Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Vi presenterar härmed för de svenska militanterna en ny tidning, Revolutionär Information, vilken vi hoppas komma ut med någorlunda regelbundet (prel. en gång i månaden), Dess målsättning är att ge information om händelserna vid de revolutionära fronterna runt om i världen; såväl i de Binder som behärskas av imperialismen som i de industrialiserade länderna. Vi kommer vidare att ta upp en teoretisk diskussion om den revolutionära strategin i Sverige. Och naturligtvis att analysera hur kapitalismen fungerar i sitt nuvarande stadium och därigenom visa hur den skall störtas.
Detta nummer har vi helt fått ägna åt en polemik i en vital historisk fråga med KFML–Gnistan. I samband med vårt svar publicerar vi även några viktiga dokument från denna epok i Sovjetstatens utveckling. Förutom Lenins ”Brev till kongressen” (”testamentet”) återger vi även avsnitt ur en artikel av Trotskij, ”Ett brev till partimötena”, som tar upp den viktiga och som princip alltid aktuella frågan om partidemokratin.
Koncentrationen kring detta material har gjort att alla andra artiklar fått stå över. De kommer i de närmaste numren. Nästa gång kommer bl.a. en rapport från några kamrater sorti under en månad deltagit i en av ”La Ligue Communiste”:s arbetarcirklar.
Våra spalter står naturligtvis även öppna för artiklar och brev från läsekretsen.
Vi, Revolutionära Marxister, arbetar för att störta kapitalismen i Sverige och via proletariatets diktatur och proletär demokrati skapa ett klasslöst, kommunistiskt Sverige. Som närmaste mål ser vi att formulera ett program och en strategi, och att bidra till bildandet av ett revolutionärt parti, byggt på den leninistiska principen om demokratisk centralism.
Vi ställer in oss i en tradition av revolutionär marxism, vars främsta namn är Marx, Engels, Lenin, Trotskij och Rosa Luxemburg. Men vårt förhållande till denna tradition består inte i bokstavstrohet eller citathysteri. Skall vi ändå ha, ett citat, föredrar vi följande yttrande av Trotskij från 1905 ”Marxismen är en metod för analys, men inte en analys av texter, utan av sociala förhållanden.” Vi erkänner allmängiltigheten i detta. Från traditionen hämtar vi metoden och. principerna. Vapnen får vi slipa själva.
Som marxister är vi också internationalister. Vi betraktar tesen om ”socialism i ett land” som en direkt självmotsägelse, som inte finner något stöd, vare sig i den teoretiska analysen eller i den praktiska verkligheten. Stridsropet från Kommunistiska Manifestet, ”Proletärer i alla länder, förenen Eder!” har idag än större giltighet än då det skrevs.
Som internationalister hävdar vi nödvändigheten av en International, som kan samordna den revolutionära aktiviteten. För att skapa denna central, bildade Marx och hans kamrater Första Internationalen. När denna bröt samman skapades Andra Internationalen. När denna de facto upphörde genom den internationella socialdemokratins sammanbrott 1914 skapade Lenin och Trotskij Tredje Internationalen (”Komintern”). Genom den stalinistiska byråkratins framväxt, upphörde denna att fylla sin funktion. 1943 upplöstes den också officiellt. För att fylla tomrummet bildade Trotskij och hans kamrater 1938 Fjärde Internationalen. Vi betraktar denna organisation som den legitima arvtagaren till den internationella marxismen. Vi skall senare presentera Fjärde internationalens historia och dess teoretiska ståndpunkter och aktivitet i olika länder.
Kontaktman: Göte Kildén, V. Skansgatan 13 A, 113 02 Göteborg. Tel. 031/ 13 32 69
Jag har på några ställen i texten lagt in extra kommentarer och klargöranden i KÅA:s text. Dessa är skrivna inom hakparenteser, dvs så här [kommentar].
KÅA:s artikel finns i pdf-format på www.marxistarkiv.se – direktlänk – denna version innehåller ytterligare kommentarer och dokument-bilagor med bl a den Gnistan-artikel som KÅA kritiserar. / MF
Under de senaste åren har det skett en stadig radikalisering i Sverige. Från ett totalt nolläge i början av 60-talet har det nu växt fram en vänsterrörelse som visar kampvillighet och militans. Den teoretiska debatten sjuder och klasskampen, som många förr trodde inte existerade i Sverige skärps alltmer. Orsaken till denna radikalisering kan vi inte gå in på i denna artikel, men låt oss bara kort erinra om Vietnamrörelsen, den ökade medvetenheten om den världsomspännande imperialismens härjningar i de icke-europeiska länderna, den kubanska och den kinesiska revolutionens exempel, majrevolutionen i Frankrike och det revolutionära uppvaknandet i Västeuropa och USA.
Ett genomgående drag i den europeiska vänstern är ett återknytande till ett revolutionärt förflutet. Man gör nu definitivt upp räkningen med de olika opportunistiska riktningar som dominerat arbetarrörelsens långa historia. I denna process ryker både socialdemokratin, anarkismen och stalinismen med. I stället återväcks ett revolutionärt tänkande, som under de senaste decennierna inte kunnat göra sig gällande på grund av trycket från de opportunistiska arbetarledningarna och den revolutionära stiltjen. Man går tillbaka till Oktoberrevolutionens källor, till Lenin och Trotskij, till Vänsteroppositionen, till Tredje Internationalens verksamhet under åren 1919-23.
Detta uppsökande av traditionen innebär inte på något sätt en akademisk inriktad tendens, utan är tvärtom ett arbete för att skapa framtiden, för att slipa de teoretiska vapnen för den kommande europeiska revolutionen. Man söker inte efter citatsamlingar utan efter rådgivare. Denna process menar vi är nödvändig men den är inte lätt. Fyrtio år av stalinism och socialdemokrati har inneburit att det revolutionära tänkandet deformerats och att den vetenskapliga socialismen degraderats till religion och slapp frasradikalism. Särskilt i Sverige har SKP/VPK och SAP skapat en teoretisk hegemoni, som försvårar det revolutionära arbetet. Denna måste brytas sönder, för att vägen till revolutionen skall bli klar. I Sverige har det aldrig funnits ett revolutionärt parti, aldrig funnits en revolutionär tradition (utom vissa smärre undantag), och det är på tiden att detta skapas nu. Den nuvarande politiska situationen i Sverige med det starka intresset för socialism kan bli en utmärkt smedja för att smida detta revolutionära vapen.
I denna process bryter sig olika tendenser mot varandra; hela spektrum mellan vänstersocialdemokrati till anarkism finns representerade. De flesta av dessa riktningar kommer att innebära svåra bakslag för den revolutionära vänstern, andra kommer att bli etapper på vägen för att bygga ett revolutionärt parti och skapa en revolutionär teori. VPK är numera helt ute ur leken; rebellrörelsen kom och gick; VUF representerar en lekstuga för det mesta. KFML är den organisation som visat den största envetenheten och ihärdigheten. Dess linje i Vietnamfrågan utgör ett ovärderligt bidrag till det fortsatta revolutionära arbetet; här har den effektivt lyckats rensa ut de opportunistiska riktningarna som representerades av SAP, VPK, Vietnam-kommittén etc. Detta är dess goda sida. Men den har samtidigt aldrig lyckats ta sig ur den stalinistiska omfamningen, tvärtom har den visat tendenser att sjunka allt djupare ned i en stalinistiska teorin och praktiken. Den visar redan förfallstendenser och en stadig förgubbning. KFML har spelat ut sin roll i den revolutionära processen.
Vi skall strax visa detta, men först måste vi klargöra några andra saker. Det talas ofta om vänsterns splittring i Sverige, och om behovet av enighet. Vi instämmer gärna i detta, men frågar samtidigt: enighet, på vilken grund? Det är helt uppenbart att det inte går att ena alla grupper som kallar sig vänster, alltifrån vänstersossar till anarkister. Det finne ingen som helst gemensam grund för detta. Ett sådant enande skulle endast bli principlöst och opportunistiskt. Viktigare än den organisatoriska basen är den teoretiska grunden.
