Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Vår kamrat Kenth-Åke Andersson är död efter en längre tids sjukdom. Hans bortgång är en förlust inte bara för oss som haft förmånen att känna honom personligen utan också för många andra.
Kenth-Åke var en av grundarna till en trotskistisk rörelse i Sverige. I de diskussioner som fördes 1967-69 hade hans ståndpunkter en stor betydelse för beslutet att upprätta en svensk broderorganisation till Fjärde Internationalen.
Under de många år som gått sedan dess har han varit en stöttepelare i uppbygget av en svensk sektion till Internationalen. Vare sig det gällde slitgöra eller en politisk kamp kämpade han med samma noggrannhet och envishet.
Kenth-Åke hade förmågan att dela med sig av sin omfattande kunskap. Framförallt gjorde han det genom att skriva och med hjälp av ett språk där djärvheten tävlade med effektiviteten. Hans form var främst polemikens. Nu nöjde han sig aldrig med att röja undan och klarlägga, varken språket eller polemiken hade ett egenvärde. Som kämpande kommunist strävade han efter att vinna över allt fler människor till kampen mot det kapitalistiska systemet. Kenth-Åke kämpade för ett klasslöst samhälle. Ett samhälle där förtryck, förnedring och förstörelse ersätts med samarbete, solidaritet och samfällt uppbygge.
Ingen har förmått bemöta Kenth-Åkes argument. Hans artiklar, broschyrer och tal är alla obesvarade...
Samtidigt vet vi att många bejakat dem. Många av oss som idag arbetar för trotskismen har påverkats av honom. Även om det känns bittert att veta att Kenth-Åke inte längre kämpar tillsammans med oss vet vi ändå att han stridbara ord inte kommer att försvinna. Många kommer också i fortsättningen att vinnas till socialismen tack vare hans insatser. Därför går vi vidare i visshet om att hans plats i ledet inte kommer att förbli tom.
Vi går vidare. Men vi gör det utan att glömma vännen och kamraten Kenth-Åke Andersson.
Vi uppmanar också de kamrater som vill hedra minnet av Kenth-Åke att göra detta genom att stödja tidskriften Fjärde Internationalen. Kenth-Åke hade ett stort ansvar för uppbygget av denna tidskrift. Hans bortgång kommer att försvåra detta arbete som han själv uppfattade som så viktigt.
Den som vill stödja uppbygget av tidskriften gör detta enklast genom att betala in en summa till RMF:s kampfond.
Betydelsefulla fakta om regeringens trakasserier mot socialistiska organisationer i USA kommer nu fram i ljuset som ett resultat av SWP:s kampanj. SWP (Socialistiska arbetarpartiet) är en trotskistisk organisation som av en reaktionär lagstiftning hindras från anslutning till Fjärde Internationalen.
Som en del av sin kampanj kring Watergateavslöjandena anklagade SWP och dess ungdomsorganisation YSA i juli förra året, Nixon och andra ämbetsmän för telefonavlyssning, brevkontroll, inbrott, bombattentat och andra trakasserier mot medlemmar och sympatisörer till SWP och YSA. Den 7 januari svarade äntligen regeringen.
Regeringen gick, i ett försiktigt utformat uttalande, så långt som att tillstå:
— att under perioden 1961-69 genomförde FBI ett program som kallades ”Program för sprängning av SWP”
— att FBI vid olika tillfällen under perioden 1945-63 genomförde en begränsad elektronisk nationell säkerhetsövervakning.
— att SWP utsattes för en lagenlig postkontroll under den ungefärliga perioden 23/1 1973 — 18/5 1973
— att undersökningar genomförs avseende personer som visar att de är medlemmar av SWP.
— att FBI-agenter vid olika tillfällen kan ha påverkat medlemmar i SWP att informera regeringen om SWP:s aktiviteter
— att FBI-agenter vid olika tillfällen kan ha avslöjat SWP och YSA-medlemmars organisationstillhörighet för andra som kan påverkat dessa personers uppförande.
Tidigare anklagelser om sådan aktivitet har givetvis genomgående förnekats av USA:s regeringstjänstemän. Så långtgående erkännanden som nu har gjorts är ett tecken på de sprickor som Watergate åstadkommit i den härskande klassen. Regeringen hade emellertid inget val. Den visste att många anklagelser kunde bevisas med dokument som redan avslöjats. Istället försöker man göra det bästa möjliga av en dålig situation.
