Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Löntagarfonder av Rudolf Meidner i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Pond, Tidens förlag i samarbete med Landsorganisationen, 1975.
I slutet av augusti presenterade Landsorganisationen Rudolf Meidners rapport om löntagarfonder. Ska man tro tidningarnas förstasidor, ledare och löpsedlar innebär Meidners förslag något av en revolution (det var förresten just vad Dagens Nyheter kallade det på en löpsedel). Aftonbladet menade att Meidners rapport var "sannolikt den viktigaste principiella skrift arbetarrörelsen haft att ta ställning till under efterkrigstiden" (27.8.75) och Arbetarbladet skrev att den var "något av en spjutspets mot det kapitalistiska systemet" (28.8.75. Dagens Nyheter skrev om "Meidners socialism" (31.8.75) och Gösta Bohman talade om "på sikt ett socialiserat samhälle". Vi har läst rapporten och vi säger
I sin rapport om "Löntagarfonder" konstaterar Rudolf Meidner inledningsvis att
"den genom ständiga nyinvesteringar skapade ökningen av realkapital tillfaller kapitalets ägare. I ett land med privat ägande till den överväldigande delen av produktionsmedlen innebär detta, att den ekonomiska tillväxten, förmögenhetsökningen, tillfaller denna grupp av privata ägare."
och vidare att
"Produktionsmedlens ägare utövar ett stort och många gånger avgörande inflytande över användningen av dessa produktionsmedel, över produktionens inriktning, över investeringarna, över industrins avkastning, kort sagt de fattar - själva eller genom sina ombud i företagsledningen - alla avgörande beslut." (Sidan 19.)
Det är en hyfsad beskrivning av vad som händer under kapitalismen. Meidners förslag går ut på att förändra detta genom att ge löntagarna "ägande, inflytande och makt" - på papperet! Enligt hans förslag ska en viss del av vinsterna i företagen avsättas till speciella "löntagarfonder", förmodligen kontrollerade av fackföreningarna. Inbetalningarna till fonderna ska ske i form av s.k. riktade obligatoriska löntagaremissioner, en form av gratisaktier. Till skillnad från många andra förslag om "vinstdelning" ska fonderna vara kollektiva, den enskilde löntagaren ska inte få någon utdelning och kapitalet de representerar ska stå kvar i företagen.
Om Meidners förslag fungerar som han tänkt sig kommer "löntagarfonderna" gradvis att äga en allt större del av aktiekapitalet och så småningom majoriteten. Hur lång tid det tar beror på vinsternas storlek och hur stor del av dem som avsätts till fonderna. Meidners förslag är begränsat till de privata storföretagen. De statliga företagen, hela den s.k. offentliga sektorn och mindre privata företag - han föreslår en gräns vid 100 anställda - berörs inte.
Meidner hoppas att hans förslag om löntagarfonder ska kunna genomföras genom kollektivavtal. Arbetarna lockar han med "ägande, inflytande och makt", men han har också ett bete som han hoppas att arbetsgivarna ska nappa på:
"Löntagarfonder med den ovan skisserade konstruktionen bör vid närmare eftertanke inte te sig helt oacceptabla för arbetsgivarsidan... Den ofta negativa opinionen till god räntabilitet kan väntas bli påverkad i mer positiv riktning om löntagarna delar vinsten. Fondens representanter i styrelserna kommer att tillföra företagens ledningar en grupp av intresserade, kunniga och ansvarsmedvetna personer. Fondernas tillkomst kan bidra till en stabilisering på den svenska arbetsmarknaden." (Sidan 97.)
Det måste vara en trevlig tanke för arbetsgivarna att exploateringsprocessen kommer att fortsätta som tidigare, men under mer stabila former, när arbetarna får "ägande, inflytande och makt".
Vi anser att arbetare som tar del av förslaget om löntagarfonder bör ställa sig några frågor:
- Kommer du fortfarande att vara utestängd från verkligt ägande av produktionsmedlen om Meidners förslag genomförs?
- Kommer produkter och tjänster fortfarande att framställas för försäljning och profit i stället för att tillfredsställa mänskliga behov?
- Kommer sådana problem som ekonomiska kriser, arbetslöshet, fattigdom, dåliga bostäder etc. att kvarstå om löntagarfonder genomförs?
Svaren på dessa frågor borde ge sig själva utifrån vad som redan sagts: ja, naturligtvis. Det är lika absurt att påstå att arbetarna genom löntagarfonderna skulle förvandlas till ägare av produktionsmedlen som att hävda att katolikerna tillsammans äger katolska kyrkan och alla dess rikedomar! Vi skulle fortfarande bara äga våra arbetskrafter och fortsätta att pantsätta våra liv på arbetsmarknaden i utbyte mot löner.
Till skillnad från mer drastiska statskapitalistiska förslag - som avlägsnar den gamla kapitalistklassen men inte rubbar de kapitalistiska produktionsförhållandena - kan dagens kapitalister känna sig lugna om systemet med löntagarfonder genomförs. De kommer inte att förlora sin rikedom. Som Dagens Nyheters börskommentator Sven-Ivan Sundqvist påpekade i en artikel:
"Meidners förslag påverkar faktiskt inte påtagligt förmögenhetsfördelningen i landet. En viss kursnedgång på en 'wallenbergares' innehav blir följden. Men ojämlikheten mellan privatpersoner kommer i huvudsak att kvarstå. Detta förefaller innebära att luften går ur eventuella försök att framställa Meidners förslag som ett radikalt sätt att avhända rika kapitalister deras förmögenhet. Ökningen av förmögenheterna skulle visserligen bli långsammare men ojämlikheterna skulle knappart minska." (31.8.75.)
I en intervju i Aftonbladet den 6 september berättade Rudolf Meidner att han aldrig läst Karl Marx skrifter, "inte ens Das Kapital. Försökte som ung, men det var ju en omänsklig uppgift". Om han hade varit mera uthållig hade han stött på följande stycke:
"Den kapitalistiska produktionens utveckling nödvändiggör, att
det kapital, som användes i det enskilda företaget, ständigt växer, och
konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska
produktionens inre lagar, som om de vore yttre tvångslagar. Den tvingar honom
att ständigt öka sitt kapital för att bevara det, men han kan endast öka det
genom fortsatt ackumulation."
(Kapitalet, första boken, sidan 531.)
Källan till detta nya kapital är det mervärde eller obetalda arbete som pumpas ur arbetarklassen. Och dessa "den kapitalistiska produktionens inre lagar" kommer att fortsätta att verka i ett system med löntagarfonder, oavsett hur dessa är konstruerade. Om fackföreningarna - eller vilka som än kontrollerar fonderna - via dem så småningom får ett dominerande inflytande i storföretagens ledningar och styrelser kommer de att stå inför exakt samma problem som dem som sitter där nu.
Produktionen kommer fortfarande att domineras av marknadskrafter. Konkurrensen, både på hemmamarknaden och på världsmarknaden, kommer att tvinga dem att hålla nere kostnaderna, inbegripet löner, så långt som möjligt. Förslag om förbättrade lokala arbetsplatsförhållanden och större sociala frågor kommer fortfarande att betraktas på samma begränsade sätt som idag: "Är det ekonomiskt?" Expansionsperioder kommer fortfarande att avlösas av perioder med tillbakagång och stigande arbetslöshet (konjunkturcykeln).
Ur arbetarklassens synvinkel kommer ingenting grundläggande att ha förändrats. De kommer fortfarande att vara tvingade att strejka eller hota om strejk för att bibehålla eller höja sin levnadsstandard.
Till och med förespråkare för någon typ av löntagarfonder tycks inse detta. Exempelvis säger LO-ordföranden Gunnar Nilsson i en intervju i Veckans Affärer (nr 30, 1975) att "så småningom når vi en gräns där det ekonomiska ansvaret blir så stort att vi tvingas att överta företagsledningens roll. Vi riskerar då att få en fackföreningsrörelse av östeuropeisk modell - att förvandlas från en offensiv massrörelse till en rörelse som förvaltar produktionsmedlen och fyller en övervakande funktion över medlemmarna och ser till att de fyller produktionsnormerna. Så långt får det aldrig gå i Sverige". Och i sitt förord till "Löntagarfonder" betonar han att åsikterna i den står helt för författarna. Om vi bortser från Gunnar Nilssons idealiserade bild av fackföreningarna idag - de är i verkligheten snarare defensiva försvarsorganisationer - är det sannolikt en ganska riktig bild av vad som kommer att hända med dem om systemet med löntagarfonder genomförs. Det är omöjligt för fackföreningarna att samtidigt både fungera som fackföreningar och som arbetsgivare.
