Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
M: Hur har Awamiförbundet utvecklats efter interventionen den 25 mars?
TA: Awamiförbundets politiska och sociala bas fanns huvudsakligen inom småborgerliga skikt. Förbundets historia har alltigenom varit reaktionär. En politik som karakteriserats av en stor förmåga till kompromisser. Partiet var helt oförberett på en intervention. Mujibur väntade in i det längsta på ett telefonsamtal med besked om att förhandlingar skulle kunna börja. När masskampen redan hade börjat ville alltså förbundet fortfarande endast förhandlingar. Som ett resultat av detta diskrediterades partiet till en viss del hos massorna.
Awamiförbundets mentalitet förstås kanske bäst genom följande. Alla ledare för de olika vänstergrupperna (utom det moskvaorienterade kommunistpartiet) stannade kvar i landet och tog upp kampen. Alla ledare i Awamiförbundet lämnade landet och vände sig till den indiska bourgeoisin och bad om hjälp.
I dag finns det tendenser till splittring mellan Awamiförbundets militära del som hela tiden ökar sin medvetenhet genom kampen, och den politiska delen, Bangladeshs provisoriska regering som befinner sig i Calcutta. Den politiska ledningen söker stöd främst hos de olika imperialistiska staterna, hos FN, hos den indiska bourgeoisin. Först i andra hand är de intresserade av kampen inne i Bangladesh. Om vänstern i Östbengalen får inledande framgångar i sin kamp så har den stora möjligheter att rycka loss delar av Mukti Fouj (Awamiförbundets militära del).
Enligt uppgift så förhandlar Yahya Khan med Mujibur Rahman i dag. De förhandling arna syftar till en uppgörelse. Detta eftersom Yahya Khan och de imperialistiska staterna i dag syftar till att söka bevara status quo. Om Awamiförbundet fråntas sitt ledarskap så vet de att det inte kommer att gå att stoppa motståndskampen. Men om en uppgörelse kommer till stånd, så är det bara en tidsfråga innan ett nytt inbördeskrig bryter ut: ett, två eller tre år! Awamiförbundet är politiskt och ideologiskt dominerat av bourgeoisin. De kan aldrig leda en kamp som syftar till en reell nationell självständighet.
M: Vilken är den politiska och militära utvecklingen för befrielserörelsen?
TA: Mukti Fouj är den största befrielserörelsen. Några delar av denna rörelse kämpar fristående från den indiska armen Men större delen av den är materiellt beroende av den indiska bourgeoisin. Detta innebär att de kommer att möta samma öde som Al Fatah, om den indiska bourgeoisin upphör med sitt stöd. När Hussein upphörde med att ge Al Fatah materiell hjälp och i stället vände vapen mot dem blev det slutet för Al Fatah. I det avseendet kan Mukti Fouj jämföras med Awamiförbundet.
Men det finns andra revolutionära strömningar inom befrielserörelsen som växer sig allt starkare. Alla dessa har ett maoistiskt förflutet, en maoistisk bakgrund. Alla maoistiska grupper i Östbengalen har i dag också tagit upp kampen mot Yahya Khan. Detta alltså trots Kinas stöd till Yahya Khan. De avvisar detta stöd antingen som borgerlig propaganda, eller så säger de att vad Kina gör det angår oss inte, vi stödjer dem fortfarande och fortsätter vår revolution ensamma. De sluter sina ögon för verkligheten. Men de fortsätter kampen. Därför kommer de också att förstå Kinas roll. En roll som varit betydande och som gör att de delar av Awamiförbundet som splittras loss, inte kommer att gå till denna del av befrielserörelsen förrän de förändrat sin syn på Kina. Kinesiska tanks har mosat sönder arbetarförorter i Dacca, kinesiska bomber har fällts mot gerillafästen på landsbygden.