Det är i återskapandet av denna teoretiska grund som den ideologiska debatten och polemiken kommer in. För att den revolutionära teorin inte bara skall bli en läpparnas bekännelse, måste den ständigt konfronteras med andra åsiktsriktningar, med olika tendenser, och framförallt med klasskampens verklighet.
Inom den revolutionära marxismen har polemiken alltid intagit en viktig plats för att klargöra den teoretiska grunden och det praktiska handlandet. Det finns därför ingen som helst anledning till att av opportunism undvika strid; tvärtom är debatten och polemiken nödvändig för att skapa enighet, en revolutionär och slagkraftig enighet.
Men för att polemiken skall fylla dessa ändamål måste den just vara polemik och inte gubbsjukt förtal och gnälligt skvaller. Personangrepp, förtal, insinuationer måste undvikas; i stället måste polemiken hela tiden föras i sakfrågan, med rationella argument och god dokumentation. När det gäller polemik i historiska frågor, måste källkritik och ett marxistiskt perspektiv förenas i en dialektisk syntes.
Detta borde vara självklara saker, men vi finner att ”vänstern” i Sverige i gemen syndar mot dessa saker. Därigenom försväras och fördröjs det revolutionära arbetet i Sverige. En av de viktigaste uppgifterna just nu är där för att rensa den marxistiska debatten i Sverige från allt intellektuellt ogräs.
Vår rörelse – den s.k. trotskistiska – är en av dem som blivit mest utsatt för denna, vad man frestas kalla greuelpropaganda. Ny Dag, Norrskensflamman och Gnistan har glömt sina inre stridigheter och bildat en stalinistisk enhetsfront för att förtala och bekämpa ”trotskismen”. Naturligtvis har man inte brytt sig om att föra, fram de teoretiska skiljelinjerna mellan oss och dem. Nej, i stället har man hamnat i en förtalskampanj av samma vidriga slag som den stalinisterna fört alltsedan 1920-talet. Vi skall göra vårt bästa för att driva fram dem i ljuset, för vi vet att många människor i det här landet nu vill veta vilka skillnaderna är.
Den här gången skall vi nöja oss med att illustrera hur KFML förvrider historien på ett fullständigt absurt sätt i sina försök att förtala oss.
Det först exemplet, som stod i Gnistan nr 9/69 och behandlade Trotskijs syn på kulturen (artikeln sign. PA [= Paal Aamot]) är egentligen inte mycket att orda om. Det visade sig nämligen att PA inte ens brytt sig om att läsa ”Litteratur och revolution” innan han skrev artikeln. PA hade fått för sig att Trotskij var emot arbetarklassens revolutionära kultur och ville överlämna kulturarbetet åt borgarna. Det är naturligtvis helt felaktigt. PA har sammanblandat begreppen ”revolutionär kultur” och ”proletär kultur” vilka inte är synonymer, utan tvärtom betyder två skilda saker. Trotskij är för den revolutionära kulturen, men menar att den proletära kulturen, som innebär kulturen i arbetarstaten, inte skulle hinna utvecklas eftersom den proletära diktaturen endast var en övergångsperiod, som skulle efterträdas av ett klasslöst samhälle. Det skulle därför varken finnas tid eller anledning att skapa en överbyggnad, vars funktion att nödvändighet måste vara att bibehålla status quo. Kulturen under övergångsperioden skulle därför fortfarande vara revolutionär kultur, en kultur vara funktion var att skapa medvetenhet om att kampen går vidare.
Vi återkommer gärna till den här frågan. Till dess kan vi bara uppmana PA att läsa boken, innan han tycker till. Det skadar aldrig.
Den andra artikeln i Gnistan 10/69 pretentiösa titeln ”Sanningen om Lenins ’testamente’” är allvarligare. Den torde i själva verket tillhöra ett av de märkligaste alstren som kommit från KFML-håll och det vill inte säga litet. Den bryter mot alla regler som kan ställas upp i en revolutionär debatt. Den innehåller vidriga personangrepp och löjliga insinuationer, en total brist på sunt förnuft i behandlingen av källmaterialet, direkta förfalskningar av citat. Och värst av allt: den bygger inte på en historiesyn, utan på en vulgärpsykologistisk historiesyn, som till och med borgarklassens historiker måste finna hopplöst antikverad. Det skulle inte förvåna osa om den i framtiden kommer att användas som skräckexempel i historieundervisningen. Artikelförfattaren (SÅ [=Sigge Åkervall]) lyckas nämligen klaveret även när det gäller elementär källkritik.
Vi skall som segt inte dröja vid Gnistans barocka insinuationer: ytterst måste de falla tillbaka på KFML själva. De är ytterst avslöjande för den teoretiska nivån inom KFML, och militanter kommer att inse att KFML inte fyller kraven på en revolutionär organisation.
I raden av insinuationer finns det bara en som kan göra anspråk på att handla om någonting i sinnevärlden: det är påståendet att ”den trotskijtiska rörelsen i Frankrike” inte förbjöds efter Majrevolten. Den uppgiften är totalt gripen ur luften. JCR – Jeunesse Communiste Revolutionnaire (numera La Ligue Communiste), som till skillnad från de franska maoisterna stödde Majrevolten ända från början och som spelade en ledande roll, förbjöds naturligtvis, liksom alla de andra militanta grupperna. Vad är det för mening med att komma med så uppenbara osanningar, Gnistan?
Huvudparten av artikeln handlar om Lenins ”sista strid”. Gnistan polemiserar här mot Moshé Lewins bok. Man hinner naturligtvis i förbifarten med insinuationer om att Lewin är CIA-agent etc. Till och ned en sådan sak som att boken översattes ”förvånansvärt snabbt” blir ett indicium i Gnistans 'bevisföring”. Alltnog, Gnistan är mycket irriterad över att alla håller på och tjatar om Lenins ”testamente”, allt det där är ju bara gammal skåpmat, hävdar man. Man hinner också med att lämna den felaktiga uppgiften att ”testamentet” funnits att tillgå i Sovjet redan på Stalins tid, vilket är en annan felaktighet. Det publicerades först 1956 i Sovjet. Fram till den dagen brukade alla stalinistiska partier förneka existensen av ”testamentet”. Så sent som i våras, hörde vi till och ned artikelförfattaren (SÅ) på ett offentligt Clarté-möte hävda att ”testamentet” var en ”trotskistisk förfalskning”. Sedan dess har han dock funnit att det existerar; ja, på den korta tiden har det till och med hunnit bli ”gammal skåpmat” för honom.
Gnistan kommer också med en allvarlig beskyllning mot Lewin: för att citera falskt. Man har nämligen jämfört översättningen i Valda verk med översättningen i Lewins bok, och det visar att det står ”överväga” i den förra och ”finna” i den andra, ”bara i ett avseende” i den förra och ”i alla avseenden” i den senare. Gnistan reagerar blixtsnabbt och utan att tänka efter: Lewin förfalskar! Förklaringen är naturligtvis enklare än så: det är fråga om två olika översättningar, varav den ena är översatt direkt från och den andra via franska. Till detta kommer att Lewins bok överhuvudtaget har fått en dålig svensk språkdräkt. Så enkelt var det! [Lewins bok finns nu, i förbättrad översättning på marxistarkiv.se: Lenins sista strid, MF anm]
Av detta exempel kunde man lätt förledas till att tro att Gnistan är extremt noga med citat, och på vakt mot förfalskningar och förvanskningar. Hur ligger det till med den saken?
Strax efter kritiken mot Lewin för ”förfalskning” ger Gnistan följande upplysning: ”Att Trotskij inte kunde komma i fråga var helt klart; i ett tidigare brev hade Lenin slagit fast att Trotskij inte var att betrakta som en bolsjevik, dvs. marxist-leninist”. Därefter kommer en sidhänvisning. Slår man nu upp den (Valda verk, II:2 s 753) står det följande: ”jag erinrar bara om att oktoberepisoden med Zinovjev och Kamenev givetvis inte var någon tillfällighet, men att den lika litet kan läggas dem personligen till last som Trotskij hans icke-bolsjevism.”
