala och politiska utveckling lika långt efter England och Frankrike som den tyska bourgeoisin befinner sig på efterkälken i förhållande till dessa länders bourgeoisi. Sådan herre, sådan hund. Utvecklingen av existensvillkoren för en talrik, stark, koncentrerad och intelligent proletär klass går hand i hand med utvecklingen för existensvillkoren för en talrik, välbärgad, koncentrerad och mäktig medelklass. Arbetarrörelsen är i sig aldrig självständig, den är aldrig av en exklusivt proletär karaktär förrän medelklassens olika fraktioner, och särskilt dess mest progressiva fraktion, stormanufakturerna, har erövrat den politiska makten, och omvandlat staten i enlighet med sina behov. Det är först då den oundvikliga konflikten mellan arbetsköparen och arbetaren blir uppenbar och inte längre kan uppskjutas ...’ (11)
Detta citat är måhända läsaren välbekant, ty det har utnyttjats avsevärt av bokstavstrogna marxister under den senaste tiden. Det har framställts som ett ovedersägligt argument mot tanken på en arbetarregering i Ryssland. ‘Sådan herre, sådan hund’ Om den kapitalistiska bourgeoisin inte är stark nog för att ta makten, hävdar man, då är det ännu mer omöjligt att upprätta en arbetardemokrati, dvs. proletariatets politiska dominans.
Marxismen är framför allt en metod för analys – men inte en analys av texter, utan av sociala förhållanden. Är det sant att den kapitalistiska liberalismens svaghet i Ryssland oundvikligen innebär arbetarrörelsens svaghet? Är det sant att det i Ryssland inte kan skapas en självständig arbetarrörelse förrän bourgeoisin har erövrat makten? Det räcker med att ställa frågorna så för att man skall se vilken hopplös formalism som döljer sig bakom försöken att förvandla en av Marx’ historiskt-relativistiska anmärkningar till ett över-historiskt axiom.
Under den industriella högkonjunkturens period, hade fabriksindustrins utveckling i Ryssland en ‘amerikansk’ karaktär, men i sina verkliga dimensioner är den kapitalistiska industrin i Ryssland bara barnet jämfört med USA:s industri. Fem miljoner människor – 16,6 % av den ekonomiskt sysselsatta befolkningen – är verksamma inom manufakturindustrin i Ryssland. För USA är motsvarande siffror sex miljoner och 22,2 %. Dessa siffror säger oss relativt lite, men de blir desto vältaligare om vi påminner om att Rysslands befolkning är nära dubbelt så stor som USA:s. Men för att verkligen kunna värdera skillnaderna mellan den ryska och den amerikanska industrin bör man observera att 1900 tillverkade fabrikerna och de stora verkstäderna i USA varor till ett värde av 25 miljarder rubel, medan de ryska fabrikerna under samma period endast till verkade varor till ett värde av 2,5 miljarder rubel.(12)
Det råder ingen tvekan om att det industriella proletariatets antal, koncentration, kultur och politiska betydelse beror på utvecklingsnivån inom den kapitalistiska industrin. Men detta beroende är inte direkt. Mellan ett lands produktivkrafter och klassernas politiska styrka finns i ett givet ögonblick olika sociala och politiska faktorer av nationell och internationell karaktär, och dessa rubbar och ibland t.o.m. ändrar totalt de ekonomiska förhållandenas politiska uttryck. Trots det faktum att USA:s produktivkrafter är tio gånger så stora som Rysslands, är det ryska proletariatets politiska roll, dess inflytande på sitt lands politik och dess möjligheter att påverka världspolitiken under den närmaste framtiden ojämförligt mycket större än vad fallet är för USA:s proletariat.
Kautsky påpekar i sin nyutkomna bok om det amerikanska proletariatet, att det inte finns något direkt samband mellan proletariatets och bourgeoisins politiska makt å ena sidan och den kapitalistiska utvecklingsnivån å den andra. ‘Det existerar två stater’, säger han, ‘som är diametralt motsatta varandra. I den ena av dessa har utvecklingen skett regellöst, dvs. utan proportion till det kapitalistiska produktionssättets utvecklingsnivå, och endast ett av dessa element har utvecklats, medan det i det andra fallet är det andra elementet som överväger. I den ena staten – Amerika – är det kapitalistklassen, medan det i Ryssland är proletariatet. I inget annat land finns det en sådan grund som i Amerika för att tala om kapitalets diktatur, medan det militanta proletariatet ingenstädes fått sådan betydelse som i Ryssland. Denna betydelse måste öka och den kommer att öka, ty detta land har först nyligen börjat ta del i den moderna klasskampen och först nu har den fått ett visst utrymme för sina armbågar.’ Efter att ha påpekat att Tyskland i en viss utsträckning kan lära om sin framtid från Ryssland, fortsätter Kautsky: ‘Det är förvisso anmärkningsvärt att det ryska proletariatet skulle visa oss framtiden, inte ifråga om kapitalets utvecklingsstyrka, utan i arbetarklassens förmåga till motstånd. Det faktum att detta Ryssland är det mest efterblivna av den kapitalistiska världens stora stater kan tyckas’, observerar Kautsky, ‘motsäga den materialistiska historieuppfattningen, enligt vilken den ekonomiska utvecklingen är den politiska utvecklingens bas. Men i själva verket’, fortsätter han, ‘motsäger detta endast den materialistiska historieuppfattningen såsom den beskrivits av våra opponenter och kritiker, som inte betraktar den som en metod för undersökning utan enbart som en färdig stereotyp.’ (13)
Vi rekommenderar särskilt dessa rader till våra ryska marxister, som ersätter en självständig analys av sociala förhållanden med textcitat, som valts för att tjäna varje livets vändning. Inga komprometterar marxismen så mycket som dessa självutnämnda marxister. Sålunda står Ryssland, enligt Kautsky, på en ekonomiskt låg nivå i sin kapitalistiska utveckling; politiskt har landet en obetydlig kapitalistisk bourgeoisi men ett mäktigt proletariat. Detta resulterar i det faktum att ‘hela Rysslands intressekamp nu förs av landets enda nu existerande starka klass – industriproletariatet. Av detta skäl har industriproletariatet en enorm politisk betydelse, och härav följer att kampen för Rysslands frigörelse från den absolutistiska mara som kväver landet, har förvandlats till en kamp mellan absolutismen och industriproletariatet, en kamp där bönderna kan ge ett starkt stöd men inte spela en ledande roll.’ Driver inte allt detta oss till slutsatsen att den ryska ‘hunden’ kommer att ta makten före sin ‘herre’?