Den organisation som mest konsekvent tagit upp kampen är East-Bengal Communist Party. Idag är detta parti splittrat i en maoistisk del samt en centristisk strömning där en del intagit positioner som står nära Fjärde Internationalens. Partiet har huvudsakligen två fästen, dels i Chittagong där arbetet leds av kamratbaser (från den centristiska delen), dels i Bapna där kampen leds av den maoistiska flygeln. Redan från början beväpnade partiet sina kadrer,vilket har gjort att de fysiska förlusterna varit mycket små. Deras inflytelse är idag fortfarande regional. Men de har gått ut med en appell som syftar till bildandet av en Nationell Befrielsefront. Appellen innehåller ett programförslag som mycket konkret talar om nödvändigheten av att upprätta byråd i de befriade områdena, osv. Det innehåller i och för sig den maoistiska teorin om ett block mellan klasserna. Något som inte relaterar till den objektiva situationen eftersom det inte finns någon stark feodalklass eller någon utvecklad inhemsk bourgeoisi.... Idag är bildandet av en Nationell Befrielsefront den viktigaste uppgiften för befrielserörelsen. Som grund för en sådan måste finnas ett program som svarar mot de objektiva behoven. Vilket innebär att de måste bryta med maoismen både teoretiskt och offentligt. Situationen är alltså osäker och inte helt optimistisk. Men kan gerillarörelsen överleva 6-10 månader, så har de en möjlighet att i allt högre grad börja rekrytera från bönderna, detta framförallt om de som FNL i Syd-Vietnam börjar att förändra landets sociala struktur.
M: Kan du mera ingående beskriva den indiska regeringens attityd till kampen i Öst-Bengalen?
TA: Deras attityd liknar den som den arabiska småbourgeoisin intagit till kampen i Palestina. De ger framförallt ett demagogiskt stöd samt endast en mindre materiell hjälp. Denna tvekan pekar på det motsägelsefulla i deras inställning. För samtidigt som de säger sig stöda ett fritt Öst-Bengalen, så är de livrädda för att samma krav skall ställas i Väst-Bengalen. Det är den indiska bourgeoisins mardröm att helt plötsligt stå inför en kamp som gäller ett fritt och enat Bengalen. Kampen skulle redan nu ha utsträckts till Väst-Bengalen om inte CPI(M) endast agerat för parlamentaristiska positioner. De 5-6 sista åren har karakteriserats av en förrevolutionär situation. Det är endast avsaknaden av ett revolutionärt subjekt som hindrat kampen från att gå längre. Detta är orsaken till att Gandhi helst skulle vilja uppnå en politisk lösning så fort som möjligt. De kan intervenera och återinsätta Mujibur Rahman, men detta motsätter sig Sovjet och USA. Men möjligheten kvarstår.
Om kampen utsträcks till Väst-Bengalen så kommer detta ironiskt nog att innebära att Indiras och Yahya Khans arméer förenas för att bekämpa hela det bengalesiska folket. I Ceylon har detta redan skett. Där de bägge två hjälpte till att fysiskt eliminera ett revolutionärt uppror. Ceylon visar Indien på sin egen framtid!
M: Hur stora är riskerna för ett regelrätt krig mellan Indien och Pakistan.
TA: Om Indien tror att de kan vinna ett krig med endast en mindre hjälp från USA så kommer de att gå in i ett sådant krig Pakistan kommer däremot inte att göra det. För om de gör detta kommer de att krossas militärt. Och slår Indien sönder den pakistanska bourgeoisin så innebär det slutet för staten Pakistan. Pakistan skulle disintegreras mycket snabbt. Kina kommer inte heller att stödja Pakistan vid ett krig. Det mesta är beroende av den amerikanska militärstrategin. Ett begränsat krig är möjligt utan amerikansk hjälp. Men uteblir denna är den indiska ammunitionen slut efter tre veckor. Ett totalt krig vore också vansinne för den indiska bourgeoisin. Kriget skulle förvärra de egna kriserna. Det skulle inte ens kunna cementa samman folket med chauvinism. Om ett krig utbryter så måste alla revolutionärer på hela subkontinenten inta en defatistisk hållning. Det måste betraktas som ett krig mellan två rivaliserande bourgeoisier. Och i stället förvandlas till ett inbördeskrig där vapnen vänds just mot bourgeoisin!
M: Hur har den Kinesiska byråkratin agerat?
