Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
De som läser Marx och Lenin kan inte undgå att upptäcka en del olikheter mellan dessa båda revolutionära tänkares synsätt. Det är dock få som inser hela naturen och vidden av skillnaderna mellan Lenins synsätt och Marx'.
Nu, då Ryssland uppenbart bara är en av många kapitalistiska och imperialistiska stater, har den förlorat det mesta av det som tidigare drog många förvirrade samhällskritiker till den. Tendensen är dock att man skyller på Stalin (eller Chrustjev) för att ha förvrängt marxismen och förvandlat den till en härskande statskapitalistisk klass' ideologi. Lenin betraktas oftast som en genuin marxist. Att han inte var det ska vi försöka visa i några artiklar.
Lenin och Bolsjevikpartiet som han ledde talade onekligen ett marxistiskt språk och försökte rättfärdiga sin politik med marxistiska termer. Detta fordrar en del förklaringar utgående från den materialistiska historieuppfattningen.
Kapitalismen i Ryssland, som började utvecklas i slutet av förra århundradet, hade sina egna speciella drag. Kapitalisterna där var svaga och beroende av dels Tsaren, dels utländska investeringar. Resultatet var att de blev politiskt isolerade och inkapabla att leda en revolution mot tsarismen, som var nödvändig för en full kapitalistisk utveckling i Ryssland. Uppgiften att besegra Tsaren i en borgerlig revolution föll därför i andra händer, intelligentians, en social grupp speciell för Ryssland som utgjordes av de universitetsutbildade.
Kampen mot tsarismen och dess teori, startades av en del av denna intelligentia. Med tanke på de ryska kapitalisternas svaghet och feghet var det inte förvånande att dessa revolutionärer kom att attraheras av anti-kapitalistiska idéer. Den största delen av dem - även om de inte utgav sig för att vara marxister - såg sig själva som socialister. Senare var det några, bl.a. Lenin, som plockade upp några av Marx idéer, men det betydde fortfarande inte att de tjänade arbetarklassens intressen.
Lenins teori om elitpartiet - hans mest notoriska snedsteg från Marx, där han säger att revolutionen bara kan nås genom att ett elitparti med professionella revolutionärer leder de missnöjda massorna - var direkt hämtad från den ryska revolutionära traditionen.
Det är sant att Marx började sin politiska bana som den sortens gammalmodiga revolutionära demokrat, men han insåg snart att den socialistiska revolutionen måste skilja sig radikalt från de tidigare borgerliga, därför att den måste bli den första revolutionen som genomförs av en majoritet, medveten om sina intressen. Marx förkastade teorin om självutnämnda "befriare" som skulle leda massan av obildade människor till frihet. Lenin avancerade inte långt förbi de gamla teorierna. Han påminde såväl i sin teori som i sin praktik om en borgerlig eller kapitalistisk revolutionär. I själva verket var det för att Ryssland i början av det här århundradet var moget för en sådan revolution, som hans idéer hade någon som helst politisk och social betydelse.
Stalin förvrängde verkligen marxismen till en konservativ, statskapitalistisk härskande klass ideologi, men han byggde framförallt på Lenins tidigare förvrängningar av marxismen.
Lenin var bara en rysk revolutionär medan Marx var en revolutionär socialist. Detta är den stora skillnaden mellan dem.
Många människor tror att Marx trodde att arbetarklassen kunde få makt endast genom att krossa staten i ett våldsamt uppror. De inser inte att det var Lenins syn, som han försökte framställa som Marx syn i sin ohederliga skrift Staten och revolutionen[1].
Marx teori om staten är helt klar. När de tidiga kommunistiska samhällena som människorna ursprungligen levde i ersattes med klassamhällen, behövdes en ny social institution för att skydda den dominerande klassens intressen. Detta organ var staten som väsentligen är en väpnad ledning för social kontroll. Den klass som kontrollerar staten kan på så sätt också kontrollera samhället, i sista hand med väpnat våld; det är den härskande klassen. Under historiens lopp har staten kontrollerats av olika klasser - forna slavägare, feodalherrar och nu moderna kapitalister. Dagens underkuvade klass, arbetarklassen, kan bara få sin frihet genom att själv vinna kontroll över staten och använda den för att avskaffa klass-samhället genom att upprätta gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktionsmedlen. Genom klassernas avskaffande försvinner också behovet av en stat, som det speciella sociala förtryckarinstrumentet. Det klasslösa socialistiska samhället har ingen stat utan enbart ett demokratiskt administrativt organ för samhällsaffärer.
