Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Det samhälle som Marx strävade efter att se genomfört av arbetarklassen kallade han vanligtvis "kommunistiskt samhälle". Just därför att han trodde att det "kommunistiska samhället" skulle vara resultatet av arbetarklassens kamp och rörelse mot sina kapitalistiska existensvillkor, vägrade Marx alltid att ge någon detaljerad bild av hur han trodde att det skulle se ut. Det var något för arbetarklassen själv att utarbeta. Icke desto mindre finns överallt i hans skrifter, publicerade som opublicerade, kringströdda hänvisningar till vad han trodde måste vara grunddragen hos det nya samhälle som arbetarklassen skulle genomföra i stället för kapitalismen.
Det måste särskilt betonas att Marx aldrig gjorde någon åtskillnad mellan "socialistiskt samhälle" och "kommunistiskt samhälle". För honom, och för Engels, betydde de båda orden samma sak. De var alternativa namn på det samhälle som de trodde att arbetarklassen skulle upprätta i kapitalismens ställe, en praxis som vi ska följa i den här artikeln. I själva verket använde Marx ytterligare fyra ord för att beteckna det framtida samhället: associerat, socialiserat, kollektivt och gemensamt. Alla dessa ord har en likartad betydelse och framhäver kontrasten gentemot det kapitalistiska samhället, där inte bara ägandet och kontrollen, utan livet i allmänhet, är privat, isolerat och atomiserat. Det ord som Marx använde oftast av dessa - nästan oftare än kommunistiskt - var association. Marx beskrev det framtida samhället som en "association, som utesluter klasserna och deras motsättning" (FE, s. 188) och som "en association, vari envars fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling" (CM, s 81). I tredje delen av Kapitalet skriver Marx tre eller fyra gånger att produktionen i det framtida samhället kontrolleras av de "associerade producenterna" (ss. 428, 430-31 och 800). Ordet association användes i arbetarklasscirklar i England för att beteckna ett frivilligt förbund av arbetare för att begränsa konkurrensens verkningar. Det var också Marx betydelse. I det framtida samhället skulle producenterna frivilligt samverka för att befrämja sina egna intressen. De skulle upphöra att vara "arbetarklassen" och bli en klasslös gemenskap.
Under sådana förhållanden skulle det inte finnas någon plats för staten, som ett instrument för politiskt herravälde över människor. Enligt Marx åsikt behövdes ett sådant samhälleligt tvångsorgan bara i klassamhällen, som ett instrument för klassherravälde och för att tygla klasskamper. I det socialistiska samhället, sade han, "kommer inte längre att finnas någon egentlig politisk makt, därför att just den politiska makten är det officiella uttrycket för klassmotsättningen inom det borgerliga samhället" (FE, s. 188), och "så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär. Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass undertryckande" (CM, s 80).
Det socialistiska samhället skulle visserligen behöva en central administration, men den skulle inte vara en "stat" eller "regering" eftersom den inte skulle förfoga över några medel för att förtrycka människor, utan uteslutande vara till för att administrera samhälleliga angelägenheter under demokratisk kontroll. Marx uttalade sitt stöd för St. Simon och andra tidiga kritiker av kapitalismen när de föreslog "statens förvandling till blott förvaltning av produktionen" (CM, s. 90) och förklarade också att "friheten består i att förvandla staten från något samhället överordnat till ett detsamma fullständigt underordnat organ" (KGP, s. 28). När socialismen väl genomförts och klassamhället avskaffats skulle med andra ord de förtryckande och odemokratiska sidorna av staten försvinna och bara rent administrativa funktioner, främst inom planeringen och organiseringen av produktionen, skulle återstå.
Naturtillgångar och produktionsmedel skulle ägas gemensamt. Marx talar om "ett förbund av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel" (Del I, s. 68) och i sin Kritik av Gothaprogrammet om "det gemensamma, på produktionsmedlen som gemensam egendom grundade samhället" (s. 15) och om "de sakliga produktionsbetingelserna" som varande "arbetarnas gemensamma egendom" (s. 19). Det är betydelsefullt att Marx aldrig definierade det kommunistiska samhället som statens ägande och kontroll av produktionsmedlen, utan i stället som ägande och kontroll genom en frivillig association av producenterna själva. Han likställde inte vad som nu kallas "nationalisering" med socialism.
Enligt Marx åsikt skulle ett annat av det kommunistiska samhällets kännetecken vara medvetet planerad produktion. Han skriver om ett samhälle "vari producenterna reglerar produktionen efter en förut uppgjord plan" (Del III, s. 256) och om människornas produktion "i ett fritt samhällsliv" där produktionen står "under deras medvetna, planmässiga kontroll" (Del I, s. 69).
Medveten planering, medveten kontroll över de materiella livsbetingelserna, var för Marx säkert socialismens huvudinnehåll. Under 1840-talet, när han brukade uttrycka sig filosofiskt, underströk Marx detta gång på gång. Det var detta han menade när han sa att den verkliga historien inte skulle börja förrän socialismen genomförts. Människor uppträder inte som människor så länge som de kontrolleras av blint verkande historiska och ekonomiska krafter, i sista hand skapade av dem själva men inte förstådda som sådana. Socialismen skulle möjliggöra för människor att medvetet reglera sitt förhållande till naturen. Bara ett sådant medvetet planerat samhälle var ett verkligt mänskligt samhälle, ett samhälle som överensstämde med den mänskliga naturen.
Men Marx inställning till planering i socialismen var inte enbart filosofisk. Den var också praktisk. Han var väl medveten om att det skulle vara en väldig uppgift att reglera produktionen "efter en förut uppgjord plan". I själva verket skulle man kunna kalla detta det ekonomiska problemet i socialismen. Att passa ihop produktionen med sociala önskemål skulle för det första vara en väldig statistisk uppgift. Av den orsaken förklarade Marx att "bokföring" skulle vara mer nödvändig i socialismen än i kapitalismen - inte för att han tänkte sig att böckerna skulle föras i penningenheter. Han trodde att det socialistiska samhället skulle använda något direkt arbetstidsmått för sin statistik och planering (Del III, ss. 184, 830). Hur mycket arbetstid som skulle åtgå för olika produkter måste beräknas. Också den verkliga samhälleliga (i motsats till den monetära marknads) efterfrågan på de olika produkterna måste beräknas. Slutligen måste alla dessa uppgifter sammanföras för att konstruera en bestämd plan för fördelning av tillgångar och arbete mellan de olika produktionsgrenarna.