TA: Under den senaste perioden har ledningen i det Kinesiska Kommunistpartiet förrått två verkliga massrörelser, Bengalen och Ceylon. Det är en tragedi för den asiatiska revolutionen därför att det kan leda till en demoralisering av de militanta maoistiska kadrerna.
Det är för tidigt att uttala sig om Kinas framtida agerande. Men mycket antyder en asiatisk Jalta-överenskommelse. Om USA drar sig tillbaka från Vietnam skulle Kina garantera att de skulle försöka dämpa revolutionens spridning i Asien. Men styrkeförhållandena i dag är annorlunda än vad det gäller den ursprungliga Jalta-överenskommelsen. Främst tack vare att den indokinesiska revolutionen utvecklas på ett extremt hälsosamt sätt. Vietnam har i dag, tack vare den interbyråkratiska kampen mellan Sovjet och Kina, ett självständigt manöverutrymme. De har t.ex. fördömt repressionen mot kommunisterna i Sudan. Detta enligt Le Monde som citerat Nan Dang. Vidare har Nordvietnams generalkonsul i New Dehli sagt att "det bengaliska folket kämpar för nationell bestämmanderätt". En nord-vietnamesisk film som visar befrielsekampen över hela världen innehåller också ett klipp från kampen i Bangladesh. Kulturrevolutionen i Kina har också givit en sådan medvetenhet att den direkt kommer att påverkas av framgångar för kampen i hela Asien. Uppbygget av Fjärde Internationalens indiska sektion (SWP) är i dag en sak som måste prioriteras. Detta för att kunna erbjuda ett alternativ för de militanta indiska naxaliterna. Det är annars risker för att de kommer att förloras för den revolutionära rörelsen.
Det gäller i dag att försvara den kinesiska revolutionen mot den kinesiska byråkratin. En seger i Indokina, och en sådan är inom räckhåll, samt ett uppsving för hela den asiatiska revolutionen skulle konfrontera den kinesiska byråkratin mot en massrörelse som vill föra den kinesiska revolutionen vidare, kräva kontroll över industrin och öppet kritisera den kinesiska byråkratin. Tack vare den objektiva situationen i Asien ligger en politisk revolution mycket närmare till i Kina än i Sovjetunionen, och kan komma mycket, mycket fortare än vad folk tror.
Domen mot Rouge (organ för Ligue Communiste, Fjärde Internationalens franska sektion) har fallit. Tidningen har blivit dömd till böter på 5000 Franc (ung. 5000 kr). Normalt skulle domen ha lytt på 100 000 Francs. Varför blev utgången då en annan?
Den franska bourgeoisin genomlever just nu en kris. Alltsedan den med våld kväste arbetarnas och studenternas uppror i maj 1968 har den reaktionära pompidouregimen gång på gång kastat in sin kravall polis mot arbetare och studenter. Men missnöje kväser man inte med våld. Arbetarna fortsätter att strejka och ockupera fabriker. Arbetare och studenter går tillsammans ut i massiva demonstrationer Även om det för närvarande inte finns något annat alternativ än pompidouregimen som förvaltare av den franska kapitalismen i dag, blir det allt mer uppenbart att regimen sitter i en svår klämma
Eftersom det öppna våldet inte inneburit någon lösning av bourgeoisins kris, har repressionen nu antagit en delvis annan form. Det tidigare förbudet mot demonstrationer har t.ex. upphävts. Man har för sökt återupprätta folks förtroende för polisen genom att skicka ut dem för att i flygblad tala om att de i själva verket är snälla osv.
Men samtidigt som den franska bourgeoisin sin genomlever en kris, existerar det sedan länge en kris i det proletära ledarskapet. Trots arbetarklassens ökade kampvillighet går det officiella Moskva-trogna kommunistpartiet (PCF) allt mer till höger. Den reaktionära regimens bankrutt har gett upphov till allt tydligare reformistiska illusioner i PCF:s ledarskap. De har därför inför valet gått samman med bl.a. det socialdemokratiska partiet (PS) vars ledare Mitterand står som första namn på den gemensamma listan.
