Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Denna pamflett[1*] var Marx bidrag till en diskussion om fackföreningsaktiviteter, som hölls på ett möte med Internationella Arbetarassociationens Generalråd i april 1865.
Weston, en efterföljare till Robert Owen och förespråkare av kooperativ som lösningen på arbetarklassens problem, hävdade inte bara att löneökningar var utan nytta för de arbetare som de direkt gällde, utan också att de skadade arbetare i andra delar av industrin genom att de orsakade prisökningar.
Att "löneökningar bara orsakar prisökningar" är fortfarande en vanlig syn. I de första fem kapitlen av denna pamflett (publicerad 1898 från en del anteckningar som hittades bland Engels papper) krossar Marx lätt "medborgare Westons" argument. Denna del av pamfletten är idag till stor del av akademiskt intresse eftersom de flesta av Westons idéer var så råa att de knappt talas om längre. Från kapitel VI och framåt presenterar dock Marx sin arbetsvärdesteori i enkel form; förklarar källan till jordränta, ränta och profit, och beskriver både värdet av och begränsningarna av fackföreningssektioner.
Pamfletten kan lämpligen indelas i tre delar:
I. Värdet på en vara (kapitel VI).
II Källan till profiten (kap.VII-XI)
III. Löner och profiter (kap. XII-XIV)
1. Värdet bestämmer i vilka proportioner varor bytes med varandra (men se även 14).
2. Värde är en egenskap som alla varor har, men den har bara mening i samband med utbyte, det är en samhällelig snarare än en fysisk egenskap.
3. Den enda samhälleliga egenskap, som alla varor har gemensam är att de är produkter av samhälleligt arbete, d.v.s. arbete inom arbetsdelningen. Det är det som ger dem värde.
4. Värdet på en vara bestäms av det arbete som är nedlagt i den (men se även 8).
5. Hur mycket arbete som är nedlagt i en vara mäts genom den tid det tar att producera den, allt arbete reducerat till genomsnittligt eller enkelt arbete.
6. Värdet av en vara bestäms inte, ja, påverkas inte ens av de löner de som producerar den får.
7. För att bestämma mängden arbete i en vara måste man till det arbete som nedlagts i den i slutfasen av produktionen, lägga till det tidigare arbetet,
(a) det som nedlagts i råmaterial och bränsle etc. och
(b) delar av det som nedlagts i byggnader och maskiner och som
överförs till varan då den produceras.
8. Värdet på en vara bestäms inte av det arbete som verkligen är nedlagt i den. I så fall skulle värdet på en vara bli högre ju långsammare en person arbetade. Det bestäms av det socialt nödvändiga arbetet i den, som Marx definierar som "den arbetsmängd som erfordras för dess produktion i ett givet samhällstillstånd, under bestämda genomsnittliga produktionsbetingelser, med en given samhällelig genomsnittsintensitet för det använda arbetet".
9. Värdet på en vara kommer att förändras då den mängd socialt nödvändigt arbete som behövs för dess produktion förändras. Detta kommer att bero på produktiviteten (vad Marx kallar "arbetets produktivkraft"). Om produktiviteten ökar (så att det tar mindre tid att producera en vara) faller värdet på varan. Om produktiviteten sjunker kommer varans värde att stiga. Värde och produktivitet står i motsatt förhållande till varandra.
10. Marx generella lag betyder:
(a) Ju mer tid det tar att producera en vara, ju högre dess värde
och vice versa.
(b) Ju högre arbetsproduktivitet vid produktionen av varan, ju
mindre dess värde och vice versa.
11. Penningvaran (guld t.ex.) är en speciell vara i vilken värdet på alla andra varor kan uttryckas. Marx följer här Adam Smith och kallar varans uttryck i pengar för dess "naturliga pris".
12. Beroende av tillgång och efterfrågan kan priset vid vilket varan verkligen säljs (dess marknadspris) variera från dess naturliga pris. Marknadspriset pendlar dock kring det naturliga priset, så i det långa loppet byts varor till sina värden (men se även 14).
13. Att varor säljs till sina värden är ett grundläggande antagande då man förklarar källan till profit. Att säga att profiten uppkommer genom att varor säljs över sina värden är absurt eftersom det man skulle vinna som säljare, skulle man i genomsnitt förlora som köpare.
14. Observera Marx förbehåll att en del varor kanske inte säljs till sina värden ens i det långa loppet - "monopolens inverkan och några andra inskränkningar som jag nu måste förbigå" - något som han utvecklar i del III av "Kapitalet".
15. Eftersom värdet av en vara bestäms av den mängd arbete som är nedlagt i den, är uttrycket "arbetets värde" meningslöst. Arbetet har inget värde; det är värde (men se Marx anmärkning i slutet av kapitel IX).
16. Vad arbetaren säljer och erhåller lön för är inte sitt arbete utan sin arbetsförmåga eller sin arbetskraft.
17. Denna sammanblandning av arbete och arbetskraft uppkommer av att arbetarna betalas efter att de arbetat, så att lönen tycks vara betalning för arbetet de uträttat.
18. Värdet av arbetskraften bestäms på samma sätt som värdet på andra varor av den mängd socialt nödvändigt arbete som är nedlagt i den; av arbetet i de saker arbetaren och hans familj konsumerar för att kunna leva och av det arbete som är nedlagt i hans utbildning och uppträning.
19. Eftersom olika människors arbetskraft kan skilja sig kvalitativt p.g.a. utbildning, är kravet på lika lön absurt. Olika löner återspeglar olika värden på olika typer av arbetskraft.