På flera ställen jämförde Marx hur kapitalismen och socialismen skulle tackla samma problem, t.ex. ett långsiktigt projekt, som inte skulle bära frukt i form av slutprodukter förrän efter några år och under tiden skulle dra bort tillgångar och arbete. Under kapitalismen, sa Marx, skapar detta penningproblem och störningar; men i socialismen är det bara fråga om en "i förväg beräknad" planering och att på förhand ta hänsyn till detta (Del II, s. 315 och s. 358). Det förhåller sig på liknande sätt med felaktiga beräkningar, t.ex. överproduktion: under kapitalismen (där överproduktionen betyder en minskad marknadsefterfrågan) orsakar detta kris och sjunkande produktion; i socialismen (där överproduktionen skulle vara i förhållande till verklig samhällelig efterfrågan) skulle den inte vara något problem, utan den skulle rättas till i nästa plan (Del II, ss. 468-9).
I sin Kritik av Gothaprogrammet (ss. 14-15) och i del III av Kapitalet (s. 184) räknar Marx upp de huvudsakliga användningsområdena för samhällsprodukten i ett socialistiskt samhälle:
1. Ersättande av produktionsmedel (råmaterial, maskineri etc.). som förslitits vid produktionen av samhällsprodukten.
2. Utvidgning av produktionsmedlen för att kunna producera en större samhällsprodukt.
3. Ett litet överskott som reserv mot olycksfall och naturkatastrofer (och, skulle vi kunna tillägga, felaktig planering).
4. Producenternas individuella konsumtion.
5. De icke arbetandes; de ungas, gamlas, sjukas individuella konsumtion.
6. Samhällskonsumtion: skolor, sjukhus, parker, bibliotek etc.
7. Icke till produktionen hörande samhällelig administration.
Detta är naturligtvis uppenbart, men det är lika bra att vi skriver ut det, för att visa att Marx diskuterade en del av de praktiska problemen vid totalt planerad produktion.
Marx klargjorde vid upprepade tillfällen att det socialistiska samhället skulle vara ett samhälle utan marknad, med allt vad detta innebär: inga pengar, inget köp och försäljning, inga löner etc. I själva verket ansåg han att verklig planerad produktion var oförenlig med marknaden: antingen regleras produktionen av en medveten, i förväg utarbetad plan, eller så regleras den, direkt eller indirekt, av marknaden. Då Marx talade om att människorna under kapitalismen domineras av blint verkande krafter, var det i första hand just blint verkande marknadskrafter han menade. För honom var kapitalismen väsentligen en marknadsekonomi där fördelningen av arbete och tillgångar till de olika produktionsgrenarna bestämdes av vad han kallade "värdelagen". Även om produktionen inte var medvetet planerad under kapitalismen var den inte fullständigt anarkisk. En sorts ordning påtvingade sig genom att produkter utbyttes i bestämda förhållanden, relaterade både till mängden samhälleligt nödvändig arbetstid som lagts ner vid produktionen av dem och till den genomsnittliga profitkvoten på investerat kapital. Under kapitalismen var det utjämningen av profitkvoten på det investerade kapitalet i de olika produktionsgrenarna som reglerade produktionen. Men det skedde genom en oplanerad process, som bara gjorde sig gällande i det långa loppet. På kort sikt ledde det till omväxlande perioder av högkonjunktur och kris, arbetskraftsbrist och massarbetslöshet, höga profiter och låga profiter. Samhällets medvetna kontroll av produktionen och resursfördelningen till de olika produktionsgrenarna i överensstämmelse med en i förväg uppgjord plan, betydde för Marx med nödvändighet att inte bara produktionen för profit försvann, utan också att hela marknadsmekanismen (inklusive arbetsmarknaden och därmed lönesystemet), produktion för marknaden ("varuproduktion"), köp och försäljning ("utbyte") och pengar försvann.
I Kommunistiska Manifestet talas uttryckligen om "det kommunistiska upphävandet av köp och försäljning (s. 75) och inte bara avskaffande av kapitalet (rikedom använd för att producera annan rikedom i profitsyfte) utan också av lönarbetet (s. 75). I Del I talar Marx om "omedelbart samhälleligt arbete, en produktionsform diametralt motsatt varuproduktionens ..." (s. 82) och i del III om att förhållandena skulle vara annorlunda om "produktionen var kollektiv och inte längre hade formen av varuproduktion" (s. 451). Likaså säger Marx två gånger i Del II, när han jämför hur kapitalismen och socialismen skulle handlägga ett speciellt problem, att det inte skulle finnas några pengar att komplicera frågan i socialismen: "om vi tänker oss inte ett kapitalistiskt utan ett socialistiskt samhälle, kommer för det första inte att finnas något penningkapital ..." (s. 315) och "vid samhällelig produktion bortfaller penningkapitalet" (s. 358). I socialismen är det med andra ord bara en fråga om planering och organisation. Marx rådde också fackföreningsrörelsen att anta det revolutionära slagordet "Avskaffa Lönesystemet!" (VPP, s. 78) och i sin Kritik av Gothaprogrammet förklarar han att "inom det gemensamma, på produktionsmedlen som gemensam egendom grundade samhället, utbyter producenterna inte sina produkter" (s. 15) av den enkla anledning att deras arbete då skulle vara samhälleligt och inte individuellt och anbringat som en del av en bestämd plan. Vad de producerar tillhör dem kollektivt, d.v.s. samhället, så snart det producerats. Det socialistiska samhället fördelar sedan, också i överensstämmelse med en plan, samhällsprodukten till olika tidigare överenskomna användningsområden.
Ett av dessa användningsområden måste vara individuell konsumtion. Hur trodde Marx att denna skulle organiseras? Också på denna punkt intog Marx en realistisk ståndpunkt. Så småningom, sade han, skulle principen "Av envar efter förmåga, åt envar efter behov" (KGP, s. 18) tillämpas. Det skulle med andra ord inte finnas några sociala restriktioner på individuell konsumtion. Varje samhällsmedlem skulle vara fri att efter behov ta från det gemensamma lagret av konsumtionsartiklar. Men Marx visste att detta förutsatte en högre produktivitet än den som rådde på hans tid (han skrev 1875). Under tiden, medan produktivkrafterna utvecklas, skulle individuell konsumtion oundvikligen behöva begränsas. Hur? Marx, gjorde den enkla anmärkningen att hur rikedomar fördelas för individuell konsumtion i ett kommunistiskt samhälle skulle bero på vad och hur mycket det fanns att fördela: "Arten av denna fördelning växlar med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå" (Del I, s. 68). Också detta var ett uppenbart påpekande, men tre eller fyra gånger gick Marx längre än så och hänvisade till en speciell metod för att reglera distributionen: med hjälp av "arbetstidskvitton". Den grundläggande idén med ett sådant system är att varje producent skulle få ett kvitto som talade om hur länge han arbetat. Detta skulle ge honom rätt att ta en motsvarande mängd konsumtionsartiklar från det gemensamma lagret av rikedomar som avsatts för individuell konsumtion, också de mätta i arbetstid. Som Marx förstod, var detta bara ett av många möjliga system, som det socialistiska samhället demokratiskt kunde besluta sig för att använda för fördelning av rikedomar för individuell konsumtion under förhållanden av tillfällig knapphet, som här - realistiskt 1875 - antogs existera. Så länge som den totala mängden kvitton motsvarade den totala mängden rikedomar som avsatts för individuell konsumtion, kunde samhället införa vilket kriterium som helst för att fastställa hur många kvitton speciella individer och grupper skulle ha; de skulle inte behöva stå i något bestämt förhållande till hur många timmar en individ arbetat eller inte arbetat. På liknande sätt kunde de "pseudo-priser", som satts på speciella artiklar inte behöva stå i samband med den arbetstid som åtgått för att producera dem. Marx själv beskrev några av bristerna hos ett system med arbetstidskvitton, men gjorde också den anmärkningen, att varje kvittosystem för fördelning av produkter för individuell konsumtion skulle lida av missförhållanden. De påtvingades det socialistiska samhället genom ännu ej tillräckligt utvecklade produktivkrafter i vad Marx kallade "det kommunistiska samhällets första fas".
