Ur Fjärde internationalen 4/1996
När kravet på en arbetstidsförkortning ska omsättas till ett genomförbart förslag med rimliga chanser till att kunna genomföras, då kommer frågorna. Ska den vara kollektiv och allmän eller individuell och frivillig?
Måste arbetstidsförkortningen samordnas med förlängd maskintid? Varifrån ska pengarna tar? Är den radikal nog? Gauches Unies (Den förenade vänstern) i Belgien tar upp dessa frågor i sitt förslag till en arbetstidsförkortning. Ett förslag som bland annat kom upp till debatt i ett diskussionsprogram om just arbetstidsförkortning i belgisk TV, där förutom företrädare för Gauches Unies även satt män som finansministern Maystadt.
Kampen mot arbetslösheten är den viktigaste politiska, sociala och intellektuella uppgiften i dag.1] Kort sagt; begrepp som demokrati, medborgarskap, mänskliga och fackliga fri- och rättigheter, ja varje form av kultur klingar allt innehållslösare när det kapitalistiska vinsttänkandet och dess logik ersätter den sociala logik som utgår från människors solidaritet och från att behoven i samhället ska tillfredställas. Framtiden är naturligtvis öppen men vi har liten tid att förslösa ifall kampen för en bättre värld ska bli verklighet.
I Europa går miljoner arbetslösa eller har för låga inkomster, i Belgien är det flera hundra tusen. Arbetslösheten i dag är inte endast massomfattande, den är också inbyggd i vårt produktionssätt. Följaktligen kan den aldrig undanröjas av ekonomisk tillväxt. Statistiska centralbyrån beräknar att det behövs en årlig tillväxt fram till år 2000 på minst 2,6 procent för att arbetslösheten inte ska stiga eller möjligen minska en aning. Liknande beräkningar har gjorts i andra länder eller av internationella organ. Ekonomer talar om en utveckling med tillväxt men utan flera jobb. En ”jobless growth”.
För en människa är arbetslöshet ett personligt drama som på intet sätt skall banaliseras. Den arbetslöse känner sig snabbt onyttig och obehövlig eftersom människan är socialt beroende. Hans/hennes värdighet som medborgare förkrymps. Undersökningar visar också att arbetslösa drabbas av nervbesvär fortare än andra. Självmord sker oftare bland dem. Denna avtackling påverkar de närmaste, i synnerhet barnen i ensamstående familjer. Den arbetslöse får skuldkänslor – något som myndigheterna själva frammanar ibland – vilka tillintetgör självtilliten liksom respekten för andra och för omgivningen.
Men det sker även en försämring för dem som har lyckan att ha ett jobb. Myndighetsgodtycke breder ut sig, i synnerhet i socialtjänsten. Tillståndet i storföretagen väcker likaså oro. De hårda arbetsmarknadskonflikterna, såsom till exempel strejken på Volkswagen i Vorst utanför Bryssel i september-oktober 1994, blixt-belyste ”nutidens sociala fråga”: storindustrins hårda arbetsvillkor och hetsiga arbetstakt. Dessa konflikter orsakas inte av några ideologier med rötter i gårdagen. De är tvärtom högst påtagliga förebud om att i 800talsmässiga arbetsvillkor är på väg tillbaka om än i en tappning av nutidens moderna teknik. Stressen i arbetet har ökat avsevärt genom det nya sättet att leda och fördela arbetet på. Massarbetslösheten gör kapitalägare och arbetsgivare till samhällets herrar igen.
Den politik som har förts de senaste åren har inte löst arbetslösheten, än mindre hejdat den. Nya pålagor från stat och kommun, minskade sociala rättigheter, deltidsarbeten, arbetstidsflexibilitet, sysselsättningsplaner, skattesubventioner till företagen; inget av detta har på något sätt påverkat arbetslösheten till det bättre. Den senaste ungdomsarbetsplanen är arbetsgivarnas fagra prat om att ersätta äldre arbetare med ungdomar, som inte kräver så höga löner. De företag som erhållit ”sysselsättningsunderstöd” och därefter klappat igen är snart oräkneliga.
Regeringen döljer sin oförmåga bakom manipulerad statistik. Äldre arbetslösa räknas inte längre in i arbetslöshetsstatistiken trots att de får a-kassa. Under rubriken ”sociala åtgärder” döljs de mest asociala verksamheter såsom omplaceringar av personliga skäl, socialtjänstens kartläggning av familjer, bidrag med arbetstvång och så vidare.
Det brådskar med en annan färdriktning för annars har vi det itudelade samhället med nya backstugusittare, ett skråartat och korporativt arbetsmarknadssystem och en stark stat rakt framför oss. Det kräver handling. Men också att vi klarlägger var vi befinner oss nu och vad som är handlingsvägarna.
Om inte arbetslöshetens yttersta grunder klarläggs kan ingen effektiv strid föras för arbete. Därför bör tre avgörande faktorer samfällt lyftas fram i ljuset.
Låt oss kortfattat gå igenom dessa tre aspekter visavi arbetslösheten.
(1) Arbetsgivarna använder produktivitetsökningen för att minska antalet arbetsplatser och för att driva upp arbetet; högre arbetstakt, rullande omplaceringar, kvalitetskontroll och liknande åtgärder. Ju större produktivitetsökningen är desto större blir hotet mot jobben även om ekonomin är i tillväxt.
Belgien är det land bland alla OECD-länder som har den högsta produktivitetsökningen. 1990 producerade 48 arbetare lika mycket som 100 arbetare gjorde 1974. Det är en ökning med 104 procent.
Ökningen kan inte allenast tillskrivas ny teknik. De senaste åren har avkastningen från ny teknik avtagit i förhållande till de investeringar som krävs. Arbetsgivarna minskar antalet anställda, men betalar grova pengar för installationer som ersätter arbetare, utan att produkten i fråga reellt förändras det vill säga utan att tillvarata människans kreativitet och kapacitet. Produktionsökningen är således också resultatet av arbetsintensifieringen och maskinernas förlängda driftstid genom ökat skiftarbete och minskningen av ”död tid” i produktionen. Belgien leder maskindriftstiden i Europa med 96 gångtimmar per vecka.
Detta har lett till industriarbetets drastiska tillbakagång i Belgien. Ännu i början av 70-talet kunde den kompenseras med nyanställningar inom tjänstesektorn. Men det har införts anställningsstopp i den offentliga sektorn samtidigt som produktiviteten i den privata tjänstesektorn ökade och arbetslösheten sköt i höjden.
(2) Avsättningsmarknadernas mättnad, både hemma- och utlandsmarknadens, beror på tre faktorer: lönestopp eller att arbetsinkomsterna inte längre ökar, skulden i tredje världen och den offentliga skulden i norra delen av världen.
Belgien är ett av de tre länder inom EU där industriarbetarnas reallöner har sjunkit mellan 1980 och 1990. Regeringen har utan att blinka hävdat att minskad köpkraft inte skulle påverka ekonomin eftersom ekonomin främst är beroende av exporten. Men även den internationella marknaden har minskat. EU:s omstruktureringsplan – oberoende av vad finansministrarna säger – lyckas uppenbarligen inte bemästra arbetslösheten. Europa har i stället hamnat i ett rövarartat handelskrig, som – här som på andra håll – kräver att befolkningens behov hålls tillbaka. De vapen som används – prisdumpningar, reklamkampanjer, marknadsavregleringar – betalas med ökad beskattning av lönearbetet och med högre avgifter, genom plundringen av den tredje världen och genom minskade skatter till den offentliga sektorn.