Här kan man verkligen tala om förfalskning, eller om en extremt dålig förmåga att läsa rätt innantill. Gnistan har inte observerat två saker: dels att Lenin talar om händelser i det förflutna (dvs. om Trotskijs icke-bolsjevikiska period före 1917), dels säger att detta förflutna inte skall läggas honom till last. Lenin säger: Förebrå inte Trotskij att han en gång var icke-bolsjevik. Gnistan får det till: Förebrå Trotskij för att han är icke-bolsjevik. Och sedan sätter sig Gnistan på höga hästar och förebrår andra för citatförfalskningar! Man skall inte kasta sten när man sitter i glashus...
Därefter kommer vi till ”Gnistans” beskrivning av vad Lenins ”testamente” handlar om. Här för man fram en tolkning som står i strid med all etablerad historieforskning,
”Gnistan” förkastar nämligen ”alla professionella antikommunistiska historiker” som man tycker bara håller på och tjatar om Lenins ”testamente”. Som typiska anti-kommunister nämner man bl.a. Isaac Deutscher (!). Vilken förmätenhet! Denne Deutscher, som alltsedan 20-talet varit en hängiven marxist och som skrivit några av det här seklets största historiska verk ur marxistiskt perspektiv (vi rekommenderar särskilt hans Stalin- och Trotskijbiografier. De är superba.) I stället för denna ”antikommunism” rekommenderar ”Gnistan” en historiker vid namn Dmitrievsky, ”den i Sovjet på 30-talet utgivna och till svenska översatta Stalinbiografi” som påstås innehålla ”allt väsentligt” material kring Lenins ”testamente”. Vi hade aldrig hört talas om karlen, och vi kunde inte heller finna uppgifter om honom i vanliga encyklopedier. ”Gnistan” har gjort ett verkligt fynd. Och vilket fynd sen!
Vi skaffade fram hans Stalinbiografi liksom hans övriga produktion. Vi kan genast avslöja två sakfel i ”Gnistans” framställning. Dels är hans bok inte utgiven i Sovjet, dels innehåller den inte alls Lenins ”testamente” eller några väsentliga dokument kring denna period. Här finns några korta utdrag ur ”testamentet”, men allt är så stympat och så vanställt att det inte kan passera som en historisk framställning. Överhuvudtaget präglas hela Dmitrievskys biografi av en journalistisk snaskighet, som torde sakna motstycke i förtalskampanjen mot Trotskij. Och det vill inte säga litet!
Utan den minsta dokumentering, utan den minsta källkritiska sans, för D. fram det vidrigaste skvaller, förtalar och ljuger, ja till och med förfalskar dokument (se Trotskijs Stalin-biografi del 1, sid 115-116, Panther, pocket, där Trotskij konkret visar hur Dmitrievsky utan att blinka stjäl ur andra dokument, petar dit Stalins namn och stryker bort de verkliga). Dmitrievskys historieskrivning går i den här stilen: ”Trotskij, som satt igång hela denna intrig genom sina bulvaner, lade sig till sängs med en fransk roman för att kunna låtsas fullständigt oskyldig, om något skulle inträffa” (Stalin sid 270). Det citatet får tala för sig självt. Det är på sådant material som ”Gnistan” bygger sin framställning.
Vi roade oss med att läsa ”Gnistan” och Dmitrievsky parallellt, och det visade sig att det närmast var en direkt avskrift. Vi skall belysa detta med ett par citatsammanställningar:
Dmitrievsky:
”Man betjänade sig flitigt av Krupskaja och inpräntade i denna enkla kvinna, att hon måste underrätta Lenin om sakernas läge, då Stalin i annat fall skulle tillgripa hela makten.”... ”Krupskaja ringde till Stalin, fordrade informationer och förklaringar 'för Iljitj'. Den bryske Stalin upprördes över detta småaktiga och grälsjuka förmyndarskap, som han trodde hade tillkommit på Krupskajas eget initiativ, uppträdde ibland ytterst oförsynt mot henne och lämnade hennes förfrågningar obesvarade.” (sid 269)
Gnistan:
”De betjänade sig också flitigt av Krupskaja, Lenins hustru, och inpräntade i henne att hon ständigt måste underrätta Lenin om sakernas läge då Stalin annars skulle kunna tillgripa hela makten och splittra partiet. Hon ringde därför oupphörligt till Stalin och fordrade information och förklaringar för Lenin. Stalin upprördes över detta småaktiga förmyndarskap, som han trodde tillkommit på Krupskajas eget initiativ; uppträdde ibland oförsynt mot henne och lämnade ibland hennes förfrågningar obesvarade ...”
Dmitrievsky:
”Några dagar efter det andra slaganfallet, som fullständigt bröt ned Lenin, insjuknade också Stalin och reste till landet för att vila. Trotskijs grupp beslöt att begagna detta tillfälle för att ta ett avgörande steg. Den utnyttjade Stalins repressalier mot de georgiska kommunisterna – separatisterna – ... Dessa voro Trotskijs vänner och anhängare... Man framställde saken för Lenin, som om Stalin handlat egenmäktigt, splittrat partiet och bedragit honom genom lögnaktiga informationer. Lenins krafter voro nästan uttömda. Han blev oerhört uppretad. På samma gång visade man honom några dokument, av vilka det framgick att Stalin förberedde den förestående kongressen efter eget gottfinnande och starkt protegerade sina anhängare. (sid 269-270)
Gnistan:
”Stalins åtgärder mot de georgiska separatisterna, vilka var Trotskijs vänner och anhängare, gav Trotskijgruppen den chans de väntat på. Saken framställdes för Lenin ... som om Stalin handlat egenmäktigt, splittrat partiet och bedragit honom med lögnaktig information. Lenin erhöll några ”dokument” av vilka det framgick att Stalin skulle förbereda den förestående kongressen enligt eget gottfinnande och starkt favorisera marxist-leninisterna.” ... ”Hans (Lenins) krafter var vid det laget nästan uttömda, han blev allvarligt bekymrad. ...”Under tiden kom Stalin från en sjukledighet som Trotskijgruppen utnyttjat för sitt intrigmakeri.”
Gnistan vänder upp och ned på Dmitrievskys kronologi, men annars är det en nästan ordagrann avskrift. Dmitrievsky tycks ha gjort ett djupt intryck i ”marxist-leninistiska” dvs. stalinist-maoistiska kretsar. På en punkt skiljer man sig dock: det är i beskrivningen av de olika fraktionerna. Här talar Gnistan om Trotskijgruppen som ”vänsteropportunister”. Dmitrievsky är mer precis, han talar ur skägget: ”Så småningom skapades Trotskijs fraktion. Medlemmarna i denna fraktion kan man endast karakterisera som rena marxister av västeuropeisk läggning, rena internationalister och antinationalister, vilka en tid anslutit sig till Lenins parti.” (sid 256) Och detta menar Dmitrievsky som klander. Ty han hatar marxister, särskilt av ”västeuropeisk läggning”. Han älskar däremot Stalin, ty denne är en ”äkta ryss”, en som förstår det ryska folkets verkliga behov. Och vilka är dessa behov enligt Dmitrievsky? Den frågan kan lämpligen besvaras med en presentation av vem denne Gnistans favorithistoriker verkligen är.
