Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
I majnumret -73 av Mullvaden skrev vi om KFMLr:s valagerande och illusioner om en ”röd tribun i borgarriksdagen”: ”Om detta fortsätter kommer parollen med säkerhet att slå tillbaka som en bumerang när KFMLr räknat in sina gissningsvis 5-10 000 röster i valet och — vem vet — kanske leda till en röd tribunal inom förbundsledningen, med överste frasmakaren själv, S. Åkervall, som första offer”.
Nu vet vi, det blev en röd tribunal!
I valet fick man 8 000 röster och nu nyligen har man beslutat att suspendera S. Åkervall och L. Fässberg p g a som det heter ”de dåliga metoder som de båda hade använt sig av i det politiska arbetet”.
Samtidigt man gör detta publicerar KFMLr:s centralkommitté en resolution (se Proletären 9/74) som kommer att gå till historien som något av det mest opportunistiska som förekommit i den svenska vänstern. Sedan ett drygt halvår tillbaka har man inom KFMLr drivit en s k ”taktikdiskussion”, en diskussion som främst cirklat kring enhetstaktiken, frågor om småbourgeoisin och revolutionär strategi. Fram till nu har majoriteten av KFMLr:s ledning krampaktigt försvarat de officiella ståndpunkterna mot de oppositionella inom förbundet, framför allt Anders Lundström och Jonas Ljungberg,
Men nu har ledningen svängt 170 grader och förklarar sig i stort enig bakom oppositionens kritik och ståndpunkter!!
Vad ligger då bakom detta politiska lappkast? Vad har hänt med det gamla ”principfasta granitblocket”? Svaret måste sökas i minst tre faktorer:
För det första: Det faktum att ledningen i KFMLr varit pinsamt medveten om att dess politik ofta försatt dem i skarp kontrast mot Pekings riktlinjer. I en rad frågor — t ex Bangla Desh — har man intagit ståndpunkter som inneburit att förbundet ”hamnat i motsättning till den internationella kommunistiska rörelsens linje i världsmåttstock”. Det har också varit en nagel i ögat på KFMLr att SKP utgjort den organisation Kinas Kommunistiska Parti favoriserat. Vidare, och det är mer väsentligt, så behöver KFMLr en ”internationell strategi och taktik” att falla tillbaka på för utformandet av sin egen taktik och strategi. De tar den ur Maos mun och händer...
Motsättningen mellan KFMLr:s och Pekings politik är den huvudsakliga källan till KFMLr:s kovändning!
För det andra: de praktiska erfarenheterna. av den tidigare sekteristiska politiken, framför allt från arbetarkadern, som i tid och otid tvingats stå för de eländiga teserna och ”plakatpolitiken” ute på arbetsplatserna.
För det tredje: Närvaron av andra politiska strömningar i den revolutionära rörelsen vilka KFMLr inte kunnat undvika eller ignorera hur gärna de än velat...
I resolutionen från den 15-17/2 skyfflar man i ord bort nästan alla sina garmla ståndpunkter och erkänner:
- att ”taktikdiskussionen” har saknat ett internationellt perspektiv.
- att man satt likhetstecken mellan taktik och strategi
- att småbourgeoisin är en ”vacklande mellanklass”
- att man förhållit sig ”otaktiskt” och ”ensidigt” gentemot DFFG och den svenska regeringens Vietnampolitik.
- att man i stort bedrivit en fraspolitik — ”plakatpolitik” som Frank Baude kallar det — där man trott att ”arbetarklassen kan vinnas för socialismen om man bara tillräckligt ihärdigt 'för ut kommunismens allmänna sanningar till arbetarna'”
- att ”demokratin inom den högsta ledningen varit lika dålig som i förbundet som helhet”.
D v s en stor del av det som vi inom RMF, i vår press, på möten, gator, och på arbetsplatser fört fram mot KFMLr erkänner nu (r) som korrekt!
Naturligtvis är (r):s ledning medveten om detta. För att förhindra en trotskistisk opposition inom KFMLr tillgriper man metoden att beteckna sin tidigare vänsteropportunistiska inställning som ”halvtrotskistisk”! Detta är ganska häpnadsväckande. Från att i tre års tid varit den ”högeropportunistisk, socialdemokratisk avvikelse” har nu RMF och trotskismen plötsligt blivit ... ”vänsteropportunism”!
Grundläggande verk som Lenins ”Radikalismen — kommunismens barnsjukdom” och Kominterns texter från 1919-24, vilka tidigare stämplats som ”högeropportunism” — därför att trotskisterna hänvisat till dem — återupprättas och den tidigare hållningen har naturligtvis varit... ”halvtrotskistisk inställning till klassikerna och den kommunistiska rörelsens historia”.
För att göra den opportunistiska vändningen till något annat än den är försöker man skapa ett intryck av att nu skall luften rensas! En ny ”frisk stil” skall anläggas! Inga motsättningar skall döljas! Fram med bristerna! Låt borgarna och våra fiender jubla! ”Var öppen och ärlig, sök enhet, ej splittring, bekämpa intriger och konspirationer”, så lyder mottot för dagen.