20. Värdet på arbetskraften (som kapitalisten betalar för med löner) och dess nytta (som han köper) är skilda.
21. Marx antar, för att kunna illustrera, att 6 timmars genomsnittsarbete är nedlagt i en kvantitet guld, som är värd 3 shilling.
22. Om en arbetare betalas 3 s. per dag skulle han efter att ha arbetat 6 timmar ha ersatt värdet på sin arbetskraft. Kapitalisten har dock köpt användandet av arbetarens arbetskraft för resten av dagen, inte bara 6 timmar. Det arbete som nedläggs under återstoden av dagen får han gratis.
23. Marx antar att värdet på råmaterial, bränsle, maskineri etc., som används för att producera varan, lägger till 24 timmar eller 12 s. Så:
| råmaterial, etc. | 12 s. | |
| nyskapat värde per dag | 6 s. | |
| varuvärde | 18 s |
Genom att sälja denna vara vid dess värde av 18 s. gör kapitalisten en profit på 3 s. Det är på detta sätt profit erhålles, genom att sälja en vara till dess värde.
24. Obetalt arbete är källan till allt mervärde.
25. Allt mervärde går inte till företagaren. Han måste dela det med jordägaren (jordränta) och bankägaren (ränta). Vad som är kvar åt honom är den industriella eller kommersiella profiten.
26. Mervärdet skapas inte av profit och ränta och jordränta. Det är vad det sönderdelas i.
27. Det spelar ingen större roll för arbetaren hur hans merarbete fördelas mellan företagare, bankägare och jordägare och staten (som skatter).
28. Profitkvoten kan uttryckas på två sätt:
(a) Profit: totala kapitalet
(b) Profit: kapital uttryckt i löner
Marx använder här "profitkvoten" i den senare betydelsen. Han kallar det också "exploateringsgraden". Observera att han kallar detta "mervärdeskvoten" i "Kapitalet" och ger "profitkvoten" en annan betydelse.
29. Värdet av en vara bestäms av totalkvantiteten socialt nödvändigt arbete som är nedlagt i den och är inte beroende av hur detta indelas i betalt (löner) och obetalt arbete (mervärde).
30. Lönerna som betalas till dem som producerar en vara kan stiga och sjunka, vara höga eller låga, utan att påverka dess värde.
31. Priset på en enskild vara påverkas av förändringar i produktiviteten. Om produktiviteten ökar blir fler varor producerade på samma tid och värdet (och priset) på varje enskild vara sjunker.
32. Det förklarar hur arbetskraft med högt pris kan producera billiga varor och arbetskraft med lågt pris dyra varor.
33. De viktigaste tillfällena då arbetare försöker öka eller hindra sina löner från att sjunka är:
(a) vid en förändring av penningpriserna, som orsakas av en
förändring av pengarnas värde.
(b) Vid en förändring av arbetskraftens värde.
(c) Vid en förändring av arbetets intensitet och/eller
förlängning av arbetsdagen.
(d) Vid en förändring av förhållandena på arbetsmarknaden i en
konjunkturcykel.
34. Värdet av arbetskraften kan förändras därför att värdet på de nödvändighetsartiklar arbetaren och hans familj konsumerar har förändrats. Om deras värde ökar kommer en löneökning bara att återställa läget och tillåta arbetaren att konsumera samma mängd. Om deras värde sjunkit kan arbetaren kräva en del av den ökade produktiviteten genom att motsätta sig en lönesänkning.
35. Värdet kan vara oförändrat medan priserna förändras p.g.a. en förändring av pengarnas värde. Här antar Marx ett fall i pengarnas värde p.g.a. en produktivitetsökning i guldgruvorna. Det skulle orsaka en prisökning eller inflation. Genom att kräva högre löner skulle arbetarna bara försöka att bevara sin levnadsstandard. Marx varnar: "Hela den hittillsvarande historien visar att kapitalisterna, så snart en sådan nedsättning i penningvärdet äger rum, genast passar på att utnyttja detta tillfälle att lura arbetarna".
36. Då man försöker avgöra om arbetarna "fått det sämre" måste fem villkor särskiljas:
(a) Arbetskraftens värde.
(b) Priset på arbetskraften, eller penninglönen.
(c) Mängden av varor som konsumeras av arbetaren, eller hans
levnadsstandard.
(d) Förhållandet mellan betalt och obetalt arbete, eller relativa
löner.
(e) Arbetsintensiteten.
Dessa skiftar alla oberoende av varandra. Marx s.k. teori om ökat elände menar att (d), men inte nödvändigtvis (c) tenderar att sjunka under kapitalismen.
37. Arbetsintensiteten ska inte sammanblandas med arbetsproduktiviteten, även om, åtminstone på kort sikt, en ökning av intensiteten är en ökning av produktiviteten. En ökning av intensiteten kan definieras som en ökning av produktiviteten, som enbart beror på att arbetarna arbetar hårdare.
38. Den totala familjeinkomsten kan öka p.g.a. att fruar och barn arbetar, men arbetarnas relativa sociala ställning försämras fortfarande om ökningen av de totala lönerna är mindre än det extra merarbete som utvinns ur hela familjen.
39. När arbetaren säljer sin arbetskraft väntar han sig att den ska användas ordentligt och att hans företagare inte ska låta honom jobba för hårt eller för länge. Om företagaren låter honom övertidsarbeta reducerar han i själva verket arbetarens levnadsstandard genom att betala mindre än arbetskraftens varde.