När Marx omnämner arbetstidskvitton i Kapitalet klargör han alltid att han bara tar ett sådant system som ett exempel: "Endast som en parallell till varuproduktionen" (Del I, s. 68) eller "man kan tänka sig, att producenterna tar emot pappersanvisningar ..." (Del II, s. 358). Han betonade också att dessa kvitton inte var pengar i verklig mening: "Här må tillfogas, att t.ex. Owens 'arbetspengar' lika litet är pengar som exempelvis en teaterbiljetts kontramärke" (Del I, s. 82) och "dessa anvisningar är inte pengar. De cirkulerar inte" (Del II, s. 358). (Se också hans diskussion kring s.k. "arbetspengar" i (KPE, ss. 79-82).
Marx poäng är att kvittona bara skulle vara pappersbitar som berättigade människor att ta en viss mängd konsumtionsartiklar; de skulle inte vara symboler för guld som dagens papperspengar. Så snart de använts skulle de annulleras och kunde därför inte cirkulera. Dessutom skulle de ges ut som en del av den totala planen för produktion och distribution av rikedomar. Till sist måste vi upprepa att Marx betraktade varje kvittosystem, vare sig på grundval av arbetstid eller något annat, som endast en tillfällig åtgärd medan produktivkrafterna utvecklades så snabbt som möjligt till den nivå där det socialistiska samhället kunde övergå till fri tillgång efter individuella behov.
Det är därför som detta nu bara är ett akademiskt problem. Den fortsatta utvecklingen av produktivkrafterna sedan Marx tid har betytt att det system som han alltid sa var socialismens slutmål - fri tillgång till konsumtionsartiklar efter individuella behov - idag kunde genomföras i det närmaste omedelbart efter socialismens upprättande. Idag existerar inte längre det problem som Marx såg arbetstidskvitton som en lösning på.
Vi har alltså sett att Marx betraktade det framtida kommunistiska samhället som ett klasslöst samhälle, utan någon statlig tvångsmaskin, grundat på gemensamt ägande av produktionsmedlen, med planering för att tjäna mänsklig välfärd, som fullständigt skulle ersätta produktionen för profit, marknadsekonomin, pengar och lönesystemet - också i socialismens inledningsskede, då det kunde visa sig vara omöjligt att uppfylla principen "Av envar efter förmåga, åt envar efter behov", som dock alltid förblev målet för Marx. Marx och Engels gjorde aldrig någon åtskillnad mellan "socialistiskt" och "kommunistiskt" samhälle, utan använde dessa (och andra) begrepp omväxlande. Han trodde dock att detta samhälle bara kunde upprättas efter en "period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra" (KGP, s. 29) som kunde sträcka sig över flera år, medan arbetarklassen använde sin kontroll av den politiska makten till att avhända kapitalistklassen dess egendom och ställa alla produktionsmedel under demokratisk samhällelig kontroll - men att i detalj gå in på detta skulle kräva en annan artikel.
(Socialist Standard, december 1973)
| CM | = | The Communist Manifesto, SPGB-ed., 1948. |
| Del I | = | Kapitalet, första boken, Uddevalla 1969. |
| Del II | = | Capital, Vol. II, Moskva. 1957. |
| Del III | = | Capital, Vol. III, Moskva 1959. |
| FE | = | Filosofins Elände, Stockholm 1949. |
| KGP | = | Kritik av Gothaprogrammet, Stockholm 1945. |
| KPE | = | Till Kritiken av den Politiska Ekonomin, Stockholm 1970. |
| VPP | = | Value, Price and Profit, Peking 1969. |
| Lagen förbjuder, med sitt majestätiska krav på jämlikhet, både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och att stjäla bröd. - Anatole France |
För socialister finns ingenting mer nedslående än förhärligande av arbete. Arbete, i bemärkelsen anställning, ska inte ses som liktydigt med energiförbrukning. Energiförbrukning till och med kraftig sådan, betraktas i allmänhet inte som arbete när den utförs under ens fritid och för ens egen nytta. Arbetaren som sliter på bakgården, i trädgården eller i källaren under en fridag från jobbet arbetar inte. Till och med när uppgiften tillhör den "simplare" sorten, som skurning av ett golv eller rengöring av ett avlopp, betraktas den inte som arbete och inte heller anses den vara förnedrande. Den förnedring som ingår i alla sorters arbete står i direkt samband med det faktum att produktions- och distributionsmedlen ägs och kontrolleras av en liten grupp av befolkningen och att man, såvida man inte är privilegierad, är beroende av den ägande klassen och/eller staten för sitt livsuppehälle. Grundläggande för anställningstrygghet är behovet att ställa sig in hos företagsledningen.
Speciellt beklämmande är tendensen under det senaste halvseklet att förknippa förhärligande av arbete med socialism. Var finns den "socialistiska" ekonomi som inte publicerar och sprider sitt tal om lyckliga arbetsslavar, som entusiastiskt överskrider statligt uppställda produktionskvoter? Var finns den avantgardistiska anhängaren av sådana nationer, som inte förespråkar "rätten" till arbete, till och med i den öppet kapitalistiska världen? Medgivet att arbetets förnedring överträffas av arbetslöshetens förnedring (såvida man inte ar rik) är det fortfarande nedslående att beskåda detta förknippande av arbete med värdighet och socialisters strävanden.
Den vetenskapliga socialismens ledmotiv har alltid varit att socialismen äntligen skulle befria hela mänskligheten från det förråande slitet för blott och bart ett levebröd och samtidigt frigöra en parasitär minoritet från att leva av arbetarnas ryggar. Ändå ser vi arbete som den dominerande realiteten och dess förhärligande av statens propagandister i de så kallade kommunistiska och socialistiska länderna, medan avantgardisterna i den öppet kapitalistiska världen applåderar och kräver samma "rättighet" från sin egen härskande klass. Låt oss kasta ett öga på några hemska exempel på denna villfarelse.