Under hela sitt politiska liv hävdade Marx att arbetarklassen måste erövra staten innan den försöker upprätta socialism och att socialismen skulle vara ett samhälle utan stat.
Till en början trodde Marx att det enda sättet för arbetarna att vinna makt måste vara genom en våldsam revolution. Under 1840-talet var det inte ett oförnuftigt antagande. Allmän rösträtt existerade inte och revolutionen - barrikader, gatustrider och erövrande av offentliga byggnader - var en metod som användes också av kapitalistiska politiker. Marx insåg senare att allmänna val var en alternativ metod som arbetarna kunde använda in sin kamp för att vinna statsmakten.1872 sade Marx i Haag, där Första Internationalens kongress hölls, att han trodde att arbetarna i Amerika, Storbritannien och möjligen också Holland, kanske skulle kunna vinna makt med frediga medel - de var alla länder där arbetarklassen utgjorde en majoritet av de röstberättigade. I Engels förord till Marx "Class Struggles in France", förklarar Engels hur han och Marx kom att se en resning bakom barrikader som ett föråldrat vapen för arbetarklasser, och fortsätter med att visa hur den allmänna rösträtten kunde vara mycket effektivare.
Marx lämnade frågan öppen om hur arbetarklassen skulle vinna statsmakten och gjorde ingen regel som sa att arbetarklassen bara hade möjlighet att vinna kontroll över staten med fredliga medel.
Då det gällde vad arbetarklassen skulle göra med staten då de en gång vunnit kontroll över den höll Marx alltid fast vid att de omedelbart skulle upprätta en demokratisk republik. Efter Pariskommunen 1871 förklarade han att arbetarna måste göra andra mer radikala ändringar i statens struktur innan de kunde använda den för att bygga upp socialismen.
Pariskommunen var en ultrademokratisk regim, som byggdes upp av patriotiska element efter Frankrikes nederlag i det Fransk-Preussiska kriget. Efter Franska Revolutionen hade Napoleon byggt upp en omfattande byråkratisk och administrativt centraliserad statsmaskin i Frankrike. Denna hade behållits oförändrad genom det nittonde århundradets revolutioner 1830 och 1848. Bara en regim, Pariskommunen, hade försökt avskaffa den. Detta försök gjorde starkt intryck på Marx och fick honom att argumentera för att då en gång arbetarna vunnit statsmakten, så måste de omedelbart bryta sönder denna typ av byråkratisk statsmaskin, som hade växt upp i många andra europeiska länder.
I sina privata brev och anteckningar kallar Marx ibland den tidsperiod under vilken arbetarna använder statsmakten för att upprätta socialismen för "proletariatets diktatur". Detta har ofta missförståtts och folk har trott att han menade diktatur på det sätt som det vanligtvis förstås idag. I själva verket betydde ordet under Marx dagar inte mycket mer än "styrelse" och som vi sett försvarade Marx att staten under arbetarklassens kontroll skulle vara demokratisk.
Marx syn kan summeras så här:
1. Arbetarklassen måste först, antingen med fredliga medel eller med våld, vinna kontroll över staten.
2. Då måste de göra den fullständigt demokratisk och
3. använda den till att upprätta gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktionsmedlen.
4. Då detta är gjort skulle det inte längre finnas något behov av en stat, som alltså skulle sluta att existera i socialismen.
Marx syn förvrängdes på två olika sätt. Först av några socialdemokrater som fick det att verka som om Marx stod för en gradvis, fredlig övergång till socialismen genom beslut om sociala reformer i parlamentet. Andra gången av Lenin.
Då Lenin återvände till Ryssland i april 1917 efter tsarens störtande, började han förespråka att hans parti, bolsjevikerna, skulle försöka nå makten i en nära framtid. Han visste att de bara kunde göra det i en våldsam revolution. Då han tvingades att gå under jorden under augusti och september skrev han Staten och revolutionen, i vilken han förvanskade Marx syn för att med marxistiska termer försöka rättfärdiga bolsjevikernas planerade revolution.