PCF har allt tydligare bevisat sin inkompetens som ledare för arbetarklassen, som i allt högre grad söker sig till de nya vänstergrupper som utvecklades i samband med majrevolten 1968. Men de maoistiska och spontanistiska grupperna spricker en efter en. Om de inte delats upp i otaliga fraktioner har de upplöst sig själva.
Den grupp som går mest framåt i dag är Ligue Communiste, Fjärde Internationalens franska sektion. Det är därför nödvändigt för regeringen att försöka stoppa våra kamraters frammarsch.
I somras blev Ligans tidning åtalad för att ha "smädat polisen" (se även Mullvaden nr 5). Syftet är klart och helt i linje med den reaktionära regeringens nya taktik: I stället för ett direkt förbud av tidningen vill man krossa den finansiellt. Ligan beslöt då att starta en kampanj för att rädda tidningens fortlevnad Man gick ut med en insamlingskampanj och satte målet till 100 000 fr. Detta mål har klart överstigits. Samtidigt tog man kontakt med alla organisationer som kallar sig socialistiska, för att starta en kampanj mot regeringens försök att inskränka de mest elementära borgerliga rättigheterna. Många organisationer ställde upp. Bland dessa märks CFDT (den näst största fackföreningen), FEN ( lärarnas fackförening omfattande en halv miljon lärare), flera fackföreningar för journalister, PS samt ett större antal kända personligheter. (Att märka är att varken PCF eller dess fackförening CGT, som är Frankrikes största, ställde upp.) På detta sätt lyckades man vända rättegången mot regeringen.
Rouge anklagades för att ha betvivlat sanningshalten i polisens uppgifter i Thevenin-affären. Thevenin, en ung arbetare som dött i häktet, skulle enligt polisen ha begått självmord. Rouge anklagades vidare för att ha gett för goda recensioner av Pissets film "Un Condé" (snuten), som framför en allvarlig kritik mot polisens brutalitet. Rouge anklagades för spridande av uppgifter om polisens samarbete med fascisterna. Det ena vittnet efter det andra steg fram inför juryn och bestyrkte riktigheten av och berättigandet av Rouges artiklar om polisbrutaliteten. Rouges försvarsadvokat Yves Jouffa kunde avsluta med en två timmar lång summering, där han bit för bit plockade sönder hela anklagelsen.
Det blev en rättegång mot polisens brutalitet, mot regeringens inskränkande av den borgerliga pressfriheten, mot skandalregimen och hela rättegången som sådan.
Men regeringen fortsätter sin repression För någon vecka sedan arresterades 13 ledande kamrater från Ligue Communiste för att ha deltagit i en Vietnamdemonstration utanför den amerikanska ambassaden. De släpptes dock snart. Nu har emellertid meddelats att Alain Krivine ensamt har ställts som ansvarig för denna demonstration och kommer att ställas inför rätta i december. Det är första gången regeringen använder den ökända lagen om kollektivt ansvar, som för det möjligt att arrestera en organisations ledning som ansvarig för en demonstration, även om denna ledning inte varit närvarande. Kampen mot repressionen måste fortsätta. Rouge-processen lär oss att denna kamp måste samordnas, samtidigt som den klart visade Franska Kommunistpartiets sekterism och oförmåga att försvara arbetarklassens mest elementära rättigheter.
Även Spanien kom i åtnjutande av den nya internationella kapitalismens tillväxt efter andra världskriget. En snabb ekonomisk och industriell utveckling ägde rum under 60-talet. Denna ledde till en stark minskning av böndernas sociala betydelse. Mängder av fattiga bönder samlades i Spaniens tre stora industricentra: Madrid, Barcelona och de baskiska provinserna. Ett nytt spanskt industriproletariat växte fram.
Den spanska storbourgeoisin trodde en kort period att det var möjligt att integrera arbetarklassen under "civiliserade" former. Denna illusion sprack under kampen mot Burgos-rättegångarna. Åter stöder sig storbourgeoisin på den fascistiska diktaturen. Varje arbetarkamp slås hänsynslöst ner. Arbetarmilitanter förföljs och mördas. Men arbetarnas kampvilja bara växer ...