I tidskriften Atlantic Monthly för mars 1973 skriver Wassily Leontief, en professor i nationalekonomi vid Harvard som nyligen besökte Folkrepubliken Kina, om sina intryck. Vi vet ingenting om professor Leontiefs politiska inställning. Av hans artikel kan vi bara anta att han är allmänt vänligt inställd till Mao-regimen med några inte alltför allvarliga reservationer. Hans inledande stycke visar i själva verket på, hans gillande av vad han såg:
"Det fungerar. Det är den slutsats jag tagit med mig hem efter att ha sett det dagliga livet på proppfulla gator i fem stora kinesiska städer, besökt kommunjordbruk, fabriker och skolor och sett den kinesiska landsbygdens ändlösa panorama glida förbi under långa järnvägsturer genom de östliga provinserna. De 800.000.000 människorna - denna summa kan vara mindre, ingen vet med säkerhet - förefaller att åtnjuta ett hyggligt, meningsfullt och organiserat liv, en rättvis inkomstfördelning och - för ögonblicket - social harmoni och fred."
Efter att ha rest genom den obeskrivliga smutsen mellan Hongkong och gränsen fröjdade herr Leontief sina ögon, under 160 mils resa mellan Peking och Shanghai, vid åsynen av profitabelt sysselsatta jordbruksarbetare i flitigt arbete.
"Plogande, skördande, gallrande, tröskande. Små flickor och pojkar vattnade bufflar, vaktade stora flockar av ankor och gäss eller grisar; fiskare lade ut sina nät; grupper av arbetare lade järnvägsspår; kärror drogs av åsnor, bufflar och människor, som transporterade sten, tegel, sorghum, sockerrör och andra jordbruksprodukter. Murare uppförde murar, kantade bevattningsdiken, byggde valvbroar över kanalerna; kvinnor tvättade och skötte hushållsbestyr på sina bakgårdar. Det fanns inte en sysslolös människa någonstans."
Och allt detta, förstår vi av denne analytiker, med primitiva redskap och metoder men med stor glädje.
Vilken hänförelse! Det är något med anblicken av arbetsamma människor, som retar fantasin. Speciellt fantasin på en som själv inte behöver delta i sådant knog. Slaveriets propagandamän var förtrollade av åsynen av svarta gäng, som sjöng medan de svettades, lyckliga som lärkor och till synes nöjda med sin lott. Högt betalda komiker och underhållare idag älskar att fröjda sin TV-publik med berättelser om sin egen tidiga fattigdom och deras miljontals beundrare älskar det. Fascismens och nazismens försäljare riktade stolt uppmärksamheten på sina glada arbetare och den utbredda dyrkan av Mussolini och Führern. Och "kommunismens" och "socialismens" förkämpar spelar fortfarande ingen andra fiol i arbetslovprisarnas orkester. Professor Leontief också, måste vi säga, spelar en medelmåttig fiol när det gäller de kinesiska arbetarna, till synes enig med sådana förespråkare för den kalvinistiska arbetsetiken som Mao själv.
Några ord är på plats om denna "socialistiska" republik i Karibiska havet och den officiella synen där på förhärligande av arbete. Gramma, officiellt organ för Kubas Kommunistiska Partis Centralkommitté, ägnar tre sidor av sin veckoöversikt den 21 januari 1973 åt de kubanska arbetarnas fantastiska prestationer. "Departementet för livsmedelindustrin uppfyllde 102,5 procent av sin produktionsplan för 1972"; "Departementet för lätta industrier fullgör 104 procent av 1972 års produktionsplan till ett värde av 578 miljoner pesos"; "produktvärdet för stapelindustrin ökade med 43 miljoner pesos"; "kubanska Bokinstitutet uppnår nya produktionsrekord genom sina arbetares beslutsamma ansträngning och entusiasm"; "Nationella Fiskeinstitutet överskrider 1972 års produktionsplan"; rubrikerna och bilderna skriker mot dig. En typisk utgjutelse från dessa historier är rapporten av intervjun med Nora Frometa, minister för lätta industrier:
"1972 var ett år av produktionsansträngningar för alla arbetare i vår sektor. Varje fabrik och verkstad blev en stridsfront, då arbetet var organiserat för att konsolidera grundvalarna för vår produktionstillväxt. Resultaten talar för sig själva: Departementet för lätta industrier producerade ett varuvärde av 578,3 miljoner pesos 1972 - 84 miljoner över den högsta siffran för något tidigare år."
Kamraten berättar de glada nyheterna och fortsätter med att skissera planer som kommer att göra 1973 till ett ännu större år för produktionen:
"Överskridande av planen kommer att bero på högre produktivitet och kvalitet, större mångsidighet och det mest effektiva utnyttjandet av utrustning."
"Dessutom måste vi fortsätta kampen mot frånvaro (som, berättar hon, sjönk märkbart 1972) för det effektivaste utnyttjandet av arbetsdagen och för ökning av arbetarnas skicklighet, vi måste också vara mycket noggranna med avseende på besparing av rå- och andra material. Det sista är av avgörande betydelse i varje försök att överskrida planen. Därför skulle jag vilja sammanfatta vårt jobb på följande sätt: att uppfylla planen med största effektivitet - d.v.s. genom att minimera kostnaderna."
Vilken glädje för det "socialistiska" Kubas arbetare! De har massor av arbete. Och ändå kan man inte annat än undra om så är helt och hållet fallet? Lika viktigt för ledningen som det är att spara på rå- och andra material är behovet att spara på arbetskostnader. När arbetare behövs och inte visar sig vid stämpeluret, betecknas de som "frånvarande" också på Kuba, och det är inte bra. När de inte behövs betecknas de bara som arbetslösa såvida de inte hittar arbete någon annanstans. Rapporten från Nationella Fiskeinstitutet har en betydelsefull punkt om detta:
"Rapporten som avgivits av Nationella Fiskeinstitutet förklarar att (överskridandet av 1972 års produktionsplan med 1 procent) detta gjordes med samma antal båtar som 1971, men med färre fiskare, med resulterande besparing i löner. Allt detta återspeglar fiskeindustrins arbetares stora ansträngningar 1972, d.v.s. våra fiskare till havs och arbetare i hamnanläggningarna. Det återspeglar också en avsevärd ökning av produktiviteten på våra fiskebåtar."
Men så länge det finns sockerrör att hugga behöver det inte finnas några arbetslösa fiskare!
När man drar sig till minnes de militanta fackföreningarna på Kuba, t.o.m. under Batista-diktaturen, kan man inte annat än undra över de kubanska arbetarnas levnadsförhållanden idag när sådana organisationer upphört att existera.
Och hur är det med den avantgardistiske propagandisten av arbetets filosofi i den öppet kapitalistiska världen? Typisk för deras inställning är uttalandet som återfinns i Class Struggle[1*], Vol. I, nr. 2:
"De två största ekonomiska farorna som möter världens arbetarklass är desamma som Trotskij nämnde 1938 i Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter - Övergångsprogrammet - arbetslöshet och höga priser. Dessa båda faror visar sig allt mer för varje dag sedan kapitalismen uppnått slutet på sin stabilisering efter andra världskriget och början av vad som kommer att vara de mest öppna och elaka attackerna på arbetarklassen världen någonsin skådat."