Förslaget om löntagarfonder är naturligtvis ännu bara ett - förslag. Meidner hoppas att det ska kunna genomföras förhandlingsvägen - om nu LO skulle anta det - och om detta misslyckas genom lagstiftning - genom att socialdemokraterna gör det till sitt eget. Det är ingalunda säkert om ens troligt. "Diskussionen om löntagarfonder kan också bli komplicerad för socialdemokratin... Den socialdemokratiska partiledningen vill avgjort inte ha denna fråga som något centralt i kommande valrörelse", skrev t.ex. Aftonbladet i en ledare den 31 augusti.
Som vi visat innebär löntagarfonder inte att den gamla kapitalistklassen försvinner, än mindre att det kapitalistiska produktionssättet upphävs och ersätts med ett nytt. Arbetarna kommer fortfarande att vara egendomslösa lönarbetare och producera mervärde åt kapitalistklassen. Alla kapitalismens problem kommer att kvarstå. I stället för att avlägsna gamla bojor hjälper de arbetare som stöder idén om löntagarfonder till att skapa nya bojor åt sig själva utöver de gamla.
Marx ansåg att samhället utvecklas från lägre till högre former tillsammans med teknologin och den samhälliga arbetsproduktiviteten. Kapitalismen utvecklades ur feodalismen och så småningom skulle socialismen utvecklas ur kapitalismen. Marx menade inte 'utvecklas' i någon passiv mening. Han visste att människorna själva gör sin historia som medlemmar av rivaliserande klasser inbegripna i sociala och politiska strider. Drivkraften bakom förändringen från feodalism till kapitalism var bourgeoisins kamp mot adeln. Socialismen kommer att vara resultatet av arbetarklassens kamp mot kapitalistklassen.
Denna teori är mer än en historiesyn. Den är också en vägledning till politisk handling och Marx själv använde sig av den. Marx föddes 1818 och dog 1883. Han var politiskt aktiv från 1840-talet och framåt. Under denna period befann sig kapitalismen på kontinenten ännu i sin linda. Både på det internationella och det nationella planet befann sig kapitalistklassen i konflikt med de feodala makterna. Den mäktigaste antikapitalistiska kraften var den heliga alliansen mellan Österrike, Preussen och Ryssland. Dessa makter beslöt att förena sig för att krossa resningar over hela Europa - i Italien, Tyskland, Polen och Ungern, till och med i Österrike. Som en följd av denna verksamhet kom Ryssland att betecknas som 'Europas gendarm'.
Vad, frågade Marx, borde socialister göra under dessa förhållanden? Hans svar var otvetydigt: stödja kapitalistiska kamper för att övervinna feodalt motstånd mot kapitalismens politiska och ekonomiska utveckling. Marx tog ställning mot Ryssland och gick till och med så långt som att stödja England, Frankrike och Turkiet under Krimkriget. Han stödde den polska nationella rörelsen eftersom ett oberoende Polen skulle utgöra en buffert mellan Ryssland och resten av Europa. Han var för bildandet av centraliserade stater i Tyskland och Italien eftersom han ansåg att detta var en förutsättning för kapitalismens utveckling i dessa länder. I det amerikanska inbördeskriget tog han ställning för nordsidan.
Marx gjorde detta endast på grund av att han ville hjälpa kapitalismen att segra över feodalismen. Förr eller senare skulle han stå inför ett annat problem: vad bör socialister göra sedan kapitalismen segrat? För Marx var detta aldrig ett praktiskt problem. Det var först vid tidpunkten för hans död som man kan säga att kapitalismen var fast etablerad som det dominerande världssystemet.
Hans efterföljare, socialdemokraterna, förstod inte att detta nya problem hade uppkommit samtidigt med att omständigheterna förändrats. De fortsatte att anse att krig och nationalism kunde vara progressiva. Följderna av detta var katastrofala. Under första världskriget stödde de tyska och franska socialdemokraterna sina respektive regeringars krigsansträngningar, och båda citerade de Marx som stöd för sina ställningstaganden. De tyska socialdemokraterna hävdade ett Tyskland var mer progressivt än Tsarryssland och de franska socialdemokraterna att demokrati var progressivare än preussisk militarism. Om ingenting annat slog sönder den ihåliga teorin om progressiva krig borde det första världskriget ha gjort det.
En socialdemokrat framstår som ett hedervärt undantag: Rosa Luxemburg. Hon förstod varför Marx varit beredd att stödja krig och en del nationella rörelser under 1800-talet men ansåg att förhållandena hade ändrats sedan dess. Hon uppmanade till motstånd mot alla krig och nationella rörelser med undantag för, konstigt nog, dem på Balkanhalvön.
Vi världssocialister har alltid hävdat att striden nu måste stå direkt mellan kapitalismen och socialismen. Sedan kapitalismen blev det dominerande världssystemet i slutet av 1800-talet har socialismen (som naturligtvis kan existera endast i världsskala, inte i ett land) varit en omedelbar möjlighet och kan bli verklighet så snart en majoritet av arbetarna önskar och förstår den. Det är därför som bara socialismen är progressiv (i marxistisk mening). Krig och nationalism kan inte längre fylla någon progressiv roll. I själva verket har vi gått så långt som att ifrågasätta om det var rätt - sett utifrån den socialistiska rörelsens framtida utveckling - av Marx att gå så långt som han gjorde i sitt stöd av krig och nationalism under sin tids förhållanden.
Det förvirrade arvet från socialdemokratin övertogs av bolsjevikerna (Lenin var motståndare till Rosa Luxemburg i den nationella frågan). Senare har det vidarebefordrats till trotskisterna och andra vänstergrupper. De hävdar på fullt allvar att socialister bör stödja statskapitalism i de mindre utvecklade länderna och till och med stödja statskapitalistiska länder i krig med andra. (Trotskisterna föredrar förstås att kalla de statskapitalistiska länderna 'arbetarstater' och 'övergångssamhällen' trots att de är väl medvetna om att produktionen där grundar sig på lönearbete.) En sådan grupp är det lilla Förbundet Arbetarmakt. Under rubriken "FLN har segrat - leve FNL" skrev de i nr. 5 1975 av sin tidning Arbetarmakt:
"Av alla tecken att döma kommer Sydvietnam successivt att utveckla sig mot en statskapitalistisk eller statsbyråkratisk stat, som Nordvietnam redan är... som förr eller senare under sin utveckling kommer att hamna på kollisionskurs med arbetarklassens strävanden."
Senare i artikeln säger de:
"... det är fråga om en objektiv utveckling, ett resultat av det ekonomiska, politiska och klassmässiga läget i Indokina. Vi har aldrig trott att 'FNL bygger socialismen i de befriade områdena'... Vi var också medvetna om att några objektiva förutsättningar för en proletär revolution inte skulle finnas förrän den statsbyråkratiska klassen själv skapat dessa förutsättningar, precis som borgarklassen grävt sin egen grav i de kapitalistiska länderna. Var detta något skäl att inte stödja FNL. Vi kan inte se det." (Vår kurs.)
De hävdar alltså, i likhet med socialdemokraterna, att nationalism och krig fortfarande kan vara progressiva och förnekar följaktligen att socialismen enbart är progressiv idag.
Faktum är att industrialisering under kapitalistiska förhållanden (statliga eller andra) inte längre är nödvändig eftersom grundvalen för socialism redan existerat sedan lång tid tillbaka. Världssocialismen är möjlig att genomföra på grundval av industrin i Europa och Nordamerika. Det betyder att industrialisering inom mindre utvecklade områden skulle kunna äga rum inom socialismens helt annorlunda ramar om så önskas.