(3) Finanskapitalet blir allt mer beroende av skulden i tredje världen, den offentliga och företagens skuldsättning men också av hushållssparandet. Börsnoteringarna stiger mycket snabbare än bruttonationalinkomsten. Finansmän köper skuldfordringar i den tredje världen till mycket låga priser och rustar snabbt ner jordbruket, undervisningen och sjukvården för att inkassera räntorna. Likaså köper finansmän upp företag, sparkar halva personalen och säljer företaget igen. Alla stora industrigrupper investerar en avsevärd del av vinsten i finansiella operationer. Det är dessa finansiella operationer som minskar antalet jobb här hemma och plundrar den tredje världen. I Belgien kommer 30 procent av storföretagens vinster från operationer på kapitalmarknaden.
Dessa tre faktorer – hur företagen använder produktionsvinsterna, den minskade konsumtionen och ”kasinokapitalismen” – skapar tillsammans en kräftgång. Ju starkare finanskapitalet är desto mindre kapital går till produktionen. Det vill säga ju mer konsumtionen minskar, desto hårdare blir arbetet i produktionen och desto större blir pålagorna för att betala de offentliga utgifterna. Genom privatiseringarna, genom att organisera landets ekonomi för vinst och att åsidosätta konsumtionen förstärks denna destruktiva kräftgång. De produktiva investeringarnas andel minskar och därmed också antalet arbetsplatser.
Kampen mot den permanenta massarbetslösheten kan inte löskopplas från hur framtidens värld ska se ut. Vilken dröm skall uppfyllas? Kampen mot arbetslösheten är därför samtidigt en kamp för ett samhälle där behoven kan tillgodoses. Ett samhälle byggt på grundvärdena demokrati och solidaritet människor emellan och ekologisk jämvikt. I ett sådant samhälle kommer arbetet att få en annan plats och betydelse än i dagens.
Arbete är något nödvändigt men det är för flertalet människor också ett underkuvande göromål. Via arbetet blir vi del av samhället samtidigt som arbetet leder till isolering. Arbete är en nödvändighet för att överleva och ett helvete för många. Arbete är vad den utslagne önskar sig och vad många med arbete önskar slippa. Detta tillstånd kallar somliga ”arbetsmoralens kris”.
Enligt denna syn ses den med arbete som privilegierad av den utslagne. Ja, hon lever på andras bekostnad, sägs det. Här ställs den arbetande, vinnaren, och den socialt utslagne, förloraren, mot varandra som om naturen själv inte medgav något annat. Men krisen för arbetsmoralen har faktiskt inget med själva arbetet att göra.
Mänsklighetens främsta kännetecken är arbetet. Det är via arbetet som människan har förändrat den natur hon lever i. Det var genom arbetet som homo sapiens kom till och det är genom arbetet som det mänskliga intellektet har utvecklas.
Arbetsmoralens kris är inte en följd av arbetet utan av att arbeta för lön. Det är lönearbetet som förhindrar att arbetet, arbetstiden, valet av arbetsmetoder och arbetsorganiseringen kan vara frivilliga och beslutas av dem som utför arbetet eller att de bestämmer arbetets målsättning. I stället byts arbete mot lön. Normerna som styr besluten är inte hur folkflertalets behov ska tillfredsställas utan hur ett permanent krigstillstånd ska upprätthållas. De syftar inte till mänsklighetens välfärd utan till en blind utökning av den egna makten.
Svaret på arbetsmoralens kris är således inte att fly arbetet, utan att ta strid mot det som gör arbetet till något främmande, som splittrar upp det och suger ut det. Vårt framtidsperspektiv är ett samhälle där arbetet ger både individen och kollektivet full tillfredsställelse. I detta samhälle är arbetet inte mera ett ”arbete” då det nödvändiga arbetet står för en lite del. Arbetet skiljs inte heller ur den sociala samlevnaden eller verkar mot den. Arbetsuppdelning, till ett arbete utfört med händerna och till ett arbete då man brukar hjärnan, försvinner. Då försvinner skillnaden mellan konst och arbete och mellan arbete och lek.
Det är en konkretiserbar dröm att samhället vi ärvde och bär upp är förändringsbart; att vi kan se konkreta steg för hur maktuppdelning, lönearbetet, utsugningen och underkuvandet kan avskaffas. Medlet är en medvetenhet och en social strid, att ställa de krav som möjliggör ett medvetandegörande och en kamp. För att säga allt i ett: att ta med i beräkningen alla slags styrkeförhållanden.
När arbetslöshetens orsaker blottläggs klarnar den politik som kräver sänkta lönekostnader, minskad välfärd, ökad konkurrenskraft, minskat budgetunderskott och ökade privatiseringar – och att den ökar arbetslösheten i stället för att minska den. Kampen för arbete kan ske genom fyra olika åtgärder:
Kampen för arbete handlar inte bara om nya arbeten. Den handlar om bättre arbeten. Vi står inför uppgiften att omforma samhället, vilket kräver tid. Men det kräver också att de självverkande krafter som finns i ett samhälle släpps fria. De ändrade villkor som detta fordrar, befrämjas av följande fyra krav.
(1) Arbetstidsförkortning innebär inte enbart en ökning av fritiden. Arbetstidsförkortningen bör syfta till att skapa nya valmöjligheter – i stället för passiv konsumtion en aktiv fritid. Dagens fritidskultur bör ifrågasättas.
(2) Nya arbetsplatser kan inte skapas utifrån den nu förhärskande ideologin om produktionstillväxt till varje pris. Nya jobb kan skapas när vi frågar oss vilken slags tillväxt vill vi ha, det vill säga vilka nyttiga saker vi vill ha och hur vi demokratiskt ska besluta om det. Det är i denna anda som livsmiljöns villkor måste ses liksom den tredje världens rätt till en självständig utveckling.
(3) En återfinansiering av den offentliga sektorn behöver inte betyda att alla tidigare tjänster återbesätts. Det finns uppgifter för en ny slags samhällsfostran; stärkt medborgarrätt och mer kultur, en vetenskap i allmänhetens tjänst och en ökad allmänbildning i att lära, behärska och samverka.
(4) Produktivitetsvinsterna ska användas på ett annat sätt än i dag. Tekniken är ingalunda neutral. Hur de beslut som påverkar den tekniska utvecklingen tas är inte heller neutralt. Dagens tekniska tillämpningar är en följd av det nutida tänkandet, som blir allt mer uppsplittrat och för vart annat främmande, vilket bidrar till att hålla de rådande produktionsförhållanden intakta. Produktionsförhållanden som grundas på utsugning och underkuvande där arbetarna bestjäls sitt fackmannaskap med teknikens hjälp. Och med den snabbhet som den nutida tekniken omsätts bidrar den till att kunskapen koncentreras än mer till arbetsgivarnas fördel och stärker deras makt. Vi kan redan se den utvecklingen i undervisningen.
Vi ska från och med nu begränsa vår argumentation till den aktuella frågan; vilken betydelse har arbetstidsförkortningen här och nu? Vi behåller vad vi sagt ovan i bakgrunden och utan att förglömma nödvändigheten av ett annat samhälle. Vi ska rätt och slätt diskutera hur en arbetstidsförkortning kan minska arbetslösheten och vad som faktiskt kan göras. Vår målsättning är att hjälpa folkrörelserna i landet att klargöra hur ett antal fällor som regering och arbetsgivare lägger ut kan undvikas.
Det är den politiska och sociala realiteten som bestämmer vad som kommer främst i en social kamp. Arbetstidsförkortning är en av de mest diskuterade åtgärderna i fackföreningsrörelsen just nu. Även regeringen har lagt ett ord i debatten. Ute i Europa finns det i många organisationer en tvekan om vilka krav som ska ställas i arbetstidsförkortningsfrågan, samtidigt som allt flera människor radikaliseras av den. Gauches Unies (Den förenade vänstern) bör därför klargöra sin inriktning och hållning i frågan.