Lenins allvarligaste förvanskning är att göra om Marx påstående om nödvändigheten att bryta sönder Napoleons byråkratiska statsmaskin efter att arbetarna vunnit makten, till att gälla staten i allmänhet. Det gör att Marx i Staten och revolutionen framstår som om han ansåg att staten (i allmänhet) skulle krossas av arbetarklassen före eller medan de vinner makten.
Lenin citerar Marx Louis Bonapartes 18:e Brumaire och lägger tonvikten vid ett citat som lyder: "Alla revolutioner fullkomnade detta maskineri i stället för att krossa det" (sid. 40, vår kursiv). Detta refererar klart till en speciell statsapparat; i detta fall den centraliserade franska staten. Men se vad Lenin får Marx att säga:
"... alla föregående revolutioner har fullkomnat statsmaskineriet, men det är nödvändigt att krossa, nedbryta det." (sid. 40, vår kurs.)
Ett annat exempel dyker upp i kapitel III, där Lenin citerar från ett av Marx brev (till Kugelmann, 12 april 1871). I det säger Marx att det stycke ur Louis Bonapartes 18:e Brumaire som just diskuterades betyder att det var väsentligt för "varje verklig folkrevolution på kontinenten" att inte "överflytta det byråkratiskt-militära maskineriet från ena handen till den andra utan att krossa det."
Lenin sätter in Stat till Marx "byråkratiskt-militära maskineri" och använder i resten av kapitlet frasen "byråkratisk-militära statsmaskineri", som om det var detta som Marx skrivit.
Lenin citerar åter Marx uttalande att "arbetarklassen icke helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet och sätta igång det för sina egna syften" och säger:
"Marx tanke var att arbetarklassen bör krossa, nedbryta 'det färdiga statsmaskineriet' och inte helt enkelt inskränka sig till att ta det i besittning."
Tar man detta ordagrant är det sant. Marx ansåg att delar av den gamla staten skulle nedbrytas. Den verkliga frågan är emellertid när han ansåg att det skulle göras: var det före eller efter att arbetarklassen vunnit statsmakten?
Lenin påstår att Marx menade före. Engels, å andra sidan, säger helt klart att Marx menade efter. Engels tillfrågades speciellt om detta stycke från Marx och svarade:
"Det är bara en fråga om att visa att det segerrika proletariatet först måste omgestalta den gamla byråkratiska, administrativt centraliserade statsmakten innan det kan använda den för sina egna syften". (Brev till Bernstein, 1 jan. 1884, vår kurs.)
I själva verket citerar Lenin senare (Kapitel IV) delar från Engels förord till Marx "Inbördeskriget i Frankrike" (Pariskommunen), som visar att Marx talade om vad arbetarna skulle göra efter, snarare än före de vunnit makten:
"Kommunen måste redan från första början erkänna att sedan väl arbetarklassen kommit till makten så kan de inte längre regera med hjälp av statsmaskineriet utan måste ... undanröja ... mot den själv utnyttjade förtryckarmaskineriet ..." (sid. 100, vår kurs.)
Och
"... Staten är endast en maskin varmed den ena klassen förtrycker den andra ... i bästa fall är den ett ont, som det i kampen om klassherraväldet segrande proletariatet får i arv och vars sämsta sidor proletariatet, lika litet som Kommunen, kan underlåta att beskära så snabbt som möjligt", (sid. 127 vår kurs.)
Och i kapitel VI formulerar Lenin lustigt nog själv Marx syn så att det betyder att statens militär-byråkratiska del ska krossas efter att arbetarna vunnit makten. Detta är något underligt då Lenin några sidor tidigare anklagat Kautsky för att erkänna "möjligheten av att vinna makten utan att förstöra statsmaskinen".
Lenin blandar ihop de två skilda frågorna om att sönderbryta det gamla byråkratiska statsmaskineriet och hur arbetarklassen ska vinna kontroll över detta maskineri. Det får en att tro att då Lenin gör uttalanden som:
"Marx menar som vi sett att arbetarklassen måste slå sönder, krossa, spränga ... hela statsmaskineriet." (sid. 173)
Och
"Under fyrtio års tid, åren 1852-1891 lärde Marx och Engels proletariatet att det måste krossa statsmaskineriet" (sid. 138)
vill han få sina läsare att tro att Marx syn på staten var att den måste krossas av arbetarklassen medan den griper makten. Det skulle betyda att Marx trodde att ett fredligt övertagande av statsmakten var omöjligt. Bortsett från Engels klara förklaring är det faktum att Marx inte gjorde någon regel av denna möjlighet tillräckligt för att motbevisa Lenins förvrängning. Marx skulle inte sett någon motsättning i att arbetarklassen vinner makt fredligt och sedan krossar det byråkratiskt-militära maskineriet.