Vem är då Dmitrievsky? Han svarar själv i sin bok ”Rysslands öde” (1930):
”Jag var narodnik, ”försvarsvän” och nationalist. I början uppträdde jag aktivt mot bolsjevikerna. De som känt mig då komma troligtvis inte att förneka detta. Därför talar också fakta. Strax efter oktoberrevolutionen arresterades jag och inspärrades i Smolnij. Då jag frigavs reste jag genast till Sydryssland. I Petersburg tycktes mig kampen då hopplös. I Sydryssland skapades den antibolsjevikiska armén. Jag var ung, tänkte rätlinjigt: antingen – eller” (sid 32)
D. gick således med i inbördeskriget på de vitas sida, och senare var han verksam i det reaktionära ”Förbundet för Rysslands pånyttfödelse.” Men strax därefter – 1918 – bytte han till sina vänners förvåning sida. Han berättar själv: ”Vad slet mig bort från mina forna vänner i den stund, då bolsjevikerna ännu inte triumferade utan hade de största svårigheter att kämpa emot och det motsatta lägret, vilket jag lämnade, inregistrerade betydande framgångar? Förundras inte – det var samma nationalism.” (ibid sid 33)
I november 1918 gick D. in i partiet. I Lenin såg han inte bara en revolutionär, utan ”även en nationell hjälte” (ibid sid 31). D. ägnar inte någon möda åt att studera marxism och andra konstiga läror, och det behöver han inte heller. Efter några år upptäcker han att han kan segla i medvind ändå. ”Och ju noggrannare vi granskade den nya regimen, desto klarare stod det för oss att den undergick en revolution, att den internationella kommunismen så småningom omskapades till en säregen rysk lära.”(ibid sid 35). D. börjar ta del i denna revolution. Han hyser bara förakt för Trotskij, som representerar den gamla kommunismen. Istället tyr han till Stalin. Efter att en tid ha varit sovjetisk diplomat går han omkring 1930 i landsflykt, och skriver 1931 en biografi över Stalin. Men trots att han lämnat Sovjet hyser han fortfarande djup beundran för Stalin, den ”äkte ryssen”. D. fortsatta utveckling är betecknande: Han blir nazist. 1933 skriver han en biografi över Hitler, lika beundrande i tonen som den över Stalin. Den gavs ut i Sverige på Svea Rikes förlag, milt sagt ”känt för sin reaktionära utgivningspolitik”. Det är nämligen nazistpartiets förlag. Samma förlag ger två år senare (1935) ut D.:s nästa bok: ”Människor och gärningar”, en essäsamling. Vi saxar några rubriker: ”Från Trotskys barndomsår”, ”Den judiska imperialismens politiska fel”, ”Om anti-semitismen”, ” Till den judiska imperialismens psykologi”. Rysk nationalist, kontrarevolutionär, stalinist, nazist och antisemit: det är en märklig karriär, denne man gjort. Och honom ställer Gnistan före ”antikommunistiska” historiker som Isaac Deutscher (!!!) Är man inte inne på farliga vägar?
Gnistans grundsats är att Lenins ”sista strid” gällde partiets enhet. Detta varieras med en nästan tröttande entonighet överallt i artikeln. Vi finner den formuleringen väl mystifierande. Lenins sista strid gällde, då som alltid, utformandet av en riktig politik, en politik som kunde övervinna sovjetstatens motsättningar och säkra dess bestånd och världsrevolutionens utbredning. Det är med detta kriterium som Lenin under sin sista tid granskar Stalins politik. Och han finner att den inte håller måttet.
Vi kan inte här ge den fullständiga beskrivningen av denna oerhört viktiga epok i Sovjets utveckling: för detta skulle det krävas en hel volym. Vi skall ta ut några element ur striden, vilka belyser dess allmänna inriktning. Vi får nöja oss med att ta upp frågan om nationalitetspolitiken (särskilt i Georgien) och byråkratin.
Georgien, som styrdes av en mensjevikisk regering, erövrades 1921 genom en samordnad aktion från Röda armén och de georgiska bolsjevikerna Men det uppstod snart en konflikt mellan tendenserna till sammanslagning av Georgien med Ryssland och kraven på nationell självbestämmanderätt. Konflikten mildrades inte precis av de otaktiska åtgärder som Ordjonikidze och Stalin vidtog. En kommitté tillsattes, vilken leddes av Stalin (som var folkkommissarie i nationalitetsfrågor) och som skulle söka finna en lösning.
Stalin utarbetade ett projekt som skulle ge de icke-ryska områdena status som ”autonoma republiker” inom Sovjetstaten. (1) Förslaget väckte ingen större entusiasm, minst av allt i Georgien, där den mottogs direkt negativt. Men de georgiska kommunisternas opposition negligerades totalt av Ordjonikidze och Stalin, som istället sökte tvinga igenom förslaget via den byråkratiska apparaten. Utan att ens låta förslaget diskuteras, förklarade Stalin för de georgiska kommunisterna att detta hade bindande kraft.
1 slutet av september 1922 fick Lenin se handlingarna i den georgiska frågan (av Stalin). Han reagerade omedelbart. ”Stalin har en smula för bråttom” skrev han sarkastiskt till Kamenev den 26/9. Och han fortsätter med att berätta att Stalin tvingats göra en eftergift: ordet ”anslutning” i första paragrafen har ersatts med ”union med”. Lenin fortsätter: ”Jag hoppas att innebörden i denna eftergift är klar: vi erkänner lika rättigheter för Ukrainas socialistiska sovjetrepublik och ingår på lika villkor med den i en ny Union, en ny Federation, nämligen ’Unionen av Europas och Asiens sovjetrepubliker’.” (2)
Lenin föreslår en rad andra principiella förändringar i Stalins förslag. Han anser att detta förslag inte ger uttryck för jämlikheten mellan staterna, utan tvärtom kan innebära ett förtryck av de icke-ryska nationaliteterna.
Stalin blir mycket irriterad över Lenins inblandning. Han ignorerar först Lenins förslag och när han till slut delger det till de andra medlemmarna i politbyrån, säger han hånfullt att Lenin har en ”aning för bråttom” och att han är ”nationalliberalist” (!) och därigenom uppmuntrar den ”separatistiska” verksamheten.(3)
Några veckor senare (6/10) sänder Lenin ett nytt brev till Kamenev. Han säger där: ”Jag förklarar krig, inte ett litet krig, utan ett krig på liv och död mot den storryska chauvinismen. Så snart jag blivit av med min onda tand, kommer jag att slita denna chauvinism i stycken med alla mina friska tänder.” (cit. efter Lewin, s.65)
Stalin tvingas ge vika och acceptera Lenins förslag. En ny kommission tillsätts. Därmed tror Lenin att frågan är löst, och han ställer sig mycket kritisk mot georgiernas fortsatta klagomål. Han litar för tillfället på Stalins och Ordjonikidzes redogörelser.
Men i nov. 1922 börjar Lenin bli skeptisk mot Stalins politik. Han får nya informationer om att Ordjonikidze använt hot mot kommunisterna i Georgien, och att de centrala organen uppträder på ett allmänt chauvinistiskt sätt. Han sänder sin medarbetare Rykov till Georgien för en undersökning av förhållandena på platsen. Denne återkommer i december, och avlämnar en rapport som ytterligare ökar Lenins misstänksamhet mot Stalin. När Lenin skriver sitt första ”brev till kongressen” (23 dec. 1922) är han ännu inte klar över frågan. Han uttrycker misstänksamhet mot Stalin, men inte mer: ”Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt, och jag är inte säker på att han alltid kommer att kunna tillräckligt varsamt bruka denna makt.” (15)
Men den 4 jan. 1923 skriver han ett tillägg: ”Stalin är alltför grov och denna brist, som är fullt tolerabel i vår mitt och i relationerna mellan oss kommunister, kan inte tolereras hos en generalsekreterare.” Därefter föreslår Lenin att Stalin avsätts (21).
Gnistan drar av detta slutsatsen att Lenin blivit arg för att Stalin förolämpat Krupskaja. Det är verkligen att reducera Lenins politiska tänkande till en psykologistisk nivå! Och det strider dessutom mot texten. Det står ju uttryckligen att Stalins fel är uthärdliga ”mellan oss kommunister”. Eller menar Gnistan att Krupskaja inte var kommunist?
Orsaken till Lenins omkastning (eller snarare: skärpning) är det faktum att han fått klarhet i den georgiska frågan. De sista dagarna i december gör han anteckningar om nationalitetsfrågan. (19) Han har kommit underfund med att Stalins politik i nationalitetsfrågan innebär ett återupplivande av den gamla ryska chauvinismen. Och Lenin fruktar denna. Den är ett hot mot själva sovjetstatens existens, och för dess förtroende bland de revolutionära krafterna i världen. ”Det råder inget tvivel om att det obetydliga procenttalet sovjetiska och sovjetiserade arbetare kommer att drunkna i detta hav av chauvinistiskt storryskt avskum som en fluga i mjölken.” Och han fortsätter: ”Jag tror att Stalins jäktande och hans administreringsmani här har spelat en ödesdiger roll och likaså hans förbittring mot den ökända ’socialnationalismen’”.