Det kan finnas två former av politisk optimism. Vi kan överdriva vår styrka och våra fördelar i en revolutionär situation och utföra uppgifter som inte rättfärdigas av de givna styrkerelationerna. Å andra sidan, kan vi optimistiskt sätta en gräns för våra revolutionära uppgifter – men vi kommer oundvikligen genom logiken i vår ställning att drivas bortom denna gräns. Det är möjligt att begränsa vidden i alla revolutionens frågor genom att hävda att vår revolution är borgerlig i sina objektiva mål och därigenom i sina oundvikliga resultat, och vi måste då sluta ögonen för det faktum att den borgerliga revolutionens huvudroll kommer att innehas av proletariatet, som genom hela revolutionens kurs drivs mot makten.
Vi kan lugna oss själva med att inom den borgerliga revolutionens ramar kommer proletariatets politiska dominans endast att vara en flyktig episod, och vi glömmer då än en gång att proletariatet, när det väl har tagit makten i sina händer, inte kommer att ge upp denna utan ett desperat motstånd, inte förrän den slits ur deras händer genom väpnat våld. Vi kan lugna oss själva med att Rysslands sociala förhållanden ännu inte är mogna för en socialistisk ekonomi, utan att ta i beaktande att proletariatet efter maktövertagandet, genom själva logiken i sin ställning, oundvikligen tvingas mot införandet av en förstatligad industri. Den allmänna sociologiska termen borgerlig revolution löser inte på något sätt de politiskt-taktiska problemen, motsättningarna och svårigheterna, som mekaniken i en given borgerlig revolution kastar fram.
Inom ramarna för den borgerliga revolutionen i slutet av 1700-talet, vars objektiva uppgift var att upprätta kapitalets dominans, var det möjligt att införa sansculotternas diktatur. Denna diktatur var inte bara en flyktig episod, den lämnade sitt intryck på hela det efterföljande seklet, och detta trots det faktum att den mycket snart krossades mot den borgerliga revolutionens inhägnade barriärer. I revolutionen i början av 1900-talet, vars direkta objektiva uppgifter också är borgerliga, framträder som ett snart framtidsmål, proletariatets oundvikliga, eller åtminstone möjliga, politiska dominans. Proletariatet kommer självt att se till att denna dominans inte bara blir en flyktig ‘episod’, som några realistiska småborgare hoppas. Men vi måste även nu fråga oss själva: är det oundvikligt att den proletära diktaturen måste krossas emot den borgerliga revolutionens barriärer, eller är det möjligt att det, under de givna världshistoriska förhållandena, skall öppna sig en möjlighet att bryta igenom dessa inhägnader? Här konfronteras vi med taktikfrågor: bör vi medvetet arbeta för en arbetarregering i proportion till att revolutionens utveckling för detta stadium allt närmare, eller måste vi för ögonblicket betrakta politisk makt som en olycka som den borgerliga revolutionen är redo att kasta på arbetarna, och som det vore bättre att de undvek att ta emot?
Borde vi om oss själva använda de ord som den ‘realistiska’ politikern Vollmar yttrade i avseende på kommunarderna 1871: ‘Istället för att ta makten vore det bättre att de gick hem och sov ...’
11) K. Marx, Tyskland 1848-50. Ry. övers. Alexejeva – uppl. 1905, ss. 8-9. – L. T. (Även i Engels–Marx: Germany, Revolution and Counterrevolution, Ed. by E. Marx. Intern. Publ. New York 1969, ss. 14-15. Ö. a.)
12) D. Mendelejev, För en förståelse av Ryssland, 1906, s. 99 – L.T.
13) K. Kautsky: Amerikanska och ryska arbetare, Ry. övers. St Petersburg 1906, ss. 4-5 – L. T.