Och man tvingas att anmärka: när en jämförelse görs mellan den relativa arbetslösheten 1938 och 1973 och skillnaden i prisstrukturen undersöks, är det ett underverk att anhängarna av trotskismen fortfarande kan betrakta sin idols ord som giltiga. Den största ekonomiska faran nu, liksom då, är den fortsatta existensen av löne- och prissystemet självt. Trots hans ryktbarhet som en marxistisk teoretiker förstod Trotskij uppenbarligen inte detta faktum. I Övergångsprogrammet klargjorde han sin förvirring:
"Inför hotet av sin egen upplösning kan proletariatet inte tillåta att en växande sektor bland arbetarna förvandlas till kroniskt arbetslösa understödstagare som lever på spillningen från det sönderfallande samhället. Rätten till arbete är den enda verkliga rättigheten som arbetaren kan ha i ett samhälle som bygger på exploatering. Men denna rättighet berövas honom nu varje dag. Tiden är mogen att mot arbetslösheten, såväl "struktur"- som "konjunkturbetingad", föra fram, tillsammans med parollen om offentliga arbeten, parollen om Arbetstidens föränderlighet."
Hotas proletariatet av upplösning? Inte all automatisering och datorisering sedan 1938 har förändrat samhällets uppdelning i kapitalist och proletär. I den utsträckning produktiviteten stiger förändras förhållandet mellan produktionsarbetare och de i service-industri och statligt anställda. Kapitalismen kan fortsätta att finna vägar att överleva tills dess proletariatet lär sig att dess mest livsviktiga, omedelbara uppgift är organisering för en världssocialistisk revolution, inte arbete för löner, "rörliga" eller andra.
Inte heller är det riktigt att det finns en grundläggande rättighet till arbete. Det finns en skyldighet, ingen rättighet, att finna arbete eller leva av ett förfallet samhälles "spillning". Och inte alla radikalers eller ens fackföreningars ansträngningar under de 35 år som gått sedan Trotskijs ord skrevs, har förändrat detta faktum. Det är väsentligt att arbetare organiserar sig i fackföreningar för att kämpa den kamp som behövs för att förhindra att deras förhållanden försämras till och med ännu snabbare. Det ligger absolut inte i arbetarklassens, eller samhället i dess helhets, intressen att ha vänster (eller höger) radikaler organiserade för samma syfte. Den mest väsentliga organiseringen för arbetare kan bara ligga på det politiska fältet för att snabbt avskaffa lönesystemet.
Den socialistiska synen på arbete som en grundläggande livsaktivitet är fullständigt olik den som omfattas av dem som i allmänhet, men felaktigt, betraktas som socialister. I ett sunt samhällssystem, världssocialismen, kommer det att finnas en helt ny sorts slav - maskinen - som kommer att göra det mesta av det arbete som är nödvändigt för att upprätthålla samhället. Till och med Aristoteles, som betraktade slavar som enbart produktionsredskap, förstod orsakerna till behovet av mänskligt arbete. I sitt klassiska arbete Rätten till Lättja, första gången publicerad" 1880, skrev Paul Lafargue:
"Föraktfullt har man skrivit att 'slaveriets fördomar dominerade Pythagoras och Aristoteles tänkesätt'. Och ändå förutsåg Aristoteles att om varje verktyg själv kunde uträtta sin särskilda funktion, som Daidalos mästerverk rörde sig själva eller Vulcanos tripoder satte sig själva i sitt heliga arbete; om t.ex. vävarnas spolar gjorde sitt eget vävande, skulle verkstadens förman inte längre behöva medhjälpare och: hans herre skulle inte heller behöva slavar."
Maskineri i det kapitalistiska samhället är inte avsett att göra livet lättare för majoriteten av befolkningen utan i stället att spara arbetskostnader och göra livet ännu mera lönande för kapitalisterna, genom att hjälpa till att skapa ännu större mängder mervärde. I ekonomier som Kommunistkinas (och t.o.m. i avsevärd grad i Sovjetunionen och den övriga "socialistiska världen") är produktiviteten per person låg på grund av den begränsade användningen av sofistikerad utrustning. Massor av arbete garanteras de flesta som kan överleva systemets hårdhet - åtminstone för närvarande. Men att likställa ett sådant samhälle med socialism är att göra en parodi av socialismen.
För det första kommer socialismen att vara ett världsomspännande samhälle utan nationella indelningar. Den kunde inte fungera på annat sätt för nationer innebär handel- och produktion för utbyte på en marknad. Nationer kan inte existera utan en borgarklass eller en stat som fungerar som en nationell bourgeoisie. Socialismen kommer att vara ett klasslöst samhälle i vilket produktionen kommer att vara organiserad för att uppnå ett maximum av de produkter och tjänster som önskas med ett minimum av ansträngning. Grunden för livet kommer inte att vara arbete utan ledighet och förmågan att njuta av alla de finare saker som nu är de rikas ensamrätt.
Harmo.
(Ur The Western Socialist, nr 2, 1973.)
Socialismen är det enda samhällssystem som kan lösa de problem arbetarna nu möter - men hur kommer det att se ut? Socialismen är ett system där produktions- och distributionsmedlen kommer att ägas av hela samhället. Under kapitalismen monopoliseras mark, fabriker, kontor, gruvor, järnvägar och andra produktionsmedel av endast en del av samhället, som därigenom bildar en privilegierad klass. Socialismen kommer att göra slut på detta. Då existensmedlen ägs gemensamt av hela samhället kommer det att vara ett klasslöst samhälle där människans förtryckande och exploatering av människan avskaffats. Alla människor kommer att vara socialt likställda och fria att handlägga samhällets angelägenheter som de anser lämpligt.
Idag kan vi inte i detalj beskriva det dagliga livet i ett socialistiskt samhälle. En del författare har försökt att teckna en bild av hur livet kunde, och borde vara, men man kan ha olika åsikter om hur framgångsrika de varit. Det är förhastat att ge en detaljerad bild av socialismen eftersom de exakta formerna kommer att bero på teknologiska förhållanden och preferenser hos dem som genomför och lever i socialismen. Men det går ändå att i grova drag beskriva socialismens väsentliga kännetecken.