Det mest utmärkande för regeringens erkännanden är att de grundas på följande teori: ”Om man erkänner några anklagelser kommer folk att tro en när man förnekar resten.”
Regeringen erkänner att ”undersökningar genomförs av personer som visar att de är medlemmar av SWP”. Men anklagelsen för brevkontroll uppstod pga att FBI-agenter undersökte en 16-årig skolelev från New Jersey som hade skrivit till SWP för information om ett skolprojekt. Om en sådan brevväxling kan visa medlemskap i SWP så kan det uppenbarligen gälla även varje annan form av kontakt, som t ex närvaro vid offentliga möten osv.
Lika falsk är regeringens uppgift om att syftet med ”Programmet för sprängning av SWP” endast skulle vara att ”upplysa offentligheten om det faktum att SWP inte endast är en socialistisk grupp som alla andra utan följer Marx, Lenin och Engels revolutionsprinciper, som de tolkas av Leo Trotskij.” Ett helt annat syfte erkändes i FBI-dokument som NBC:s reporter Carl Stern kom över i december.
Dessa dokument avslöjar att ”Programmet för sprängning av SWP” endast var en del av ett bredare program för kontraspionage, känt som COINTELPRO. Och i ett hemligt PM som skrevs 1968 hade FBI:s ledare J Edgar Hoover följande att säga om detta: ”Syftet med detta program är att avslöja, spränga och på andra sätt neutralisera de olika vänsterorganisationerna, deras ledarskap och anhängare. Vi måste förhindra varje ansträngning från dessa gruppers sida att konsolidera sina styrkor eller att rekrytera nya eller ungdomliga anhängare.”
Märkligt nog kräver ett annat PM, skrivet 1971, att ”programmet för sprängning av SWP” upphävs. Trots detta hävdar regeringen att detta program hade upphävts redan 1969.
Givetvis upphörde inte heller avlyssningen — ”begränsad elektronisk övervakning” — 1963, som regeringen hävdar. Så sent som 1972 hittades t ex en telefonavlyssningsanordning på en hemtelefon som tillhör den gamle trotskisten James P Cannon.
Även om regeringens erkännanden saknar motstycke antyder de bara de attacker som riktats mot SWP och YSA under de senaste åren. T ex förnekar de varje inblandning i bombattackerna mot SWP:s kontor i Los Angeles 1970 och Houston 1971.
På samma sätt förnekar regeringen inblandning vid inbrottet på SWP:s högkvarter i Detroit 1971. Men den polis som undersökte inbrottet anmärkte att ”det ser ut som ett FBI-jobb”.
Dessa avslöjanden förvånar oss inte efter den svenska IB-affären. Med det goda samarbete som den internationella imperialismens vakthundar uppvisar skulle det inte förvåna om detta program har riktats mot Fjärde Internationalens svenska broderorganisation, RMF. Det skulle förklara ett och annat inbrott...
Ute hos alla Röda Rummet-bokhandlar och varje Mullvadenförsäljare finns nu kamrat Martin Fahlgrens skrift om KFMLr:s teori och politik. Den gör inte anspråk på att vara en fullständig uppgörelse med KFMLr:s teoribildningar och praktik. I stället koncentrerar den sig på viktiga fält som ”arbetsplatspolitik” och fackföreningarna, arbetarkontroll, revolutionär strategi, enhetstaktiken och frågan om småbourgeoisin.
Mycket av kamrat Martins kritik och resonemang är leninistiska elementa, men i en tid då vänstern hänger sig åt den ena eller andra varianten av maoism, stalinism eller div. ”anti-dogmatiska” d.v.s. principlösa teoretiska hopkok utgör skriften en nyttig läsning för den som genom polemiken vill lära känna just leninismen.
Vi kan här bara ytterligare kort kommentera de punkter där KFMLr i sin debatt nått oanade höjder av teoretisk förvirring:
• För det första: Vad gäller småbourgeoisin så är det nästan genant när r:s CK gjort frågan om den till ”huvudfrågan i vår revolution”. Småbourgeoisin är som klass närmast ointressant i ”vår revolution”. I Sverige utgör den klassiska småbourgeoisin knappt tio procent av befolkningen. I stället är de s k mellanskikten, d v s sjukvårdspersonal, socialarbetare, tekniker, lärare o s v betydligt mer intressanta.
