Det urbana Ryssland är en produkt av den moderna historien, eller mera exakt, av de senaste decenniernas historia. I slutet av Peter I:s regeringstid, i början av 1700-talet, uppgick stadsbefolkningen till något mer än 328.000, dvs. omkring 3 % av landets totala befolkning. I slutet av samma århundrade, hade den ökat till 1.301.000, dvs. omkring 4,1 % av hela befolkningen. 1812 hade stadsbefolkningen ökat till 1.653.000, vilket motsvarade 4,4 % av befolkningen. I mitten av 1800-talet utgjorde den fortfarande inte mer än 3.482.000 – 7,8 % av folkmängden. Och slutligen uppgick stadsbefolkningen, enligt senaste folkräkningen (1897) till 16.289.000, dvs. omkring 13 % av den totala befolkningen.(4)
Om vi betraktar staden som en socialekonomisk formation och inte enbart som en administrativ enhet, måste vi konstatera att ovanstående siffror inte ger en sann bild av stadens utveckling: den ryska statens historia ger talrika exempel då stadsprivilegier utfärdades eller drogs tillbaka av skäl som var långt ifrån vetenskapliga. Likväl visar dessa siffror klart vilken obetydlig roll städerna spelade i Ryssland före de stora reformerna, och deras feberaktigt snabba tillväxt under det senaste decenniet. Enligt Michajlovskijs beräkningar var stadsbefolkningens tillväxt mellan 1885 och 1887 ungefär 33,8 %, dvs. mer än dubbelt så hög som befolkningsökningen i Ryssland som helhet (15, 25 %) och nära tre gånger lantbefolkningens tillväxt (12,7 %). Om vi till detta lägger industricentra i byarna på landet, framstår stadsbefolkningens (i betydelsen ‘icke-jordbruksarbetande’) tillväxt ännu klarare.
Men de moderna ryska städerna skiljer sig från sina föregångare inte bara ifråga om storlek utan även vad gäller social typ: de är centra för det kommersiella och industriella livet. Majoriteten av våra gamla städer spelade knappast någon ekonomisk roll; de var militära och administrativa centra eller befästningar, deras innevånare var på ett eller annat sätt anställda inom statstjänsten och levde på statsbudgetens bekostnad, och i allmänhet var staden ett administrativt, militärt och skattmässigt centrum.
När en icke-statsanställd befolkning, för att få skydd mot fiender, bosatte sig inom stadens murar eller i dess omgivning, hindrade detta inte på något sätt att de fortsatte med sina forna jordbruksnäringar. T.o.m. Moskva, den största staden i det gamla Ryssland, var enligt M. Miljukov, helt enkelt ‘en kunglig herrgård, där en avsevärd del av befolkningen på det ena eller andra sättet var beroende av hovet, antingen som medlemmar av sviten, som väktare eller som tjänare. Av 16.000 hushåll, enligt folkräkningen 1701, var inte mer än 7.000, dvs. 44 % nybyggare och hantverkare, och t.o.m. dessa levde i stadens utkanter och arbetade för palatset. De återstående 9.000 tillhörde kyrkan (1.500) och det härskande ståndet.’ De ryska städerna spelade sålunda – liksom de asiatiska despotiernas städer och i motsats till europeiska medeltida hantverks- och handelstäder – endast rollen som konsumenter. Under samma period upprättade de västerländska städerna mer eller mindre framgångsrikt principen att hantverkare inte hade rätt att leva i byarna, men de ryska städerna strävade aldrig efter sådana mål. Var fanns då manufakturindustrin och hantverken? På landet, sammanknutet med jordbruket.
Den låga ekonomiska nivån, och statens intensiva härjningar, tillät inte någon ackumulation av förmögenheter eller en samhällelig arbetsfördelning. Den kortare sommaren i jämförelse med Västerlandets tvingade fram en längre vintervila. På grund av dessa faktorer skildes manufakturindustrin aldrig från jordbruket och koncentrerades inte i städerna, utan stannade kvar på landsbygden som ett biyrke till jordbruket. När den kapitalistiska industrin under 1800-talets senare hälft, började utvecklas i en vid skala, stötte den inte samman med några stadshantverkare utan huvudsakligen endast med byhantverk. ‘På den 1 1/2 miljon fabriksarbetare som det finns i Ryssland’, skriver M. Miljukov, ‘är det inte mindre än fyra miljoner bönder som är engagerade i manufakturarbete i hemmen i sina egna byar, och som fortsätter att utföra detta arbete samtidigt med sitt jordbruksvärv. Det är av denna klass som ... de europeiska fabrikerna byggdes, men som inte på minsta sätt deltog ... i skapandet av Rysslands fabriker.’