De som felaktigt tror att socialister bör stödja statskapitalism (och inte socialism) i de mindre utvecklade länderna borde tänka efter vad detta betyder. De borde veta att kapitalismens födelse är en brutal process, som innefattar användandet av statsmakt av en privilegierad minoritet för att driva bort massan från jorden och in i industrin. Som Marx uttryckte det, kommer kapitalet till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå. Hur kan socialister stödja detta när det inte ens är ekonomiskt nödvändigt?
Vi kan nu se varför det är nödvändigt med teoretisk klarhet för att undvika att hamna i det absurda läget att hävda att tvång och förtryck mot arbetare av en statskapitalistisk härskande klass är något som socialister borde stödja.
Idag, när kapitalismen är det dominerande världssystemet, är bara socialismen progressiv. Det är därför som socialister överallt bör kämpa för socialismen och motsätta sig kapitalismen i alla former, inbegripet Castros, Maos, Le Duc Thos och andras nationella statskapitalism.
Mannen var säkert sjuk. Det var vi alla överens om. Han var medvetslös och hade hög feber. Hans andning och puls var oregelbundna. När han någon gång återfick medvetandet pladdrade han bara obegripligt eller började gestikulera vilt. Alla måste medge att något var fel. Så här borde folk inte bete sig. Mannen var otvivelaktigt sjuk.
Vi sade alla att något måste göras åt saken. Några föreslog böneläsning, andra bestraffning. Men de flesta av oss förkastade sådana idiotiska råd. Vi var beslutna att behandla hans sjukdom ordentligt, medicinskt, och se till att han blev botad.
"Den riktiga behandlingen är uppenbar", sade en. "Patienten är medvetslös. Vi måste alltså väcka honom. Det kan vi göra genom att skaka honom kraftigt eller utsätta honom för höga ljud."
"Perfekt", utbrast en annan. "Och eftersom han har feber måste vi kyla ner honom. Vi kan doppa hans kropp i iskallt vatten."
"Naturligtvis", sade en tredje. "Och för att reglera hans andning måste vi ansluta en luftpump till hans lungor och tima den noggrant."
Så småningom fastställde de en plan enligt vilken den sjuke mannen skulle få alla sorternas läkarvård. Men till deras förvåning tycktes patienten inte bli bättre efter dagar av den mest intensiva behandling. Jag tyckte att hans tillstånd försämrats, men mina kamrater tillbakavisade indignerat detta påstående och några av dem hävdade (med djup övertygelse) att vår man var på bättringsvägen. "Bara en själlös cyniker kan förneka att vi gjort framsteg", anmärkte någon med en föraktfull blick åt mitt håll.
Då tyckte jag att det var dags att tala ut. "Min medicinska kunskap är inte stor", sade jag. "Men jag tror att vi har angripit problemet på fel sätt. För mig förefaller det som om sjukdomarna ni behandlat, febern, den oregelbundna pulsen etc., bara är symptom på något djupare. Jag tycker att vi borde försöka upptäcka sjukdomsorsaken och behandla den."
När jag sade detta hördes först en massa skratt men när jag framhärdade utbyttes munterheten mot irritation. En av mina vänner, litet vänligare än de ändra, sade till mig: "Jag kan förstå din oro När jag var i din ålder hade jag också högtflygande idéer. Vi har dock ett praktiskt jobb att uträtta nu och det gör vi så gott vi kan. Dina abstrakta teorier kan låta bra men du måste komma ihåg: medicin är det möjligas konst".
"Den så kallade behandling ni använder botar inte patienten", protesterade jag. "Om ni aldrig tar itu med roten till sjukdomen kommer han aldrig att tillfriskna. Ni kan till och med bli ansvariga för hans död."
"Det är ändå att gå för långt", tillrättavisades jag. "Håll fast vid dina egna ideal om du vill men förtala inte hederligt folk som utför ett nödvändigt jobb. Vi är djupt fästa vid vårt medicinska arbete och det får mitt blod att koka när jag hör det oansvariga påståendet att det är värdelöst. Vi kan trots allt inte vänta oss plötsliga mirakel."
Medan vi pratade jämrade sig patienten hela tiden och blev därför doppad i ännu kallare vatten, utsatt för ännu högre ljud etc. Jag var ursinnig och gick därifrån för att konsultera några medicinska böcker där jag snart upptäckte orsaken till patientens krämpor. I själva verket är det ett ganska enkelt virus och mycket lätt att utrota.
Men jag kunde aldrig få de andra att lyssna på mig. I allt högre grad kom de att betrakta mig som en hindrande person med en farlig anfäktelse. Till slut blev jag så besvärlig att de låste in mig. Jag har suttit i fängelsecellen sedan dess. Man ger mig dagstidningarna och i dem läser jag alltid att patienten är på bättringsvägen.
Igår hade jag en besökare
- mitt häftigaste motstånd
- min häftigaste motståndare, han som fördömt mig livligast av alla och ihärdigast framfört åsikten att bara symptom kan behandlas. "Jag är verkligen ledsen att behöva se dig här", sade han. Och jag kunde se att han menade det.
"Det kanske förvånar dig, men personligen anser jag att det ligger en massa i vad du säger. Men jag kunde inte ställa mig på din sida. Alla dessa idéer om virus ligger långt före vanliga människors tänkande. Vi måste utbilda dem gradvis. Om vi fortsätter att behandla symptom kommer de tids nog att upptäcka att vi måste utrota orsaken också. Jag beundrar din hållning men vi måste vara realistiska och inte vara före vår tid."
Innan han gick lovade han mig att man skulle göra det bekvämare för mig och gav mig en varm handskakning.
Trots detta känner jag mig mycket ensam i cellen och ibland under natten vaknar jag av att höra patientens ångestfulla skrik.
(Socialist Standard, februari 1968.)
För att förklara generalstrejkens styrka anför syndikalisten Roller i sin bok The Social General Strike exempel, som i stället pekar på statsmaktens styrka. Han nämner generalstrejken som startade i Alcoy i Spanien 1875, där: "Fullbordandet av omvälvningen, emellertid förhindrades av trupper, som sattes in av regeringen för att återerövra staden" (sidan 26, vår kurs.). Ett annat exempel, är åttatimmarsrörelsen i Amerika, som kulminerade med Haymarket-tragedin 1886. Också där visade staten sin styrka och arbetarrörelsen led nederlag. När Roller tar upp en annan generalstrejk, i Barcelona 1902, avslutar han med det dåraktiga yttrandet: "Kamraterna i Barcelona besegrades till sist, inte desto mindre bevisade de generalstrejkens oövervinnlighet."
Innan vi lämnar Roller ska vi ge ytterligare ett exempel på hur anarkistiska idéer påverkade hans åskådning. Inom parentes sagt propageras dessa idéer fortfarande av de ytliga och otåliga.
"Det är ett obestridligt faktum att en djärv handling, vare sig den utförs av en enskild individ eller av en entusiastisk minoritet, väcker tusentals människor ur deras dvala och i ett slag förvandlar dem till hänsynslösa kämpar för den goda saken, trots att tio års teoretisk agitation inte kunde rycka upp dem ur deras apatiska tillstånd."
Detta innebär blanquism och handlingens propaganda. Det är ett annat sätt att säga "Teorins tid är förbi och handlingens tid har kommit". All handling är grundad på teori, men när teorierna inte överensstämmer med fakta, som i syndikalisternas fall, leder handlingen sannolikt till nederlag.
Syndikalisterna var också motståndare till demokratin. I Syndicalism and the General Strike citerar A. D. Lewis Emile Pougets åsikter på följande sätt:
"Syndikalism och demokrati är två motsatta poler. De utesluter och neutraliserar varandra... Det beror på att demokratin är socialt överflödig, en parasitär utväxt, medan syndikalismen är den logiska yttringen av livets utveckling."
Ett annat syndikalistiskt arbete, Syndicalism and Revolution, säger:
"Det är bättra att ha en aktiv grupp, som vet hur den ska vinna massorna och styra dem i rätt riktning genom sina ord och handlingar."
Sorel riktar också bittra angrepp mot demokratin. I själva verket har alla minoritetsgrupper alltid utgett sig för att handla för folkets massa, vare sig den senare förstod det eller ej. Den enda rörelsen i den stora majoritetens intressen som någonsin kan bli framgångsrik är en rörelse de förstår, önskar och fritt och villigt arbetar för.
