Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
”Allt är lugnt i Polen” skriver borgarpressen, Ny Dag och Norrskensflamman inte undantagna. Den svenska pressen har redan tagit ställning i den polska revolutionen. Efter de för borgarna så spektakulära händelserna i december, stöder dom nu den ”framåtsträvande, duktige och intelligente” Gierek & Co.
De enda uppgifter som nu publiceras härrör från den officiella polska nyhetsbyrån, PAP, som naturligtvis är ett öppet språkrör för byråkratin. Plötsligt har PAP blivit den mest ”pålitliga” källan. Dessutom förekommer också reportage som resultat från utflykter till fabriker och kyrkor (!). Dessa utflykter är mycket noggrant organiserade av byråkratin.
Borgarpressen informerar oss nu att det råder andra stämningar. Den nya ledningen är ”populär och har arbetarnas förtroende”.
J. Kowalski och A. Gren — medarbetare i Mullvaden — ger här en annan bild av händelserna och stämningarna.
Den polska arbetarklassen ställer byråkratin mot väggen. Den 15 februari meddelade premiärministern Jaroszewicz i ett tal till nationen, att de prisökningar på livsmedel som var den direkta orsaken till de blodiga striderna i hamnstäderna i december 1970 — kommer att återtas. Priserna blir alltså desamma som innan arbetarresningen.
Den nya partiledningens reträtt betyder inte att den är generös eller osjälvisk.
Några dagar innan beslutet svepte en strejkvåg fram över Polen. Strejkerna fick sin största omfattning i industristaden Lodz (750 000 invånare).
Jaroszewicz tvingades att omedelbart åka till den strejkande staden och på ett stort massmöte lyssna på arbetarnas krav. På mötet sa han att inget mer fanns att hämta och inga fler krav kommer att tillgodoses. Han vädjade till arbetarna att återgå till sina arbeten.
I Lodz hade det tidigare utbrutit gatustrider mellan arbetare och polis (den 11 februari). Arbetare strejkade också i andra industristäder utöver Lodz — i den stora traktorfabriken Ursus i Warszawas förstäder, i Wroclaw, i det stora konfektionsindustricentrat Zyrardow etc.
Det var i detta labila läge som Jaroszewicz vädjade till arbetarna i Lodz att återgå till sina arbeten — utan några som helst antydningar till eftergifter.
Men hans vädjanden hade ingen effekt. Strejkerna — flera fabriker hade ockuperats — fortsatte Sent samma kväll (den 15 feb.) meddelade byråkratin att priserna på livsmedel skulle sänkas — tack vare hjälp från Sovjetunionen. Den sovjetiska ”kamratliga” hjälpen till den polska byråkratin – inga officiella uppgifter föreligger, men det talas om över sex miljarder svenska kronor — möjliggjorde den för byråkratin helt nödvändiga prissänkningen, samtidigt som den med säkerhet också gynnade de sovjetiska byråkraterna.
Två dagar senare tvingades Gierek att inställa ett för byråkratin viktigt möte med den västtyske reformisten Herbert Wehner — och i stället åka till ett hemligt möte, nära den sovjetiska gränsen, med det sovjetiska ledargarnityret.
Detta händelseförlopp antyder situationens allvar — och den stalinistiska byråkratin är i allra högsta grad medveten om detta. Jämför Dubceks ständiga ”resor” innan Warszawapaktsinvasionen 1968.
På lite längre sikt kan inte byråkratin acceptera ett förhållande med strejker, ”oordning och anarki '. Partiledningen kan inte utsätta sig för ”förödmjukelsen' att lyssna på strejkkommittéers krav. Och t. o. m. tvingas tillmötesgå kraven. Byråkratin måste avväpna arbetarklassen — och Giereks uppgift är att ”normalisera”.
Om nu. byråkratin skulle avstå från ingripanden, så kommer den att hotas underifrån, som i Ungern 1956 (arbetarråden övertog makten i landet ) och som i Tjeckoslovakien 1968.
En ny öppen aggression — d. v. s. en sovjetisk invasion — kan få okontrollerbara följder för byråkratin — såväl i länder där den har statsmakten, som i länder där den kontrollerar stora arbetarmassor (ledningarna för de etablerade kommunistpartierna i övriga världen).
Av taktiska skäl väljer byråkratin att denna gång försöka åstadkomma ' normaliseringen” med mera lindriga metoder.
