Om vi jämför den sociala utvecklingen i Ryssland med den i andra europeiska länder – vi måste då ställa samman det i de senare som är gemensam nämnare och som skiljer dem från Rysslands historia – kan vi säga att den ryska sociala utvecklingens främsta karakteristik är dess relativa primitivitet och långsamhet.
Vi skall här inte dröja vid de naturliga orsakerna till denna primitivitet, men själva faktum kvarstår otvivelaktigt: det ryska sociala livet har byggts upp på en fattigare och mer primitiv ekonomisk grund.
Marxismen lär oss att produktivkrafternas utveckling bestämmer den socialhistoriska processen. Bildandet av ekonomiska korporationer, klasser och stånd är endast möjligt när denna utveckling nått en viss nivå. Stånds- och klassdifferentieringen, vilken bestäms av arbetsfördelningens utveckling och skapandet av alltmer specialiserade sociala funktioner, förutsätter att den del av befolkningen som arbetar inom den direkta materiella produktionen skapar ett mervärde som överstiger denna befolknings egen konsumtion: det är endast genom att tillägna sig detta mervärde som icke-producerande klasser kan uppstå och ta form. Vidare är arbetsfördelningen bland de producerande klasserna själva endast möjlig vid en viss nivå av jordbrukets utveckling, vilken möjliggör en fördelning av jordbruksprodukter till den del av befolkningen som inte är sysselsatt inom jordbruket. Dessa fundamentala satser för den sociala utvecklingen formulerades klart redan av Adam Smith.
Härav följer att, trots att Novgorodperioden i vår historia sammanfaller med början av den europeiska medeltiden, måste det låga tempot i den ekonomiska utvecklingen, orsakat av de naturhistoriska förhållandena (mindre fördelaktigt geografiskt läge, liten befolkning) försena uppkomsten av klasser och ge dem en mer primitiv karaktär.
Det är svårt att säga vilken form den ryska sociala utvecklingen skulle ha fått om landet hade förblivit isolerat och endast varit under inflytande av inre strömningar. Det räcker med att konstatera att detta inte blev fallet. Det ryska sociala livet, som byggts på en viss inre ekonomisk grund, har hela tiden varit under inflytande – ja t.o.m. under tryck – från sin yttre socialhistoriska miljö.
När den sociala och statsmässiga organisationen under sin tillblivelseprocess kolliderade med andra, närliggande organisationer, spelade de ekonomiska förhållandenas primitivitet i den ena och den jämförelsevis höga utvecklingen i de andra en avgörande roll i den följande processen.
Den ryska staten, som vuxit fram på en primitiv ekonomisk bas, kom i kontakt med och i konflikt med statsorganisationer som byggts på en högre och mer stabil grund. Två möjligheter förefanns då: antingen skulle den ryska staten duka under i kampen med dessa, såsom Den gyllene Horden dukade under i sin kamp mot Moskvastaten, eller också skulle den hinna upp dem genom att utveckla sina ekonomiska förhållanden och absorbera en stor del mer vitala krafter än den kunde ha gjort om den förblivit isolerad. Rysslands ekonomi var emellertid redan tillräckligt utvecklad för att förhindra det förra att hända. Staten bröts inte ned utan började växa under de ekonomiska krafternas oerhörda tryck.
Det viktiga var sålunda inte att Ryssland omgavs av fiender på alla sidor. Enbart detta räcker inte för att förklara ställningen. I själva verket skulle detta gälla vilket europeiskt land som helst, utom möjligen England. I sin ömsesidiga existenskamp var dessa stater beroende av mer eller mindre identiska ekonomiska baser och därför var deras statsorganisationer i sin utveckling inte underkastade så mäktigt yttre tryck.
Kampen mot Krim- och Nogaj-tartarerna framkallade de yttersta kraftansträngningar. Men dessa var naturligtvis inte större än de som uppbådades under Hundraårskriget mellan Frankrike och England. Det var inte tartarerna som tvingade det gamla Ryssland att införa skjutvapen och skapa Streltsis stående armé det var inte tartarerna som tvingade det att bilda riddarkavalleri och infanteristyrkor, utan det var trycket från Litauen, Polen och Sverige.