Så småningom började CGT luta mer åt politisk aktion och reformpolitik. Efter bittra erfarenheter förlorade tron på generalstrejken sin styrka och sabotage och våldsidéer fick minskat inflytande; tills dess att rörelsen motsvarade de engelska fackföreningarna, som införlivat ett stort antal yrkesförbund i ett förhållandevis litet antal stora organisationer. Senare, efter förste världskriget, väckte bolsjevismens propaganda på nytt liv i gamla fruktlösa idéer.
Den europeiska syndikalistiska rörelsen fick betydande impulser från utvecklingen i Amerika. Denna nådde sin höjdpunkt med bildandet av Industrial Workers of the World. Ledarna för den radikala rörelsen i Amerika, såväl den politiska som den industriella, vilseleddes att tro att denna rörelse skulle dra med sig alla. Därför ville de komma in i den och påverka den med sina speciella idéer. I likhet med den gamla Internationalen blev den följaktligen ett hopkok av motstridande idéer och föll snart sönder på grund av inre stridigheter.
American Federation of Labors stöd åt "den stängda verkstadens"[1*] princip uppväckte revolt bland oskolade arbetare och dem som var organiserade i Western Federation of Miners, American Labor Union och American Railway Union. AFL:s politik med kollektivavtal och arbetsavtal ledde till att olika fackföreningar strejkbröt mot varandra. Ledarna för AFL utgick från principen att det fanns en intressegemenskap mellan arbetsgivare och anställda, och de ivrade för att strejker skulle ersättas med ett ömsesidigt avtal. Höga inträdesavgifter (upp till 100 dollar) och höga medlemsavgifter utestängde nästan alla från fackföreningarna utom de högavlönade yrkesutbildade arbetarna, som var en särskild amerikansk produkt. Den stora massan av lågavlönade män, kvinnor och barn, liksom svarta arbetare, brydde sig AFL i praktiken inte om och de hade små möjligheter att resa sig ur sitt nedtryckta tillstånd.
I januari 1905 beslöt några välkända fackföreningsmän - varav några var medlemmar av Socialist Labor Party och Socialist Party of America - att sammankalla en konferens för att starta en industrifackförening. Den skulle vara grundad på klasskampen och omfatta alla arbetare, utbildade och icke-utbildade, vita och färgade, på likställd basis. Konferensen i juni 1905 producerade Industrial Workers of the World. Anarkister, förespråkare för generalstrejken och förespråkare för politisk aktion var närvarande vid konferensen. Resultatet blev ett program som försökte att sammanfoga dessa motstridande åsikter. Det fåfänga i detta kompromissprogram blev snart uppenbart och efter några år erövrade de anti-politiska elementen rörelsen. Medlemsantalet sjönk till några tusen och efter första världskriget svalde den kommunistiska rörelsen det mesta som fanns kvar.
Vid IWW:s grundningskonferens nämndes knappast generalstrejken. De enda som gjorde det var de båda anarkisterna Klemensic och Lucy Parsons. Den senare hänvisade till den i ett laddat ögonblick när hon talade om Haymarket-affären och avrättningen av hennes man. Man kan nämna att hon, i likhet med många andra delegater, hade fört en lång och osjälvisk kamp mot de fruktansvärda förhållanden som arbetarna fick utstå.
Det mest omtvistade förslaget som konferensen antog gick ut på att arbetare måste kämpa för att "överta och inneha vad de producerar genom sitt arbete med hjälp av en arbetarklassens ekonomiska organisation, utan anknytning till något politiskt parti". Den mest ihärdige försvararen av denna ståndpunkt var Daniel de Leon. Hans ståndpunkt kan sammanfattas så här: Både politiska och ekonomiska organisationer är nödvändiga, men de senare är viktigare för det är bara de som kan "överta och inneha". Om arbetarna tar den politiska makten ur kapitalisternas händer behåller dessa ändå sin ekonomiska makt. Politisk makt är en reflex av ekonomisk makt och den förra kan inte förverkligas såvida inte den senare existerar. Arbetarnas ekonomiska makt kan bara förverkligas genom industriell unionism, som organiserar industrin efter en plan som ger arbetarna kontroll.
När han framlade denna ståndpunkt gjorde de Leon ett häpnadsväckande påstående. Han upprepade det mer detaljerat några år senare i ett tal som publicerades 1919 under titeln Socialist Reconstruction of Society:
"I inget land utanför Förenta Staterna är denna teori tillämpbar, i inget land utanför Förenta Staterna är denna teori rationell. Den är irrationell och därför inte tillämplig i alla andra länder, med undantag för Storbritannien och resten av den engelskspråkiga världen. Det beror på att inget annat land än Förenta Staterna uppnått stadiet av fullt utvecklad kapitalism - ekonomiskt, politiskt och socialt. Med andra ord är inget annat land moget för förverkligandet av marxistisk revolutionär taktik."
Senare spelade historien sitt eget lilla spratt. Bolsjevikerna framförde ovanstående argument men baserade det på exakt motsatta grunder - att det på grund av att Ryssland var ett efterblivet land som omständigheterna gjorde det till landet där marxistisk teori och "taktik" (som de definierade dem) först var tillämpliga!
Enligt de Leon kan den politiska organisationen inte organisera produktionen. "Skomakare, tegelbrännare, gruvarbetare, järnvägsmän" och liknande blandades ihop i varje valkrets. Bara organisationer baserade på industrier kan uppnå industriell kontroll och därmed "överta och inneha": "Där Industrial Workers of the Worlds Centralråd sitter kommer nationens huvudstad att ligga" (Socialist Reconstruction of Society). Hur arbetarna ska få kontroll över industrin utan att först få kontroll över den politiska makten förklarar de Leon inte någonstans. Han framför det dunkla argumentet att den socialistiska röstsedeln är rättvisans symbol, men är oanvändbar om den inte backas upp av industriell styrka. Reformismens orm sticker upp huvudet i hans argumentation: medan den politiska rörelsen måste sopa rent i ett drag kan den industriella ta över produktionen gradvis, bit för bit.
De Leons försvar för industriell unionism låter underligt i anslutning till en fullständigt annorlunda slutsats, som han argumenterar för i två av sina mest populära föredrag:
"Uppenbarligen är självständig, klassmedveten politisk aktion
spetsen på arbetets lans. Det vapnet är den bestämmande faktorn. Förskansad i
den offentliga makten behärskar kapitalistklassen fältet. Bara det politiska
vapnet kan driva ut inkräktarna och sätta upp Arbetarklassen på tronen; d.v.s.
frigöra arbetarna och bygga upp den socialistiska republiken"
(Two Pages of
Roman History, Edingburgh 1908).
De Leon är ett exempel på de motstridande ståndpunkter de, som utgick från att bygga upp ett stort följe genom kompromisser i stället för att vänta på tillväxten av arbetarnas kunskap, leddes till. Hans svårigheter berodde delvis på att han behandlade de industriella och politiska rörelserna som två absoluta väsen. Han förbisåg det förhållandet, att när arbetarna är tillräckligt klassmedvetna för att erövra den politiska makten i avsikt att införa socialismen, finns samma människor i industriella organisationer och kommer att ha använt sin kunskap till att bringa dessa organisationer till ett liknande utvecklingsstadium.
Vid konferensen 1905 var totalt nära 50.000 arbetare representerade, men de flesta rösterna innehades av Western Federation of Miners och American Labor Union. Det fanns ett antal delegater som representerade små fackföreningar och ett antal som bara representerade sig själva. Organisationsformen som IWW antog var "Tretton industriförbund, underindelade i industrifackföreningar för närbesläktade industrier". En grafisk framställning publicerades senare i en pamflett av Trautmann, One Big Union, som gav en bild av den föreslagna organisationen. Den slutgiltiga utformningen berövade vanliga medlemmar verkligt inflytande. Delegater utsågs till kommittéer, som i sin tur utsåg delegater till högre kommittéer och så vidare, efter ett mönster som senare antogs av den ryska konstitutionen. I sista hand var det funktionärer i Centralrådet som innehade kontrollerande befogenhet.
Det fanns ett allmänt krypande för ledarskapsidén, och de förvirrade ståndpunkterna uttrycktes i ett uttalande av en kommitté som definierade det kooperativa samhället som
"ett samhällssystem där det varken ska finnas exploatörer eller exploaterade, och där han som bidrar till samhällets välstånd skall erhålla motsvarigheten till hela sin arbetsprodukt."