Det finns ett antal andra förvrängningar i Lenins bok, som vi sammanfattningsvis ska ta upp.
I den del av Anti-Dühring som senare publicerades som Socialism, utopi och vetenskap beskrev Engels upprättandet av socialismen:
"Proletariatet griper makten och förvandlar till en början produktionsmedlen till statsegendom. Men därmed ... upphäver ... staten som stat" (sid. 26)
Bortsett från det faktum att Engels fortsätter med att förklara detta (att staten, som är ett medel för klassförtryck, blir överflödig när den blivit representativ för hela samhället, som den måste bli efter att det gjorts slut på klassägandet), gör Lenin det absurda påståendet att "I själva verket talar Engels här om den proletära revolutionens upphävande av bourgeoisins stat ..." (sid. 28)
Lenin beskriver det som "en verklig lovsång till den våldsamma revolutionen" (sid. 31) då Engels i ett annat stycke i Anti-Dühring skriver om tvångets roll i historien. Här förkläder Lenin det faktum att Marx och Engels med "tvång" inte nödvändigtvis menade "våldsam revolution" utan också blott användandet av statsmakt, vare sig den ackompanjeras med våld eller inte.
Lenin citerar (sid. 80) från en artikel i en Italiensk tidning utan att göra klart att stycket han återger inte är direkt Marx egna ord utan en summering i mycket sarkastiska termer av argument, som kunde användas för att vederlägga en pacifistisk anarkist.
På sidan 92 citerar Lenin ett stycke ur Engels kritik av de Tyska Socialdemokraternas program 1891 där han säger att "den demokratiska republiken ... är rent av den specifika formen för proletariatets diktatur." Detta passade inte in i Lenins syn så han påstår att Engels bara menade att den demokratiska republiken var "den genaste tillfartsvägen till proletariatets diktatur", (sid. 92).
Slutligen gör Lenin i kap. V en falsk distinktion mellan Socialism och Kommunism för att försöka visa att Marx menade att Staten inte slutgiltligen skulle försvinna förrän i Kommunismen och därför skulle fortsätta att existera under Socialismen. Marx och Engels gjorde i själva verket ingen distinktion mellan Socialism och Kommunism; det var termer som de använde oförändrat med syftning på ett klasslöst, statslöst samhälle baserat på gemensamt ägande.
Lenins Staten och revolutionen är inte, som den påstår sig vara, ett återställande av Marx teori om staten utan en väldig förvanskning av den.
Enligt Marx synsätt banar kapitalismen vägen för socialismen, både genom att utveckla modern industri (så att ett överflöd av vad folk behöver kan produceras) och genom att höja folkets kulturella nivå (så att de kan sköta sina ärenden på ett demokratiskt sätt). Kapitalismen existerade dock bara på några få platser i Ryssland. Huvuddelen av befolkningen var obildade och okunniga bönder.
I en kommentar till siffror som visade att endast 32% av befolkningen var läskunnig 1920 skrev Lenin:
"Det visar vilken mängd angeläget grovarbete vi fortfarande måste ägna oss åt för att uppnå standarden av ett ordinärt västeuropeiskt land... Vi måste hålla i minnet den halvasiatiska okunnighet som vi ännu inte lyckats befria oss ifrån ..."
Han visste att socialismen var en omöjlighet utan modern industri och civiliserade människor. Det enda argument han kunde finna för bolsjevikernas styrelse var att nu då de hade makt kunde de börja utbilda befolkningen för socialism!
"Vi saknar tillräcklig civilisation för att möjliggöra för oss att gå raka vägen till socialismen även om vi har de politiska förutsättningarna för det.
Våra motståndare sade oss gång på gång att vi var dumdristiga när vi försökte införa socialismen i ett otillräckligt kultiverat land, men de missleddes av att vi startat från motsatt ända mot vad som föreskrivs i teorin (teorin om anhängare av alla slag) eftersom den politiska och sociala revolutionen i vårt land föregick den kulturella revolutionen, just den kulturella revolution som inte desto mindre möter oss.