Naturligtvis skapade befolkningens fortsatta tillväxt och ökade produktivitet en bas för en samhällelig arbetsfördelning. Detta gällde naturligtvis också stadshantverken. Men som ett resultat av de utvecklade ländernas ekonomiska tryck, bemäktigade sig storindustrin denna bas, så att stadshantverken aldrig fick tid att utvecklas.
De fyra miljonerna byhantverkare utgjorde just det element som i Europa bildade stadsbefolkningens kärna, gick in i gillena som mästare eller gesäller och följaktligen fann sig mer och mer övergivna utanför gillena. Det var just hantverksklassen som utgjorde massan av befolkningen i de mest revolutionära kvarteren i Paris under den Stora Revolutionen. Enbart detta faktum – stadshantverkets obetydlighet – har enorma konsekvenser för vår revolution.(5)
Den moderna stadens främsta ekonomiska särdrag består i det faktum att den bearbetar råmaterial som kommer från landsbygden. Av denna anledning är transporten av avgörande betydelse. Endast järnvägens införande kunde vidga källorna för tillförsel i en sådan grad att det var möjligt att koncentrera stora mängder människor. Behovet av att koncentrera befolkningen berodde på storindustrins tillväxt. Kärnan av befolkningen i en modern stad, åtminstone i en stad med någon ekonomisk och politisk betydelse, är en skarpt differentierad klass av lönearbetare. Det var denna klass, så gott som helt okänd under den Stora Franska Revolutionen, som var förutbestämd att spela en avgörande roll i vår revolution.
Fabrikssystemet ställer inte bara proletariatet i främsta ledet utan underminerar också själva grunden för den borgerliga demokratin. I tidigare revolutioner fick denna senare sitt stöd från stadens småbourgeoisi: hantverkarna, de små butiksägarna etc. Ett annat skäl till den oproportionerligt stora politiska roll som det ryska proletariatet spelar är det faktum att det ryska kapitalet till en avsevärd del är av utländskt ursprung. Detta faktum resulterade, enligt Kautsky, i en tillväxt i proletariatets antal, styrka och inflytande som inte stod i proportion till den borgerliga liberalismens utveckling.
Som vi sagt ovan, utvecklades kapitalismen i Ryssland inte ur hantverkssystemet. Den erövrade Ryssland med hela Europas ekonomiska kultur som murbräcka, och föste snabbt undan sin närmaste medtävlare, den hjälplöse byhantverkaren eller den ruinerade stadshantverkaren, och utnyttjade den halvsvältande bondeklassen som en reservoar för arbetskraft. Absolutismen bidrog på många sätt till att fjättra landet i kapitalismens bojor.
I första hand förvandlades den ryska bonden till en bidragsgivare till världens Fondbörs. Bristen på kapital inom landet och regeringens ständiga behov av pengar skapade en bas för utländska ockerlån. Alltifrån Katarina II:s regering till Wittes och Durnovos ministerier(6), sökte bankirerna i Amsterdam, London, Berlin och Paris systematiskt att förvandla autokratin till en enorm Fondbörsspekulant. En avsevärd del av de s.k. inre lånen, dvs. lån som realiserades genom inhemska kreditbanker, skilde sig inte på något sätt från utländska lån, ty de kom i verkligheten från utländska kapitalister. Genom att proletarisera och utarma bondeklassen via tunga skatter, förvandlade absolutismen den europeiska Fondbörsens miljoner till soldater och slagskepp, till fängelser och järnvägar. Den större delen av dessa utgifter var ur ekonomisk synvinkel absolut icke-produktiva. En enorm andel av nationalprodukten sändes utomlands i form av räntor, och berikade och förstärkte på så sätt Europas finansaristokrati. Den europeiska finansbourgeoisin, vars politiska inflytande i de parlamentariska länderna under de senaste tio åren har vuxit oavbrutet och tvingat handels- och industrikapitalisterna i bakgrunden, förvandlade visserligen den tsaristiska regeringen till sin vasall, men den kunde inte och den ville inte bli en beståndsdel av den borgerliga oppositionen inom Ryssland. Den leddes i sina sympatier och antipatier av de principer som formulerades av de holländska bankirerna Hoppe & Co. då de 1798 satte upp villkoren för ett lån till tsar Paulus: ‘räntan måste betalas oberoende av politiska omständigheter’. Den europeiska Fondbörsen var t.o.m. direkt intresserad av att absolutismen upprätthölls, ty ingen annan regering kunde garantera en sådan ockerränta. Statslån var emellertid inte det enda medel som användes för att importera det europeiska kapitalet till Ryssland. Själva penningen, vars betalning absorberade en stor del av den ryska statsbudgeten, återvände till den ryska jorden i form av kommersiellt-industriellt kapital som attraherades av landets orörda naturrikedomar och särskilt av den oorganiserade arbetskraften, som ännu inte hade vant sig vid att göra motstånd. Den senare delen av vår industriella högkonjunktur 1893-99 var också en period av intensifierad införsel av europeiskt kapital. På så sätt var det kapitalet, vilket liksom tidigare i stort sett förblev europeiskt, och som visade sin politiska styrka i Frankrikes och Belgiens parlament, som mobiliserade Rysslands arbetarklass.