Denna ståndpunkt hade Marx smulat sönder i Kritik av Gothaprogrammet. Den betydde att de som producerade mest erhöll mest och de som inte producerade någonting - sjuka, handikappade, gamla och barn - fick ingenting! Dessutom skulle ingenting vara avsatt för framtida produktion. Bakom uttalandet döljer sig den syndikalistiska inställningen - gruvorna åt gruvarbetarna, fabrikerna åt fabriksarbetarna etc.
I likhet med den syndikalistiska rörelsen i allmänhet var IWW ett försök att påskynda hastigheten utan hänsyn till, och trots, arbetarnas tröghet. Eftersom de misslyckades att förstå innebörden av uttrycket att arbetarklassens frigörelse måste vara arbetarklassens eget verk bildade de ledarskapsrörelser som misslyckades med att uppnå sin målsättning just på grund av arbetarnas tröghet. Till och med metoderna de förespråkar för att utveckla arbetarklassens medvetenhet är sådana att de misslyckas med sitt syfte och bara alstrar förvirring. Ett vanligt argument nämndes av Trautmann i hans pamflett One Big Union:
"Utrustade med en industriell organisations styrka kommer de, med kunskapen som vunnits i den dagliga kampen mot förtryckarna, successivt att eftersträva förbättrade livsvillkor inom detta system, och de kommer att behärska förhållanden och krafter så att de kommer att uppnå slutmålet för sina ansträngningar - fullständig industriell frigörelse."
Eftersom rörelsen sade sig vara ute efter systemets störtande men samtidigt påstod sig kunna kämpa arbetarnas kamp för bättre förhållanden mer framgångsrikt, skulle den i sina led få med sig dem som var ense med målsättningen, men också dem som ansåg att den erbjöd ett bättre medel för att uppnå förbättrade villkor. Om rörelsen drog till sig ett stort antal arbetare skulle den första gruppen med nödvändighet vara mycket liten medan den senare skulle vara så stor att den skulle översvämma organisationen och förvandla den till en ren fackföreningsrörelse.
Men chansen att stora arbetargrupper lämnar de etablerade fackföreningarna för små organisationer, som inte kan uppvisa några verkliga tecken på styrka, är liten. IWW trodde sig kunna kringgå detta genom att försöka organisera de oskolade arbetarna, som var utestängda från de etablerade fackföreningarna. Men det var just de arbetare som hade minsta möjligheterna att stoppa industrins hjul och som inte heller var särskilt attraherade av målsättningen och det storslagna organisationsschemat. Även om IWW till en början hade en viss framgång och orsakade besvär för en del arbetsgivare, nådde de aldrig hotande storlek och kunde därför inte erbjuda arbetarna den påstådda erfarenheten av den dagliga kampen som skulle rensa deras huvuden. (I själva verket har koncentrationen på den dagliga kampen vanligtvis den motsatta effekten.)
Ur arbetarklassens synpunkt har den syndikalistiska rörelsen ett antal tvivelaktiga inslag. Om dess huvudvapen, generalstrejken, kunde vara så framgångsrik som dess förespråkare hoppades, skulle det bara leda till social katastrof. Dess bild av framtiden är förvirrad. Antingen föreställer de sig grupper av autonoma samhällen eller ett samhälle uppsplittrat i slutna industrier.
Dess propaganda driver den att inbegripa våld. Och våld tar död på fri diskussion, attraherar de värsta elementen, föder oenighet, inbjuder till repression och spelar på känslor i stället för kunskap. Den utvecklar fruktan i stället för övertygelse och uppmuntrar ömsesidig misstro. Den uppmuntrar ledardyrkan och utrustar dem [ledarna] med en omåttlig mängd makt. Slutligen är syndikalismen, genom att den förbiser källan till statlig makt och effekten av den, oförmögen att göra det möjligt för arbetarna att uppnå sin frigörelse från kapitalismen och genomföra socialismen.
GILMAC
(Socialist Standard, februari 1975)
"Trots den stora mängd arbete som lagts ner över hela landet på att skydda miljön mot föroreningar överskrider föroreningsnivån i många städer och industricentra fortfarande tillåtna normer. Det beror på industrins och motortransporternas ständiga utveckling och otillräckligheten eller den låga verkningsgraden hos de åtgärder som vidtagits." Låter bekant, eller hur? Det kunde ha hämtats från nästan vilken som helst av böckerna, rapporterna och artiklarna, som kommit i en strid ström under den senaste tioårsperioden och förvandlat miljöförstöring från en angelägenhet för excentriska individer till ett av de stora världsproblemen.
I själva verket ar citatet hämtat från den officiella ryska skriften Naturskydd i Sovjetunionen (Novosti Press Agency, Moscow 1974). Att Ryssland, och de så kallade socialistiska ekonomierna drabbas av föroreningar och miljöförstöring i lika hög grad som västkapitalismen kan kanske orsaka huvudbry för dem som tror att statskapitalistiska ekonomier på något sätt skiljer sig från öppet kapitalistiska nationer. Det är förvisso en av linjerna i den ryska propagandan. Exempelvis skriver B. Gorizontov i Soviet Weekly:
"I de socialistiska länderna, där ekonomisk utveckling grundar
sig på offentligt ägande av produktionsmedlen och naturtillgångarna och på
planerad styrning, är det mycket lättare att skydda miljön och naturtillgångarna
- men också de har sina problem."
(Soviet Weekly, 14 december 1974).
Och vilka problem! I Polen har bara 20 procent av floderna vatten som går att använda. Hela Oder är oanvändbar. 1967 tömde 8.400 av landets 14.000 industrianläggningar avfall direkt i floder och mer än en tredjedel av de största anläggningarna (som stod för 80 procent av allt avfall) hade ingen utrustning för avfallsbehandling (New Scientist, 6 juli 1972). Luftföroreningar är också ett problem i Polen. Antony Sylvester, som är en flitig besökare av Polen, rapporterade förra året om ett besök i Katowice, centrum för Polens kol- och stålindustri.
"Föroreningarna ligger här på omkring dubbelt så hög nivå mot vad som vanligtvis tolereras i Polen - eller i väst för den delen. 16 mil öster om Warszawa såg jag träd som förstörts eller skadats svårt, över en sträcka av tre mil, av kvävehaltig rök från en jättelik konstgödningsämnesfabrik." (Daily Telegraph, 11 juli 1974).
För att bekämpa detta har den polska staten köpt kontroll- och mätinstrument från väst, till ett värde av 2,5 miljoner kronor, för "att komma fram till de mest ekonomiska sätten att minska missförhållandena".
Andra östeuropeiska länder har inte klarat sig bättre. Den bulgariska badorten Varna vid Svarta Havet stängdes 1971 på grund av förorenat vatten. Det ungerska hälsovårdsministeriet har kämpat mot ett tilltagande luftföroreningsproblem sedan 1952. I Tyska Demokratiska Republiken släpper den kemiska industrin i Bitterfeld ut 180 ton stoftavfall i luften varje dag. Det har sagts att detta överskrider de tillåtna normerna tjugo gånger om. "Bronkit och andningssvårigheter är fem gånger vanligare i Bitterfeld än i städer med relativt ren luft." Den angivna orsaken var att distriktet producerade två procent av DDR:s nationalprodukt och frågan man ställdes inför var: Vad kommer först? I Bitterfeld måste svaret för en mycket lång period framåt vara: produktionen. (Democratic German Report, 31 juli 1974).
Doktor Jan Cerousky, en tjeckisk biolog, har också avslöjat profitmotivet som orsaken till "socialistisk" miljöförstöring. Sedan han beskrivit "Miljöer som är så förstörda av kolbrytning, industri och många andra föroreningar, att det nästan är omöjligt för människor att bo där", påvisade han (möjligen omedvetet) att en statskapitalistisk ekonomi arbetar under exakt samma tvångsband som den med fri företagsamhet.
"Till och med det mest socialistiska land kommer förvisso att finna det omöjligt att gå långt utöver sin ekonomiska förmåga. Att lösa rådande miljöproblem och att förhindra nya ännu värre från att uppstå, är helt klart en fråga på lång sikt, medan ekonomin, trängande behov, byggnadskapacitet och teknologisk utrustning skapar ett tryck för kortsiktiga lösningar.