40. Då arbetarna kämpar emot kapitalisternas försök att övertidsarbeta dem, antingen genom att kräva fabrikslagstiftning eller högre löner för extraarbetet, försöker de bevara värdet på sin arbetskraft, även med fabrikslagar behöver arbetarna fortfarande vara på sin vakt mot försök att intensifiera deras arbete.
41. Vid olika steg i konjunkturcykeln faller och stiger alla priser, inräknat löner. Då de faller måste arbetarna förhandla med sina företagare om hur stort det ska vara. Och då priserna stiger, varför skulle det inte också gälla lönerna?
42. På så sätt följer lönekampen i nästan vart fall, snarare än föregår någon annan ekonomisk förändring. Fackföreningsaktiviteten är därför främst defensiv, eller, som Marx uttrycker det "arbetarnas försvarsaktion mot kapitalets tidigare utförda handlingar".
43. Lönekamp är inbyggd i lönesystemet, men hur troligt är det att den ska vara framgångsrik? Det allmänna svaret är att marknadspriset på arbetskraft (löner) liksom då det gäller andra varor, i det långa loppet kommer att överensstämma med dess värde.
44. Värdet på arbetskraften har ganska elastiska gränser:
(a) Det fysiska minimum av vad arbetarna måste konsumera och den
maximala tid de kan arbeta.
(b) Det samhälleliga elementet, eller den traditionella
levnadsstandarden, som kan "ökas eller minskas".
45. Löne- och profitnivån "avgörs blott av den oavbrutna kampen mellan kapitel och arbete... Det hela utmynnar i frågan om kraftförhållandet mellan de kämpande".
46. I denna kamp tenderar kapitalisterna att bli i en allt starkare position, därför att
(a) införandet av maskineri kommer att orsaka överskott och sänka
arbetarnas yrkesutbildning
(b) efterfrågan på arbetskraft kommer inte att hålla jämn takt
med kapitalackumulationen.
47. Tendensen är därför - vid fortsatt arbetslöshet och mindre utbildat arbete - för genomsnittslönen att sjunka och enligt Marx syn här, arbetskraftens värde att sjunka "i större eller mindre grad ... till dess nedersta gräns".[2*]
48. Arbetarna bör fortfarande kämpa emot detta ekonomiska tryck nedåt, men inse att de bara kämpar mot verkningar. De bör också kämpa för avskaffande av lönesystemet.
50. Fackföreningarna misslyckas:
(a) därför att deras styrka ofta inte används ordentligt.
(b) därför att de egentligen bara bekämpar verkningar.
Efter en sammanfattning av "Lön, pris och profit", gjord av Socialist Party of Great Britains utbildningskommitté.
Ett hus må vara stort eller litet, så länge de hus som omger det likaledes är små, så tillfredsställer det alla samhälleliga anspråk på en bostad. Men om ett palats reser sig vid sidan av det lilla huset, så krymper det samman till en koja. Det lilla huset bevisar blott, att dess ägare inte kan resa några krav eller blott de blygsammaste. Och må det under civilisationen gång skjuta i höjden aldrig så mycket - om det angränsande palatset skjuter i höjden lika mycket eller rent av ännu mera, kommer invånaren i det förhållandevis lilla huset att känna sig allt mera obehaglig till mods, allt mera otillfredsställd och förtryckt inom sina fyra väggar.
En märkbar tillväxt av arbetslönen förutsätter en snabb tillväxt av det produktiva kapitalet. Den snabba tillväxten av det produktiva kapitalet framkallar en lika snabb tillväxt av rikedomen, lyxen, de samhälleliga behoven och de samhälleliga njutningarna. Ehuru alltså arbetarens njutningar ökat, har den samhälleliga tillfredsställelse de skapar sjunkit i jämförelse med kapitalistens ökade njutningar, som är oöverkomliga för arbetaren, den har sjunkit i jämförelse med samhällets utvecklingsnivå överhuvudtaget. Våra behov och njutningar har sin rot i samhället, vi mäter dem därför med samhället som måttstock. Vi mäter dem inte med de föremål som tillfredsställer dem. Emedan de är av samhällelig natur är det av relativ natur.
Arbetarklassen måste förstå, att det nuvarande systemet - trots allt det elände det bringar arbetarklassen - samtidigt går havande med de för samhällets ekonomiska omdaning nödvändiga materiella betingelserna och samhälleliga formerna. I stället för den konservativa parollen: "En skälig dagslön för en skälig arbetsdag" borde de skriva på sin fana den revolutionära parollen: "Ned med lönesystemet!".
Socialister säger att socialism är ett samhällssystem, där produktions- och distributionsmedlen ägs gemensamt av hela samhället, under dess demokratiska kontroll. De säger också att socialism är möjlig först då den stora majoriteten av arbetarklassen önskar och förstår den. Innan dess är socialismen ogenomförbar.
Leninister, Stalinister, Trotskister, Bakunister, Maoister och de femtioelva andra varianterna på självutnämnda befriare av arbetarklassen förnekar detta. De säger att det är "idealistiskt", "utopiskt" och "odialektiskt" att tro att en majoritet ska kunna komma till insikt om socialism. I stället gäller för dem, de "medvetna revolutionära", att utnyttja folkets missnöje i en krissituation, att "förstå omslaget i massornas levnadsförhållanden (och därmed också deras mentalitet), att uppfatta nödvändigheten och ställa sig i spetsen för den utmattade massan, som trött söker efter en utväg, att leda in den på den rätta vägen, vägen till arbetsdisciplin, till att samordna diskuterandet om arbetsförhållandena med uppgiften att ovillkorligen underordna sig sovjetledarens, diktatorns vilja under arbetet."[1] Med detta visar de bara att det är de själva som är idealister, utopister och inte förstår dialektiken, eftersom de tror att socialism kan genomföras på ett sådant sätt.
