Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Är Chile på väg mot socialismen? Är Chiles väg ”den fredliga vägen till socialismen”? Dessa frågor ställdes omedelbart efter socialisten Allendes seger i presidentvalen i höstas, och de tycks bli allt viktigare efter det att hans koalition ”Folkets Enhet” (Unidad Popular) vunnit en seger i kommunalvalen för någon månad sedan. Vid dessa val fick Folkets Enhet ca 50% av rösterna.
De traditionella (stalinistiska) kommunistpartierna runt om i världen har försökt överträffa varandra i att tolka dessa valresultat som ett bevis på riktigheten i deras ”strategi” – för en fredlig och obeväpnad övergång till socialismen. De socialdemokratiska partierna – speciellt dess vänsterflyglar – menar att Allende visar att det är möjligt att nå ”socialismen” – på den reformistiska vägen.
Samtidigt som såväl reformister som stalinister drar stora propagandistiska växlar på Chile är det för oss nödvändigt att ge den revolutionärt marxistiska synen och avslöja dessa båda i grund falska uppfattningar av vad som egentligen sker i Chile i dag.
Folkets Enhet är en koalition mellan det chilenska kommunistpartiet, Socialistpartiet, Radikal Partiet och MAPU (Rörelsen för Enad Folklig Handling, en radikal flygel av de Kristliga Demokraterna).
Koalitionen fick under Allendes ledning 36 % av rösterna vid presidentvalen 1970. Denna förhållandevis höga siffra möjliggjordes endast genom en valtaktisk miss från motståndaren: högern splittrade sina krafter på två kandidater, båda motståndare till Allende.
Folkets Enhet lyckades dessutom få ett visst masstöd genom 15 000 tillfälliga kommittéer under valkampanjen. I dessa mobiliseringskommittéer fanns början till en massrörelse. Dessa kommittéer dog ut efter valet och därmed den organiserade massrörelsen.
Påbörja byggandet av socialismen i Chile är rubriken på Folkets Enhets program.
Programmet föreslår nationalisering av 1) koppar-, järnkol-, jod- och salpetergruvorna av 2) privatbanker och försäkringsbolag, av 3) utrikeshandeln av 4) de strategiskt viktiga monopolföretagen och av 5) alla ”de verksamheter som ligger till grund för landets ekonomiska och sociala utveckling” som raffinaderier, petrokemi, distributionsväsende, elektricitet osv.
En poäng i sammanhanget är att det Chilenska Kommunistpartiet (VPK:s broderparti) först efter åtskilliga övertalningsförsök från reformisterna i koalitionen gick med på detta socialistiska program. De stalinistiska byråkraterna var rädda för att krav på socialiseringar skulle skrämma iväg småbourgeoisien, vars röster koalitionen skulle vinna.
Men detta socialistiska program kan inte förverkligas i sin helhet, såvida inte det kapitalistiska produktionssättet bryts ned och ersätts med ett annat. MIR – den revolutionära vänsterrörelsen – har också mycket riktigt påpekat att genomförandet av detta program skulle framkalla en ”imperialistisk och borgerlig kontraoffensiv” – som i sin tur bara skulle utlösa en kraftigare radikalisering och en hastigare takt i utvecklingen.
Visst är Allendes regim framstegsvänlig. Politiska fångar har frigivits, regimen har upprättat diplomatiska förbindelser med arbetarstater som t ex Kuba och Kina, säkerhetspolisens garde är upplöst – samtidigt som man förvisso garanterat att inte upprätta någon folkmilis.
Genom att borgarklassen tillfälligt måst avstå regeringsmakten blir det möjligt för Allende och Folkets Enhet att förslå nationaliseringar på laglig väg. Visserligen kan parlamentet motsätta sig dessa nationaliseringar, men det skulle leda till att Allende fullföljde sitt hot att upplösa parlamentet och utlysa nyval.
Men hittills har nationaliseringarna varit ytterst återhållsamma: Allende tvingas att gå fram långsamt för att inte i förtid provocera fram en motreaktion från reaktionärerna, som ännu äger alla viktiga produktionsmedel.
Å ena sidan har Allende förankring bland massorna – som inte är mobiliserade. Massorna kräver att nationaliseringsprogrammet genomförs. Ett ingripande från USA eller en handelsblockad skulle framkalla en ökad radikalisering och den massrörelse som i dag saknas. Ännu kan vi inte tala om någon dubbelmakt riktad mot den kapitalistiska makten och dess statsapparat. Men en massrörelse, mobiliserad och beväpnad, skulle inte nöja sig med Allendes och hans stalinistiska och revisionistiska kollegors tal om att ta det lugnt. De skulle mycket snart överflyglas och tvingas avgå genom massornas aktiviteter.