Som lagstiftare skapar staten gränser för industriföretagens
kapacitet. Som beslutsfattare kan staten också tillåta undantag från sina egna
lagar mot föroreningar till statligt ägda företag, på grund av att den behöver
deras produkter utan att kostnaden ökas genom dyra åtgärder mot föroreningar."
(New
Scientist, 16 april 1970).
Liksom i väst genomförs förbättringar av kalla ekonomiska orsaker. Frågan "lönar det sig?" kommer med i varje kapitalistisk ekvation. Två östtyska dagstidningar undersökte bullerproblemen på arbetsplatserna och fann att kostnaderna för bullernedsatta maskiner var fem till tio procent högre än för "icke-tystade" maskiner.
"Men den större investeringen ersätts snart: man behöver inte
längre betala ett tillägg för 'bullrigt arbete' eller till och med en
invaliditetspension. Det kostar i genomsnitt 800 mark att utrusta en arbetsplats
med bullernedsättande anordningar. Men varje fall av sjukdom eller invaliditet,
som orsakas av överdrivet buller, kostar åtminstone två gånger så mycket varje
år."
(Democratic German Report, 10 april 1974).
Det är ett argument som skulle gå hem i varje kapitalistiskt styrelserum!
Man har ursäktat existensen av dessa problem med att de är en kvarleva från kapitalismen. I Sovjetunionen själv, som felaktigt påstås ha haft socialism i över femtio år, skulle i så fall dessa problem för länge sedan vara övervunna. Fakta visar motsatsen. Även om Lenin satte upp det första naturreservatet 1919 fortsätter våldtäkten på jorden. I SSSR är omkring 400 miljoner acres [ca 162 miljoner hektar - MIA.] odlingsbar mark och 350 miljoner acres [ca 142 milj. hektar] betesmark påverkade av jorderosion. Den genomsnittliga årliga förlusten av bördig jord är så häpnadsväckande hög som 500 miljoner ton. Skogar avverkas med liten eller ingen hänsyn tagen till framtiden och på många platser sker nyplantering bara sporadiskt eller är till och med obefintlig.
The Times korrespondent David Bonavia rapporterade att vattennivån i Kaspiska Havet sjunkit med över en och en halv meter under de senaste två decennierna och att Vita Havet användes som avstjälpningsplats för olja och avfallsprodukter från industrin.
"Några ryska vetenskapsmän är redan sysselsatta med miljöproblem
som, klagar de, industrimännen och stadsplanerarna inte ser tillräckligt
allvarligt på."
(The Times, 4 februari 1970).
En sådan vetenskapsman är den "oliktänkande" Andrej Sacharov. Bland världsproblemen som hotar mänsklighetens existens (till exempel kärnvapenkrig och vapentester av Ryssland och andra, som orsakat radioaktivt spill vars skadeeffekter ännu inte är helt utvärderade) inbegriper han miljöföroreningar. I likhet med många andra är han övertygad om att "Räddningen av våra miljöer kräver att vi övervinner vår splittring och trycket från tillfälliga, lokala intressen". Efter en kort och välbekant förteckning över miljöskador tar han upp tragedin med Bajkalsjön. Denna 1.700 meter djupa och 64 mil långa sjö (den största enskilda färskvattenreservoaren i världen) har blivit ännu en avstjälpningsplats för avfall från skogsindustrin och pappersbruk, som tömmer sitt giftiga svavelsyreavfall i denna biologiskt unika sjö. Sacharov skyller denna "vansinniga utplundring" på "lokala, tillfälliga, byråkratiska och egoistiska intressen och ibland är det helt enkelt en fråga om byråkratisk prestige". (Progress, Coexistence and Intellectual Freedom (1969), sidan 44).
Men numera har också de statskapitalistiska bossarna själva insett problemets vikt. När V. I. Krillin, vice ordförande i SSSR:s Ministerråd, adresserade SSSR:s Högsta Sovjet i september 1972, sade han:
"Bristen på rent färskvatten, luftföroreningar och jorderosion
har tyvärr blivit en realitet idag ... också för socialistiska länder är dessa
problem i dag av stor betydelse."
(Naturskydd i Sovjetunionen, sidan 4).
Så efter åratal av påstådd rationell planering till förmån för alla måste människor i Ryssland utstå precis samma miljöproblem som resten av oss. 1980 kommer luftföroreningarna att vara dubbelt så stora som 1970. Ändå inser man att
"Avsvavling av... förbränt bränsle är ett radikalt medel för att
minska utsläppet av svaveldioxid. Ännu är emellertid ekonomiskt godtagbara
metoder för sådan bränslerening inte tillräckligt utvecklade."
(Ibid.,
sidan 25).
Statligt ägande av produktionsmedlen tar inte bort kapitalismens grundläggande drivkraft - behovet att göra profit för att ackumulera kapital. Bara genom att avskaffa detta genom att överföra existensmedlen från klassägande till gemensamt ägande kommer problemet med föroreningar att lösas.
GWYNN
(Socialist Standard, June 1975).
Många politiska grupper inbillar sig att de är arbetarklassens "förtrupp" eller "avantgarde". Det gör inte vi. Vi säger att arbetare bör behandla sådana förmenta eliter med förakt och organisera sig demokratiskt för socialismen, utan ledare.
Genom att de befordrar felaktiga teorier om vad socialismen är och hur den kan uppnås fördröjer "avantgarde"-organisationerna den socialistiska revolutionen. Det kan vara till hjälp för att undanröja förvirring om vi räknar upp några dogmer som de flesta av dessa grupper omfattar och sedan anger varför vi är oense med dem:
1. Statligt ägande är socialism eller innebär ett steg på vägen till socialismen.
2. Ryssland (Kina, Kuba) är socialistiska eller på väg att bli.
3. Socialismen kommer att upprättas genom en våldsam revolution.
4. Socialismen kommer att följa ur en gigantisk depression.
5. Arbetare kan inte förstå socialismen utan måste lockas med "övergångskrav".
6. Arbetare måste ledas av en elit, en "förtrupp" eller ett "avantgarde".
7. Det finns en medelklass i det moderna samhället.
Det är lätt att se att dessa övertygelser hänger ihop och stöder varandra. Om till exempel arbetare är så sinnessvaga att de inte kan förstå socialismen då behöver de ledas. Socialismen kommer därför att genomföras utan massförståelse, av en disciplinerad minoritet som erövrar makten. Det är lättast för minoriteter att erövra makten under kriser, ett förhållande som gör föreställningen att kapitalismen kommer att "kollapsa" - ta slut av rent mekaniska orsaker utan att omfattande socialistisk skolning är nödvändig -attraktiv. Eftersom arbetare måste ha något incitament för att följa förtruppen är "övergångskrav" i form av reformistiska löften nödvändiga, och eftersom denna taktik var framgångsrik i att föra de ryska bolsjevikerna till makten förutsätts det att Ryssland måste vara på väg mot socialismen. Allt detta vilar på den grundläggande dogmen att det stora flertalet av arbetarna inte kan förstå socialismen (eller åtminstone inte utan förtruppens ständiga förmyndarskap), vilket innebär att förtruppen måste rekryteras utanför arbetarklassen. Därför förkastar avantgarde-grupperna den marxistiska uppfattningen att det bara finns två klasser i den utvecklade kapitalismen.
Avantgardister torde protestera mot denna sammanfattning; de torde insistera att de är i högsta grad intresserade av arbetarklassens medvetenhet och att de inte hävdar att arbetare inte kan förstå socialismen. Men en granskning av deras propaganda visar att "medvetenhet" bara betyder att följa de rätta ledarna. När det antyds att majoriteten av befolkningen måste förvärva en klar önskan att avskaffa lönesystemet och införa ett världsomfattande samhälle utan pengar svarar avantgardisterna att detta är "för abstrakt" eller (om de är studenter) "för akademiskt".
I själva verket eftersträvar de själva inte ett sådant socialistiskt system. Ingen av avantgarde-grupperna förespråkar en värld utan löner, med demokratiskt planerad produktion för att möta människors behov. Om de pressas kan en del av dem säga att de ser fram mot en sådan värld som "slutmål", men eftersom detta "slutmål" inte påverkar deras handlingar kan detta bara tolkas som en tom plattityd.