Socialismen kan bara vara demokratisk. En gång i tiden gick socialismen också under beteckningen 'social demokrati', en beteckning som på ett bra sätt visar att demokratisk kontroll skulle utsträckas till alla sidor av samhällets angelägenheter, inbegripet produktionen och. distributionen av rikedomar. Det finns en gammal socialistisk kliché som talar om att en regering över personer ger plats för en 'förvaltning av ting', vilket betyder att de offentliga förtryckarorganen och regeringen som leder dem, inte kommer att finnas i socialismen. Staten, som en organisation som består av soldater, poliser, domstolar och fängelser ålagda att upprätthålla lagarna, behövs bara i klassamhällen. I sådana samhällen finns ingen intressegemenskap, bara klasskonflikt. Statens syfte är att bevara lag och ordning i dem dominerande klassens intressen. Den är i verkligheten ett instrument för klassförtryck. I socialismen kommer det inte att finnas några inbyggda klasskonflikter. Alla kommer att ha samma grundläggande samhällsintressen. Det kommer att finnas en genuin social harmoni och intressegemenskap. Under sådana förhållanden finns det inget behov av någon förtryckarmaskin för att regera eller härska över människor. Uttrycket 'socialistisk stat' är en självmotsägelse. Där det finns socialism finns ingen stat och där det finns en stat finns ingen socialism.
De som felaktigt tror att stat och administration betyder samma sak, kommer att ha svårt att tänka sig ett samhälle utan stat. Ett samhälle utan administration skulle verkligen vara omöjligt eftersom 'samhälle' innebär att människor organiserar sig för att ombesörja sina behov. Men ett samhälle utan stat är både möjligt och önskvärt. Socialismen kommer i själva verket att betyda utsträckningen av demokratisk administration till alla sidor av samhällslivet på grundvalen av det gemensamma ägandet av produktions- och distributionsmedlen. Det kommer att finnas administrativa centra, men dessa kommer bara att vara 'avräkningsanstalter' för avgörande av samhällets angelägenheter.
Men kommer inte administratörerna att bli den nya härskande klassen? Demokratisk administration innefattar faktiskt att funktioner delegeras till grupper och enskilda. Sådana människor kommer att ges i uppdrag av samhället att organisera nödvändiga samhällsfunktioner. De kommer att vara utvalda av samhället och ansvariga inför det. De som utför de administrativa funktionerna i socialismen kommer inte att befinna sig i en ställning där de kan dominera. De kommer inte att betraktas som överordnade personer som förhållandet tenderar att vara idag, utan som samhälleligt likställda som utför ett nödvändigt jobb. Inte heller kommer de att ha arméer och poliser till sitt förfogande för att genomdriva sin vilja. Det kommer inte att finnas någon möjlighet till mutor och korruption eftersom alla, inklusive de med administrativa sysselsättningar, kommer att ha fri tillgång till det lager av rikedomar som är avsatt för individuell konsumtion. De materiella betingelserna för uppkomsten av en ny härskande klass skulle inte existera.
Den socialistiska produktionens syfte kommer endast och enbart att vara tillfredsställandet av människors behov. Produktion enbart för bruk kommer att ersätta profitabel produktion för marknaden, i överensstämmelse med den sociala grundvalen att produktionsmedlen kommer att tillhöra hela samhället och stå under dess demokratiska kontroll. Produktionen och distributionen av en tillräcklig mängd rikedom för att möta det socialistiska samhällets behov som individer och som kollektiv, kommer att vara ett administrativt och organisatoriskt problem. Det kommer naturligtvis inte att vara ett litet problem, men verktygen för att lösa det har redan skapats av kapitalismen.
Kapitalismen har utvecklat tekniken och samhällsproduktiviteten till den punkt där överflöd för alla kan produceras. Ett överflödssamhälle har länge varit möjligt och det är detta som är socialismens materiella grundval. Eftersom kapitalismen är ett klassamhälle, med produktionen inställd på profitskapande i stället för att möta mänskliga behov, kan den inte fullt utnyttja det världsomfattande produktionssystem som den byggt upp under de senaste tvåhundra åren. Socialismen, som till fullo utnyttjar de utvecklade produktionsmetoderna, kommer att ändra på produktionens syfte. Män och kvinnor kommer att vara fria att diskutera vad de vill ska produceras. Så med social undersökning och efter demokratisk diskussion, kan en uppfattning av vad som behövs göras. Nästa problem, är att se till att dessa mängder produceras. Med moderna datamaskiner och input-output-analyser har kapitalismen utvecklat de tekniska metoder som det socialistiska samhället kan använda.
När rikedomen producerats, bortsett från det som behövs för att förnya och utvidga produktionsmedlen, kommer alla att fritt ta vad de anser sig behöva för att leva och njuta av livet. Det är vad vi menar med 'fri tillgång'. Det kommer inte att förekomma köp och försäljning och därmed inte heller något behov av pengar. Vad samhället och enskilda behöver skiftar inte så mycket annat än över långa perioder och det kommer att vara ett enkelt administrativt problem att se till att lagren är välfyllda med det som människor vill ha. Om något underskott skulle utvecklas kommer det inte att bestå under någon längre tid. Planerade reserver kommer att produceras som säkerhetsåtgärder mot oförutsedda naturkatastrofer.
'Av envar efter förmåga, åt envar efter behov' är en annan gammal socialistisk kliché. Den betyder vad den säger: att män och kvinnor fritt kommer att delta i samhällsproduktionen efter sin bästa förmåga och fritt ta från det gemensamma arbetets frukter vadhelst de behöver.
Många människor som för första gången får höra talas om detta förslag om fri distribution efter behov är skeptiska. Hur är det med den late mannen? Eller med den girige? Vem kommer att göra smutsiga arbeten? Vilket incitament kommer att finnas för att arbeta? Det är invändningar som socialister hör gång på gång. Det är kanske förståeliga reaktioner på vad som förefaller, för dem som aldrig tänkt på det, att vara ett häpnadsväckande förslag. I själva verket ligger en djupgående fördom bakom dessa invändningar. Här räcker det med att säga att biologisk och social vetenskap och antropologisk forskning, bevisar att så kallad mänsklig natur inte är ett hinder för socialismen.
Arbete, eller energiförbrukning, är både en biologisk och social nödvändighet för människan. De måste arbeta för att förbruka den energi de fått genom att äta mat. De måste också arbeta för att tillhandahålla livsmedlen, kläderna och bostaden de behöver för att leva. Så i varje samhälle, vare sig det är feodalt, kapitalistiskt eller socialistiskt, måste män och kvinnor arbeta. Frågan är hur detta arbete ska organiseras. Ett mycket starkt argument mot kapitalismen är att den reducerar en sådan central mänsklig aktivitet som arbete till det slavgöra den är för de flesta människor, i stället för att göra den till det nöje den kunde och skulle vara i ett socialistiskt samhälle.
Att bara påstå att arbete kunde vara roligt orsakar ofta skratt, men det visar bara hur mycket kapitalismen degraderat människors liv. Det mesta, om än inte allt, arbete under kapitalismen utförs i en arbetsgivares tjänst, så att de flesta människor nästan utan att tänka på det förknippar arbete med anställning. Att arbeta under en kapitalist är alltid degraderande, ofta tråkigt och obehagligt och ibland ohälsosamt och färligt. Men inte ens under kapitalismen utförs allt arbete, som vi definierat det, under en kapitalist. Män och kvinnor arbetar då de tvättar sina bilar eller gräver i sina trädgårdar eller, sysslar med sina hobbies - och roar sig samtidigt. Så mycket förknippas arbete med anställning att många inte ens skulle betrakta sådana aktiviteter som arbete. De tänker att något som är behagligt definitionsmässigt inte kan vara arbete!