När vi i detta sammanhang talar om nationaliseringar är detta inte liktydigt med socialiseringar. De lägsta arbetarlönerna har höjts med över 60 %, ett antal betydande storgods har exproprierats (till större delen enligt ett lagförslag som gick igenom redan under den tidigare konservativa Frei-regimen), staten har börjat göra uppköp av bankaktier, osv. Men den chilenska statens klassnatur har inte förändrats i och med detta.
I själva verket är det statsmakten som tills vidare står i centrum för intresset – både från borgerligt och radikalt håll.
Den gemensamma nämnaren för de partier som utgör Folkets Enhet är att de står till vänster om reaktionärerna. Det är en heterogen samling partier. Och det är uppenbart att dom inte entydigt företräder proletariatets klassintressen; de uppvisar allt från borgerlig liberalism till den mest grövsta och degenererade form av revisionism och ren och skär reformism.
Luis Corvelán, generalsekreterare i Chiles Kommunistiska Parti, förklarar nu att det blåser ”nya vindar”, att armén kommer att ställa sig på folkets sida osv.
När hörde man talas om att en borgerlig, repressiv arme godvilligt övergick till att försvara proletariatet mot dess förtryckare? Det är bara en yrkesrevisionist som kan tro att ”nya vindar” plötsligt blåser bort klassmotsättningarnas genomgripande karaktär.
Som revolutionära marxister är vi övertygade om att socialismen inte enbart uppnås genom innehav av regeringsmakten. Den socialistiska omvälvningen kan bara ske på basis av en våldsam konfrontation mellan klasserna. Revolutionen måste basera sig på arbetarnas och böndernas medvetna massrörelse och mobilisering. Därför står frågan om väpnad folkmilis och arbetarnas självförsvar på dagordningen.
I fråga om massornas mobilisering – denna för socialismen så avgörande fråga – har Allendes regering och Folkets Enhet intagit en mycket vacklande hållning.
Vi tror inte att denna fråga låter sig lösas på Kommunistpartiets sätt: genom att utvidga antalet partifunktionärer från 2 500 till det dubbla (dess medlemsantal är ca 40 000!). Socialistpartiet, Allendes eget parti, har hittills haft en mycket avvaktande hållning. Men det kan relativt snart förbytas i sin motsats: ett försök att i bred skala aktivera befolkningen och lägga tyngdpunkten på arbetarnas och böndernas kamp. Partiet skulle då tvingas att reorganisera sin idag ganska lösa och svaga struktur till förmån för en uppbyggnad anpassad efter kommande klasstriden.
Men faktum är att hittills har Socialistpartiet och Folkets Enhet sett sig tvingade att undertrycka de spontana massrörelser som utvecklats på landsbygden och i städerna (strejker, ockupationer som avlysts osv).
Trots sin litenhet och trots sin vacklan inför Allendes valkampanjer har MIR kunnat organisera bonderörelsen, framför allt i södra Chile, samt inlett ett tålmodigt arbete i städerna, senast omkring Valparaiso, bl a i fattigdistrikten och de omkringliggande improduktiva gruvfälten.
Även Allende använder sig av MIR:s tjänster – säkerhetsvakt, underrättelsetjänst, för att skydda regeringen mot reaktionärerna.
MIR är den för dagen enda organiserade kraft som kan mobilisera massorna för en framtida utveckling som ligger klart till vänster om den nuvarande regimens aktuella praktik.
Allendes regering upprätthåller positionerna medan MIR och proletariatet försöker att driva utvecklingen framåt. Detta avspeglar något mycket väsentligt i den pågående processen – vars tempo kommer att öka mycket kraftigt under den kommande perioden.
För närvarande sker det inte bara en uppskiktning inom den halvliberala delen av Folkets Enhet utan också en polarisering åt vänster som även det påverkar regeringens handlande. Allendes program är av ”övergångsnatur” i den bemärkelsen att programmet i grunden är oförenligt med den borgerliga chilenska staten och dess kapitalistiska produktionssätt. Det betyder att programmets genomförande förr eller senare tvingar fram en reaktion. Och då finns bara två lösningar: antingen att den nuvarande regimen stabiliserar sig och införlivas med imperialismens och den inhemska bourgeoisins globala intressen (vilket skulle orsaka utbrytningar ur Folkets Enhet); eller att en reell konfrontation med den borgerliga statsapparaten och kapitalinnehavet kommer till stånd. Det senare alternativet kommer att förverkligas via någon typ av statskupp eller reaktionärt maktövertagande, eller också via en revolutionär situation.