För socialister är det av mycket stor vikt att hjälpa till att sprida socialistiska idéer och förståelse bland sina arbetarkamrater. Men spridandet av idén att det är nödvändigt att avskaffa lönesystemet och börja producera direkt för bruk, kommer inte att vara en konstgjord produkt av socialisternas "utbildningsaktivitet". Det kommer att vara den samlade historiska produkten av människornas reaktion på en snabbt utvecklande kapitalism som misslyckas i varje försök att fungera på ett icke-kapitalistiskt sätt. Också Marx observerade att teorin blir en materiell kraft då den omfattas av ett stort antal. Den ökade aktiviteten hos de socialistiska propagandisterna kommer att ha en djupgående och accelererande effekt på spridningen av socialistisk förståelse. Men den socialistiske propagandistens aktivitet kommer inte att vara orsaken till befolkningens ändrade synsätt, utan snarare ett symptom på att ett stort antal människor är beredda att begripa det socialistiska budskapet, under trycket av en snabbt förändrad materiell omgivning. Då det blir lättare för socialistiska propagandister att göra sig hörda kommer det att bli fler socialistiska propagandister. Fler människor kommer att börja "prata socialism".
Nu invänder den 'medvetne revolutionären' och säger: "Hur ska vi kunna veta när proletariatet vet tillräckligt för att kunna genomföra den socialistiska revolutionen? Hur mycket ska de behöva veta om socialism för att göra det?"
Ingen kommer att stoppa upp arbetarklassen för att se efter om de lärt sig tillräckligt för att kunna genomföra den socialistiska revolutionen. Vi kommer att veta att de s.k. massorna vet tillräckligt då de börjar att genomföra den, då den socialistiska förståelsen hos det stora flertalet slår om i socialistisk handling, då det stora flertalet organiserar sig politiskt för att genomföra förändringen från kapitalism till socialism. För vad är det för socialistisk förståelse vi talar om? Det är just förståelsen att det är outhärdligt att leva under det nuvarande systemet och att det måste ge plats för ett system där produktions- och distributionsmedlen ägs av hela samhället och står under dess demokratiska kontroll. En del kommer att nå insikt om detta före andra. När den nått majoriteten kommer vi att få social handling för avskaffandet av det nuvarande kapitalistiska systemet. Kvantiteten kommer att slå om i en ny kvalitet.
Vad är då kvar av talet om "förtruppens aktiva roll", och de andra fraserna som så kraftigt betonas av alla omarxistiska sekter i marxismens och den historiska materialismens namn? Ingenting! "Men", invänder vår 'medvetne revolutionär', "det är idiotiskt att tro att arbetarna kan segra utan en ledning som formulerar korrekt taktik och strategi. Massorna kommer inte att organisera sig på eget initiativ och besluta när de ska ta makten".
Även då det gäller icke-socialistiska politiska aktioner - genomförda av massorna, som är okunniga om deras verkliga syfte, innebörd och begränsningar hos rörelsen, under ledning av kunniga minoriteter (förtrupper) - kan "ledarskapet" bara formulera aktionsprogram som kan hoppas erhålla stöd hos den stora massan. För att vara effektiva och inte utopiska, måste dessa program anpassa sig till det dominerande synsättet; det synsätt som massan nått under trycket av materiella förhållanden.
För de "revolutionärer" som lärt sig sin "marxism" i Lenins valda verk eller Maos politiska skrifter, är sociala revolutioner en angelägenhet för "förtrupper" som dirigerar de missnöjda massorna, som är okunniga om vad det hela egentligen handlar om.
Så var det också för Bakunin som (skrev Marx) "gick in i Internationella Arbetarassociationen 1868, med syfte att bilda en andra International inom den, som skulle kallas 'Socialdemokratins Allians', med sig själv som ledare", med andra ord att erövra den.[2]
Med hänvisning speciellt till den ryska situationen skrev Bakunin: "Folket själv ska utgöra den revolutionära armén. De revolutionära intellektuella ska utgöra en sorts generalstab" - för att leda den lydiga armén. För, skrev Tkatjov (en omedelbar efterföljare till Bakunin, som Engels tar kål på i "Sociala förhållanden i Ryssland") på 1870-talet: "Varken nu eller i framtiden är folket ensamt kapabelt att genomföra den socialistiska revolutionen. Folket kan inte hjälpa sig självt. Folket kan inte dirigera sitt öde så att det tjänar deras sanna intressen... Denna roll tillhör otvivelaktigt den revolutionära minoriteten". Samma förhållande - en revolutionär minoritet dirigerar massorna, som är ovetande om rörelsens verkliga mål och innehåll - har alla professionella revolutionsgrupper funnit lämpligt, inklusive de olika varianterna av bolsjevismen.
Detta är deras organisationsschema:
Massan, revolutionsarmén, står under det revolutionära partiets omedelbara kontroll. Medlemmarna av det senare utgör "officerskasten", revolutionens kommandokader. Rörelsens inriktning, dess taktiska steg och manövrer, bestäms av revolutionens "generalstab". Det är den inre, härskande klicken i det revolutionära partiet.