Prissänkningarna avmattade massrörelsen för en kortare period. Men massrörelsen är inte någon rätlinjigt fortskridande process. Å ena sidan har arbetarklassen fått sina omedelbara krav tillgodosedda — och därmed sker en avmattning av kampen — men å andra sidan har klassen fått bevis för sin egen styrka — klassmedvetandet ökas och intensifieras.
Eller som M. F. Rakowski, medlem i det polska kommunistpartiets centralkommitté och chefredaktör för partitidningen Polityka, skriver: ”... Vi kan inte vara naiva — om vi tillgodoser dom första kraven, kommer detta att omedelbart efterföljas av andra krav. Vi måste klargöra att en sådan politik i den aktuella ekonomiska situationen betyder att staten och nationen går mot sin undergång. Vem kan önska detta ?” (Polityka nr 729, 20.2.1971.)
Byråkratins ängslan efter eftergifterna — prissänkningarna — kan inte uttalas tydligare.
Inte ens i Sovjetunionen känner sig byråkratin säker. Femtioprocentiga prissänkningar på konsumtionsvaror har redan genomförts, den nya femårsplanen ändras hastigt inför den 24:e partikongressen som börjar den 30 mars. Planen görs mer ”konsumtionsvänlig!” I Rumänien skriver tidningarna om behovet av att demokratisera fackföreningarna osv. (Se även artikeln om Polen i Mullvaden nr 1).
För att rädda sin makt måste nu byråkratin stoppa massrörelsen. Och Gierek skyr inga medel för att mobilisera en front mot arbetarna. Alla bundsförvanter accepteras. Det tidigare relativt kyliga förhållandet till de mest reaktionära elementen — kyrkan och småkapitalisterna i den privatkapitalistiska sektorn — har efter arbetarrevolten omvandlats till varm kärlek.
Kyrkan har nyligen fått tillbaka egendom, som tidigare varit nationaliserad, byråkratin har initierat en kampanj som syftar till att öka den privata sektorn inom serviceyrkena, osv.
I förhållandet till de intellektuella använder byråkratin både moroten och piskan. Tidningarna och förlagen öppnar sina portar för le tidigare stämplade ”revisionisterna”. Ledarna för författarprotesten 1968 skriver nu i partiets tidningar.
Gierek manar till försoning och gör allt för att skapa förtroende för den nya ledningen. Men samtidigt sitter fortfarande Kuron och Modzelewski och andra politiska fångar i de polska fängelserna.
Gierek och andra påpekar också att ”det finns personer som motsätter sig socialismen” och som lyser att förvirra allmänheten genom att propagera för oansvariga handlingar och bedriva vänsterextremistisk verksamhet. Det är >amma formuleringar som användes 1968 för att slå in kilar mellan arbetarklassen och de intellektuella.
Byråkratin tvingas även att 'stimulera” pressdebatten. Tidningarnas insändarspalter överfylls med inlägg kritiska mot byråkratin. Det talas öppet om de byråkratiska missgreppen. Formuleringar som för några månader sedan hade utdömts som ”trotskistiska och statsfientliga” är nu allmängods. Kurons och Modzelewskis formuleringar ( se deras ”Brev till polska arbetarpartiet, Vänsteroppositionens politiska plattform i dagens Polen”, Lilla Partisanserien) återfinns nu i partipressen och byråkratin svänger sig också med begrepp och fraser som tidigare varit den kommunistiska oppositionens.
Det finns åtskilliga paralleller med Tjeckoslovakien — Pragvåren 1968. Om inte byråkratin lyckas att demobilisera och avväpna arbetarklassen och de intellektuella så kommer inte Kreml att tveka.
Pansarkolonnerna börjar rulla vid gränsen och den öppna aggressionen — dvs. en militär intervention — blir en blodig realitet. Men detta blir Kremlbyråkratins yttersta åtgärd för att behålla greppet.
Det viktigaste: den polska arbetarklassens kamp mot byråkratin sprider sig utanför Polens gränser. Den revolutionära processen i Östeuropa stimuleras och påskyndas — även i byråkratins huvudfäste: Sovjetunionen.
K. S. Karol skriver i Le Monde att ”information i transistorepoken inte är begränsad till ett enda land. Händelserna på den baltiska kusten följdes noggrant i hela östblocket, och inte endast av partiets ledare. Det talas mycket om att solidaritetsstrejker brutit ut i Rostock (Östtyskland) och i några av de sovjetiska hamnstäderna”.
Även om dessa rykten är falska visar de ändå på den antibyråkratiska revolutionens aktualitet.
Anton Gren Jan Kowalski