Detta leder Lenin till den viktiga frågan om ”hur internationalismen skall uppfattas”. Och här ger han Stalin – och Gnistan – en lektion i proletär internationalism: ”Man måste skilja mellan nationalismen hos en förtryckarnation och nationalismen hos en förtryckt nation, nationalismen hos en stor nation och nationalismen hos en liten nation” – ”Den som inte förstått detta, han har inte förstått den verkliga proletära inställningen till nationalitetsfrågan, han har i grund och botten stannat kvar på den småborgerliga ståndpunkten och kan därför inte undgå att ideligen glida ned till den borgerliga ståndpunkten.” – ”Det politiska ansvaret för hela denna sant storryska nationalistiska kampanj bör givetvis läggas på Stalin och Dzerzjinskij.”
Det är sannerligen klart språk! Försök bortförklara detta, Gnistan!
Lenin begär att få handlingarna i frågan från Stalin och Ordjonikidze. Dessa försinkas, och Stalin finner det onödigt att delge Lenin information i ”löpande ärenden.” ”Nationalitetsfrågan skulle alltså vara en löpande angelägenhet!” kommenterar Lenin spydigt. Han tillsätter en egen kommission för undersökning och låter också sprida följande meddelande: ”Direktiv från Vladimir Iljitj: gör inför Stoltz en anspelning på att han (V.I.) är på den svages sida. Låt förstå hos någon av de förorättade att han tar deras parti.” (citerat efter Lewin, s.103)
Därmed hade Lenin definitivt valt sida. Han anser georgierna vara förorättade, och som alltid står han på de svages sida. Lenin beslutar utarbeta ett memorandum till den förestående kongressen. Han känner att krafterna sviktar och vet inte om han är i stånd att närvara vid kongressen. Han vänder sig till Trotskij: ”Jag ber Er enträget att åtaga Er försvaret av den georgiska affären i Partiets centralkommitté. Denna affär är just nu utsatt för Stalins och Dzerzjinskijs ”förföljelse” och jag kan inte lita på deras opartiskhet - det är snarare tvärtom. Om Ni samtycker till att åtaga Er försvaret kommer jag att känna mig lugn...” Dagen därpå sänder han ett meddelande till Stalin och bryter alla personliga förbindelser med denne. [här har KÅA misstagit sig en smula, se följande not] (30)
Samma dag sänder han ett meddelande till de georgiska kommunisterna: ”Jag är med Er av hela mitt hjärta. Då jag fått avsmak för Ordjonikidzes ohyfsade sätt och Stalins och Djerzjinskijs överseende med detta, förbereder jag nu anteckningar och ett tal för Er.” (28)
”Vladimir Iljitj förbereder en bomb mot Stalin” förklarar Lenins sekreterare Gliasser för Trotskij. Men bomben briserar aldrig. Dagen efter drabbas Lenin av ett svårt anfall, han förlorar för alltid talförmågan.
Lenins kritik av Stalins och hans anhängares politik i Georgien är utomordentligt klargörande. Den visar hur Stalin var böjd för att tillgripa administrativa påtryckningsmedel för att lösa en politisk konflikt. Istället för att arbeta efter marxistiska principer var Stalin endast intresserad av att sätta sig på den byråkratiska apparaten och trycka ned de klagande. Utan att blinka ger Gnistan Stalin rätt i denna fråga och talar föraktfullt om de ”georgiska separatisterna”. Kan inte Gnistan lära sig skilja mellan ”de förtryckande folkens nationalism och de förtrycktas nationalism”? Det var de storryska dragen i Stalins politik som gjorde Dmitrievsky så hänförd. Men varför tänder Gnistan på denna nationalism?
Den georgiska frågan är en del i en större fråga, den om den framväxande byråkratin i Sovjetunionen. I sina anteckningar hade Lenin just klagat över Stalins byråkratiska tillvägagångssätt, och talat om hur oerhört farlig denna var. I början av december inbjuds Trotskij till ett samtal med Lenin. Denne föreslår att de bildar ”ett block mot byråkratin”. Trotskij samtycker, och förklarar att man måste börja med att bekämpa byråkratin inom partiet. Lenin börjar skaffa informationer om detta. Stalin blir orolig. Lenins sekreterare Fotieva antecknar 30 jan. 1922 i ”Dagboken”: ”Stalin frågade om jag inte berättar för mycket för Vladimir Iljitj. Hur kan han veta vad som händer? Hans artikel om Arbetar- och Bondeinspektionen visar t.ex. att han känner till vissa omständigheter.”
Stalins klagomål gällde här artikeln ”Hur vi bör reorganisera Arbetar- och Bondeinspektionen” (24), vilken sedan följdes av ”Hellre mindre men bättre” – en av Lenins intressantaste artiklar. (25).
Arbetar- och bondeinspektionen (Rabkrin) var en skapelse av Lenin, som via den hoppats att kunna hålla byråkratin inom förnuftiga gränser. Tanken var att denna kommission som bestod av arbetare och bönder skulle övervaka byråkratin och se till att denna inte fick övermakt över partiet och staten. Rabkrin leddes av Stalin. Men resultatet blev det motsatta: Rabkrin blev en verklig härd för byråkratin. Den bestod snart av 12 000 tjänstemän, varav få var verkliga arbetare och bönder. Istället åts denna byråkratins kontrollkommission upp av den framväxande byråkratin.
I ”Hellre mindre men bättre” angriper Lenin denna utveckling och därigenom indirekt även Stalin. Artikeln utgör ett utomordentligt kraftigt angrepp och de utpekade kände också faran. När Lenin sände artikeln till ”Pravda” för publicering (10 febr.) sökte man därför neutralisera den byråkratiskt. Först sökte man fördröja dess publicering, sedan föreslog man att den skulle tryckas i ett särskilt nummer av ”Pravda”, vilket skulle visas för Lenin; därefter skulle artikeln lyftas ur tidningen och denna distribueras! Denna fullständigt vansinniga plan genomfördes dock aldrig på grund av Trotskijs, Zinovievs och Kamenevs motstånd. Den 4 mars – nästan en månad försenat – publicerades artikeln i ”Pravda”.
I artikeln gör Lenin till en början upp räkningen med de som ”har en smula för bråttom” angriper i förbifarten de som ”orerar om proletär kultur” (något för PA att tänka på). Han föreslår en administrativ omorganisation, som kan säkra den proletära regimens existens. ”Vi står sålunda inför frågan: skall vi med våra mindre och mycket små bondejordbruk, med det förödelsens tillstånd, som råder hos oss, kunna hålla ut tills de västeuropeiska kapitalistiska länderna slutfört sin utveckling till socialism?” ”Vi måste hålla ut” Det är Lenins stridsrop. Den tanken är raka motsatsen till Stalins ”socialism i ett land.”
Lenins sista strid gällde inte bara Stalin, och minst av allt Stalin som individ. Den gällde kampen mot byråkratin och den storryska nationalismen, och här kom Stalin in som den personifierade gestalten för dessa egenskaper. Det är krafter Lenin bekämpar på sin sjukbädd. Det är dessa krafter Vänsteroppositionen bekämpar 1923-27. Sedan dess har stalinismen bemäktigat sig Sovjet totalt, infört en fruktansvärd byråkratisk struktur, och framtvingat ett stillestånd i den revolutionära kampen. Marxismen, den vetenskapliga socialismen, har i Stalinisternas händer förvanskats till en sliskig, fnaskig religion, tom på innehåll och kraft. Vår kamp gäller: mot imperialismen och för socialismen och för den proletära demokratin, mot dogmatismen och för den revolutionära marxismen, den vetenskapliga socialismen.
Vi har, som nämns i texten, endast kunnat ge en kart skiss av händelseförloppet under Lenins sista levnadsår, och om den oerhört viktiga kamp som då inleddes. För att underlätta läsarens fortsatta inträngande i denna tids historia, har vi sammanställt en förteckning över var man finna de dokument det gäller. Listan kan inte göra anspråk på att vara fullständig, men vi tror att vi fått med det mesta. Vad som främst saknas här, är den ”Dagbok” Lewin ofta hänvisar till. Denna finns, såvitt vi vet, inte på svenska. Läsaren hänvisas till ”Cahiers du monde russe et soviétique” nr VII-2, april-juni 1967. Vi skall senare försöka presentera en översättning av detta uppenbart mycket intressanta dokument för våra läsare.