Långt från att uttryckligen ange socialismen som sin målsättning är de förtegna och förvirrade om till och med de kapitalistiska reformer som de kommer att genomföra om de får makten. Ironiskt nog sammanfattar Bernsteins yttrande att "rörelsen är allt, slutmålet intet" den avantgardistiska åskådningen mycket bra. Det förefaller dock rättvist om vi drar slutsatsen att det avantgardistiska idealet är Lenins brutala statskapitalistiska regim, ett förhållande som inger oss viss oro eftersom det innebär att vi skulle bli likviderade (ett öde som otvivelaktigt hade drabbat oss under bolsjevikernas tyranni).
Tron att socialism eller något liknande existerar i Ryssland [Sovjetunionen] är gemensam för de flesta avantgarde-grupper. Det är vad man kan vänta sig: avantgarde-strategin har omsatts i handling många gånger och borde förvisso ha lyckats någon gång. Ryssland erbjuder färska bevis varje dag på att det är typiskt kapitalistiskt men alla dess uppenbart arbetarfientliga drag avfärdas som följderna av "degenerering". En del betraktar Kina och Kuba som mindre degenererade system. När den tiden kommer då de troende måste avskriva dessa nationer kommer andra statskapitalistiska förebilder att ha uppstått i Afrika eller Latinamerika för att ersätta dem.
Det finns andra avantgardister som kommit fram till den socialistiska åsikten att Ryssland är kapitalistiskt. Men fortfarande håller de fast vid idén att bolsjevikrevolutionen var socialistisk - och indirekt att en framtida socialistisk revolution kommer att förlöpa efter liknande linjer. Trots allt skulle ett medgivande att den ryska arbetarklassen aldrig innehade politisk makt och att bolsjevismen alltid var en kapitalistisk rörelse ifrågasätta Vänsterns hela mytologi. Ett ökat antal avantgardister är allvarligt oroade över frågan: när startade 'degenereringen'? Mer ledtrådar till svaret hittar man hos Robespierre, Bakunin och Tkacev än hos Stalin.
I en mening är det sant att Ryssland utvecklas mot socialismen - på samma sätt som alla kapitalistiska länder gör det. Men arbetarklassen i det ryska imperiet måste störta sina statskapitalistiska bossar och de kan bara göra detta sedan de vunnit de elementära demokratiska rättigheterna som vi har. Statligt ägande är inte socialism utan ett utmärkande drag hos alla former av kapitalism. Hur löneslaveri än utövas kan det inte fås att fungera i löneslavarnas intressen.
Övertygelsen att Ryssland är socialistiskt eller en "arbetarstat" har varit en källa till förvirring i mer än ett halvt århundrade. Lyckligtvis håller den nu på att försvinna - illusioner korrigeras vanligtvis av materiella förhållanden förr eller senare. Men det faktum att en sådan doktrin kunde slå igenom så lätt visar hur dimmig den allmänna uppfattningen av socialismen alltid varit. Diskussioner om hur socialismen ska uppnås visar sig vanligtvis vara diskussioner om vad socialismen är. Om socialismen ska vara ett demokratiskt samhälle är det till exempel uppenbart att en majoritet av befolkningen måste uttala sig för den innan den är möjlig att förverkliga. Varje minoritet som har för avsikt att påtvinga resten av befolkningen vad den kallar socialism mot dess vilja eller, för den delen, utan dess uttryckliga bifall, har uppenbarligen för avsikt att härska odemokratiskt. En minoritet som brukar våld för att få makten måste bruka våld för att behålla makten. Det går inte att skilja medlen från målet.
Avantgardistiska idéer uppkommer ofta hos människor som vet att det finns en massa fel i samhället och eftersträvar något radikalt annorlunda. Men de undviker att inse att den stora majoriteten av arbetarna inte önskar en grundläggande förändring. De knotar och önskar palliativ men motsätter sig avskaffandet av företeelserna som ligger dem så varmt om hjärtat: polisen, de väpnade styrkorna, pengar, gränser - till och med kungen. Det är vägran att klart se att huvudparten av arbetarklassen vill ha kapitalismen som leder till föreställningar om eliter och våldsamma uppror, till idén att arbetare måste manipuleras av slagordsskrikande demagoger som viftar med reformistiskt bete. Diskussion, det mäktigaste vapnet för att förändra idéer, behandlas med förakt. "Handling" för dess egen skull höjs till skyarna. Vi socialister har aldrig försökt glömma att arbetarklassen är fientlig till socialismen, men vi uppmuntras av kunskapen att vi själva, som medlemmar av arbetarklassen, har reagerat på kapitalismen genom att motsätta oss den. Det är ingenting anmärkningsvärt med oss som individer så det kan inte vara en hopplös uppgift att gripa sig an med att förändra våra kamraters idéer - speciellt som de lär sig av sina egna erfarenheter av kapitalismen. Hur mycket närmare socialismen skulle vi inte vara idag om alla som ägnar sin tid åt att förespråka "övergångskrav" stod på vår sida!
Marx uppfattning av arbetarklassen som alla dem som måste sälja sin arbetskraft, från gatsopare till dataprogrammerare, skulle vara obekväm för medlemmar av avantgarde-grupper, som i regel tror att de själva inte är medlemmar av arbetarklassen, samtidigt som de medger att det är arbetarklassen som måste uppnå socialismen. Förtruppsfolket jagar feberaktigt nedför varje reformistisk återvändsgränd, en praxis som kallas att "utveckla medvetenhet genom kamp". "Kamp" är tydligen en sorts metafysisk drivkraft som antas förvandla reformer till revolutionsgnistor. Sådan mystifiering är nödvändig för den underliga doktrinen att arbetare kommer att upprätta socialismen av misstag, medan de är sysselsatta med någonting annat.
"Arbetarna" kan inte förstå något så "abstrakt" som socialismen, hävdas det. Men avantgardismens representanter förstår den eller påstår det i alla fall. Då är de uppenbarligen inte arbetare: de är "intelligentian" eller "medelklassen". De utgör officerskåren. Arbetarna är instrumentet, men de hanterar instrumentet. Socialismen är en pappersring. Arbetarna är djur på cirkus som måste förmås att hoppa genom den. De är cirkusdirektörerna.
Denna uppfattning att de inte är medlemmar av arbetarklassen förklarar varför dessa människor ibland säger till socialister: "Vad gör ni för att komma in bland arbetarklassen?" Den socialistiske arbetaren - som dagligen bara är alltför medveten om att han är bland arbetarklassen och, såvida han inte är masochist, skulle hoppa högt inför möjligheten att komma ur den - finner sådan idealism förvirrande.
S.
(Efter en artikel i Socialist Standard, november 1968).
Om ödet bestämt att du ska spela arbetarens roll på den sociala scenen är du ämnad att med mer eller mindre jämna mellanrum vara mottagare av en summa pengar som kallas för arbetslön. Det betyder helt enkelt bara att du har sålt din förmåga att arbeta och fått betalt för den med lön. Priset på den försålda varan är i regel ett uttryck i kronor och ören för vad det kostar att producera en stipulerad kvantitet av mänsklig energi.
Vid produktionen av arbetskraft måste vi uppmärksamma en rad faktorer som ingår i kostnaden för den. Först och främst måste du få mat och kläder som är tillräckliga för att hålla din mage någorlunda i jämvikt och din kropp varm och torr. Du måste också ha tillgång till någon typ av bostad där du kan ställa undan den över natten. Dessa saker är absolut nödvändiga för din ankomst till jobbet varje morgon på utsatt tid. Om det sker någon drastisk minskning av någon av dessa livsnödvändigheter saknar du snart ett jobb eftersom du inte har tillräcklig energi för att ta dig till ett, eller för att fungera i vederbörlig ordning, av den händelse att du kommer dit. När du inte ser ut att vara ett lönsamt knyte för bossen får du sparken och priset som betalades för det du levererade upphör.