Det finns inget skäl för att arbetet med att producera och distribuera nyttigheter inte skulle kunna vara lika behagligt som fritidssysselsättningar är idag. De fysiska förhållandena kring arbetet kan kraftigt förbättras. Detsamma gäller förhållandet mellan människor och arbete. Som fria och jämlika medlemmar av ett socialistiskt samhälle kommer människor inte längre att behöva sälja sina mentala och kroppsliga energier till en kapitalist för lön. Det degraderande lönesystemet kommer att avskaffas och något sådant som anställning kommer inte längre att finnas. I stället kommer fria män och kvinnor som samverkar och kontrollerar sina arbetsvillkor, och finner nöje i att. skapa saker och utföra socialt nyttiga uppgifter att utföra arbetet.
I det socialistiska samhället kommer inga stigma att åtfölja någon typ av arbete. Inte heller kommer det att finnas några påtryckningar, sådana som finns idag, att fortsätta - därför att de är billiga och därmed profitabla - industriprocesser som är skadliga eller farliga för dem som deltar i dem. Hur som helst kommer det inte att finnas något behov av att någon oavbrutet utför samma jobb, då mänskliga behov och glädje är ledstjärnan. Möjligheterna för män och kvinnor att utveckla sina talanger och tycka om att göra detta, kommer att vara ofantliga.
Slutligen måste socialismen vara världsomfattande, eftersom det produktionssystem som kapitalismen byggt upp och som socialismen kommer att överta redan är internationellt. Det kommer inte att finnas några gränser och människor kommer att vara fria att resa över hela jorden. Socialismen kommer att göra slut på allt nationellt förtryck - och faktiskt på alla 'nationer' i den gängse politiska betydelsen - och på diskriminering på grundval av ras och kön. Alla människor världen, varhelst de lever, oavsett vilket språk de talar, oavsett deras hudfärg, kommer i verkligheten att vara medlemmar av en väldig mänsklig familj. Socialismen kommer till sist att förverkliga den urgamla drömmen om Människans Broderskap.
(Översatt ur Questions of the Day - a socialist analysis, kapitel 1, en pamflett utgiven av the Socialist Party of Great Britain.)
Marxismen är inte en dogm, den är inte ett register över vad Karl Marx sa och gjorde, att aktsamt bevara och okritiskt tillämpa under alla förhållanden. Marxismen är en metod för att fastställa vad, vid varje given tidpunkt, som ligger i arbetarklassens bästa intressen och borde göras för att påskynda socialismens genomförande.
Marx föddes 1818 och dog 1883. Han blev socialist i slutet av 1843, så hans period av socialistisk politisk aktivitet täckte nära fyrtio år mellan 1843 och 1883. Oundvikligen, och i överensstämmelse med hans egna teorier, formades Marx politiska aktivitet för att befrämja socialismens sak av förhållandena under denna tid. Låt oss erinra oss om vilka dessa förhållanden var.
Då var kapitalismen ett jämförelsevis nytt samhällssystem, fortfarande i sitt expansionsstadium. Efter dagens mått var dess teknologi, fastän ofantligt produktiv i jämförelse med vad som användes tidigare, efterbliven, grundad på kol och järn. Den elektriska kraftkällan och dieselmotorn var okända; transporter skedde med ånglok eller häst och vagn; hus och gator belystes med gas; många - nej de flesta - arbetare var fortfarande sysselsatta i små verkstäder, inte dagens stora fabriker.
Också på den politiska sidan befann sig kapitalismen i sitt uppväxtstadium. Kapitalistiska politiska former - parlamentarisk kontroll, en bred rösträtt, en yrkesmässig statsförvaltning - fanns bara i några få länder och då ofullständigt. Större delen av Europa styrdes av öppet antidemokratiska regimer under ärftliga härskare stödda av en jordadel. De tre mäktigaste av dessa - Tsar-Ryssland, Österrike och Preussen - utgjorde ett permanent hot mot kapitalistiska politiska former varhelst de började att genomföras.
Kort sagt var Marx politiskt aktiv under en tid då kapitalismen ännu inte blivit det dominerande världssystemet, ekonomiskt eller politiskt. Detta formade på ett avgörande sätt hans politiska taktik. Eftersom han trodde att kapitalismen banade vägen för socialismen och att den fortfarande hade en del kvar att göra av detta arbete, förespråkade han, under dessa förhållanden, att socialister inte borde arbeta endast för socialism, utan också för kapitalismens utveckling på bekostnad av reaktionära politiska och sociala former. Detta invecklade Marx i stöd i kampanjer för genomförande av politisk demokrati eller som han trodde skulle få som följd att stabilisera eller skydda den. Så vi finner honom stöda självständighet för Irland för att försvaga den engelska aristokratins makt, som var ett hinder för utvecklingen av politisk demokrati i Storbritannien, och Polens självständighet för att sätta upp en buffertstat mellan Tsar-Ryssland och det övriga Europa för att ge den politiska demokratin en möjlighet att utvecklas där.
Marx var faktiskt så hård motståndare till Tsar-Ryssland att det fick honom att stödja den brittisk-franska sidan i Krimkriget (en klar felbedömning enligt vår åsikt) och att ställa sig kallsinnig till slaviska rörelser för självständighet från Österrike eller Turkiet (något som åtminstone visar att Marx aldrig stödde självständighetsrörelser på grund av att han trodde på någon mystisk abstrakt "rätt till självständighet för små nationer"). Marx stödde upprättandet av centraliserade stater i Tyskland och Italien då han ansåg att det skulle möjliggöra en snabbare kapitalistisk utveckling där och han stödde nordsidan i det amerikanska inbördeskriget eftersom han ansåg att en seger för den slavägande södern skulle sakta farten på kapitalismens utveckling i Amerika.
Denna politik hade en viss mening vid en tidpunkt då kapitalismen ännu inte helt skapat den materiella basen för socialismen, som ett medel att påskynda detta. Men så snart kapitalismen gjort detta, som den gjorde inom trettio år efter Marx död, blev den, i överensstämmelse med Marx teori, föråldrad och reaktionär. De trettio åren efter Marx död upplevde industrins elektrifiering, uppfinnandet av explosionsmotorn, radion och andra tekniska företeelser, som visade att produktionsproblemet lösts, att knappheten slutligen övervunnits och att mänskligheten till slut kunde åtnjuta fördelarna av tidigare generationer av slitande producenters tvångsarbete - förutsatt att de avskaffade kapitalismen och genomförde socialismen. 1914 kom så det första världskriget, som markerade kapitalismens utveckling till det obestridda och förhärskande världssystemet och upplösningen av de tre reaktionära väldena som Marx betraktat som ett hot mot demokratisk och socialistisk framryckning under sin tid.