De hänvisningar som görs till Trotskij gäller dennes ”Det verkliga läget i Ryssland” (1929), som innehåller de dokument Trotskij, hade kännedom om, och dessutom en bra redogörelse för hela denna strid mellan Vänsteroppositionen och den stalinistiska byråkratin.
Den som vill studera dessa frågor hänvisas dessutom till Deutschers biografier över Stalin och Trotskij, samt naturligtvis Lewins bok.
| 1922 | ||
| (1) | sept | Stalins s.k. autonomiseringsprojekt. Lewin, s. 149-150 |
| (2) | 26/9 | Lenins anmärkningar till Stalins projekt och hans förslag till SSSR:s bildande. (Brev till Kamenev). Lewin, s. 151-153. Trotskij, s. 206-07. [ Även i Lenin, Valda verk i 3 band, bd 3, sid. 627-8 - MF anm] |
| (3) | Stalins svar på Lenins förslag. Trotskij, s. 207-08. | |
| (4) | 6/10 | Förslag underställt Centralkommittén den 6 oktober 1922 sammanställt av Stalin i betraktande av Lenins ändringsförslag. Lewin, s.154-155. |
| (5) | Brev från Lenin angående utrikeshandeln. | |
| (6) | Stalins åsikt on Lenins brev av den 13/10 | |
| (7) | 13/11 | Lenin: Fem års rysk revolution och världsrevolutionens perspektiv. Tal vid Kominterns fjärde kongress. Valda verk II:2, s. 727-744. |
| (8) | 4/12 | Lenin: Notiser till frågan om uppgifterna för vår delegation i Haag. Valda verk II:2, s.745-749. |
| (9) | 12/12 | Brev från Lenin till Frumkin o.a. om monopolet över utrikeshandeln. Trotskij, s. 199-200. |
| (10) | 12/12 | Brev från Lenin till Trotskij om utrikeshandelsmonopolet. Trotskij, s. 200-201 |
| (11) | 15/12 | Brev från Lenin till Trotskij. Trotskij, s. 201–202. |
| (12) | 21/12 | Brev från Lenin till Trotskij, Trotskijs. 202–03. |
| (13) | 23/12 | Brev från Krupskaja till Kamenev rörande Stalins uppförande gentemot henne. Lewin, s. 157. |
| (14) | 24/12 | Politbyrån tillåter Lenin att diktera. Lewin, s. 158 |
| (15) | 23-26/12 | Lenin: Brev till kongressen. Valda verk II:2 s.750–756. |
| (16) | 27(28)/12 | Arbetsplan dikterad av Lenin. Lewin, s. 159 |
| (17) | 27-29/12 | Lenin: Om att tillerkänna statsplanekommissionen lagstiftande funktioner. Valda verk II:2 s.757–762. |
| (18) | 29/12 | Lenin: Till avsnittet om utökning av Centralkommitténs medlemsantal. Valda verk II:2, s. 763–C4. |
| (19) | 30-31/12 | Lenin: Till frågan om nationaliteterna eller om ”autonomiseringen”. Valda verk II:2, s.763–772 |
| 1923 | ||
| (20) | 2/1 | Lenin: Dagboksblad. Valda verk II:2 s. 773–779. |
| (21) | 4/1 | Lenin: Tillägg till. brevet av den 24/12 1922. Valda verk II: 2, s.753–34. |
| (22) | 4/1-6/1 | Lenin: Om kooperationen. Valda verk II:2 s.780–89. |
| (23) | 16-17/1 | Lenin: Om vår revolution. Valda verk II: 2, s.790–94. |
| (24) | 23/1 | Lenin: Hur vi bör reorganisera Arbetar- och bondekommissionen. Valda verk II:2, s. 795–801. |
| (25) | 10/2 | Lenin: Hellre mindre men bättre. Valda verk II:2, s.801–21. Lewin s. 162–80. |
| (26) | 5/3 | Brev från Lenin till Trotskij om den georgiska frågan. Trotskij s. 210. |
| (27) | 5/3 | Meddelande från M. Volodtjiva till Trotskij, Trotskij, s.210. |
| (28) | 6/3 | Brev från Lenin till Mdivani m. fl. Trotskij, s. 211. |
| (29) | 16/3 | Brev från L. Fotieva till Kamenev. Trotskij, s.211–12. |
| (30) | 5/3 | Brev från Lenin till Stalin. Trotskij s. 218. [ KÅA:s version är inte riktigt korrekt, Lenin bröt inte förbindelsen, utan hotade göra det. Lenin skrev: ” … Därför ber jag Er överväga om Ni är beredd att ta tillbaka det sagda och be om ursäkt, eller om Ni föredrar att bryta våra förbindelser.” - MF anm ] |
| (31) | 16/4 | Brev från Fotieva till Kamenev om Trotskijs försvar av georgierna. Lewin s. 160–161 |
Jag skulle allvarligt tillråda att en rad ändringar i vår politiska struktur görs på denna kongress.
Jag vill delge er de synpunkter jag anser vara viktigast.
I främsta rummet ställer jag en utökning av antalet medlemmar i centralkommittén till några tiotal eller rentav till hundra. Jag tror att vår centralkommitté utan en sådan reform skulle hotas av stora faror, ifall händelseförloppet inte blev helt gynnsamt för oss (och ett gynnsamt förlopp kan vi inte räkna med).
Vidare vill jag föreslå kongressen att på vissa villkor tillerkänna Statliga plankommissionens beslut karaktären av lag och i detta avseende i viss grad och på vissa villkor tillmötesgå kamrat Trotskij.
Vad beträffar den första punkten, dvs en utökning av antalet medlemmar i centralkommittén, så anser jag att detta är nödvändigt såväl för att höja centralkommitténs auktoritet som för att vi skall kunna arbeta ordentligt på att förbättra vår apparat och för att förebygga att konflikter mellan mindre delar av centralkommittén kunde få en överdrivet stor betydelse för partiets hela framtid.
Jag tror att vårt parti har rätt att av arbetarklassen kräva 50-100 centralkommittémedlemmar och att arbetarklassen kan frambringa dem utan att dess resurser ansträngs alltför hårt. En sådan reform skulle avsevärt öka vårt partis stabilitet och underlätta dess kamp mitt ibland fientliga stater, en kamp som enligt min mening kan och kommer att i hög grad skärpas under de närmaste åren. Jag tror att vårt partis stabilitet skulle stärkas tusenfalt genom en sådan åtgärd.
Lenin
Den 23 december 1922
Upptecknat av M V
Fortsättning på anteckningarna
Den 24 december 1922
Med centralkommitténs stabilitet, som jag ovan talade om, menar jag åtgärder för att motverka en sprängning, försåvitt sådana åtgärder överhuvud taget kan vidtas. Ty det är klart att vitgardisten i Russkaja Mysl (det var visst S Oldenburg) hade rätt, när han i vitgardisternas spel mot Sovjetryssland för det första satsade på en sprängning av vårt parti och när han för en sådan sprängning för det andra satsade på högst allvarliga meningsskiljaktigheter inom partiet.
Vårt parti stöder sig på två klasser, och därför skulle dess stabilitet rubbas och dess sammanbrott vara oundvikligt om dessa klasser inte kunde komma överens. I så fall vore det gagnlöst att vidta några åtgärder eller alls resonera om vår centralkommittés stabilitet. I så fall skulle inga åtgärder överhuvudtaget kunna förebygga en sprängning. Men jag hoppas att detta är något som tillhör en så avlägsen framtid och är så otroligt att man inte behöver ta upp det.
Vad jag syftar på är en stabilitet som skulle bli en garanti mot en sprängning inom den närmaste framtiden, och jag vill här lägga fram en rad synpunkter vad beträffar rent personliga egenskaper.