Ni säger att civilisation är nödvändig för att bygga upp socialismen. Bra. Men varför skulle vi inte först skapa sådana förutsättningar för civilisation i vårt land som att jaga bort markägarna och de ryska kapitalisterna och sedan börja röra oss mot socialismen? Var, i vilka böcker har ni läst att sådana variationer på den vanliga historiska ordningen är otillåtna eller omöjliga."
1917 skulle Lenin inte ha vågat framföra ett sådant omoget argument, som uppenbart vände upp och ner på marxismen. Det skulle ha smulats i bitar av dem som förstod det minsta av Marx synsätt.
Det var inte vad som var skrivet i böcker som sa, att medan resten av världen fortsatte att vara kapitalistisk, var det enda sättet för Ryssland att utveckla kapitalismen i en eller annan form. Det var på detta sätt den sociala evolutionen fungerade, vilket Marx hade upptäckt. Detta visade han i sitt förord Till kritiken av den politiska ekonomin (1859):
"Nya högre produktionsförhållanden framträder aldrig innan de materiella betingelserna för dess existens har skapats i det gamla samhällets sköte."
och åter i sitt förord till den första tyska upplagan av Kapitalet (1867):
"... även om ett samhälle har kommit sin egen utvecklings naturlag på spåren ... så kan det varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser. Men det kan avkorta och mildra födslovåndorna."
Genom att säga att den "socialistiska" revolutionen kunde föregå utvecklingen av modern industri och kultur, intog Lenin de för-marxistiska revolutionära kommunisternas ovetenskapliga ståndpunkt. Att en aktiv minoritet skulle nå makt och sedan utbilda folket var det perspektiv som män som Blanqui hade. Det var i opposition mot dessa självutnämnda "befriare" som Marx betonade att arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk. Lenin hade emellertid länge åsidosatt (i själva verket accepterade han den aldrig) denna del av marxismen då han 1902 formulerade sin teori om elitpartiet.
Likheterna mellan teorierna som kom fram vid de franska och ryska revolutionerna är inte en slump. Båda var kapitalistiska till sin natur i det att de leddes av minoriteter, som använde statsmakten för att ta bort de hinder som fanns för utveckling av varuproduktion i stor skala: lönesystem och kapitalackumulation. Bolsjevismen kan i själva verket ses som en teori för kapitalistiska revolutioner i jordbrukarländer.
Rysslands ekonomiska eftersläpning hade också politiska konsekvenser. Bara en liten minoritet hade tillräcklig utbildning för att sköta statsmaskineriet och många av dem hade tidigare tjänat Tsaren. Före 1917 hade Lenin fört fram teorin att bolsjevikerna fullständigt måste krossa statsmaskineriet då de nådde makten. 1918 hävdade han att detta verkligen hade skett:
"I Ryssland har den byråkratiska apparaten fullständigt krossats, inte en sten har lämnats ovänd." (Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky.)
Men 1923 måste han erkänna:
"Med undantag för Folkkommissariatet för utrikesärenden är vår statsapparat till avsevärd del en kvarleva från det förflutna, och har knappast genomgått någon allvarlig förändring. Den har bara fått en lätt upputsning på ytan, men är i alla avseenden en typisk relik av vårt gamla statsmaskineri."
Men detta var i verkligheten inte fråga om en "kvarleva" från tsarismen. Som Lenin observerade uppträdde de nya bolsjevikiska statstjänstemännen på samma byråkratiska sätt. Vad han observerade, fast han naturligtvis inte insåg det, var den gradvisa (men oundvikliga, med tanke på landets ekonomiska efterblivenhet) utvecklingen av en ny klass-struktur i Ryssland.
I Stormklockan nummer 2 1969 kan man läsa följande i en artikel om staten:
"Den stat arbetarklassen bygger upp genom revolutionen är ett nödvändigt övergångsstadium till det klasslösa samhället. Men nu är det arbetarklassen, och med den förbundna grupper (lägre tjänsteman, studerande o.s.v.) som har makten."
Med detta som utgångspunkt tar vi upp vad arbetarklassen egentligen är. Enligt Stormklockan tillhör inte tjänstemännen arbetarklassen. Stormklockan hjälper till att röra till klassbegreppen nästan lika bra som våra sociologer. I Kommunistiska Manifestet gör Marx en vetenskaplig definition av arbetarklassen:
"Med bourgeoisi menas de moderna kapitalisterna, ägare av produktionsmedlen som anställer lönearbetare. Med proletariatet, den klass av moderna lönearbetare, som då de inte har några produktionsmedel måste sälja sin arbetskraft, för att leva."