Genom att ekonomiskt förslava detta efterblivna land, grep det europeiska kapitalet via sina främsta produktionsgrenar och kommunikationsmedel över en hel serie av mellanliggande tekniska och ekonomiska stadier som det självt hade tvingats genomlöpa i sina ursprungsländer. Men ju färre hinder det mötte på sin väg mot ekonomisk dominans, desto obetydligare visade sig dess politiska roll vara.
Den europeiska bourgeoisin utvecklades ur medeltidens tredje stånd. Den höjde protestens fana emot den plundring och det våld som de två första stånden utövade samt talade i folkets intresse, det folk som det självt önskade exploatera. Medeltidens ståndsmonarkier var, i sin förvandling till en byråkratisk absolutism, beroende av stadsbefolkningens kamp mot kyrkans och adelns anspråk. Bourgeoisin utnyttjade detta för sin egen politiska upphöjelse. På så sätt utvecklades den byråkratiska absolutismen och den kapitalistiska klassen samtidigt och när de 1789 kom i konflikt, visade sig bourgeoisin ha hela nationen bakom sig.
Den ryska absolutismen utvecklades under de västerländska staternas direkta tryck. Den kopierade dess regeringsmetoder och administration mycket tidigare än de ekonomiska förhållandena här i landet tillät uppkomsten av en kapitalistisk bourgeoisi. Den förfogade redan över en enorm stående armé och en centraliserad, byråkratisk och skattemässig apparat, och hade satt sig i obotlig skuld till de europeiska bankirerna, vid en tid då de ryska städerna fortfarande spelade en helt obetydlig ekonomisk roll.
Kapitalet trängde med absolutismens direkta samarbete in från Västerlandet, och inom en kort period förvandlades ett antal gamla städer till handels- och industricentra, och snart skapades t.o.m. kommersiella och industriella städer på platser som tidigare varit absolut obebodda. Detta kapital visade sig ofta i form av stora opersonliga aktiebolag. Under de tio åren av industriell högkonjunktur 1893-1902, ökade det totala kapitalet med två miljarder rubler, medan det under epoken 1854-1892, endast hade ökat med 900 miljoner. Proletariatet fann sig omedelbart koncentrerat i enorma massor, medan det mellan dessa massor och autokratin stod en kapitalistisk bourgeoisi, mycket liten i antal, isolerad från folket, halvt utländsk, utan historiska traditioner, och endast inspirerad av sin profithunger.
4) Dessa siffror har tagits från Miljukovs ‘Essäer’. Stadsbefolkningen i hela Ryssland, inklusive Sibirien och Finland, uppgavs i 1897 års folkräkning till 17.122.000 eller 13,5 % av folkmängden. (Mendelejev, För en förståelse av Ryssland, St. Petersburg 1906, 2 vol., tabell på s. 90.)
5) I en tid då okritiska jämförelser mellan den ryska revolutionen och den franska revolutionen 1789 har blivit vardagsmat, påpekar Parvus mycket skarpsinnigt att detta faktum var orsaken till den ryska revolutionens säregna öde. – L. T.
6) Ministeriet Witte, där P. N. Durnovo var inrikesminister varade mellan okt. 1905 och maj 1906. – Ö. a.