Vi utgår ifrån ett dynamiskt antagande: inget är möjligt så länge som inte känslan av maktlöshet och ödesbestämning bryts. Kampen för en arbetstidsförkortning kan således föda en vidare allmänsocial kamp. Denna inbegriper hoppet om andra krav som är nödvändiga om löntagarnas ställning ska förbättras på längre sikt. Ingen av de enskilda åtgärder som vi menar är nödvändiga för att bekämpa arbetslösheten kan i sig lösa något, sammantagna kan de vinna i styrka när de omsätts i praktisk verksamhet.
Dessa fyra åtgärder för arbete har betydelse för samhällsutvecklingen och är nödvändiga för att bryta dagens onda kretslopp: en överanhopning av kapital på ett fåtal händer, att kapitalet används för spekulation, privatiseringar av offentlig egendom och nerläggning av arbetsplatser. Vi vill i samhällets intresse slå in djupa sprickor i ”den fria företagsamheten”. Vi kommer därför också att föreslå ett antal skattereformer som kapitalet skall bli tvunget att betala.
De ekonomiska tillgångar vi har i dag är frukten av arbete och av samhället självt. Ifall vårt samhälle ska ha en framtid är det därför nödvändigt att alla ekonomiska styrmedel och ekonomiska resurser ställs under en demokratisk insyn och kontroll. ”Den fria företagsamheten” har alltmer blivit en frihet att förstöra de band som håller samhället samman, att plundra den tredje världen, att åter underkuva kvinnan och att förrycka jämnvikten i miljön.
En kortare arbetsvecka med kompenserande nyanställningar är en omedelbar åtgärd för att förhindra att arbetsplatser läggs ner och att fördela det arbete som finns. Det är också ett utmärkt sätt att bryta den mördande logiken i jakten på produktivitetsökningar. Eftersom ökad produktivitet är lika med den kvalitetshöjning som arbetet tillför, är det logiskt att produktivitetsökningen ger alla en ökad fritid i stället för att ge de arbetslösa vanmakt, tvinga kvinnor till deltidsarbete och stressa dem som har arbete. Denna så kallade ”ekonomiska logik” som underkuvar den mänskliga logiken är det absurdas logik.
Arbetstidsförkortning är ingen undermedicin för att lösa arbetslösheten. Däremot är den det bästa stridsmedlet i dag. Men den innebär också en politiskt strid som befrämjar ett medborgarskap värt namnet och som sprider kunskap om samhället. Inget av mänsklighetens stora problem – och vi står inför flera – kommer någonsin att lösas enbart av makthavare och teknokrater. Härtill fordras medvetna kvinnor och män. En ökad fritid är då nödvändig om inte en förutsättning. Därför blir en arbetstidförkortning en viktig del i en strategi för ett annat och bättre samhälle.
1) Arbetstidsförkortningen måste genomföras i ett slag och vara så tilltagen att den inte äts upp av produktivitetsökningen, som är tre procent per år. Flera undersökningar visar att arbetstiden måste minskas med minst två timmar per vecka.
2) Arbetstidsförkortningen måste vara allmän. Erfarenheten visar att individuella arbetstidsförkortningar har bidragit till att arbetstakten höjts och följaktligen försvårat nyanställningar. De diskriminerar också kvinnorna på arbetsmarknaden och har bidragit till att bibehålla den ojämna rollfördelningen i hushållsarbetet.
3) Arbetstidsförkortningen måste garantera nyanställningar. Då krävs en strängare lagstiftning vad gäller övertid och en laglig rätt att vidta sanktioner om det inte sker några eller alltför få nyanställningar.
4) Arbetstidsförkortningen måste ske med bibehållen lön, annars undergrävs solidariteten än en gång. Den som har arbete skall behöva bära kostnaderna för arbetslösheten. Löneförluster som bara gäller en del är inte heller försvarbara för det skulle bara öka ett skråmässigt tänkande i facken.
5) Arbetstidförkortningen skall beräknas utifrån veckoarbetstid. Sprids arbetstidförkortningen ut över hela arbetsåret försvagas nyanställningskravet. Alla företag kommer inte att kunna förkorta arbetstiden och samtidigt nyanställa, i synnerhet som den offentliga sektorn inte vill betala en arbetstidsförkortning för de egna. Detta är ett faktum. Men det är överkomligt om arbetstidsförkortningen gäller hela samhället, i stället för företag för företag eller bransch för bransch. Endast då kan de nödvändiga medlen fås fram och styras till de företag som inte själva kan betala arbetstidsförkortningen. För det finns tillräckligt med pengar i landet, de är bara snett fördelade. Ibland ställs arbetstidsförkortning och sysselsättning i motsättning till varandra för att visa vad som bäst skulle tillfredsställa de samhälleliga behoven. Men båda åtgärderna befrämjar varandra. Många samhälleliga behov tillfredsställs lättare genom en arbetstidsförkortning. Med kortare arbetsvecka kan föräldrar på nytt ta sig an barnen, ta del i det offentliga livet, åtnjuta kulturell verksamhet eller dra försorg om sina föräldrar. Utan arbetstidförkortning och med fortsatt tidsbrist för dem som har anställning, kommer det i framtiden att krävas allt fler servicejobb, vilket vi har kunnat se utifrån pigdebatten. Men de skattesubventionerade pigjobben är bara ny bidragsform som förnekar de arbetslösa ett riktigt arbete.
Tidigare var styrkeförhållanden i samhället sådana att produktivitetsökningens vinster fördelades mellan arbetsgivare och arbetare. Arbetarklassen har höjt sin levnadsnivå genom att minska veckoarbetstiden från 70 timmar till 45 timmar och i dag till 38 timmars vecka. Vi arbetar i dag hälften så mycket som under 1800-talet utan löneförlust.
Massarbetslösheten har snabbt och mycket radikalt kastat om detta sociala styrkeförhållande och fört oss in i en ny tid. Sedan början av 80-talet har arbetsgivarna tagit hand om produktivitetsvinsterna. För arbetare och arbetslösa har det inneburit inga höjda löner eller bidrag, inga nyanställningar och ingen arbetstidsförkortning.
Man kan i bruttonationalprodukten klart avläsa hur fördelningen mellan inkomst av arbete, inkomst av kapital och företagens vinster har förändrats. Mellan 1980 och 1990 ökade bruttonationalprodukten med 23 procent. Andelen inkomst av arbete sjönk med 13 procent samtidigt som andelen inkomst av kapital ökade med 37 procent och företagsvinstens andel ökade med 75 procent.
Under samma tid fördubblades även företagens vinster medan företagsskatten halverades. Totalt betalar företagen knappt 20 miljarder kronor till statskassan, samtidigt som de tar emot olika bidrag för 16,5 miljarder kronor per år. Det privata näringslivets bidrag till samhället är således knappt 4 miljarder kronor.
Ojämlikheten blir ännu mer tydlig om vi ser på förmögenhetsfördelningen. Hushållen äger totalt en förmögenhet på 5 155 miljarder kronor. Av hushållen äger 10 procent 55 procent av förmögenheten, 2 835 miljarder kronor. Majoriteten av hushållen, 70 procent, äger knappt 21,6 procent. Till detta kommer företagens förmögenhet, omkring 1 030 miljarder kronor.
Regeringen Dehaene förstärkte med Het Globaal Plan än mera arbetsgivarnas övertag. Lönestoppet gäller till och med 1996. I de förhandlingar som de fackliga organisationerna fört om företagens framtidsplaner har arbetsgivarna avvisat varje krav på arbetstidsförkortning och i stället krävt arbetstidsflexibilitet, vilket ökar arbetstrycket, minskar antalet arbetsplatser och ökar arbetarnas ohälsotal.
Den senaste tidens strejker har visat att arbetsgivarnas blivit alltmer auktoritära, och att det fått stöd för detta i domstolarna. Logiken i att arbetsgivarna ska ta över all produktivitetsvinst förstärker inskränkningarna i de demokratiska friheterna och tummar på strejkrätten. Om det blir tyst i samhället – och massarbetslösheten bidrar till tystnaden – förstärks dessa auktoritära tendenser. Den politik som har stått för utvecklingen blir allenarådande.