En människa slutar inte att vara arbetare därför att han säljer sin arbetskraft vid skrivbordet och inte på verkstadsgolvet. För att en läkare inte betraktar sig själv som arbetare, betyder inte det att han har "integrerats i systemet" genom "mutor av monopolkapitalet" som de kammat in genom "extraprofiter" genom imperialisten. Om nu läkare var "mutade av monopolkapitalet" skulle det betyda att den främsta motivationen för deras arbete var pengar. Nu har dock undersökningar visat att få människor blir läkare p.g.a. att yrket ger mycket status och pengar. Skulle förresten de lågavlönade textilarbetare, som inte stödde LKAB-strejken vara mutade av monopolkapitalet.
En obrytbar klassolidaritet kan endast nås genom att socialismen sprids till alla sorters arbetare.
Till nästan sista man är "vänstern" beredd att "leda arbetarklassen". Det blir ett hårt jobb, då de inte ens vet vad arbetarklassen är.
Bland de första att beskriva den ryska ekonomin under bolsjevikernas regering som "statskapitalism" var Lenin själv 1918. Med detta menade han statskontroll av kapitalistägda fabriker. Han hade imponerats av det system för industriell kontroll som den tyska regeringen byggt upp under kriget och tänkte att bolsjevikerna på ett liknande sätt kunde kontrollera kapitalistisk industri till fördel för Rysslands fattiga arbetare och bönder.
Sedan de nått makten i november 1917 nationaliserade inte bolsjevikerna all industri; de utövade främst statskontroll över den. Vid några tillfällen ledde detta dem i konflikt med arbetare, som under det syndikalistiska slagordet "arbetarmakt" hade tagit över de fabriker där de arbetade. En rad bolsjeviker beskrev det som "statskapitalism" att överföra dessa fabriker till statskontroll och att införa enmansstyre och fabriksdisciplin.
Lenins reaktion var ytterst mild. Han erkände att regeringen förde en statskapitalistisk politik men menade att "statskapitalism skulle vara ett steg framåt".
Då han erkände detta erkände han också att Ryssland saknade den storproduktion som är en nödvändig förutsättning för socialismen.
Inbördeskriget och utländsk intervention tvingade bolsjevikerna att ta ett antal omedelbara åtgärder - som att nationalisera fabriker vars ägare hade flytt, fordra säd av bönderna, orsaka inflation genom ett överskott av papper i omlopp. En del bolsjeviker såg detta som ett försök att sätta upp en penningfri ekonomi i Ryssland, men detta är absurt.
Så snart inbördeskriget var över 1921 avskaffades de av Lenin som åter försvarade en statskapitalistisk politik. Den Nya Ekonomiska Politiken (NEP), som infördes detta år, beskrevs som en politik för att utveckla kapitalism i Ryssland under bolsjevikisk regering.
Genom att kalla sin politik "statskapitalism" var bolsjevikerna ovanligt uppriktiga.
Efter Lenins död 1924, började en maktkamp mellan de bolsjevikiska ledarna, Stalin, Trotskij, Zinovjev och Kamenev, som alla förklarade sig vara de sanna "leninisterna". En bifråga i deras kamp var naturen av den statsägda industrin i Ryssland. Zinovjev och Kamenev sa att det var "statskapitalism", Stalin förnekade detta och sa att det var den "socialistiska sektorn. Trotskijs ställning (liksom Lenins som citerades av båda sidor) var oklar; han tog starkt avstånd från termen "statskapitalism" och höll snarast med Stalins beskrivning. Han avvek från Stalin när frågan utvecklades till teorin om "socialism i ett land". Detta var fortfarande en statskapitalistisk politik men denna gång förrädiskt kallad "socialistisk".
Efter störtandet av Tsaren i mars 1917 måste kapitalismen utvecklas i Ryssland i en eller annan form. Att den antog formen av statskapitalism under en brutal enpartidiktatur var resultatet av bolsjevikernas maktövertagande i november och på Lenins statskapitalistiska program för Ryssland.