Under dessa förändrade förhållanden visade en tillämpning av den marxistiska metoden att socialister inte längre behövde hjälpa kapitalismen att förbereda vägen för socialism - den hade nu gjort det och därigenom blivit ett fullständigt reaktionärt samhällssystem - utan i. stället skulle inrikta sig på att befrämja tillväxten av socialistisk medvetenhet och organisering inom arbetarklassen. Det har varit Storbritanniens Socialistiska Partis politik ända sedan vi grundades 1904 och är skälet till att vi alltid vägrat att slå in på sidospåret att förespråka demokratiska eller sociala reformer, eller stödja rörelser för att skapa nya stater eller välja sida i krig.
Det finns ytterligare ett problem som bekymrade Marx men som kapitalismens fortsatta utveckling sedan hans livstid löst: övergången till socialism. Som vi redan sett hade kapitalismen på den tiden ännu inte helt skapat den materiella basen för socialismen. Då han avkrävdes svar på frågan förklarade Marx, att hade arbetarklassen vunnit politisk makt vid den tidpunkten (vilket vi nu kan se var högst osannolikt med tanke på dess politiska omogenhet, faktiskt med tanke på att många av dem fortfarande arbetade i småindustri) skulle en längre period vara nödvändig under vilken, först kontrollen av ännu inte helt 'socialiserade' produktionsmedel centraliserades i samhällets händer och sedan, då detta var gjort, produktionsmedlen snabbt skulle utvecklas mot det stadium där de kunde tillhandahålla överflöd för alla. Under tiden, t.o.m. på grundval av gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktionsmedlen, skulle konsumtionen behöva begränsas (Marx nämnde arbetstidskvitton som ett tänkbart sätt att göra detta). Fri tillgång efter individuella behov kunde inte förverkligas förrän produktionsmedlen ytterligare utvecklats. Marx nämnde inte hur lång tid han trodde detta skulle ta, men om man dömer av kapitalismens senare teknologiska utveckling, kunde det ha tagit upp till trettio år.
Också på denna punkt hade ett sådant perspektiv en viss mening under Marx tid, men inte nu. Idag är "övergångsperioder", "arbetstidskvitton", "revolutionära diktaturer", "första faserna av socialismen" irrelevanta artonhundratalsbegrepp. Full fri tillgång till produkter och tjänster kan införas nästan omedelbart sedan den socialistiska arbetarklassen vunnit politisk makt. Det är vad marxismen innebär idag och det är därför som vi i Storbritanniens Socialistiska Parti anser oss vara fullt berättigade att hävda att vi är det tjugonde århundradets marxister.
A.L.B
(Socialist Standard, september 1973)
I stora delar av Afrika, Asien och Sydamerika är undernäring allmän och svält vanlig medan ett stort antal människor till och med i de industriellt utvecklade länderna äter dåligt och för lite. I Storbritanniens "överflödssamhälle" beräknas att 50 till 60.000 pensionärer dör varje år på grund av brist på mat och värme.
De flesta experter beräknar att två tredjedelar av världens befolkning är undernärd - och att situationen förvärras.
Ja, säger många. Det är en vanlig åsikt att det helt enkelt finns alltför många människor och för små resurser för att alla ska äta bra. Detta är bevisligen felaktigt.
Vid den andra Världslivsmedelkongressen (juni 1970) förklarade FN-experter att världens befolkning otvivelaktigt kunde födas om nuvarande teknologi fullt utnyttjades. För åratal sedan tillkännagav Internationella Jordbrukscentrat i Hague att jorden kunde underhålla en befolkning på 28 miljarder om världens livsmedelsproduktion organiserades efter då kända riktlinjer (Times, 24 juli 1962). (Dagens befolkning är under 4 miljarder.)
De många undersökningar som genomförts av olika experter på livsmedelproduktion lämnar ingen tvivel om att det är möjligt att producera en tillräcklig mängd högvärdiga livsmedel för var och en.
Helt enkelt på grund av att livsmedel i det här samhället inte produceras för att föda människor utan för att göra profit åt jordbrukarna och andra som investerat i livsmedelsindustrin. Resultatet är att:
- Människor svälter mitt ibland en tillräcklig mängd livsmedel - för att de inte har pengar att köpa dem. "Problemet i Bangladesh liksom på andra platser är inte att livsmedlen inte finns där utan att de fattiga (särskilt de jordlösa) inte har råd att köpa dem" (Guardian 19 okt. 1973).
- Att livsmedel produceras och sedan lämnas att ruttna i magasin eller avsiktligt förstörs p.g.a. att de inte kan säljas till profit. 300.000 ton "överskottssmör" betraktas som ett allvarligt problem i EG medan utmärkt fisk och äpplen nyligen förstörts i England.
- Kvoter ställs upp för att begränsa livsmedelproduktionen och jordbrukare får betalt för att hålla odlingsbar mark outnyttjad. "Det är ett känt faktum att försök gjorts i olika delar av USA, för att undvika överproduktion av spannmål, att tillämpa principen att subventionera jordbrukare för att lämna en del av sin odlingsbara mark outnyttjad. Samma metod har använts med andra jordbruksprodukter" (Hugo Oswald, The Earth Can Feed Us All).
- Mark som kunde odlas upp genom konstbevattning, och nya metoder (som undervattensjordbruk) som kunde utnyttjas, används inte p.g.a. det allmänna försöket att hålla produktionen under en viss nivå för att bevara höga priser.
Eftersom det är den grundläggande ekonomiska strukturen som orsakar problemet är alla små reformer som bara plottrar med överbyggnaden dömda att misslyckas. Jorden och medlen för livsmedelproduktion, tillsammans med samhällets alla andra produktionsmedel, måste komma under hela världssamhällets kontroll. Livsmedelsproduktionens enda syfte måste vara att tillfredsställa världens livsmedelsbehov och tillhandahålla tillfredsställande arbete för dem som deltar. Köp och försäljning av livsmedel och allting annat skulle avskaffas och ett system med fri distribution antas. Att äta är inte ett privilegium utan en naturlig funktion. I en värld grundad på gemensamt ägande av produktionsmedlen skulle livsmedelsproduktionen bara vara ett tekniskt problem - och vi har redan teknologin för att ta itu med uppgiften. Med profitskapandets fjättrar undanröjda kan dagens potentiella överflöd bli morgondagens verklighet.
Ingen ledare kan införa ett sådant system åt dig. Dess genomförande beror på DIN förståelse och ansträngning. Inget mindre än medveten politisk aktion av en majoritet av arbetarklassen kan skapa världssocialismen.
(Efter en artikel i Socialist Standard, april 1974)
[1*] Tidskrift för The Class Struggle League, en av de otaliga utbrytningarna ur The Socialist Workers Party.
Last updated on: 7.25.2010