Under 1900-talet har all arbetstidförkortning stadfästs i lag. Således beslöts 1978 att den högsta lagliga veckoarbetstiden är 40 timmar. Så har det inte alltid varit. Under 1800-talet fick den då ännu svaga arbetarrörelsen stödja sig på det moraliskt orättfärdiga i arbetsgivarnas godtycke och på de skandalösa arbetsvillkoren, för att tvinga fram en åttatimmars dag. Massarbetslösheten gör det nödvändigt att återigen ta politiska initiativ och att öppet ta kamp för en arbetstidsförkortning.
Fackföreningsrörelsen kräver allt oftare ett politiskt beslut om att veckoarbetstiden sänks till 32-timmar utan löneförlust. Det är således en plikt för alla politiskt ansvariga som säger sig tillhöra vänstern att stödja kravet på lagförändring och bidra till att den sociala jämvikten ändras.
Det handlar om politik. Ett annat socialt styrkeförhållande än dagens är ett villkor om den demokrati och det aktiva medborgarskap som är så väsentligt för att kunna bekämpa extremhögern ska kunna uppnås.
Rätten till arbete är inskriven i grundlagen. Men såsom det visats i Konung Boudevijn-stiftelsens rapport över fattigdomen i Belgien är det nödvändigt att denna rätt blir verklig. En lag om arbetstidsförkortning med kompenserade nyanställning och med bibehållen lön är ett steg i den riktningen.
Vi vill att alla som är övertygade om nödvändigheten av en arbetstidsförkortning kommer med kritik på de förslag som senare lägger fram. Det är utifrån diskussioner i Gauches Unies och med andra som ett reellt förslag kan växa fram. Men innan vi går in på vårt eget förslag ska vi först kommentera några av de som redan lagts och som ingår i debatten om arbetstidsförkortning.
Kravet på arbetstidförkortning fick stor uppslutning på 70-talet. Men under 80-talet försvann kravet nästan helt från den fackliga dagordningen. Sedan 1990 är kravet tillbaka. Inom bilindustrin – Volkswagen i Bryssel-Vorst – och i petroliumindustrin har det förts långa och hårda konflikter med krav på 35-timmarsvecka, men med inga eller mycket beskedliga resultat.
Det är i dag stor skillnad gentemot de första krisåren då man i fackliga aktioner kunde få igenom en 36-timmarsvecka i ett antal företag – till exempel i elartikel-branschen och i storvaruhusen. I dag vore det mycket svårt att få igenom en arbetstidsförkortning med bibehållen lön i enskilda företag eller branscher. Faktum är ju att en del arbetsgivare har gått över till att kräva arbetstidsförlängning.
Problemet ligger självklart i de för arbetarrörelsen dåliga styrkeförhållandena som förstärkts av:
Samtidigt växer medvetandet om:
Kort sagt, med sysselsättningsproblemen träder en annan logik fram i motsättning till den nu härskande liberalismen. Den påvisar i stort som smått en annan framtid och ett annat samhälle. Denna logik vinner terräng, inte endast i fackföreningsrörelsen utan också i folkrörelserna och politiken.
Det är den fackliga stiltjen på arbetsplatserna och den nu i åratal pågående sociala utslagningen som har väckt frågan om en arbetstidsförkortning. Det pågår en diskussion i miljöpartiet Ecolo, i det kristliga tjänstemannaförbundet Landelijke Bedienden Centrale, i metallavdelningarna i Liége och Charleroi, i André Renard-stiftelsen, i Kristelijke Werkliedenbonden, och i landsorganisationen ABVV/FGTB som helhet.2] Inom socialdemokratin har kravet på arbetstidsförkortning förespråkare som Yves De Wasseige bland de fransktalande och Lydia Maximus bland de nederländskspråkiga. Förslagen som lagts fram är av olika karaktär. En politisk debatt i en social grundfråga har – till skillnad från vad som varit brukligt – kommit igång.
I denna debatt kan man urskilja fem punkter där det tycks råda enighet:
1) Rätten till arbete – som är en grundlagsrätt – måste göras effektiv.
2) Arbetstidsförkortning med kompenserande nyanställning måste vara grundkravet i alla sysselsättningsskapande åtgärder. Arbetstidförkortningen skall också samordnas med åtgärder i undervisningen och folkbildningen.
3) Det fordras en radikal arbetstidsförkortning om sysselsättningsökningen ska bli verklig. Metallavdelningarna i Liège och Charleroi och Yves De Wasseige pläderar för 32-timmars vecka. Landsorganisationen ABVV/FGTB antog på kongressen 1994 ett uttalande för 32-timmars vecka. Miljöpartiet Ecolo talar för målsättningen att tre arbeten byts mot fyra.
4) Nettoinkomsten måste bibehållas av sociala rättviseskäl och för att minska deflatoriska följder.
5) Politiska beslut är nödvändiga av tre skäl: A) för att fastställa tågordningen för arbetstidsförkortningen, B) för att organisera nödvändiga finansiella transfereringar, c) för att lagar och förordningar ska kunna lagstiftas som skyddar arbetstidförkortningen.
Detta sistnämnda skäl är inte minst viktigt. Det har skett en lång rad försämringar i arbetsrätten under de senaste femton åren. Arbetstiden beräknas på årsbasis, övertidstaket går att överskrida, nattarbete medges lättare än förut och förordningar har överlag tunnats ut. Det krävs politiska beslut för att lagarna skall återställas och för att den maximalt tillåtna arbetstiden ska säkerställas. Lydia Maximus och Yves De Wasseige har lagt motioner om 35-timmars respektive 32-timmars veckoarbetstid.
Men man ska inte låta sig luras. Alla nu liggande förslag står mot arbetsgivarnas veto. Arbetsgivareföreningen gick till exempel öppet ut och kritiserade regeringen (proposition från Johan Van De Lanotte) för deras mycket beskedliga förslag om en frivillig fyradagarsvecka med motsvarande lönesänkning och att en eventuell nyanställd skulle erhålla denna lägre lön. Regeringen föreslår i själva verket inte heller en arbetstidsförkortning utan ett nytt sätt att införa ”frivilligt” deltidsarbete. Det är förslag som detta som sprider förvirring, men varför går arbetsgivarna ändå emot dem? Det finns två förklaringar:
1) De vill på alla sätt försvaga åsikten att det är möjligt att med politiska beslut åstadkomma en arbetstidsförkortning och motsvarande nyanställningar.
2) De vill inte kännas vid tanken att den enskilde ska ha rätt att arbeta mindre och ha mera fritid annat än då arbetsgivaren så önskar. Arbetsgivarna vill vara mästare över tiden, klockslagen och människornas levnad.
Gentemot detta arbetsgivarveto och regeringens tvehågsenhet måste arbetstidsförkortningens förespråkare samla sig under fyra målsättningar:
Förändringar kan endast åstadkommas genom kamp och hårda strider. Vår allmänna målsättning är därför att befrämja en bred rörelse som bärs upp av fackförbunden, folkrörelserna, de som söker organisera de utslagna och dem vars människovärde bestulits.
Olikheterna i förslagen till arbetstidsförkortning ska inte förhindra gemensamma aktioner. Tvärtom är gemensamma handlingar det bästa sättet att befordra diskussionen och enighet. Det är genom aktioner och tankearbete som de reellt politiska villkor bestäms som kan lösa den arbetslöses vardag i stället för att överlåta initiativen till experter.
Diskussionen om arbetstidsförkortningen är långtifrån färdig. Det finns trots den enighet vi skissat fortfarande tre stora problem.