Naturligtvis kommer delar av r:s kader att blåögt falla för denna storslagna ”öppenhet”. Speciellt nöjda måste den tidigare oppositionen vara. De har ju lyckats. T o m dragits in i ledningen igen! Många r-medlemmar kommer att peka på vilken ”ärlig” organisation KFMLr är, som vågar erkänna sina egna brister och vad gör det då om politiken blir högeropportunistisk?
I resolutionen har r också redan hunnit trampa ner i högra delen av det stalinistiska träsket.
”Vår rörelses strategiska mål är att vinna arbetarklassens majoritet för kommunismen” skriver man. Detta är helt bakvänt. Kommunisternas strategiska mål är krossandet av borgarstaten och upprättandet av proletär diktatur. Det är en taktisk fråga hur man ”vinner arbetarklassens majoritet” för detta mål. Likt alla högeropportunister förvandlar KFMLr taktik till strategi.
När det gäller småbourgeoisin och mellanskikten talar man i högeropportunistiska termer om ”proletariatets bundsförvanter”, vilket i sin förlängning leder till rättfärdigandet av olika klassallianser. Man anammar Pekings ”tes om att huvudmotsättningen i världen går mellan de ”förtryckta folken och supermakterna”, en fullständigt klasslös och inskränkt inställning som tilldelar proletariatet i de imperialistiska länderna rollen av en ”slumrande kraft”. Mycket snart kommer också r, liksom SKP och MLK gör det, att föra fram den alltigenom kontrarevolutionäre tesen om en ”världsomspännande front mot supermakterna”, d v s alla skall enas mot USA och Sovjet.
Ifall de tidigare oppositionella och de militanter inom r som rest frågor vill förhindra en definitiv högerurartning MÅSTE DE GÅ VIDARE! Den nuvarande ledningen i r kommer att förråda dem, den kommer inte att infria löftena om en ”ärlig och öppen debatt”! De ledande har alltför lång tid ägnat sig åt politiskt-byråkratiskt arbete och har för vana att byta ståndpunkt när det passar dem bäst.
Frank Baudes, Aant Elzingas m fl förflutna uppvisar inte precis någon provkarta över principfasta ståndpunkter.
(Dessutom har inte KFMLr någon struktur eller några principer för tendensdebatt inom organisationen. Man erkänner inte den leninistiska normen om rätten till tendenser och fraktioner.)
För att gå vidare krävs en total brytning med stalinismen, med de kontrarevolutionära teorierna om ”socialism i ett land”, ”nydemokratisk revolution”, ”socialfascism” och ”socialimperialism”.
Stalinismen eller maoismen har inget svar att ge på de frågor som rests inom KFMLr. Den kan bara hålla kvar r i sin politiska efterblivenhet. Det är en fullständig illusion att som politbyrån tro att om r tvingas ”ta ett steg tillbaka” i det korta perspektivet så är det bara för att ”snabbt kunna ta två steg framåt” längre fram, ”Ett steg bakåt” betyder början till slutet för KFMLr! Det finns ingen mao-stalinistisk organisation som efter att ha tagit ”ett steg bakåt” återförskaffat sig ens hälften av sitt politiska inflytande! De har tvärtom oftast krossats eller förtvinat inför trycket av sina egna inre olösliga motsättningar, sina försök att föra fram den kinesiska politiken som ett revolutionärt föredöme.
I stället har den revolutionära marxismen, trotskismen, i Fjärde Internationalen tagit de snabba ”två stegen framåt” och utgör i de länder där klasskampen utvecklats och skärpts — Frankrike, Spanien, England i o s v — den betydande, i många fall helt dominerande, kraften i den revolutionära vänstern. Det är också det steg de oppositionella i KFMLr måste ta om de vill bidra till uppbygget av ett verkligt bolsjevikiskt parti, d v s en svensk sektion av Fjärde Internationalen.
Zandor
Lördagen den 23/2 utmanade RMF:s Stockholmsavdelning KFMLr på ett offentligt debattmöte om ”Vägen till socialismen”. Utgången av mötet blev snöplig — för KFMLr. Efter en inledning från RMF:s sida blev det nämligen tyst. Till sist bröts då tystnaden av en kamrat i KFMLr som reste sig upp och förklarade att tyvärr var det omöjligt för organisationen att ställa upp i en debatt av detta slag eftersom KFMLr inte hade vare sig strategi eller taktik. Vad man hade i stället var diskussioner om strategi och taktik.
Vi kan alltså konstatera följande: KFMLr ligger nu i träda som politisk organisation. Tydligen finns det ingen centralism som fungerar, d v s att organisationen följer majoritetsbeslut. Vi vet också att KFMLr saknar intern demokrati i leninistisk bemärkelse, d v s rätten till tendens- eller fraktionsbildning. Avsaknaden av demokratisk centralism innebär naturligtvis att KFMLr får svårt att utnyttja sin proklamerade politiska träda till något fruktbart. Vad som än blir resultatet av den ”inre partikampen” är i alla fall en sak klar. Nämligen att ett debattmöte mellan RMF och KFMLr blir av i Stockholm när linjerna börjat klarna. Detta löfte till RMF gav kamraten från KFMLr inför de nära 500 personer som mötte upp.