Vad är det som är av första klassens vikt vid den strategi och de manövrer som dikteras av den revolutionära generalstaben? Det är att vinna ledning över massan. Det är att se till att inte kommer under inflytande av andra, rivaliserande generalstaber. För dem är en social revolution en fråga "rätta ledare". Det kan man t.ex. då de olika grupper som var aktiva under den s.k. Majrevolten i Frankrike 1968 ska förklara varför det inte blev någon revolution. Förklaringen finner de inte i att den franska arbetarklassen hade ett kapitalistiskt synsätt, utan i att det franska kommunistpartiet höll tillbaka arbetarna.
För att massorna ska underordna sig ska partiet föra en "riktig politik", som tar sig uttryck i varje slagord som kan vinna gehör hos den missnöjda massan. Slagorden kan vara felaktiga, så tillvida att de inte överensstämmer med det mål som generalstaben ställt upp. Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om massan luras. Massan behöver inte förstå vad den gör. Det gäller att få den lydig.
Här missar dessa demagogiska idealister verkligheten med hästlängder. Vi har redan sagt att helt oberoende av en viss politisk aktions historiska nivå - det må vara en förändring inom kapitalismens ram eller en socialistisk revolution - så kan ideologerna bara manipulera med hopp och krav som överensstämmer med befolkningens dominerande synsätt, som resultat av en gemensam, allmän omständighet. Folk luras inte till en politisk förändring. I kampen om "ledarskap" inom kapitalismen, eller inom varje samhälle som utvecklas från ett lägre stadium till kapitalism, är det de "ledare" vars program och löften närmast motsvarar de dominerande förväntningarna och förståelsen hos den stora massan, som slutligen vinner regeringspriset. Det synsätt som dominerar samhället, och inte en medveten minoritets vilja, är den bestämmande faktorn i varje politisk förändring, vare sig den är kapitalistisk eller socialistisk. Mellan kapitalistisk och socialistisk politisk aktion är det dock en avsevärd skillnad mellan det förhållande som finns mellan rörelsens mål och dess medel.
"I all klasskamp i det förgångna har varit i minoriteters intressen" och där, som Marx sa, "utvecklingen genomfördes i opposition till den stora folkmajoriteten", var ett grundläggande villkor för handling massornas okunnighet beträffande det verkliga målet, det materiella innehållet och begränsningarna hos rörelsen. Denna skillnad mellan 'ledarna' och de 'ledda' låg till grund för den 'utbildade bourgeoisins' dirigerande roll. Ett naturligt komplement till den roll som de borgerliga 'ledarna' spelade var massan, som fungerade som 'efterföljare'.
"Klasskampen som proletariatet för är den mest 'djupgående' av alla historiska handlingar. För första gången sedan klassamhällets gryning överensstämmer den med själva folkets intressen.
Det är därför som massans förståelse för dess uppgift och instrument är ett helt nödvändigt villkor för socialistisk revolutionär handling - precis som tidigare det var massornas okunnighet som var ett absolut nödvändigt villkor för de härskande klassernas revolutionära handlingar.
Som resultat avskaffas skillnaden mellan 'ledare' och 'ledda' (i den socialistiska rörelsen). Förhållandet mellan massan och ledarna försvinner. Den enda funktion som är kvar för de förmodade 'vägvisarna' i socialdemokratin är att förklara för massan dess historiska uppgift. Deras prestige och inflytande växer bara i den mening att de s.k. ledarna förstör de villkor som tidigare var grunden för varje ledarfunktion, massornas blindhet.
Otvivelaktigt kan massans övergång till en säker, lugn, medveten 'själv-ledare' - sammansmältningen av vetenskapen och arbetarklassens som Lassalle drömde om - bara vara en dialektisk process, eftersom arbetarklassen hela tiden absorberar nya proletära element liksom flyktingar från andra delar av samhället.
Detta är och kommer att vara den dominerande tendensen i den socialistiska rörelsen: avskaffandet av förhållandet mellan 'ledare' och 'ledda' i ordets borgerliga betydelse, avskaffandet av förhållandet som är den historiska grundvalen för all klassdominans."[3]
De som försöker ställa upp sig själva som 'ledare' och 'förtrupper' förstår inte kapitalismen och kan därför inte tänka sig naturen av dess negation: den socialistiska revolutionen. Speciellt så inser de inte att de själva, där de stoltserar i sin roll som föregivna ledare, snarare fungerar som en hjälpande kraft åt en förändrande kapitalism, än som en del av den socialistiska rörelsen.
I januari 1966 gav Sovjetunions regering sitt godkännande av en ny giv för den sovjetiska statskapitalismen. Sjuårsplanen (1959-1965), som antogs under Nikita Chrustjevs regim, hade slutat i svårigheter, som var tillräckligt stora för att leda till herr Chrustjevs fall. En fortsatt överbetoning av masskvoter - som under Stalin - hindrade nu genomförandet av lokala kvoter. Så en politik för att uppmuntra företagsprofiter infördes för att få bättre resultat i konsumtionsvarudistributionen, och världspressen gonade sig i "återinförandet" av kapitalism "kommunistiska" Ryssland.
Sedan juli 1966 har en artikelserie publicerats i Sovjetunionen som behandlar denna ekonomiska reform: "Flörtar vi med kapitalismen" av professor Yevsej Liberman, "Dela profiterna" av Nikolaj Popov (feb.1966), "Ekonomisk reform i verksamhet" av Yuri Grafskij (dec. 1966), "Prisreform" av Viktor Belkin (juli 1967), "Reform och Profit" av Leonard Pekarskij (sept.1969); och i sitt februarinummer 1970 ger Soviet Life, med tillstånd av Novi Mir, "Reformen i ett nötskal" av ekonomie doktor Alexander Birman. Titlarna antyder verkligen att "socialistiska" Ryssland "avskaffat" sin "socialism". Men dr. Birman försäkrar oss att det inte förhåller sig så och visar med sina försäkringar att vad han menar med socialism är lika skilt från socialism som den bild som upprätthålls av hans rivaliserande förvirrare från västerländsk kapitalism.