Miljöpartierna Ecolo och Agalev pläderar för ett individuellt frivilligsystem. Men deras system har nackdelar:
En arbetstidsförkortning på individuell frivillig väg ställer dessutom flera andra, kinkiga frågor:
Å andra sidan är denna längtan efter ”passande arbetstider” berättigad. Det är inget som ska viftas bort. De inom vänstern som bara ser detta som ett uttryck för individualism och egoism är på villovägar. Denna längtan är naturlig och man måste när individer söker arbetstider och fritid som passar dem själva. Men friheten ska gälla alla. Med andra ord: kollektiva och individuella lösningar måste gå hand i hand. Å ena sidan måste arbetstidsförkortning vara allmän och lika för alla om den ska ha betydelse för sysselsättningen. Å andra sidan är det arbetstidsförkortningen som skapar det nya sociala styrkeförhållande som gör att just individuella lösningar blir en kollektiv rättighet utöver den allmänna arbetstidsförkortningen.
En plädering för ”rätten att själv bestämma” som inte ser skillnaden mellan den första tanken och denna andra tanke med sin kompensatoriska karaktär, kräver i realiteten mer ”frivillig” deltid, vilket ju inte var utgångskravet. Förslaget om en individuell ”tidsbank” som gäller under hela yrkeslivet och som i André Gorz anda har föreslagits av Metallavdelningen i Charleroi är ett intressant förslag. Däremot kan det inte bli tal om årsarbetstid. Arbetarna skulle alltid bli lurade i ett dylikt system eftersom arbetstiden då följer produktionstoppar och arbetsgivarnas krav på arbetstidsflexibilisering. Inget av de tills nu lagda förslagen tar detta i beaktande.
Många företag, främst små och medelstora företag, har reella ekonomiska svårigheter. En allmän arbetstidsförkortning med bibehållen lön och nyanställningar skulle betyda konkurs för flera av dem. Nyttan med sysselsättningsåtgärderna skulle således riskeras eller gå helt om intet om de tvangs till arbetstidsförkortning. Dessutom försvåras i den offentliga sektorn en arbetstidsförkortning med bibehållen lön av budgetunderskottet. Man har föreslagit ett flertal åtgärder för att komma till rätta med detta:
Det kristliga tjänstemannafacket och metallavdelningen i Liege föreslår att arbetstidförkortningen med nyanställningar och bibehållen lön ska finansieras genom att arbetsgivaravgiftens andel till socialförsäkringen minskas. Enligt metallavdelningen i Liege och André Renard-stiftelsen skall de arbetsgivare som går över till 32-timmars vecka med motsvarande nyanställningar frias från de sociala avgifter som direkt åligger företaget. Dessa utgör 7,48 procent av den totala lönesumman och motsvarar den summa som regeringen Martens-Gol snodde åt sig genom att minska socialutbetalningarna under 80-talet. Att kräva dessa pengar åter för att skapa jobb är en uppgift att befrämja. Men som vi ska visa får Liege metallavdelnings förlag rent perversa följder.
Enligt det kristliga tjänstemannafacket skulle en allmän arbetstidsförkortning finansieras med att senarelägga de sociala avgifter som arbetsgivarna betalar till hälsovården och barnbidragen. För att inte riskera den sociala välfärden föreslår de en rad skatteåtgärder i likhet med Metall i Charleroi.
I båda förslagen finns den underliggande tanken att den sociala välfärden måste finansieras på ett annat sätt än nu. Denna ”alternativa finansiering” förtjänar en djupgående diskussion, men inte här. Vi ska inskränka oss till att ställa några frågor som är viktiga för arbetstidförkortningen.
Inget av de förslag om hur en arbetstidsförkortning ska finansieras tycker vi är tillfredsställande. Men det är också just denna fråga som är svårast att klargöra. Vi ska ge vår syn på hur Gauches Unies tycker att finansiering bör ske. Men först ett klargörande av ytterligare ett problem där det tyvärr inte heller finns någon enighet.
Denna fråga är en av de väsentligaste för arbetares levnadsvillkor. I olika förslag till arbetstidsförkortning har man ställt sig positiv till en förlängd drifttid. Yves De Wasseige, André Renard-stiftelsen och metallavdelningen i Liege pläderar för utökad skiftgång men också för ökat nattarbete och arbete under lördag och helgdag. Den taktiska uträkningen är att arbetsgivarna efterfrågar 24 timmars arbete för 24 timmars produktion. Låt oss byta denna efterfrågan mot en 32-timmars arbetsvecka. Men de glömmer då att arbetsgivarna vill göra skiftgången allmän genom att avskaffa skiftersättningen. De önskar också att nattarbete ska bli ett ”normalt” arbete som ingen, inte heller kvinnor, ska kunna vägra.
Miljöpartiet Ecolo, det kristliga tjänstemannafacket och metallavdelningen i Charleroi har inte öppet tagit ställning men tycks vara mot en förlängd driftstid. Det fordras klarhet i denna fråga. Alla åsikter och ståndpunkter bör komma tydligt fram. För det är utifrån en klarhet i denna fråga som vi kan fråga vad arbetare och löntagare själva anser.
Gauches Unies är mot varje förlängning av maskiners drifttid eftersom det betyder en försämring av arbetarnas arbets- och levnadsvillkor. Det förrycker den sociala samvaron, familjelivet och möjligheterna att vara aktiv på fritiden. Belgien är i dag arbetstidsflexibilitetens paradis. Drifttiden är hos oss är den längsta i EU – 96 gångtimmar per vecka. Det är denna intensifiering som orsakar den enorma stress som sedan ska betalas av samhället. Vi ska inte gå längre i den riktningen. Vi bör i stället tvinga fram respekten för 8 timmar som maximala antalet arbetstimmar per dag liksom att kräva respekt för vilodagen.
Vi är övertygade om att folk inte vill ha en arbetstidsförkortning som innebär en allmän skiftgång. Det faller sig självt att om frågan ställs så, då kommer många människor som nu står med ryggen mot väggen att föredra en längre arbetsvecka framför en arbetstidsförkortning med arbete under veckoslut och på nätter.
Vi ställs här inför samma problem som i förslaget om en arbetstidsförkortning med löneavdrag. Arbetarna vägrar arbetstidsförkortning med löneförlust och arbetstidsflexibilitet. En arbetstidsförkortning med ökad skiftgång ställer än en gång de med arbete mot dem som saknar arbete och självfallet ställer arbetarna sig mot facket ifall det förespråkar en sådan försämring.
Det är alltså nödvändigt att arbetstidsförkortningen:
Vi föreslår att arbetstiden minskas i lag från 40 timmars arbetsvecka till 35 timmars arbetsvecka – en allmän arbetstidsförkortning i hela näringslivet som gäller både den offentliga och privata sektorn. Allt arbete utöver 35 veckotimmar blir därför övertid. Där arbetet är hårt och svårutförbart såsom i nattarbete och skiftgång och i de konkurrensskyddade och/eller reella monopolbranscherna ska den maximala arbetstiden enligt lag fastställas till 32 timmar per vecka.
Finansiering av bibehållna löner sker via en ersättningsfond, som inrättas av staten. Den ska fullt ut ersätta de merkostnader som arbetstidsförkortningen medför i den offentliga sektorn. Vidare skall fonden ersätta små- och medelstora företag, liksom de företag som är hårt konkurrensutsatta och där produktivitetsökningen är och förblir svag, till exempel insjöfart, vägtrafik och byggnadsverksamhet och där det handlar om arbetsintensiv verksamhet. För att mäta företagens kapitalintensitet ska förhållandet tillfört värde dividerat med företagets kapital användas. (TV/K). Endast företag med ett TVK som understiger 40 procent (medeltalet i Belgien) har rätt till ersättning ur fonden.