• För det andra: Lika genant är r:s uppfattning att enhetstaktiken i första hand rör enhet med småbourgeoisin som klass. Leninistisk enhetstaktik i imperialistiska länder har ingenting med detta att göra!
När r:s CK påstår att ”det saknas en klassgrundval i vår revolution” för enhetstaktiken så har man inte fattat ett dyft!!
Herrar teoretiker i r, det finns den bästa klassgrundval ni kan tänka er nämligen – arbetarklassens grundval. Enhetstaktiken syftar till enhet inom klassen, mellan de organisationer och partier som kallar sig, och som av den stora massan arbetare uppfattas som ”arbetarpartier”. De må vara borgerliga eller småborgerliga i sin politik men de klavbinder i första hand delar av arbetarklassen och inte småbourgeoisin. (Se även Mullvaden 11/73 s 10 – artikeln Än en gång till frågan om taktiken (om KFmlr)).
• För det tredje: Sammanblandningen mellan ”taktik”, ”taktisk linje” och ”strategi”. I Proletären 3/74 medföljde en bilaga, ”Strategin och taktiken” av JV Stalin, vilket uppenbarligen syftade till att reda ut begreppen. Nu gör den inte det av förklarliga skäl. Som strateg och teoretiker var Stalin en av de mer stelbenta och mekaniska, och i alla avgörande ögonblick i ryska revolutionen och därefter stod Stalin mot Lenin och den genuina bolsjevismen. Vi kan bara här nämna Stalins och Kamenevs kritiska stöd till Kerenskij februari 1917, och hans skepsis mot Lenins ”trotskistiska” aprilteser samma år.
Om nu r-medlemmar vill läsa Stalin kunde de åtminstone läsa ett tidigt alster ”Om de ryska kommunisternas strategi och taktik” (Moskva 1955, Arbetarkultur). De skulle finna, ve och fasa, att ”den stålhårde” svänger sig med tongångar som ”småbourgeoisins vacklan särskilt då de politiska kriserna tillspetsas” (s 11), ”de så kallade neutrala elementen, hela denna miljonhövdade småborgerliga skara i stad och på land...” (s 19) o s v. De skulle finna — Olle Hägg hör upp — uttryck som ”strategisk plan” (s 12-13) och ”schemat för fördelningen av proletariatets och dess bundsförvanters krafter på den sociala fronten”, en ”plan”, ett ”schema”, för en hel historisk period (s 8-9).
Kätterska ord, kamrater i r! Men så skrevs det också 1921, en tid då inte ens Stalin kunde undgå att, om än sterilt, föra fram en gnutta.... leninism.
Samtidigt som vår skrift om KFMLr kommer ut kommer r ut med nr 5 i Lilla Klassikerserien: ”Om den inre partikampen” med ett förord av Frank Baude.
Till den teoretiska debatten tillför den inte mycket, endast en helt felaktig uppfattning om vad strategiskt huvudmål är för något, nämligen ”att vinna under sitt inflytande majoriteten av arbetarklassen”.
Detta är absurt! Vinna klassen för vad? Vår mening är att det strategiska huvudmålet är krossandet av borgarstaten och upprättandet av den proletära diktaturen!
Vidare anser Baude att det inte existerar några ”större meningsskiljaktigheter” om ”vår allmänna inriktning”, ”vår strategi”, men han avslutar förordet med att man ännu inte har någon strategi, att man inte ”löst frågan”! Kanske är det ett exempel på vad han kallar ”kunskapsprocessens spiralformighet”...?
- Å andra sidan, och vad som är mer intressant, är Baudes direkta kritik mot centralkommittén och r:s officiella linje. Enligt Baude har r varit vänstersekteristiskt sedan -72, han kritiserar ”taktikdiskussionen”: internationalismen har varit frånvarande, artiklarna i Klasskampen har påmint om ”lortgrisens fotbindor”, förbundet har haft en ”dålig stil” vad det gäller att lösa motsättningar inom förbundet o s v.