Denne "socialistiske" ekonomidoktor påpekar att detta "nya" grepp i sovjetisk socialism i verkligheten inte alls är något nytt. Han säger:
"Lenin förlöjligade socialister som drömde om att först producera idealmänniskor och sedan bygga socialism 'ur dem'... Det var därför som profiter, krediter och bonus började användas från 1921 och framåt och i detta avseende är den nuvarande reformen bara en utveckling av principer som fastställdes for länge sedan."
Bortsett från att ett sådant samhälle knappast kan kallas "att bygga socialism", är detta uttalande riktigt. Såvida man inte resonerar som så att kapitalismen, på grund av sin historiska nödvändighet, måste utvecklas innan en socialistisk revolution blir möjlig. En sådan tes torde dock knappast utvecklas av en sovjetisk ekonom då det gäller att beskriva vad som händer i Ryssland.
Doktor Birman fortsätter:
"Vilket är då grundinnehållet i reformen? Som jag ser det måste det ligga i de arbetandes intresse att vara den bestämmande faktorn i all ekonomisk politik - hela planerings och förvaltningssystemet.
Vi har omkring 120 milj. löntagare och det är inte alltid lätt att arrangera så att var och en av dem får det jobb som passar honom.
De arbetande männen och kvinnorna vill också ha höga löner och ser inget fel i det - inget 'icke- socialistiskt' - det är ett helt normalt önskemål helt i linje med marxismen-leninismens och den socialistiska etikens teori.
Förvaltningen inser inte alltid att en arbetares önskemål om högre lön inte alls behöver vara penningslukande. Önskemålet att leva bättre och förtjäna mer på ett hederligt sätt, är helt legitimt, och det är därför som vårt Kommunistiska Parti alltid varit motståndare till löneutjämning."
Naturligtvis är det inget fel i att arbetare önskar och kämpar för högre löner. Det är, vilket doktor Birman - denne store marxist - borde veta, klasskampen på det ekonomiska fältet. Det är sant att det inte finns några fria fackföreningar i västerländsk mening i Sovjetunionen. Trots detta pågår uppenbart kampen för bättre löner och arbetsvillkor i "socialistiska" Ryssland, och sovjetregeringen måste ta hänsyn till det. I Ryssland är förbättring av löner och arbetsvillkor regeringsreformer. Strejker är förbjudna och i den mån de inträffar är all information om dem effektivt bekämpad. Men trycket måste finnas där, annars skulle dessa "reformer" aldrig tas i övervägande.
Vad som är definitivt fel med "socialistiska" Ryssland är att arbetarklassens "förkämpar", efter 53 år av Kommunistpartikontroll över industri och hela indoktrineringsapparaten, måste lägga så stor vikt vid kampen för högre löner. Marx revolutionära slagord: "Inte en skälig lön för en skälig arbetsdag, utan avskaffande av lönesystemet!" hör man inte talas om, utan i stället talar systemets försvarare om att tjäna mer "på ett hederligt sätt".
Likheten mellan vår västerländska kapitalism och den ryska varianten slutar inte här. Dr. Birman fortsätter:
"Vi har talat om folkets intressen, men ett företag är något mer än ett människokollektiv. Det är ytterst intresserat av att öka sin effektivitet eftersom detta i sista hand kommer att öka profiterna och leda till högre löner."
Så välkänt "argument"! Och denne "marxist" fortsätter:
"Det man sparar genom att friställa en del av personalen går till att höja inkomsterna för dem som är kvar, vilket gör varje arbetare personligt intresserad av större produktion och högre arbetsproduktivitet."
Med andra ord så kan den sovjetiska statskapitalismen i likhet med den "fria" västerländska kapitalismen bara erbjuda högre löner och bättre standard genom att producera mer med färre arbetare. De avskedade kastas in i arbeten med sämre löner, eller tvingas kanske t.o.m. att resa till utkanten av det "socialistiska fosterlandet" för att leta rätt på något nytt fantastiskt "socialistiskt" företag. Som t.ex.:
"... utväljandet av detta företag är speciellt viktigt eftersom bevarandet av en arbetare kostar dubbelt så mycket bortom norra polcirkeln som i landets centrala delar. Det är också svårare att fylla på arbetskraften i norr."
Och i detta erkännande av dr. Birman avslöjas den bittra sanningen om ryskt löneslaveri av en officiell sovjetisk källa. Värdet på arbetskraften, också i erkänt socialistiska Ryssland, är kostnaderna för att producera och reproducera arbetarna.
Den ryska arbetarklassen måste också lära sig att kapitalismen inte kan reformeras i majoritetens intressen. Inte ens om man ändrar namnet till "socialism". Det är produktionsförhållandena - inte namnet - som är bestämmande för samhällsformen.
Efter en artikel av sign. JGJ i The Western Socialist, nr 2, 1970.
Det nybildade Revolutionära Marxisters Förbund (trotskister) har börjat utge en tidning som heter Mullvaden. Dess första nummer behandlar bl.a. de senaste händelserna i Polen (sid. 2). Vi har några kommentarer till trotskisternas syn på Polen (och de övriga statskapitalistiska länderna).