Som en konsekvens av detta tryck från Västeuropa, sög staten upp en överdrivet stor del av mervärdesprodukten, dvs. den levde på bekostnad av de nybildade privilegierade klasserna och fördröjde på så sätt deras redan långsamma utveckling. Men detta var inte allt, Staten slog ned på bondens ‘nödvändiga produktion’, berövade honom hans levebröd, tvingade honom att fly från den jord där han inte ens haft tid att slå ned sina bopålar – och fördröjde på så sätt befolkningens tillväxt och produktivkrafternas utveckling. Sålunda: eftersom staten sög åt sig en oproportionerligt stor del av mervärdesprodukten, fördröjde den redan långsamma differentieringen mellan stånden; eftersom den tog bort en viktig del av den nödvändiga produkten förstörde den till och med de primitiva produktionsbaser, som den var beroende av.
Men för att kunna existera, fungera och därför framför allt tillägna sig den del av den sociala produkten som var nödvändig, måste staten ha en hierarkisk ståndsorganisation. Detta är orsaken till att den, samtidigt som den underminerade de ekonomiska grunderna för sin utveckling, sökte framtvinga en utveckling av dessa grunder genom regeringsåtgärder och – liksom varje annan stat – sökte utnyttja ståndsutvecklingen till sin egen fördel. Miljukov(1), den ryske kulturhistorikern, ser i detta en direkt kontrast till Västeuropas historia. Men det finns ingen sådan kontrast.
Medeltidens ståndsmonarkier, som övergick i byråkratisk absolutism utgjorde en statsform som förstärkte vissa bestämda sociala intressen och relationer. Men när denna statsform väl en gång hade tagit form, utvecklade den sina egna intressen (dynastin, hovet, byråkratin ...) som inte blott kom i konflikt med de lägre ståndens intressen, utan även med de högres. De härskande stånden, som utgjorde en socialt oundgänglig ‘mellanvägg’ mellan folkets massor och statsorganisationen, utövade påtryckningar på den senare och lät sina egna intressen bli innehållet i statens praktiska handlande. Samtidigt betraktade statsmakten, som en oberoende styrka, också de högre ståndens intressen ur sin egen synvinkel. Den satte hårt mot hårt och sökte underordna dem under sig själv. Den verkliga historien om förhållandena mellan staten och stånden utvecklades längs en resultant, vilken bestämdes av styrkeförhållandena.
En process som i sina grunddrag är identisk skedde i Ryssland.
Staten strävade efter att utnyttja de framväxande ekonomiska grupperna, att underordna dem under sina specialiserade finansiella och militära intressen. De dominerande ekonomiska grupperna sökte, efterhand som de växte fram, att utnyttja staten för att konsolidera sina fördelar i form av ståndsprivilegier. I detta spel mellan sociala krafter, gick resultanten mycket mer till statsmaktens fördel än vad fallet var i Västeuropas historia. Utbytet av tjänster mellan statsmakten och de övriga sociala grupperna, på de arbetande massornas bekostnad – vilket finner sitt uttryck i fördelningen av rättigheter och skyldigheter, av bördor och privilegier – var mindre fördelaktigt för adeln och kyrkan i Ryssland än i Västeuropas medeltida ståndsmonarkier. Detta är tveklöst. Likväl vore det en enorm överdrift och tvärtemot allt sinne för proportioner, att hävda att medan stånden i Väst skapade staten, skapade statsmakten i Ryssland stånden i sitt eget intresse (såsom Miljukov påstår).
Stånd kan inte skapas genom en statshandling, genom en lag. Innan en eller annan social grupp med statsmaktens hjälp kan ta form som ett privilegierat stånd måste den ha utvecklats ekonomiskt med alla dess sociala fördelar. Stånd kan inte skapas efter en i förväg uppställd rangskala eller i enlighet med Hederslegionens bestämmelser. Statsmakten med alla sina resurser kan endast understödja den elementära ekonomiska process som frambringar högre ekonomiska formationer. Som tidigare nämnts konsumerade den ryska staten en jämförelsevis stor del av nationens tillgångar och fördröjde på så sätt den sociala kristalliseringsprocessen, men den behövde denna process för sina egna syften. Det är därför naturligt att staten under den mer differentierade västerländska miljöns inflytande och tryck, ett tryck som förmedlades genom den militära statsorganisationen, i sin tur sökte framtvinga en utveckling av en social differentiering på en primitiv ekonomisk grund. Vidare gjorde själva behovet av tvång, vilket berodde på de socialekonomiska formationernas svaghet, det naturligt att staten i sin roll som förmyndare skulle söka utnyttja sin överväldigande makt för att styra de högre klassernas utveckling efter eget behag. Men i sina försök att uppnå framgång i denna riktning, fann staten sig gäckad av sin egen svaghet och sin egen organisations primitiva karaktär, beroende på, som vi redan nämnt, den sociala strukturens primitivitet.