Flygbladsutdelare och manifestationer skyddas av arbetare beväpnade med järnstänger och molotov-cocktails. Det är revolutionärernas uppgift att utveckla och sprida dessa kampformer. "Kampen mot fascismen börjar i fabriken och slutar på gatan".
SEAT med sina 21 000 arbetare är den största fabriken i Spanien. Den har inte berörts av någon större strejk under de senaste tio åren. Företagsledningen har lyckats isolera och kväva varje rörelse.
Den enda organisationen med ett verkligt fotfäste på fabriken är det spanska kommunistpartiet som leder fabrikens arbetarkommission. Däremot har arbetarna på flera andra stora företag börjat ansluta sig till de revolutionära gruppernas politik.
Den 5 juni påtvingar fabriksledningen arbetarna i en avdelning obligatoriskt nattarbete. Två dagar senare strejkar dessa 4 000 arbetare och ytterligare ett tusental ansluter sig under de närmaste dagarna. Den 12 juni lockoutas de 5 000 strejkande arbetarna och 23 av dem avskedas.
Polisen omger fabriken sedan den 9 juni och visiterar arbetarna vid ingången. Spänningen stiger på grund av dessa polisprovokationer. LCR, Fjärde Internationalens spanska broderorganisation, kräver sammankallande av arbetarförsamlingar och val av kampkommittéer. Den isolerade strejken upphör emellertid den 16 juni utan att något resultat har uppnåtts. Men läget är fortfarande spänt. Den 31 juli skall "arbetsdomstolen" avge sitt yttrande om de 23 avskedade arbetarna. Utslaget blir att dessa skall återanställas eller få kompensation. Företagsledningens vägran att följa detta beslut ökar arbetarnas raseri.
På måndagen tar de 23 arbetarna sig förbi vakterna med hjälp av ett femtiotal kamrater. Inne i fabriken beslutar man sig för att strejka. Tusentals arbetare samlas utanför fabriksledningens kontor. Fabriken ockuperas.
Ledningen försöker nu få fabriken utrymd De kräver att de strejkande skickar en förhandlingsdelegation. Dessa kräver enhälligt att de avskedade arbetarna återanställs. Spänningen ökar oavbrutet.
1 detta läge vädjar kommunistpartiet om lugn och söker få till stånd en dialog med fabriksledningen. När en revolutionär kamrat kräver att man skall organisera sitt självförsvar kallar de honom för provokatör. Men när polisen kort där efter angriper de ockuperade verkstäderna med tårgas möts de av ett massivt motstånd.
De 5 000 arbetarna försvarar sig med järnstänger och verktyg samt med molotovcocktails. Barrikader reses inne i fabriken. Polisen bombar fabriken med tårgas från helikoptrar och när de utdrivna arbetarna angriper de ridande poliserna skjuter dessa skarpt. Tre arbetare faller och en dödas.
Några timmar senare är striderna slut. Åtskilliga arbetare är arresterade och trehundra har blivit fråntagna sina identitetshandlingar.
SEAT-arbetarnas kraftfulla svar på polis provokationerna skrämmer borgarklassen med tanken på ett nytt Burgos. Byggnadsstrejken i Madrid följs av varvsarbetar-strejken i Bilbao. 1 Asturien ökar gruvstrejkerna i omfattning. Nästan 70 000 arbetare strejkar i Barcelona. Kommunist partiet och arbetarkommissionerna utlyser en generalstrejk och manifestation i Barcelona för den 29 oktober. Endast en liten del av de hundratusen kämpande arbetarna i Barcelona deltar i manifestationen. På tisdagen återupptas arbetet på SEAT-fabriken. På nytt härskar ordning.
Men arbetarna är inte besegrade. Deras seger består i den kraftiga solidaritet som arbetarna i det övriga Spanien visat med Barcelona. En revolutionär kris mognar i Spanien. Den sovjetiska byråkratin "normaliserar" sitt förhållande till regimen. Den polska byråkratin krossar hänsynslöst de asturiska kolgruvearbetarnas strejk genom att öka sin export av kol till Spanien. Arbetarnas internationella solidaritet och organisering för kampen är nödvändigare än någonsin.