Detta skulle också tvinga de radikala och socialistiska krafterna att lita på massorna och organisera dem i revolutionärt syfte.
Den exakta tidpunkten när detta kommer att inträffa är omöjlig att förutsäga. Utvecklingen har klart visat att både USA-imperialisterna och den inhemska bourgeoisie hittills har varit överens om att det fördelaktigaste för dom är att låta Allende – åtminstone temporärt – behålla regeringsmakten, i hopp om att styrkeförhållandena ska förändras. Det är inte alls säkert om den emotsedda rationaliseringen av koppargruvorna, av landets tunga industri, skulle framkalla en imperialistisk motreaktion. USA:s investeringar i Chile har under de senaste åren alltmer riktats in på den lätta industrin, konsumtionsvarusektorn. Men borgarnas tålamod är inte outtömligt: det dikteras av förlusten eller upprätthållandet av profiter.
Här spelar det revolutionära avantgardet och MIR en avgörande roll. Man kan inte idag säga att MIR fullständigt skulle ha förverkligat eller genomfört det revolutionära avantgardets huvuduppgifter – även om dess ståndpunkter på många punkter varit korrekta.
Allendes taktik rymmer en mängd begränsningar. Men den verkar pga trycket från basen överlag i revolutionär riktning: problemet om makten i samhället och den socialistiska revolutionen står redan på dagordningen.
Den chilenska bourgeoisin har varit i full färd med att sabotera Allendes uppbyggnadsplan: den söker föra ut sitt kapital ur landet och genom spekulationer och försäljningar av aktier eller uttag av sparat kapital framkalla ekonomisk oro; den söker med hjälp av vissa delar av armén åstadkomma väpnade kuppförsök, osv. Dess planer ar för närvarande begränsade till att försätta landet i en ekonomisk kris för att låta Allendes och Folkets Enhets stöd från massorna gå förlorat. Det finns samtidigt tecken som tyder på att USA-kapitalister åter börjat investera i Chile. Det betyder att man på sikt är ute efter att återintegrera den chilenska ekonomin inom en global imperialistisk strategi med sikte på profiter från de utvecklingsbara industriella sektorerna.
Detta ställningskrig mellan Chile och USA kommer inte att avlösas av stegvisa reformer som stegvis leder till socialism. Allendes dilemma som socialist kan formuleras så här: utan aktiv massmobilisering och en genomgripande omvälvning av produktionsförhållandena ingen socialistisk revolution.
A. Saxon
Under det senaste halvåret har den anti-imperialistiska rörelsen präglats av splittring och kamp. I DFFGs namn har KFMLs givit ut ett kompendium över de vanligaste stalinistiska historieförfalskningarna (Trotskismen, Fronterna och Vietnamrörelsen). Försöken från KFMLs att utesluta all oppositionell kritik ur DFFG har intensifierats. En ny antiimperialistisk organisation – Solidaritetsfronten med Indokinas folk, snarare en solidaritetsfront med KFMLr – har bildats. Den har sitt starkaste fäste i Göteborg.
Oförmögna till debatt eller polemik på den teoretiska nivån tillgriper KFMLs den primitiva stalinismens favoritvapen: man utnämner sina kritiker till imperialismens och monopolkapitalismens agenter, ja t. o. m. till fascister understödda av CIA. Detta är inget nytt eller märkligt. Det svarar helt mot stalinismens teoretiska nivå. Det är det enda sätt de kan bemöta kritik från vänster. Det är mot denna bakgrund som man bör se följande inlägg från en kamrat i Göteborg.
DFFG sände ett starkt kort – Jan Myrdal – att tala vid Vietnamdemonstration i Göteborg den 17e april. Jan Myrdal har haft stor betydelse för det antiimperialistiska arbetet och den revolutionära rörelsen i Sverige. Han har varit idégivare och inspiratör. Många militanter har gjort sina första politiska lärospån genom hans konkreta analyser.
Hur agerade då Jan Myrdal som talesman för den anti-imperialistiska organisationen DFFG?
Jo, sade han, efter att ha talat om DFFGs splittring:
”Nyss använde jag orden ‘som får i uppdrag att spränga en organisation’. Att jag använder just det uttrycket beror på att jag anser att svaret på frågan: ‘Till vilkens fördel?’ är så entydigt och klart att det är nödvändigt att inse att Förenta Staternas imperialism inte stillatigande har låtit solidaritetsarbetet för Indokinas folk vinna framgångar i Sverige. Förenta Staternas imperialism lägger ner stora summor på att spränga och i görligaste mån undertrycka fientliga rörelser. Och vi är fientliga mot Förenta Staternas imperialism”. [1]
(Samma dag delade KFMLs ut ett flygblad i Stockholm, där det talades om ”den CIA-finansierade Fjärde Internationalen”. Givetvis ansågs varje form av bevisföring överflödig).