Bakom Baudes formuleringar och funderingar döljer sig grodden till högeropportunismen, den logiska produkten av kampen mot vänstersekterism om denna kamp hålls inom-stalinistisk.
1970 när KFML sprack sade den nuvarande r-aren Pål Aamot om de svenska trotskisternas kritik av KFMLs valagerande: ”Den kritik trotskisterna för ut är i huvudsak riktig. De är inte dumma. De ser splittring och försöker slå in kilar. Trotskisterna använder sig av högeropportunismen.” (Ur ett internt KFML-dokument: ”Vilka är de drivande bakom likvidatorlinjen?”)
Det är tveksamt om Nyström, Ternrud och Åkervall säger detsamma om Martin Fahlgrens skrift, men vare sig de gör det eller inte kommer pamfletten att göra sin verkan. När allt kommer omkring så handlar den i sin kärna om det revolutionära klassmedvetandets utveckling...
Lucifer [= Stig Eriksson]
PS. I Proletären 6/74 skriver man om Lenins testamente och Trotskij. Det är ett dåligt omen! Sist KFML behandlade den frågan sprack man efter ett halvår...
– Det svåraste är att bryta med kamratskapet och hela den stalinistiska traditionen. För mig tog det ett helt år från att jag internt började kritisera MLK tills jag definitivt kunde ta steget över till trotskismen och Fjärde Internationalen.
Detta säger kamrat ÖA, f d medlem i Stormklockans redaktion, som nu går till RMF. Samtidigt lämnar också metallarbetaren FM, som varit ledande i ett av MLK:s viktigaste arbetsplatsarbeten, MLK och går till RMF. (Vi nämner inte deras namn här på grund av deras framtida arbetsuppgifter.)
Vilken fråga var det som slutgiltigt fick er att lämna MLK?
FM: För mig började det med att jag kom fram till att trotskisterna hade rätt i frågan om kampen mot EEC. Att hävda Sveriges nationella självständighet i förhållande till EEC kan aldrig vara den svenska arbetarklassens mål, utan endast småborgarnas för att inte bli utkonkurrerade av den europeiska imperialismen.
– Därifrån har jag nått fram till att jag i dag kan säga mig stå för det mesta – dock inte allt – i RMF:s politik.
– Min kritik har gällt en mängd frågor. Internt har jag bl a fört fram kritik mot parollen ”gör facket till en kamporganisation” och försökt peka på fackföreningarnas otillräcklighet i kampen.
– MLKs stöd till IB-kommittéernas snack om att värna om vår neutralitet och vårt försvar innebär i praktiken att man tar avstånd från den kommunistiska uppfattningen om staten som den härskande klassens redskap.
ÖA: MLK:s ställningstagande för ”Enad vänster” i valet var droppen som fick bägaren att rinna över för mig och som gjorde att jag lämnade organisationen. Redaktionsledningen stoppade in en ledare i tidningen som okritiskt gav sitt stöd åt Enad vänster, trots att frågan inte diskuterats färdigt inom förbundet.
– Hela Enad vänster-rörelsen visade upp en småborgerlig syn på socialdemokratin – pådrivarrollen – där man överordnade det parlamentariska arbetet det utomparlamentariska.
– Andra frågor som lade grunden för mitt utträde var den bristfälliga interna debatten inom förbundet, Kinas utrikespolitik, MLK:s okritiska stöd till FNL-grupperna och Nej till EEC-förbundet och deras syn på partibygget.
– Om den interna debatten och den demokratiska centralismen har en ledande kamrat inom MLK sagt: ”Huvudsaken är inte demokratin utan att ta politiskt riktiga beslut”. Det innebär att kadern placeras på sophögen så länge besluten är ”riktiga” och det inte finns någon opposition.
– Inom RMF har jag förstått att det finns stora möjligheter till en intern kritik och debatt. Dessutom gör RMF något för internationalismen till skillnad från SKP, MLK och KFMLr som bara pratar om den emellanåt. I stället borde de alla ta reda på orsakerna till Kominterns nedgång och fall.
Vart är MLK på väg i dag?
FM: Man närmar sig SKP mer och mer och följer efter i dess högersvängning. Det gäller både IB-kommittéerna och alla andra fronter som SKP startat. MLK följer troget efter och antar samma linje som SKP utan att ens föra ut frågorna till debatt inom förbundet.