I praktiken betyder detta att storföretagen, där lönekostnaderna alltid står för en liten del av produktionskostnaderna (10–20 procent) och där alltså arbetstidsförkortningen leder till en blygsam kostnadsökning, inte får någon ersättning. Finansieringen av arbetstidsförkortningen vilar alltså på dem själva. Vidare får banker, försäkringsbolag och storvaruhus ingen ersättning från fonden eftersom deras marknad är starkt skyddad gentemot den internationella konkurrensen.
Varifrån kommer pengarna till ersättningsfonden?
Förslaget kan finansieras genom att:
Är allt detta möjligt? Utan tvivel. Vi grundar oss på professor Max Franks utredningar. Han föreslår en engångsskatt på stora förmögenheter och inrättandet av ett förmögenhetsregister.4] Detta kommer att ge staten 240 miljarder. Denna åtgärd åstadkommer ingen kapitalflykt eftersom det gångna året är utgångsåret.
Minskas den offentliga skulden med 240 miljarder betyder det 21 miljarder i minskade ränteutlägg. Vi ska visa att arbetstidsförkortningen kan betalas, Och vi kommer att se att problemen inte är av teknisk utan av politisk art
Ersättningsfonden är permanent och ska ses över om tre år. Arbetstiden måste ses över för att hålla räkning med produktivitetsökningen – de kompenserande nyanställningarna får inte ätas upp av produktivitetsökningarna. I den del av den privata sektorn som får bidrag måste facket och myndigheterna få insyn och kontroll för att:
I den offentliga sektorn måste arbetstidsförkortningen och tillsynen ske på annat sätt. I skolan genomförs arbetstidsförkortningen genom att klasserna minskas i grundskola och gymnasium och i den eftergymnasiala högre utbildningen genom att det individuella stödet ökas med en timme. Detta kan också anpassas till universiteten och de tekniska högskolorna.
Inom social- och sjukvården ska arbetstiden inte överstiga 35 timmar per vecka och 32 timmar för nattarbete.
I den privata sektorn måste det ges utrymme för arbetsmarknadens parter att komma överens om det riktiga antalet nyanställningar som arbetstidsförkortningen kräver, utifrån företagets storlek och antalet anställda. I processindustrin ska kollektivavtalen precisera hur arbetstidsförkortningen skall tillämpas. (Med till exempel femskift i stål, petrokemi, tunga kemin, fordonstillverkning, glas och nonferro.)
Deltidsarbete berörs inte av arbetstidsförkortning en men ska ha en motsvarande löneförhöjning. På detta sätt närmas de deltidsarbetande med de heltidsarbetande och de har bägge skäl att verka för en arbetstidsförkortning.
Sysselsättningen kommer att öka med 153 108 nya arbeten. Det är en mycket försiktig bedömning. Vi utgår från att inom den internationellt konkurrerande tillverkningsindustrin och inom handeln ger arbetstidsförkortningen i praktiken endast 60 procent av 100 procent teoretiskt möjliga nyanställningar. Det är av erfarenhet så. Inte ens i den offentliga sektorn räknar vi med att arbetstidsförkortningen ersätts fullt ut genom motsvarande nyanställning.
Arbetstidsförkortningens påverkan på sysselsättningen kan naturligtvis ändras kraftigt om övertiden minskas eller när oregelbundna tidsscheman dras samman till hela arbetsdagar – det vill säga när man hejdar den arbetsorganisering som försöker förlänga drifttiderna. Men detta avgörs av vilka sociala styrkeförhållanden som råder i samhället.
Vi utgår från att den genomsnittliga kostnaden för ett årsjobb är 247 000 kronor. Därmed blir bruttokostnaden enligt vårt förslag till arbetstidsförkortning totalt 37,9 miljarder kronor. Från denna summa ska frånräknas lönekostnaderna i banker, försäkringsföretag och företag inom den reella monopolsektorn, för där kommer arbetsgivarna att själva betala kostnaderna. Vi drar också ifrån en tredjedel av lönekostnaderna för övriga inom den privata sektorn. Då blir nettokostnaden per år 24 miljarder kronor. Men här bör omkring 6,2 miljarder läggas till för kostnader från sjukhusen. Detta betyder att det nuvarande sysselsättningsstödet på 16,5 miljarder kronor och de 20,6 miljarder kronor som sparas i statsskulden med en ny förmögenhetsbeskattning är tillräckligt för att fylla ersättningsfonden med de nödvändiga pengarna.
Det bör understrykas att staten får tillbaka nästan hela merutlägget på 20,6 miljarder kronor. För när 153 000 arbetslösa får arbete sparas arbetslöshetsunderstödet och i stället får staten inkomster. Enligt statistiska centralbyrån sparar staten 157 500 kronor på varje arbetslös som får arbete inom den privata sektorn. En anställning inom den offentliga sektorn sparar 66 000 kronor. Härav kan vi räkna fram att en arbetstidsförkortning enligt vårt förslag kommer att kosta mellan 19,8 och 20,6 miljarder kronor. Det är samma summa som förmögenhetsbeskattningen skulle ge. För staten är införandet av en allmän 35-timmars arbetsvecka ett nollsummespel.
Vårt förslag skiljer sig från alla andra förslag till arbetstidsförkortning. Det höjer lönesumman med totalt 37 miljarder, vilket motsvarar 5 procent av den nuvarande totala lönesumman. Återstår hur nyanställningarna och inkomstökningen i den offentliga sektorn ska fördelas mellan stat, landsting och kommun.
Hur dessa åtgärder kommer att påverka konsumtionen måste dock förtydligas. Det är så att hushållens konsumtion enligt riksbankens beräkningar har ökat från index 100 till 119 mellan 1985 och 1990. Bruttonationalprodukten har stigit från index 100 till 121 och den offentliga konsumtionen från index 100 till 105. Dessa siffror tydliggör den perversa politik som genomförs i dag och som tvingar de mindre bemedlade hushållen att snåla och spara.
Dessutom har den del i bruttonationalprodukten som uppstått mellan 1985 och 1991 och som används till kapitalbildning stigit från index 100 till 166 (bruttosiffror). Detta visar på det ökade antalet finansiella operationer.
Mellan 1991 och 1994 steg det belgiska börsnoterade aktievärdet från index 300 till 411. Det utländska aktievärdet steg från index 451 till 694. Börsvärden och kapitalbildningen växte således snabbare än bruttonationalprodukten. Denna tillväxt för finanskapitalet är tärande på den reella tillväxten.
Vårt förslag gäller också kampen mot kapitalets överackumulation. Denna överanhopning ökar de kapitalintensiva investeringarna – och bortrationaliseringarna av arbeten – liksom de spekulativa och finansiella investeringarna på så vis att det minskar den genomsnittliga nettovinsten.
En del av kapitalets vinster tas från arbetsinkomster och befolkningens konsumtion. Vårt förslag om arbetstidsförkortning bör därför följas upp med en omläggning av skattesystemet. Den ska grundas på fem punkter:
Tabellen nedan visar hur mycket den aktiva befolkningen arbetar. I den vänstra kolumnen står antalet arbetade timmar och i högerkolumnen den procentandel av befolkningen det gäller (samtliga tabeller nedan grundar sig på officiell statistik enligt Nationaal Instituut voor Statistiek).
Tabell 1. Arbetade timmar och dess andel av aktivt sysselsatta i Belgien 1993
| Antal timmar/vecka | Procent av aktivt sysselsatta |
| 1-10 | 0,9 |
| 11-20 | 8,4 |
| 21-30 | 7,1 |
| 31-32 | 1,1 |
| 33-34 | 0,2 |
| 35-36 | 4,4 |
| 37-38 | 41,0 |
| 39-40 | 17,9 |
| 40 eller mer | 10,4 |
| diverse | 8,6 |
| Totalt 100,0 |
Det totala antalet aktivt sysselsatta är i Belgien 3 745 500 personer. I summan ingår också egenföretagare. Dessa siffror motsvarar således alla som har arbete. Arbetstidsförkortningen är helt enkelt en justering för de fem sista raderna i tabell 1.