På så sätt drevs den ryska staten, som byggts upp på de ryska ekonomiska förhållandenas bas, fram av det vänliga – och än mer av det fientliga – trycket från närliggande statsorganisationer som vuxit fram på en högre ekonomisk bas. Från ett visst ögonblick – särskilt från slutet av 1600-talet – sökte staten med all makt att accelerera landets naturliga ekonomiska utveckling. Nya grenar av hantverk, maskiner, fabriker, storindustri, kapital, ympades så att säga artificiellt fast på den naturliga ekonomiska stammen. Kapitalismen tycktes vara statens utskott.
Ur detta perspektiv kan man säga att all rysk vetenskap är en artificiell produkt av regeringens ansträngningar, en artificiell ympning på den nationella okunnighetens naturliga stam.(2)
Det ryska tänkandet utvecklades, liksom den ryska ekonomin, under ett direkt tryck från det högre tänkandet och de mer utvecklade ekonomierna i Västerlandet. Eftersom relationerna med andra länder p.g.a. de ekonomiska förhållandenas natura-ekonomiska karaktär, dvs. utrikeshandelns låga utveckling, fick en övervägande statskaraktär, fann dessa länders inflytande sitt uttryck i en frenetisk kamp för statens existens innan det ännu kunde uttrycka sig självt i direkt ekonomisk tävlan. Den västerländska ekonomin influerade den ryska ekonomin genom statens förmedling. För att kunna överleva mitt bland bättre rustade fientliga länder, tvingades Ryssland sätta upp fabriker, organisera sjönavigationsskolor, publicera läroböcker om befästningskonst etc. Men om den inre ekonomins allmänna kurs i detta enorma land inte hade gått i samma riktning, om de ekonomiska förhållandenas utveckling inte hade skapat krav på en allmän och tillämpad vetenskap, då hade statens alla ansträngningar varit förgäves. Den nationella ekonomin som naturligt utvecklades från natura-ekonomi till penning-varu-ekonomi, reagerade endast på de regeringsåtgärder som motsvarade dess utveckling och endast i denna utsträckning. Den ryska industrins historia, det ryska valutasystemets och statskreditens historia, är bästa tänkbara vittnesbörd om detta.
‘De flesta av industrigrenarna (metall, socker, petroleum, destillering, t.o.m. textilindustrin)’, skriver prof. Mendelejev, ‘uppstod under direkt inflytande från regeringens åtgärder, ibland t.o.m. med hjälp av stora regeringssubsidier, men särskilt på grund av att regeringen alltid medvetet förde en protektionspolitik. Under Alexanders regering, satte regeringen direkt upp denna politik på sitt banér ... De högre regeringscirklarna, som till fullo accepterade protektions-principernas användning i Ryssland, visade sig vara mer framskridna än våra bildade klasser i deras helhet.’ (D. Mendelejev, För en förståelse av Ryssland, St. Petersburg 1906, s. 84.)
Industriprotektionismens lärde panegyriker glömmer tillägga att regeringens politik inte dikterades av omsorg om industrikrafternas utveckling, utan endast av skattemässiga och delvis militärtekniska hänsyn. Av detta skäl ställdes protektionspolitiken ofta mot, inte endast de grundläggande intressena i industrins utveckling, utan även de olika affärsmännens privata intressen. Sålunda förklarade bomullsägarna öppet att ‘de höga skatterna på bomull upprätthålls inte för att uppmuntra bomullsodling utan enbart för skattens egen skull’. Liksom när den ‘skapade’ stånden, fullföljde regeringen framförallt statens intressen även inom fabriksindustrin, där dess främsta omsorg gällde statsfinansernas behov. Men det råder ingen tvekan om att autokratin spelade en inte så liten roll för att transplantera fabrikssystemet på den ryska jorden.
I det ögonblick det framväxande borgerliga samhället började känna ett behov av Västerlandets politiska institutioner, visade sig autokratin vara väpnad med de europeiska staternas materiella styrka. Den vilade på en centraliserad byråkratisk apparat som var helt oförmögen att upprätta nya relationer men som kunde utveckla en stor energi för att utöva ett systematiskt förtryck. Landets enorma avstånd hade övervunnits av telegrafen, vilket skapar förtroende för administrationens handlande och ger en relativ enhetlighet och snabbhet i dess förfarande (i fråga om förtryck). Järnvägarna möjliggör för den att snabbt sända militära styrkor från ena ändan av landet till den andra. Europas förrevolutionära regeringar kände knappt till järnvägar och telegraf. Den armé som stod till absolutismens förfogande var kolossal – och även om den visade sig helt onyttig i det japanska krigets prövningar, var den likväl tillräckligt bra för en inre dominans. Inte blott Frankrikes regering före den stora revolutionen, utan även 1848 års regeringar, kände inte till någonting liknande den ryska armén av idag.