Jan Myrdal fortsatte:
”I juli år 1936 angrep de förrädiska spanska fascistiska generalerna sitt land. Men det spanska folket tog upp kampen mot fascisterna.... Den politiska situationen i Europa var mycket komplicerad. Men mot fascismen byggdes folkfronten. Det var en enhetsfront. Där samlades kommunister, socialister, borgerliga demokrater. På våren 1937, då det ännu tycktes möjligt att smida folkfronten så stark över hela Europa att fascisterna kunde krossas i Spanien och Hitler och Mussolini drivas tillbaka och Europas folk slå fascismen innan fascismen hann utlösa storkriget, då började några politiska grupper bakom fronten i Spanien att tala om ‘revolutionen’ ... Trotskisterna och anarkisterna ställde den våren 1937 paroller som i och för sig svarade mot alla kommunisters och revolutionära socialisters önskan.
MEN, de ställde detta krav mot folkfronten, de ställde detta krav i en situation då de fascistiska trupperna försökte krossa det republikanska Spanien. De inte bara ställde detta krav. De grep till vapen. I ‘revolutionens’ namn grep de till vapen mot den regering och den armé som bekämpade de fascistiska angriparna. 400 personer dödades och 2000 sårades i denna kupp. De spred missmod i de egna spanska leden. De spred förvirring i hela solidaritetsarbetet världen i hela solidaritetsarbetet världen över. Nu frågar jag: Till vilkens fördel? Svaret är enkelt. Francos fördel, Hitlers fördel, Mussolinis fördel. Förräderiet i Barcelona våren 1937 sökte dölja sitt förräderi under revolutionära fraser. Likafullt tjänade det den öppna fascismen. Låt oss aldrig glömma den lärdomen”. Ty, sade Jan Myrdal, de som vill bekämpa enheten i det antiimperialistiska arbetet, ”De gör som de spanska trotskisterna, de skjuter den kämpande republikanska armén i ryggen”. [2]
Låt oss se vad Jan Myrdal, som är en flitig skriftställare, yttrat om trettiotalet och folkfronten vid andra tillfällen. Då skrev han:
”Gott, låt oss då tala om detta omskrutna trettiotal. Då är att säga, att något fegare, något dummare, något kräkaktigare än den europeiska demokratiska borgerlighetens och den europeiska arbetarrörelsens ledare under mellankrigsperioden knappast står att finna. ... Folkfrontens segrar då? ... Först slogs fascisterna och sedan segrade Folkfronten. Mycket vackert. Anslående bilder. Än sedan? För taktiska småsegrar sålde man den spanska republiken, sålde man sig själv till det kommande kriget”. [3]
Och han fortsätter: ”Den som ena dagen gått i folkfrontsled och trott att klassen har segrat, har nästa dag vaknat upp i en fångtransport”. [4]
Och han kunde ha tillagt: Eller inte vaknat alls, som den halva miljon indonesiska kommunister, som med sina liv och sitt blod pliktade för sin marsch i folkfrontsledet.
Men vidare: ”Jag citerar inte detta för att vinna polemisk poäng. Förspelet till det andra världskriget tillhör historien. Den europeiska arbetarrörelsens (socialdemokrater och kommunister) strategiska och taktiska linje gjorde den gången kriget oundvikligt. Deras realistiska tänkande visade sig totalt utan förnuft. Om någon önskar bestrida detta är jag beredd att med citat och fakta i detalj underbygga påståendet att såväl de nordiska socialdemokraterna som den franska folkfronten och den sovjetiska regeringen genom opportunism och brist på politisk klarhet drog världskriget över sina väljare och sina medlemmar”. [5]
Den strategiska och taktiska linje, som var ”totalt utan förnuft”, var alltså folkfrontspolitiken. 1967 var alltså Jan Myrdal ”beredd att med citat och fakta i detalj” visa att folkfrontspolitiken, ”totalt utan förnuft”, drog kriget över Europas folk. Vi vill inte bestrida detta påstående. Det är redan belagt. Om den sovjetiska regeringens och Kominterns behandling av dem, som opponerade sig mot denna politik, ”totalt utan förnuft”, har Jan Myrdal sagt:
”Terrorn blev på så sätt det logiska svaret på opposition. Terrorn motiverades med att motståndarna ‘objektivt’ sett, och oavsett de ‘subjektiva’ motiven, spelade motståndarna i det kommande kriget i händerna. Och då kriget skulle komma var alltså Cirkelbeviset var fullständigt. Detta ‘objektiva seende’ motiverade både förfalskad historieskrivning och falska bevis i rättegångar”. [6]