Enligt vårt förslag ska arbetstidsförkortningen för 35 timmar eller 32 timmar fördelas för arbetade timmarna per vecka enligt tabell i. Detta kommer då att ge motsvarande nyanställningar:
Tabell 2. Arbetstidsförkortning till 35-timmarsvecka och resulterande nyanställningar i Belgien 1993
| Veckotimmar | Arbetstidsförkortning | Nyanställningar | Tidigare anställda |
| 37-38 | 2 | 87 754 | 1 535 700 |
| 39-40 | 4 | 76 754 | 671 600 |
| 40– | 5 | 55 714 | 390 100 |
| 220 222 |
Siffrorna ovan ger alltså en grov bild av hur många nya jobb som kan skapas genom 35-timmarsvecka. Vi utgår från att av de aktivt sysselsatta på 3 745 500 berörs 3 168 571 eller 84,5 procent. I dessa beräkningar är inte egenföretagare medräknade. Sammantaget ger då en 35 timmars vecka 220 222 x 0,845 = 186 087 nya jobb. Det är 5,84 procents ökning av antalet anställda.
Tabell 3. Arbetstidsförkortning till 32-timmarsvecka och resulterande nyanställningar i Belgien 1993
| Vecko- timmar |
Arbetstids- förkortning |
Nyanställ- ningar |
| 33-34 | 1 | 87 |
| 35-36 | 3 | 15 281 |
| 37-38 | 5 | 239 953 |
| 39-40 | 7 | 146 912 |
| 40 och mer | 8 | 97 525 |
| 499 958 |
Sammanlagt skulle således en 32 timmars arbetsvecka ge 449 958 x 0,85 = 422 465 nya jobb. En sysselsättningsökning med 13,3 procent.
Enligt vårt förslag ska 32 timmars arbetsvecka införas i de konkurrensskyddade och faktiska monopolsektorerna, energi, vatten, utvinning och förädling av mineraler, fordonstillverkning. Den genomsnittliga sysselsättningen för dem är:
Tabell 4. Sysselsättningsgrad i företag per bransch i Belgien 1993
| Bransch | Medelantal per företag |
| energi/petroleum/vatten | 69,6 |
| mineraler/kemi | 66 |
| fordon/transportmedel | 143,3 |
Alla dessa branscher har en sysselsättningsgrad per företag som ligger högre än den genomsnittliga sysselsättningsgraden för hela tillverkningsindustrin, 17,4 anställda per företag. Arbetstidsförkortningen blir gynnsammast inom energi, mineral fordon etc. De har också de kraftigaste produktivitetsökningarna och är dessutom kapitalintensiva. Flera av företagen i dessa branscher har koordinationscentra som styrs av finansiella aktivister. Det är vanligtvis företag med ett TVK-värde som är lägre än genomsnittet och en stor del av vinsten har uppstått genom finansiella operationer. Den totala sysselsättningen i dessa branscher är:
Tabell 5. Antalet sysselsatta i vissa branscher i Belgien 1993
| Antal | Bransch sysselsatta |
| energi/petrolium/vatten | 29 300 |
| mineraler/kemi | 111 400 |
| fordon/transportmedel | 65 288 |
| 205 988 |
Anpassar vi genomsnittet 13,3 procent nya arbetstillfällen som uppstår vid en arbetstidsförkortning till 32 timmars arbetsvecka får vi 4,778 nya arbetstillfällen i dessa konkurrensskyddade och reella monopolbranscher. En arbetstidsförkortning till 35 timmars arbetsvecka berör i den offentliga sektorn sammanlagt 964 138 personer varav 347 420 finns inom skola och undervisning. Dras de ifrån återstår 616 718 personer. Anpassar vi genomsnittsprocenten 5,84 nya arbetstillfällen som uppstår vid arbetstidsförkortningen till 35 timmars arbetsvecka, får vi i den offentliga sektorn ett tillskott på 36 016 nya arbetsplatser. Dessa arbetstillfällen ska sedan fördelas mellan stat, landsting och kommun.
I skola och undervisning kommer åtgärderna vi föreslagit ovan att skapa 20 289 nya arbetstillfällen.
I de internationellt konkurrerande företagen och inom handeln arbetar enligt beräkningar 1 998 445 personer. En arbetstidsförkortning till 35 timmars ger teoretiskt, enligt samma beräkningsmetod som ovan, 106 709 nya jobb. Det är utom all tvivel så att många mindre och medelstora företag, även om de får medel ur ersättningsfonden, inte skulle kunna nyanställa. Därför höjer vi kompensationsgraden till 60 procent. Av de nyanställningar som teoretiskt är möjliga står företag som är underställda Maribelbestämmelserna (regleringar som specificerar statliga bidrag) för 55 procent. Sysselsättningsökningen blir 70 025 nya arbeten.
Tabell 6. Sysselsättningsökning vid övergång till 35-timmars arbetsvecka i Belgien 1993
| Sektorer | Nyanställning |
| monopolsektor | 26 778 |
| offentlig sektor | 36 016 |
| undervisning | 20 289 |
| industri och handel | 70 025 |
| 123 108 |
Vi utgår från att ett jobb kostar 247 000 kronor. Det betyder att en arbetstidsförkortning till 35 timmars och 32 timmars arbetsvecka totalt kommer att kosta:
Tabell 7. Kostnad för 35 och 32 timmars arbetsvecka per sektor i Belgien 1993
| Sektor | Kostnad i miljarder kronor |
| Monopolsektor | 6,6 |
| Offentlig sektor | 13,9 |
| Industri och handel | 17,3 |
Ersättningsfonden inrättas för att göra arbetstidsförkortningen i den offentliga sektorn till ett nollsummespel och för att i sektorer utan reell monopolställning, ersättning ska kunna utgå för 2/3 av kostnaden. Detta frånsett bankerna och försäkringsbolagen som tillsammans ansvarar för 180 100 arbetsplatser. Därför ska motsvarande summa dras från summan 17,3 i tabell 7.
Ersättningsfonden är permanent och dess verksamhet ska synas om tre år för att följa upp produktivitetsutvecklingen liksom arbetstidens utveckling. Fondmedlen kommer från intäkterna av den nya förmögenhetsbeskattningen och statens nuvarande sysselsättningsstöd, tillsammans 24,1 miljarder kronor. Samtidigt har de 153 108 nya jobben ökat både skatteintäkterna och socialförsäkringsavgifterna. Detta kommer att göra det möjligt för staten att minska motsvarande skattebidrag till socialförsäkringarna.
Enligt statistiska centralbyrån minskas statens utgifter med 157 500 kronor per person och år när en arbetslös anställs i den privata sektorn, i den offentliga sektorn är motsvarande utgiftsminskning 66 000 kronor per år och person.
Omläggningen ger således totalt från den privata sektorn 15,3 miljarder kronor och från den offentliga sektorn 4,5 miljarder kronor, tillsammans 19,8 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som inkomsten från förmögenhetsbeskattningen. Till detta kommer att den privata sektorn alltid har fått stöd från staten.
Under diskussionerna i Gauches Unies om detta förslag har flera viktiga frågor ställts som vi får utveckla vidare under den närmsta framtiden.