Genom att exploatera landet till det yttersta med den fiskala och militära apparatens medel, höjde regeringen sin årliga budget till den enorma siffran 2 miljarder rubel. Stödd på sin armé och sin budget, gjorde den autokratiska regeringen den europeiska fondbörsen till sin finansminister, och den ryske skattebetalaren blev sålunda en olycksalig bidragsgivare till denna europeiska fondbörs.
Sålunda mötte den ryska regeringen under 1880- och 1890-talen världen som en kolossal militär-byråkratisk och finansiell fondbörs-organisation med oövervinnerlig styrka.
Den absolutistiska monarkins finansiella och militära makt överväldigade och bländade inte blott den europeiska bourgeoisin utan även den ryska liberalismen, som förlorade all tro på möjligheten att övervinna absolutismen i en öppen styrkemätning. Absolutismens finansiella och militära styrka tycktes utesluta varje möjlighet till en rysk revolution.
Men i verkligheten visade det sig vara precis tvärtom. Ju mer en regering centraliseras och ju mer oberoende den blir av samhället, desto snabbare blir den en autokratisk organisation som står över samhället. Ju större de finansiella och militära styrkorna i en sådan organisation är, desto längre och framgångsrikare kan den fortsätta att kämpa för sin existens. Den centraliserade staten med dess budget på 2 miljarder, dess skulder på 8 miljarder och dess armé av många miljoner män under vapen, skulle kunna fortsätta existera långt efter det att den upphört att tillfredställa den sociala utvecklingens mest elementära krav – inte bara den inre administrationens behov utan även den militära säkerheten, för vars bevarande den ursprungligen bildades.
Ju längre ett sådant sakernas tillstånd fortsatte, dess större blev motsättningen mellan den ekonomiska och kulturella utvecklingens behov och regeringens politik, som hade utvecklat sin mäktiga ‘miljardfaldiga’ tröghet. Efter det att de ‘stora lappverksreformernas’ epok – som inte alls eliminerade’ dessa motsättningar utan tvärtom visade fram dem i klart ljus – upphört, blev det allt svårare och psykologiskt allt mer omöjligt för regeringen att frivilligt slå in på parlamentarismens väg. Det enda sätt dessa motsättningar som situationen visade fram för hela samhället, kunde lösas på var genom en ackumulation av tillräcklig ånga inom absolutismens panna för att få den att explodera.
Sålunda uteslöt absolutismens administrativa, militära och finansiella makt, vilken gjorde att den kunde existera trots den sociala utvecklingen, inte revolutionens möjligheter som liberalerna trodde, utan tvärtom gjorde den att revolutionen blev den enda utvägen. Vidare garanterades denna revolution i förväg en alltmer radikal karaktär ju mer absolutismens enorma tyngd skapade en avgrund mellan den själv och nationen. Den ryska marxismen kan vara stolt över att ensam ha förklarat inriktningen på denna utveckling och förutsagt dess allmänna drag(3), medan liberalerna livnärde sig på den mest utopiska ‘praktiskhet’ och levde på fantasmagoria och trodde på under.
Hela den föregående sociala utvecklingen gjorde revolutionen oundviklig. Men vilka var krafterna i denna revolution?
1) P. Miljukov, Utkast till en rysk kulturhistoria, St. Petersburg 1896 ff. – Ö. a.
2) Det räcker med att påminna om de karakteristiska dragen i de ursprungliga förhållandena mellan staten och skolan för att man skall inse att den senare var en minst lika ‘artificiell’ produkt av staten som fabriken. Statens utbildningsansträngningar illustrerar denna ‘artificialitet’. Elever som skolkade kedjades fast. Hela skolan var fastkedjad. Studier var en form av tjänst. Elever fick löner etc. – L. T.
3) Inte ens en så reaktionär byråkrat som prof. Mendelejev kan de revolutionära ‘narodnikerna’ undgå att medge detta. Efter att ha talat om industrins utveckling, slår han fast: ‘Socialisterna uppfattade någonting här och förstod det t.o.m. delvis, men gick sedan vilse, följde sin Latinism (0, rekommenderade bruket av våld, vädjade till mobbens brutala instinkter och strävade efter revolution och makt.’ (För en förståelse av Ryssland, s. 120.)