Ur denna synvinkel tror jag att frågan om stabiliteten framför allt rör sig om sådana centralkommittémedlemmar som Stalin och Trotskij. Det är förhållandet mellan dem som enligt min mening till största delen ligger bakom faran för en sprängning, som skulle kunna undvikas och till vars undvikande enligt min åsikt bl a en utökning av centralkommitténs medlemsantal till 50 eller 100 skulle bidra.
Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt, och jag är inte säker på att han alltid kommer att kunna bruka denna makt tillräckligt varsamt. Å andra sidan utmärker sig kamrat Trotskij, såsom redan hans kamp mot centralkommittén i frågan om folkkommissariatet för järnvägsväsendet visade, inte endast för enastående begåvning. Personligen är han måhända den talangfullaste medlemmen i den nuvarande centralkommittén, men han är också behäftad med alltför stor självsäkerhet och lägger alltför stor vikt vid den rent administrativa sidan av saken.
Dessa två karaktärsdrag hos två framstående ledare i den nuvarande centralkommittén kan oavsiktligt leda till sprängning, och om partiet inte vidtar motåtgärder kan en sprängning inträffa helt plötsligt.
Jag skall inte vidare karakterisera de andra medlemmarna i centralkommittén efter deras personliga egenskaper. Jag vill bara påminna om att oktoberepisoden med Zinovjev och Kamenev givetvis inte var någon tillfällighet, men att den lika litet kan läggas dem personligen till last som Trotskij hans ickebolsjevism.
Beträffande de unga medlemmarna i centralkommittén vill jag säga några ord om Bucharin och Pjatakov. De är enligt min mening de mest framstående krafterna (bland de allra yngsta), och i fråga om dem bör man beakta följande: Bucharin är inte bara en av partiets mest värdefulla och betydande teoretiker, utan avses också med rätta som hela partiets favorit, men hans teoretiska uppfattningar kan endast med mycket stor tvekan betecknas som fullt marxistiska, eftersom det hos honom finns ett visst skolastiskt drag (han har aldrig studerat och, tror jag, aldrig helt förstått dialektiken).
Den 25 december. Vidare Pjatakov – förvisso en man med enastående viljestyrka och enastående förmåga, men han är alltför fängslad av administrering och sakens administrativa sida för att man skall kunna förlita sig på honom i en allvarlig politisk fråga.
Båda dessa anmärkningar gör jag naturligtvis endast för den nuvarande tidpunkten och försåvitt dessa två framstående och hängivna funktionärer inte finner tillfälle att utöka sitt vetande och övervinna sin ensidighet.
Lenin
Den 25 december 1922
Upptecknat av M V
Tillägg till brevet av den 24 december 1922
Stalin är alltför grov, och denna brist, som är fullt tolerabel i vår mitt och i relationerna mellan oss kommunister, kan inte tolereras hos en generalsekreterare. Därför föreslår jag kamraterna att överväga ett sätt att förflytta Stalin från denna post och till den utse en annan person, som är överlägsen kamrat Stalin bara i ett avseende, nämligen att han är tolerantare, lojalare, hövligare och mer uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull osv. Denna omständighet kan förefalla att vara en oväsentlig småsak Men med tanke på att förebygga en sprängning och med hänsyn till vad jag tidigare skrev om förhållandet mellan Stalin och Trotskij så tror jag att det inte är någon småsak eller att det är en sådan småsak som kan få avgörande betydelse.
Lenin
Upptecknat av L F
Den 4 januari 1923
Fortsättning på anteckningarna
Den 26 december 1922
En utökning av medlemsantalet i centralkommittén till 50 eller rentav 100 bör enligt min mening tjäna ett tvåfaldigt eller t o m trefaldigt syfte: ju fler medlemmar det blir i centralkommittén, desto fler blir skolade i centralkommittéarbete och desto mindre blir faran för en sprängning på grund av någon obetänksam handling. Upptagning av fler arbetare i centralkommittén kommer att hjälpa arbetarna att förbättra vår apparat, som är under all kritik. I själva verket har vi tagit den i arv från den gamla regimen, ty att omskapa den på så kort tid var absolut omöjligt, särskilt då det rådde krig och hungersnöd m m. Därför kan man lugnt svara de ”kritiker” som hånfullt eller illvilligt serverar oss fingervisningar om defekterna i vår apparat, att de inte begriper ett dyft av den nuvarande revolutionens betingelser. Att under fem år i tillräcklig grad ombilda apparaten var överhuvud taget omöjligt, särskilt med hänsyn till de förhållanden som rådde då vår revolution ägde rum. Det räcker med att vi under de fem åren har skapat en ny statstyp, en stat där arbetarna går i spetsen för bönderna mot bourgeoisin, och detta var i sig ett gigantiskt verk, eftersom det skedde i en fientlig internationell omgivning. Men medvetandet om detta får på intet sätt undanskymma för oss det förhållandet, att vi faktiskt övertog den gamla apparaten från tsaren och bourgeoisin och att allt arbete nu, när vi uppnått fred och åtminstone i någon mån tryggat oss mot hungersnöd, måste inriktas på att förbättra apparaten.
Jag tänker mig att om några tiotal arbetare tas in i centralkommittén, så kan de bättre än någon annan gripa sig an med att pröva, förbättra och omskapa vår apparat. Arbetar- och bondeinspektionen, som från början innehade denna funktion, visade sig inte vara vuxen uppgiften och kan endast – under vissa förhållanden – spela rollen som ”bihang” eller som medhjälpare åt dessa medlemmar i centralkommittén. Enligt min mening bör de arbetare som tas in i centralkommittén huvudsakligen inte vara sådana (till arbetarna hänför jag i denna del av mitt brev hela tiden också bönderna) som under lång tid tjänstgjort i sovjetorgan, ty hos dessa arbetare har redan utformats vissa traditioner och vissa fördomar, vilka just bör bekämpas.
Till medlemmar i centralkommittén bör företrädesvis utses arbetare ur lägre skikt än det som hos oss under de fem åren höjt sig till sovjettjänstemän, arbetare som står närmare de vanliga arbetarna och bönderna men som varken direkt eller indirekt kan hänföras till kategorin utsugare. Jag tror att sådana arbetare, då de deltar i centralkommitténs och politiska byråns alla sammanträden och läser centralkommitténs alla dokument, skall kunna bilda en kader av hängivna anhängare till sovjetsystemet, vilka är i stånd att för det första skänka stabilitet åt centralkommittén själv och för det andra verkligen arbeta för att förnya och förbättra apparaten.
Lenin
Upptecknat av L F
Den 26 december 1922
1923 inleddes strider mellan den revolutionära marxismen, representerad av Trotskij och sedermera Vänsteroppositionen, och byråkratin, representerad av Stalin och hans grupp. Denna strid kom att innefatta alla praktiska och teoretiska frågor som då stod på dagordningen: världsrevolution kontra ”socialism i ett land”, revolutionen i Kina, industrialiseringen och först och främst: proletär demokrati eller byråkratisk diktatur.
Trotskijs appeller fick så stark respons att politbyrån hösten 1923 tvingades anta en resolution som lovade att återinföra yttrande- och kritikfriheten inom kommunistpartiet. Den ledande ”trojkan”, Stalin, Zinovjev och Kamenev såg dock till att löftet förblev en död bokstav. I kampen publicerade Trotskij en serie artiklar, vilka senare samlades i pamfletten Den nya kursen. Den artikel vi publicerar nedan utgjorde ett öppet brev till partimötena, vilken första gången stod att läsa i ”Pravda” den 10 december 1923. Översättningen är gjord efter The New Course ss. 90-95. (Ann Arbor paperback 1965). [ Nedan har vi använt den något reviderade översättningen från Röda Häften 18-20, utgiven 1972 – Red ]
I den senaste tidens debatter och artiklar har det understrukits att den ”rena”, ”totala”, ”ideala” demokratin är omöjlig att förverkliga och oförenlig med ett massparti och att den inte kan utgöra ett mål i sig i högre grad än partiapparaten. Demokratin och centralismen är två sidor av partiets organisering. Det gäller att harmoniera dem på ett riktigt sätt, dvs. på ett sätt som svarar mot situationen. Under den senaste perioden har balansen kullkastats till förmån för apparaten. Partiets initiativ inskränktes till ett minimum. Härigenom uppkom vanor och metoder inom ledningen som står i bjärt kontrast till den anda som bör råda i proletariatets revolutionära organisation. Den överdrivna centraliseringen av apparaten gav upphov till en olustkänsla, en olustkänsla som i partiets ytterlighetsflygel antog en extremt morbid form och ledde bl.a. till uppkomsten av illegala grupperingar, vilka leddes av element som otvivelaktigt var fientligt inställda till kommunismen. Samtidigt underkände hela partiet i allt högre grad de officiella metoderna för att komma till rätta med problemen. Tanken, eller i varje fall känslan, att partiet höll på att föra in partiet i en återvändsgränd var allmänt spridd. Röster höjdes för att utpeka faran. Resolutionen om den nya kursen är det första officiella uttrycket för det omslag som skett inom partiet. Det kommer att förverkligas i den mån partiet, dvs. dess fyra hundra tusen medlemmar, kommer att vilja och kunna förändra den.