En annan faktor som ingår i kostnaden för din arbetskraft är försörjningen av en fru och barn. Det är nödvändigt för att tillhandahålla en riklig mängd små löneslavar som kan ersätta farsgubben när han inte längre orkar med och drar sig tillbaka till pensionärslivets soppa och kex. En del arbetare lyckas undkomma äktenskapets ansvar men det finns tillräckligt många som snärjs för att hålla arbetsmarknaden i lika sunt skick som den för spannmål eller bomull.
Vidare måste du utbildas eller uppövas för att utföra vissa typer av arbete. Snickare, målare eller murare måste utbildas för yrket i åratal innan de kan släppas lösa med verktyg i händerna och ges privilegiet att ägna sig åt sina respektive kall. Att utrusta en professor så att han kan berätta halvsanningar med perfekt fraseologi kräver åtminstone fem eller sex år. En lärare i grundskolan kan utrustas till en lägre kostnad och uppträder följaktligen som en billigare vara på arbetsmarknaden. Till och med den som hanterar hacka och spade skiljer sig från poeten i det att han blir och inte föds till det. Han måste ha en viss grad av uppövning för att gräva ett dike på ett rationellt sätt. Den samhälleliga kostnaden för att få arbetare att utföra de olika slagen av arbete överförs till värdet på vad som än produceras.
Tillsammans motsvarar de uppräknade faktorerna en bestämd mängd existensmedel och vad deras värden än är kommer de till sist att dyka upp i den producerade arbetskraftens värde. Men vi får inte glömma att din vara - arbetskraft - skiljer sig från alla andra varor i det att "levnadsstandarden" är en faktor som måste tas med i beräkningen.
Som vi såg krävs det en viss mängd mat, kläder och logi för att hålla arbetarna i säljbart skick. Får de mindre än denna kommer de snart att vara sökanden till åtråvärda gravplatser på den lokala kyrkogården. På en del platser behövs en mycket större mängd mat och kläder än på andra. I Alaska måste en man som arbetar ha tjocka kläder och ett välförsett skafferi. I Tahiti kan kläderna minskas ner till gränsen för det anständiga och det räcker med mindre portioner på matsedeln. Tid och plats har en bestämd betydelse för förhållandena. Arbetaren för hundra år sedan behövde inte så mycket av sociala värden som du behöver idag. Samhällsutvecklingen ökar våra önskemål och behov och detta fenomen har en påtaglig effekt på försörjningskostnaden.
När vi nu summerar alla faktorer som nämnts här förstår vi vad det kostar att producera det vi säljer. Vår vara är nu en artikel som kan placeras på marknaden och lönerna vi får kommer att fluktuera kring produktionskostnaden. Denna fluktuation beror på en annan faktor som kallas för lagen om tillgång och efterfrågan. Om det finns få arbetare och många jobb har priset på arbetskraft en tendens att stiga över värdet och lämnar sålunda ägaren temporärt nöjd med sitt strategiska läge. Men hans glädje är i regel kortvarig. Något sådant som för många jobb för de som jagar dem träffar man på ungefär lika ofta som vita korpar.
Normaltillståndet är att det finns fler jägare än jobb. Följaktligen har priset på arbetskraften en otäck tendens att sjunka i stället för att stiga.
När vi granskar löneläget kan vi göra det utifrån flera synpunkter. Vi får så och så många kronor för att vi säljer oss per dag, vecka eller månad. Inom nationalekonomin kallas detta "nominal" lönen. Kunskap om dess storlek säger oss inte så mycket eftersom den inte talar om hur mycket vi kan köpa tillbaka med i pengarna vi mottar. Det leder oss till "reallönen" - den varumängd vi kan köpa för pengarna i lönekuvertet. Dessutom har vi den "relativa" lönen som är lönen uträknad i förhållande till mervärdet som bossen tillägnar sig.
Den viktigaste av dessa tre typer av löner, vad anbelangar de som är beroende av dem, är reallönen. Det är den som tar hem falukorven. Den är aldrig för stor och vanligtvis för liten. Det faktum att vår allmänna levnadsstandard visar en svag ökning samtidigt som man på ägarsidan kan konstatera en betydligt större ökning, visar att vi så sakta glider utför under det att den framgångsrike bossen rapporterar framsteg.
Den stora majoriteten av arbetarklassen intresserar sig inte för sin ställning som klass och vidtar inga åtgärder för att förändra de sociala förhållanden som råder idag. Den lilla minoritet som förstår gör allt som står i dess makt för att påskynda den dag när jobb, bossar och lönearbetare tillhör det förgångna och jorden och allt vad den innehåller blir producenternas egendom.
J. A. McDonald
(The Western Socialist, No. 2, 1957)
Resultatet av den ryska revolutionen - utvecklingen av statskapitalism i Ryssland - var en bekräftelse på marxismen. För enligt marxismen är socialismen möjlig först vid en visa nivå av social, ekonomisk och politisk utveckling: när produktionssystemet kan tillhandahålla överflöd för alla och när arbetarklassen, som huvudklassen i samhället, förstår att dess problem kan lösas bara genom politisk aktion för att göra produktionsmedlen till hela samhällets gemensamma egendom. Kunde de ryska produktivkrafterna 1917 tillhandahålla överflöd? Var arbetarklassen huvudklassen där? Var de socialister? Svaret på alla tre frågorna måste vara "nej". Under dessa förutsättningar var bolsjevikernas misslyckade försök med att påtvinga "socialismen" med en diktatur oundvikligt. Marx hade rätt. Det är inte möjligt att hoppa över eller dekretera bort faser i samhällsutvecklingen.
Jag har läst nummer elva av "Världssocialism" och är nöjd med svaret på min fråga angående skatter. Artikeln om SKP:s kristallkula bevisar än en gång vilka djävla idioter SKP:are är. De har nu existerat sedan midsommaren 1967. Jag var ju med som åhörare på deras konferens ovannämnda år, när KFML bildades. På denna tid har de inte utvecklats ett enda dugg! Men det har ju inte heller SAP, VPK, MLK, KFMLr, RMP, FK m.fl. gjort...
Y.H.
I Aftonbladet läser vi att bostadsbyggandet är på väg nedåt; det har sjunkit med 40 procent sedan förra året. Så lågt har det inte varit sedan 1940-talet.
"Men det rekordlåga byggandet och de tomma lägenheterna är inte bevis för att människornas behov av bostäder är täckt. Bostadsförmedlingarnas köer talar fortfarande ett annat språk.
Det finns trots den marknadsmässiga mättnaden ett socialt
bostadsbehov. Det finns t.ex. tiotusentals ensamstående och ungdomar som bor
dåligt eller inte ens har en egen bostad."
(6 september 1975.)
Ja, ibland kommer sanningen fram i Aftonbladet också. Snart är det väl bara professorer i nationalekonomi som tror att bostäder byggs för att människor behöver dem.
I socialismen kommer folk att ha fri tillgång till bostäder liksom till allt annat. Skulle bostadsbyggandet minska och lägenheter stå tomma då skulle det bara betyda att samhällets behov av bostäder var täckt.
"Marknadsmässig mättnad", tomma lägenheter tillsammans med bostadsköer, skulle bara vara ett minne från kapitalismens dårhus.
"Var lyckliga i dag, på vår nations största dag, och var i morgon
beredda på att arbeta, arbeta och åter arbeta."
(Nordvietnams president Ton Duo Thang i Hanoi-radion, Dagens Nyheter 3.9.75.)
"Vi måste lära osa att använda vapen och träna militärt
tillsammans inom våra egna organisationer - fackföreningarna. Det ska ske
tillsammans med våra arbetskamrater på våra arbetsplatser... En dag kommer vi
att stå där: öga mot öga med borgarnas armé och polis och då gäller det att
känna våra uppgifter och kunna genomföra dem."
(Internationalen, nummer
33 1975.)
"Om någon folkpartistisk riksdagsman på allvar - som en annan
Saulus - skulle drabbas av liberalism och börja simma mot strömmen och ta upp
kampen för ett liberalt parti på principiell grund som sökte sitt väljarunderlag
bland mellangrupperna - då vore detta bra. Ett sådant parti skulle behövas!"
(Jan Myrdal i Dagens Nyheter, 7.8.75.)
[1*] "Stängd verkstad" (closed shop) användes av fackföreningarna för att förhindra arbetsgivare att anställa andra än fackföreningsanslutna arbetare.
Last updated on: 11.2.2010