Det ”objektiva seendet” motiverar förfalskad historieskrivning, idag likaväl som på trettiotalet. För att kunna framställa RMF, FK och KFMLr som imperialismens agenter hämtar KFML argument från stalinismens framställningar av trettiotalets historia. Jan Myrdal hakar lojalt på; med argument från pamfletten ”Trotskismen, Fronterna och Vietnamrörelsen” skönmålar han den spanska folkfronten för att kunna framställa det trotskistiska ”förräderiet” i desto svartare dager. Dock vet han, att när fascisterna gjorde uppror stod folkfrontsregeringen handlingsförlamad. Han vet att Spaniens arbetare och lantproletariat beväpnade sig, utan hänsyn ‘till denna odugliga regering, och drev fascisterna tillbaka. Han vet att arbetarna, främst i Katalonien, ockuperade fabriker och expropierade jord och att de upprätthöll produktionen genom sina självständiga organ. Han vet att folkfrontsregeringen, sedan den under hösten börjat repa sig, på den sovjetiska regeringens och Kominterns inrådan satte in sina bäst utbildade och utrustade trupper – inte mot fascisterna utan mot jordbrukskollektiven och de ockuperade fabrikerna. Han vet att arbetarna avväpnades och de tidigare ägarna återinsattes. Detta sades stärka den antifascistiska enhetsfronten. Dock vet Jan Myrdal, att dessa åtgärder demobiliserade den spanska arbetarklassen och spred förvirring i de antifascistiska leden. Han vet, att den ”trotskistiska kuppen” i Barcelona bestod i arbetarnas kamp mot regeringsstyrkornas försök att krossa arbetarnas självständiga organ. Denna vetskap motiverade Jan Myrdals dom 1967 över folkfrontspolitiken: ”totalt utan förnuft” och över de europeiska arbetarledarna: ”något fegare, något dummare, något kräkaktigare... knappast stod att finna”.
Jan Myrdal för 1971 i DFFG:s namn, fram stalinismens förfalskade historieskrivning. Men den falska historieskrivningen fördunklar samtiden och gör den omöjlig att förklara och den som inte kan förklara kan inte heller förändra.
En fråga kvarstår. Hur har Jan Myrdal hamnat där han befinner sig idag?
Under trettiotalet fanns det många som han. Då hyllade de Folkfronten och Sovjetunionens ledare. Under femtiotalet skrev några av dem böcker som ”Vi trodde på kommunismen”, ”Guden som svek” och ”Jag trodde på Stalin”. Den flitige skriftställaren Jan Myrdal har skrivit även om desertörerna:
”När man talar till dem, talar de om sin tro. Den förlorade. Jag tror dem på deras ord. De har trott på ett och annat och velat förändra världen efter sin tro. Så brast de.
Ty allt växlar och förändras, slår över i sin motsats. Den klippfasta grunden vittrar över natten, de stora planerna blåser bort som morgondimman, den som greppar den fasta punkten tumlar handlöst ut i intet”.[7]
Ja, Jan Myrdal är en man som tror på ett och annat. Hans ”objektiva seende” är grundat på tro och är lika falskt som det objektiva seende som på trettiotalet motiverade ”både förfalskad historieskrivning och falska bevis i rättegångar”.
Se Jan Myrdal där han står på den klippfasta grunden. Nu vittrar grunden. Nu vacklar Jan Myrdal. Där famlar han efter stöd! Nu greppar han den multnande dynga, som spreds för att dölja stalinismens medskyldighet till arbetarrörelsens historiska nederlag. Den dyngan är ett klent stöd. Där faller han! Nu fäktar han med armarna och sprider dyngan omkring sig. Se hur han tumlar handlöst ut i intet!
AH
Vi bereder gärna plats för en replik från JM på motsvarande sidutrymme. [JM utnyttjade aldrig denna möjlighet. MF anm]
Red.
[1] Jan Myrdals tal vid Vietnamveckan i Göteborg den 17.4. Finns som bilaga i DFFGs skriftserie nummer 6. Sid. 34. Även på marxistarkiv.se: Leve enhetsfronten mot USA-imperialismen.
[2] A. a. sid. 34-35.
[3] Jan Myrdal: Skriftställning, sid. 193-194.
[4] A. a. sid. 97.
[5] A. a. sid. 125.
[6] Jan Myrdal: Turkmenistan, sid. 90.
[7] Jan Myrdal: Skriftställning 2, sid. 202.