I Polen-artikeln framkommer att RMF ser Polen som ett "övergångssamhälle", där arbetarklassen måste göra en politisk revolution för att störta byråkratin.
"Men byråkratin som politisk maktstruktur förändras inte genom att några odugliga politruker och funktionärer ersätts med ett antal uppodlade 'specialister'. Dess oförmåga att utveckla och lösa övergångssamhällets problem framstår allt tydligare i bristen på en klart formulerad revolutionär strategi - i stället ständig vacklan och oupphörliga inre slitningar. Den polska (liksom den tjeckiska, ungerska, östtyska o.s.v.) arbetarklassens perspektiv är den politiska revolutionen". (Mullvadens kursivering).
Ett övergångssamhälle definieras av Mullvaden som "perioden mellan upprättandet av proletariatets diktatur och socialismens genomförande". Den politiska revolutionen är enligt dem:
"... störtandet av det parasiterande skikt (vår kursiv), byråkratin, som på den socialiserade (förstatligade) ekonomins bas innehar och utövar den politiska makten i 'arbetarklassens namn'. Detta revolutionära maktövertagande sker alltså med bevarande av de socialiserade produktionsmedlen till skillnad från den sociala revolutionen i de kapitalistiska eller imperialistiskt dominerade länderna."
RMF drar tydligen likhetstecken med socialism och förstatligande. Det är dock inte detta som avgör om ett samhälle är kapitalistiskt eller socialistiskt.
Då människorna försörjer sig träder de in i vissa förhållanden till varandra. Varje samhälle kännetecknas av dess dominerande social-ekonomiska förhållanden. De dominerande social-ekonomiska förhållandena i kapitalistiska samhällen är förhållandet mellan lönearbete och kapital. Så är också fallet i Polen och trotskisternas övriga "övergångssamhällen". Ekonomiska kategorier som kapital, pengar, löner, profit, priser och banker kommer inte att följa med in i nästa stadium av samhällsutvecklingen - socialismen. I trotskisternas övergångssamhällen finns de allesammans.
Att Marx och Engels inte betraktade förstatligande som socialism framgår bl.a. av Engels uttalanden i Anti-Dühring. Han säger bl.a.:
"Men varken förvandlingen till aktiebolag (eller truster) eller till statsegendom förvandlar produktivkrafternas egenskap att vara kapital... Den moderna staten är, vilken form den än må anta, ingenting annat än kapitalisternas stat, den idealiske totalkapitalisten. Ju fler produktivkrafter den övertar, desto mer blir den en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsugen den. Arbetarna förblir lönearbetare, proletärer. Kapitalförhållandena upphäves inte, de drives fastmer till sin spets." (Vår kursiv).
RMF anser vidare att byråkratin inte är en klass, utan ett "parasiterande skikt". Men kapitalister personifierar endast kapitalet. Det är uppenbart att den egendomslösa polska arbetarklassen inte personifierar kapitalet. Vi säger att byråkratin är en kollektiv kapitalistklass.
Den enda 'övergångsperiod' som kan existera är den historiska period då den socialistiskt medvetna majoriteten har erövrat den politisk makten för att genomföra socialism och har ingenting att göra med trotskisternas 'övergångssamhällen' och avantegarde-partier. Revolutionen för socialism är "det självständiga arbetet av det oerhörda flertalet i det oerhörda flertalets intressen". Det är den beska medicin trotskisterna måste lära sig svälja. Innan de svalt den kommer de att utgöra ett hinder för genomförandet av socialism i världen.
KFml:s tidning "Gnistan" nr 1, 1971 behandlar under rubriken "Världsopinionens tryck hejdade sovjetbödlarna", domarna i Leningrad mot de personer, mestadels judar, som försökte kapa ett flygplan för att lämna Ryssland. Vi läser bl.a.:
"Ett av många bevis för det (att den ryska staten mer och mer antar en fascistisk karaktär, red.), och för att deras fascism precis som på sin tid Hitlers är rasistisk, är just blodsdomarna i Leningrad. Många har dömts och straffats för flygplanskapning i olika länder. Men endast i Sovjetunionen har det hänt att människor dömts till döden för försök till kapning. Att döma folk till livets förlust för att de vill emigrera och, sedan deras ansökningar därom gång på gång avslagits, i desperation försöker stjäla ett flygplan för att komma i väg - det är ingenting annat än ren fascism."
Men denna "fascism" som "Gnistan" talar om är ingenting nytt i Sovjet. På det glada trettiotalet då den stora Stalin var ledare, för det enligt Gnistan då socialistiska Ryssland, antogs en lag den 6 juni 1934, som bl.a. sa:
1. Att passera gränsen utan pass straffas med döden eller tio års fängelse för civila, för militärer enbart med döden.
2. De vuxna familjemedlemmarna till en militär desertör straffas med 5 till 10 års fängelse om de kände till deserteringen utan att informera om den, och om de kände till den med fem års fängelse i Sibirien.
3. Om en militär inte informerat om en flykt straffas han med 10 års fängelse. Om han är civil underställs den som inte informerat lagliga åtgärder för brott mot staten.
Så kanske är statskapitalistiska Rysslands "fascism" inte så helt ny.
"Ekonomisk utveckling kontra socialism" av Oscar Lange
Det faktum att författaren till denna bok varit ordförande i polska plankommissionen, gör att man kanske är extra kritisk då man öppnar den. Ens misstankar besannas redan i Langes inledning då vi får veta att "i en stor del av världen existerar socialismen som ett verkligt faktum, på vars grund många folk gör snabba ekonomiska framsteg. Gentemot kapitalismen utgör det socialistiska systemet i allt högre grad en historisk utmaning" (sid. 12) och på sidan 13: "Också i andra stater, som exempelvis Indien, Ceylon och Burma, i Förenade Arabrepubliken, i Algeriet, Ghana, Guinea, Mali och andra länder diskuterar man socialistiska utvecklingsprinciper."