För det första, vi lever i en världsekonomi. Kan Belgien ensamt genomföra en allmän arbetstidsförkortning? Är det inte nödvändigt med åtminstone ett samordnat europeisk beslut? Svar: Frågan tar i sak upp problemet med företagens konkurrenskraft. För de mindre och medelstora företagen är problemet löst i och med ersättningen ur fonden. För de internationellt konkurrerande företagen och de reella monopolföretagen är arbetstidsförkortningens påverkan på kostnaderna ytterst blygsam eftersom lönekostnaden endast utgör en bråkdel av företagens produktionskostnader. Yves De Wasseige skriver i sin motion om 32 timmars arbetsvecka att kostnadsdifferensen mellan de företag som förkortar arbetstiden och konkurrenterna som inte gör det motsvarar skillnaden i valutornas växlingskurs, skatter, sociallagstiftning, flexibilitet och så vidare. Ett litet land som Belgien kan lugnt införa en allmän arbetstidsförkortning med bibehållna löner utan att dras in i någon ekonomisk katastrof. I stället skulle åtgärden komma hela Europa till godo i och med att den gav en kraftig impuls till att ta kamp mot arbetslösheten.
För det andra, spelar man inte de stora kapitalägarnas spel om man använder intäkterna från förmögenhetsbeskattningen – 240 miljarder – till att betala av den offentliga skulden? Svar: Den offentliga sektorns skuldebrev ägs inte av allmänheten utan ligger till största delen i händerna på ”institutionella placerare”, det vill säga de banker som skummar sparpengarna. Betalar man av en del av skulden till dem så är de inte nöjda. Tvärtom: de är inte intresserade av amorteringar utan av att skuldränta betalas. Vårt förslag minskar deras möjlighet att så panik bland småspararna. Naturligtvis finns det alltid radikalare åtgärder att föreslå. Men vårt förslag utgår ifrån både det rådande sociala och politiska styrkeförhållandet, och det ger alla politiskt ansvariga som kallar sig vänster en möjlighet till att ta initiativ.
För det tredje är det okej med ”experternas” alla förslag, men vad ska vi göra på arbetsplatserna? Fackligt aktiva har satts åt av regeringens åtstramningsplan och riksavtalet. De förbjuder varje strid för en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och kompenserande nyanställningar. Svar: Vi är mycket försynta, vi har inga färdiga svar på dessa problem och vi kommer inte att ha några i framtiden heller. Det är styrkeförhållandena och inte allehanda expertplaner som avgör den sociala striden. I arbetslivet är det arbetarnas beslut som gäller och hur de och de arbetslösa ställer sig till liberalismen.
Men det går inte någon kinesisk mur mellan striden i verkligheten och de politiska förslagen. Den sociala historien visar talrika exempel på hur striden utvecklats tack vare det politiska arbete som ett fåtal utfört och som på förhand formulerat valmöjligheter, krav, förslag etc. Det är i denna anda som Gauches Unies tar upp arbetstidsförkortningen.
Vårt förslag syftar till att ändra styrkeförhållandena i samhället till arbetarnas och folkrörelsernas fördel. Arbetarrörelsen fick på sin tid under 1800-talet börja när utsugningen var intensiv, då arbetare i stora massor samlades i stora företag där arbetsgivaren också var fabrikschefen. I dag står vi inför en annan verklighet och en annan arbetarklass och vi har en arbetarrörelse som delvis har upplösts. Till en del beror detta på den juridiska företagsuppdelningen, att näringslivet består av flera fysiskt sett mindre och medelstora företag, att företagen splittrats upp på mindre enheter, att det existerar ett otydligt förhållande mellan arbetarna och de egentliga företagsledarna, att det skett en proletarisering av nya befolkningsskikt som ännu inte är medvetna om sin sociala ställning som löntagare.
Ska arbetarrörelsen och dagens sociala rörelser sammanföras gäller det att upptäcka de element som finns och som strömmar genom hela detta sociala fält. Samhälleliga krav kommer upp till ytan när de talar för de breda lagrens önskningar. Det är mot rädslan att förlora sitt arbete eller frustrationen över att inte finna något, som arbetstidsförkortningen erbjuder en lösning och samtidigt ger en kollektiv målsättning som sträcker sig längre än de egentliga industriarbetarnas krav. Den förenar alla i kampen för en social effektivitet mot den bedrägliga pläderingen att förenas runt konkurrensen på lönernas bekostnad.
Genom att utarbeta ett alternativ som socialt och skattemässigt kan vinna en bred anslutning hos befolkningen visar vi på att det kan finnas andra lösningar än de som nu råder och förespråkas av arbetsgivarna. Förslaget till arbetstidsförkortning syftar till att bryta mot de rådande uppfattningarna, och visa att den väg som arbetsgivarna anvisar inte är den enda. På så viskan detta förslag även bidra till nutidens folkrörelser.
Översättning från nederländskan Per-Erik Wentus
[1] Översättningen är gjord från De arbeidsuur verminderen? Gauches Unies heropent het debat. Gent: Gent van Onderuit, 1995. (Nothänvisningarna är översättarens)
Gauches Unies (Den Förenade Vänstern) som skrivit inlägget bildades som ett enhetsprojekt bland fackligt aktiva inom metall i början på 90-talet på exempelvis bilfabriken Volkswagen Bryssel-Vorst, motorfabriken Caterpillar och stålverken Cockerill-Sambre i Liège och Charleroi med flera. Initativtagare var Socialistische Arbeiderspartij/Parti Ouvrière Socialiste (SAP/POS), senare anslöt sig också det belgiska kommunistpartiet (KPB/PCB). Bland dem som stödjer projektet finns bland andra rörelsen ”Avec vous” som har som målsättning att förbättra invandrarnas sociala rättigheter (den 27/3 1994 samlade de i en demonstration 200 000 personer) och solidaritetsrörelsen med tredje världen med ett visst inflytande i Belgien. Huvuddelen av Gauches Unies finns i södra Belgien och i Bryssel. I det senaste riksdagsvalet 1994 erhöll man närmare fyra procent, vilket var för litet för att få något mandat. Offentliga talesmän är bland andra Claude Walraef, ordförande i FGTB-Metalls studieutskott, Lise Thiry, en av Belgiens främsta aidsexperter och tidigare riksdagsledamot för socialdemokraterna och Pierre Galand generalsekreterare för Oxfam/Belgien. Se Alain Tondeur i intervjun ”Re-inventing socialism” i International Viewpoint, issue 256, May 1994. (Paris).
[2] Den belgiska fackföreningsrörelsen är splittrad i tre landsorganisationer: en socialdemokratisk, en katolsk och en liten liberal. För en översiktlig syn på fackens struktur se till exempel Martin Hutsebaut De vakbeweging in Belgié Brussel: Europees vakbondsinstituut, 1987. Eller Guy Spitaels Le mouvement syndi-cal en Belgique. Bruxelles: Université libre de Bruxelles, 1974. Se även Wolfgang Lecher (red) Trade Unions in the European Union. A Handbook. London: Lawrence & Wishart 1994, som behandlar fackföreningsrörelsen i de tolv ursprungliga EU-länderna. Arbetarrörelsen finns skildrad i Jean Neuvilles, Marcel Liebmans & Jean-Luc Degées flerbandsverk Historie du mouvement ouvrièr en Belgique Vol 1-11. Bruxelles: Vie ouvrière, 1976/90. För den katolska arbetarrörelsen, som är den enda i Europa med massanslutning, se Patrik Pasture Kerk, politiek en sociale actie. De unieke positie van de christelijke arbeidersbeweging in Belgié 1944-73. Leuven: Garant, 1991. Den som vill orientera sig i partiväsendet kan läsa Kris Deschouwer Organiseren of bewegen. De evolutie van de Belgische partijstructuren sinds 1960. Brussel: Vubpress, 1995.
[3] Hur det belgiska socialförsäkringssystemet är uppbyggt se Guy Vanthemsche De beginjaren van de sociale zekerheid in Belgié 1944-1963. Brussel: Vubress, 1995 eller i fransk översättning La sécurité social. Les origines du systéme beige. Bruxelles: De Boeck-Université, 1994.
[4] Se Max Frank ”Dette Publique, Plan Global et empôt exceptionnel sur le patrimaine” i: Courrier hebdomadaire du CRISP no. 1490 (1995) (Bruxelles).