I en rad artiklar vinnlägger man sig om att visa att man, för att få liv i partiet, måste börja med att höja nivån bland dess medlemmar, varpå resten, dvs. arbetardemokratin, skulle fås på köpet. Det är obestridligt att det krävs en höjning av partiets ideologiska nivå för att det skall bli förmöget att klara sina gigantiska uppgifter, men denna pedagogiska metod är otillräcklig och, därför, felaktig och att framhärda i detta är liktydigt med att oundvikligen framprovocera en skärpning av krisen.
Partiet kan endast höja sin nivå om det genomför sina väsentliga uppgifter genom det kollektiva ledarskapet, som utvecklar arbetarklassens och den proletära statens initiativ. Vi måste närma oss frågan politiskt och inte pedagogiskt. Det går inte att göra tillämpningen av arbetardemokratin beroende av graden av ”beredskap” för denna demokrati hos partimedlemmarna. Ett parti är ett parti. Vi kan uppställa stränga krav på dem som vill ansluta sig till det för att stanna där, men när man en gång blivit medlem, deltar man härigenom i alla dess aktiviteter.
Byråkratismen kväver alla initiativ och förhindrar därmed en allmän nivåhöjning i partiet. Det är dess kardinalfel. Eftersom apparaten oundvikligen består av de mest erfarna och meriterade kamraterna, får byråkratismen sina farligaste återverkningar i den unga kommunistiska generationens politiska skolning. Det är också ungdomen, denna partiets osvikliga barometer, som reagerar kraftigast mot byråkratismen i vår organisation.
Vi får dock inte tro att vårt sätt att lösa problem – de avgörs nästan uteslutande av partifunktionärerna – är utan inflytande på den äldre generationen, som förkroppsligar partiets politiska erfarenheter och revolutionära traditioner. Också här är faran mycket stor. Den enorma auktoriteten hos partiets veterangrupp är allmänt erkänd. Men det vore ett allvarligt misstag att betrakta den som absolut. Det är endast genom ett aktivt, ständigt samarbete med den nya generationen inom ramen för demokratin som det gamla gardet kan bevara sin karaktär av revolutionär faktor. Annars kommer den att stelna och omärkligt bli ett fulländat uttryck för byråkratismen.
Historien uppvisar mer än ett fall av detta slags urartning.
Låt oss ta det senaste och mest slående exemplet: ledarna för II:a Internationalens partier. Wilhelm Liebknecht, Bebel, Singer, Victor Adler, Kautsky, Bernstein, Lafargue, Guesde var direkta lärjungar till Marx och Engels. Men i den parlamentariska atmosfären och under intryck av parti- och fackföreningsapparaternas automatiska utveckling, svängde dessa ledare helt eller delvis över till opportunismen. Strax innan krigsutbrottet hade den väldiga socialdemokratiska apparaten i skydd av den äldre generationens auktoritet, utvecklats till den mäktigaste broms på de revolutionära framstegen. Och vi ”gamlingar”, bör ha klart för oss att vår generation, som naturligt spelar den ledande rollen i partiet, på intet sätt är immun mot en försvagning av den revolutionära och proletära andan inom våra led, om partiet skulle tolerera en utveckling av byråkratiska metoder, som förvandlar ungdomen till ett objekt för skolning och oundvikligen skapar en klyfta mellan apparaten och massorna, de gamla och de unga. Mot denna uppenbara fara finns inget annat medel för partiet än en inriktning på demokratin och ett ständigt ökat inflöde av proletära element i dess led.
Jag kommer här inte att uppehålla mig vid juridiska definitioner av demokratin eller de gränser som sätts av partistadgan. Dessa frågor är viktiga men trots allt av sekundär betydelse. Vi skall granska dem i ljuset av våra erfarenheter och kommer att tillfoga nödvändiga förändringar. Men vad som framför allt måste förändras, det är den anda som råder i våra organisationer. Partiet måste återta det kollektiva initiativet, den fria och kamratliga kritiken och rätten till organisatoriskt självbestämmande. Det är nödvändigt att pånyttföda och förnya partiapparaten och få den att inse att den endast är den kollektiva viljans instrument.
Partipressen har under den senaste tiden givit en rad karaktäristiska exempel på byråkratisk urartning av seder och förhållanden inom partiet. En kritiker hann inte höja rösten förrän man omedelbart tog numret på hans medlemskort. Före publicerandet av CK-beslutet om den ”nya kursen” betraktade apparatfunktionärerna varje enkelt påtalande av nödvändigheten av att modifiera den inre partiregimen som rent kätteri, en yttring av splittringsmentalitet, ett disciplinbrott. Och nu är byråkraterna redo att ”ta den nya kursen ad notam”, dvs. i praktiken begrava den. Förnyelsen av partiapparaten – strikt inom ramen för stadgarna – bör ha som målsättning att ersätta de förstockade byråkraterna med friska element, som är intimt förbundna med kollektivets liv. Och framför allt måste alla de byråkrater som vid första protest eller invändning riktar sanktionernas bannstrålar mot kritikern avlägsnas från de ledande posterna. Den ”nya kursen” måste först och främst få var och en att känna att ingen hädanefter vågar terrorisera partiet.
Vår ungdom får inte nöja sig med att upprepa våra formler. Den måste erövra de revolutionära formuleringarna, smälta dem, forma sin egen mening, sin egen fysionomi och vara förmögen att kämpa för sina ståndpunkter med det mod som en djup övertygelse och en fullständigt självständig karaktär ger. Bort med all passiv lydnad som blint följer ledningen, all slags opersonlighet, alla former av kryperi och karriärism ur partiet! En bolsjevik är inte bara en disciplinerad människa, han är en människa som i varje enskilt fall och i varje fråga skapar sig en fast mening och modigt försvarar den inte bara mot sina fiender utan också mitt i det egna partiet. Kanske hamnar han idag i minoritet i sin organisation. Han underkastar sig, för det är ju hans eget parti. Men det innebär inte alltid att han har fel. Kanske har han före de andra insett eller förstått en ny uppgift eller nödvändigheten av en omprövning. Han reser envetet frågan en andra, en tredje, en tionde gång om det behövs. Härigenom gör han sitt parti en tjänst, ty han bekantgör partiet med den nya uppgiften eller hjälper det att åstadkomma den nödvändiga omprövningen utan organiska omvälvningar eller inre konvulsioner.
Vårt parti skulle inte kunna genomföra sin historiska mission om det styckades upp i fraktioner. Detta bör inte och skall inte hända. Det kommer inte att upplösas på detta sätt, ty som självständigt kollektiv kommer dess organism att sätta sig till motvärn. Men det kommer inte att med framgång kunna bekämpa fraktionsfaran om det inte utvecklar och konsoliderar den nya kursen mot arbetardemokratin. Just apparatbyråkratismen är en av huvudkällorna till fraktionsbildandet. Den undertrycker skoningslöst all kritik och förtränger missnöjet till organisationens inre. För den är varje kritik, varje varning på ett nästan ödesbundet sätt en yttring av splittringsmentalitet. Den mekaniska centralismen har som nödvändigt komplement fraktionsmakeriet, som är en karikatyr av demokratin och en potentiell politisk fara.