I bokens första del behandlar Lange "Socialismens politiska ekonomi" - bara själva rubriken framkallar onda aningar, som snabbt visar sig vara befogade. På sidan 30 får vi veta:
"Varuproduktionen försiggår redan i förkapitalistiska samhällen, och därför är lagarna for penningcirkulationen verksamma redan på detta stadium i begränsad ram. I kapitalismen blir all produktion till varuproduktion, och här gäller alltså såväl värdelagen, som lagarna för penningcirkulationen. Också i det socialistiska samhället behåller värdelagen sin giltighet, eftersom detta likaledes ar grundat på varuproduktionen." (vår kursivering)
Skillnaden mellan värdelagen i kapitalismen och i Langes "socialism" är enligt Lange den att den i kapitalismen verkar blint, medan den i "socialismen" medvetet ställs i mänskliga syftens tjänst.
Vi kan inte förstå vad socialismen skulle ha för användning av varor (produkter för försäljning på marknaden). Lange säger på sid. 23 att Marx och Engels "i fråga om den socialistiska ekonomin inskränker sig till några få, synnerligen allmänt hållna påpekanden". Det kan nog vara riktigt, men en sak som är klar är den att både Marx och Engels uppfattade kapitalismen som det sista samhället med varuproduktion. Engels säger detta helt klart i Anti-Dühring:
"I och med att samhället tar produktionsmedlen i besittning upphör varuproduktionen och därmed produktens herravälde över producenten" (sid. 391).
I slutet av första avdelningen av "Kapitalet" (bd. 1) behandlar Marx "Varans fetischkaraktär och dess hemlighet". Han skriver bl.a.:
"Vad är alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, så snart den antar varuform? Uppenbarligen är det just själva denna form. De mänskliga arbetenas likhet får sitt objektiva uttryck i arbetsprodukternas likartade värdetillvaro; måttstocken på förbrukning av mänsklig arbetskraft, tidslängden, får formen av arbetsprodukternas värdestorlek; och slutligen får förhållandet mellan producenterna, vilket avspeglar deras arbetes samhälleliga karaktär, formen av ett samhälleligt förhållande mellan arbetsprodukterna. Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva." (Kapitalet, 62-63.)
Och på sidan 69 säger Marx att "den samhälleliga livsprocessens, d.v.s. den materiella produktionsprocessens gestalt kan inte kasta av sig sin mystiska dimslöja, förrän den som produkt av människor i ett fritt samhällsliv står under deras medvetna, planmässiga kontroll", vilket alltså kräver avskaffande av varuproduktionen. Langes "planekonomi" är inte mer planekonomi än den nazistiska ekonomin på 30-talet, och de båda är och var bara försök att planera ett kapitalistiskt system.
Vid ett flertal tillfällen talar Lange om för oss att "socialismen" inte utvecklades på det sätt som Marx och Engels tänkt sig, d.v.s. ur en mogen kapitalism. I stället kom den i de lågt utvecklade länderna. Detta förklarar Lange utifrån fenomenet imperialism. En del i Langes resonemang är riktigt, men vi har redan sett att Langes "socialism" inget har att göra med den marxska. Vad Lange i själva verket talar om är att kapitalismen i dessa länder inte kunde utvecklas på ett "normalt" sätt, d.v.s. efter västerländskt mönster.
Att Langes "socialism" i själva verket är kapitalism erkänner han själv helt öppet på sidan 130 då han talar om "socialistisk kapitalbildning", vilket naturligtvis är en självmotsägelse. På sidan 48 beskriver Lange "socialismen" som ett flygplan där "piloten själv ställer in mekanismen på den av honom önskade kursen, och automaterna sedan sköter allt övrigt", medan den "kapitalistiska ekonomin kan liknas vid en gammalmodig ballong som själv driver för vindarna". Den senaste tidens händelser från just Polen är tillräckliga bevis för att Langes "socialism" är just - en ballong.
[1*] Följande utgåvor har utkommit av denna pamflett på svenska:
- "Värde, pris och profit", (engelska titeln "Value, price and
profit"), Arbetarkurirens förlag 1926.
- "Lön, pris och profit", Fraus förlag, 1927.
- "Lön, pris och profit", Marxismens klassiker, band 5, Arbetarkultur, 1941, och
Arbetarkultur 1968.
Finns också med i "Karl Marx och Friedrich Engels i urval av Bo Gustafson", Wahlström och Widstrand, 1965.
[2*] Detta är inga profetior utan en slutledningar från den konceptuella modell av kapitalismen som Marx utarbetade i egenskap av vetenskapsman, d.v.s. det kapitalistiska produktionssättet i ren form såsom det idealiserades och förespråkades av de politiska ekonomerna (en kapitalism med "perfekt fungerande" marknader, inga statliga ingripanden o.s.v.). Marx visade i sina ekonomiska verk på motsättningarna och utvecklingstendenserna i ett sådant produktionssätt (därav undertiteln till "Kapitalet") - MIA.
[1] V. I. Lenin i "Sovjetmaktens aktuella uppgifter".
[2] Ur: Marx brev till Bolte, 23 november 1871.
[3] Rosa Luxemburg i Neue Zeit, nr. 2, 1903.
Last updated on: 5.26.2010