Artiklarna om Ryssland i denna tidning och om Lenins teorier, är hämtade ur Socialist Standard, som är organ för Socialist Party of Great Britain och World Socialist Party of Ireland. De fanns med i dess aprilnummer 1970. Vissa små förändringar av artiklarna har gjorts (utan att förvränga deras innehåll). Artikeln Statskapitalism för Ryssland är en förkortad artikel av en bokrecension i tidningen, i artikeln om Lenins ekonomiska politik förekommer också några strykningar.
En vanlig uppfattning bland "kommunister" är att den klass, som har den ekonomiska makten faktiskt också har den politiska makten. De påstår också att detta var vad Marx visade. Det är inte svårt att förstå att denna teori tilltalar dem som anser att "bourgeoisins stat" bör krossas (bolsjevikerna) eller bli brevidgången (syndikalisterna).
Marx sa emellertid inte att staten skulle krossas eller förbigås, utan att den skulle vinnas av arbetarklassen. Staten som offentligt förtryckarorgan uppstod då samhället uppdelades i klasser och den har kontrollerats av olika klasser under sin historia: slavägare, feodalherrar och moderna kapitalister. Att säga att en klass kontrollerar staten på grund av sin ekonomiska ställning är att en falla för en grov ekonomisk determinism. Staten kontrolleras av den klass som vunnit en politisk kamp för att erövra den. Det är sant att den klass som är ekonomiskt progressiv vanligtvis till slut kunnat vinna statsmakten, men snarare beroende på sin politiska kamp än sin ekonomiska ställning. Det är därför det är möjligt för en ekonomiskt överflödig klass (som de moderna kapitalisterna) att behålla makten långt efter att den blivit överflödig. Kapitalisterna härskar idag inte på grund av sin ekonomiiska ställning utan på grund av sitt politiska och ideologiska ledarskap över arbetarklassen. Den kvarhåller sina ekonomiska privilegier bara genom att den kontrollerar staten. Och den kontrollerar staten bara genom arbetarnas stöd.
Ibland kan man höra från "kommunister" att de personer som dominerar topposterna i staten - regeringen, riksdagen, domstolarna, militären, för det mesta kommer från socialgrupp ett och att man därför kan säga att kapitalistklassen är den härskande klassen, eftersom samma sociala skikt dominerar industrin.
I ett marxistiskt schema är det dock så att den härskande klassen är den klass som kontrollerar staten på så sätt, att den används för att behålla dess ekonomiska privilegier. För att finna vilken klass som härskar undersöker man hur staten används, snarare än vilka personer som fyller dess toppskrankor.
Det råder inget tvivel om att de flesta topptjänstemän, domare och generaler huvudsakligen kommer från välbärgade familjer och att de är hårt bundna till kapitalismen. Men då det kommer till kritan är också de som fyller de lägsta posterna i statsmaskineriet det [integrerade med kapitalismen], liksom de flesta andra arbetare. Om du har en korrekt klassteori förstår du att i det stora hela, både industrin och staten, uppifrån och ner, sköts av medlemmar av arbetarklassen, män och kvinnor som är beroende av sin lön för att leva. Ingen tvekan om att kapitalisterna gör en del av dessa jobb, men socialisterna anser att kapitalisterna, ekonomiskt och politiskt, är en överflödig klass, då samhället redan sköts enbart av arbetare.
För att upprepa, kapitalisterna kontrollerar staten, inte genom att fylla dess topposter med sina släktingar, utan genom att vinna arbetarklassens stöd för en politik som går ut på att använda staten för att bevara kapitalismen. Även om topposterna var fyllda med barnen till kroppsarbetare, med lantlig accent, skulle kapitalisterna fortfarande härska om staten användes i deras intresse.
Teorin att staten kontrolleras av kapitalisterna genom något slags frimureri leder till farliga slutsatser, som t.ex., att riksdagen bara är en fasad och att fascismen kan släppas lös om man vill.
Då att socialistiskt parti nått en sådan position att det blivit en mycket populär rörelse, fast förankrad i arbetarklassen, kommer det att vara för sent för de konservativa och reaktionära att använda militärt våld mot den, med någon som helst möjlighet att lyckas.
Socialism kan bara skapas då en majoritet av arbetarna önskar det och förstår den och organiseras demokratiskt för att vinna politisk makt och använda den för att avskaffa privat ägande av produktionsmedlen. Då det är gjort finns det inte längre något behov av ett statligt förtryckarorgan.
[1] Alla citat ur Staten och revolutionen är häftade ur Tema-seriens utgåva från 1964.
Last updated on: 5.22.2010