Ur Fjärde Internationalen 3/1996

Jaques Bournay

Tredje världens skuld i dag

Är det vettigt att slåss för att avskaffa tredje världens skulder? Naturligvis inte, säger de stora massmedianätverken samstämmigt. För det första finns det inget skuldproblem längre: beviset är att vi aldrig talar om det längre. För övrigt finns inte tredje världen längre: sedan Berlinmurens (det vill säga den andra världens) fall marscherar en återförenad mänsklighet mot en värld som strålar av fred och välstånd. Argumenten är så uppenbart falska i den värld vi lever i att vi skulle kunna skratta åt dem — om inte fyra miljarder människors liv stod på spel.

”Skuldproblemet” i Mexiko toppade plötsligt västvärldens massmedia sommaren 198z samtidigt med den mexikanska bankkrisen. Men dess rötter gick mycket djupare. Utan att gå tillbaka till kolonialtiden måste vi komma ihåg att skuldproblemet endast är en del av den allmänna kapitalistiska ekonomiska kris som började i slutet av 1960-talet. Det allt trögare kapitalistiska produktionssättet i västvärlden efter andra världskriget och framför allt en allmänt minskad produktivitet ledde till minskade produktiva investeringar. Stora kapitalmängder sökte sig då ut på finansmarknaden.

Dessutom drog de oljeproducerande länderna (främst länderna kring Persiska viken) fördel av att de dominerande kapitalistiska länderna försvagades (och av USA-imperialismens nederlag i Vietnam) genom att trefaldiga priset på olja, vilket också trefaldigade inkomsterna. Men de varken kunde eller ville investera dessa miljarder ”oljedollar” på hemmamarknaden — de hamnade också på den internationella finansmarknaden. Västvärldens bankmän började placera enorma summor, ”rundgången” tog form av lån från tredje världen: särskilt till latinamerikanska och asiatiska länder med lovande utvecklingsprojekt, men även till andra länder i tredje världen. Allt utspelade sig inom ramen för ett totalt okontrollerat budgivningskrig: alltfler stora internationella banker men också små institutioner (till exempel många av USA:s sparbanker) lånade ut till tredje världen. Mer än 500 banker har gett krediter till Mexiko och mer än 800 till Brasilien. (Brasilien har i sin tur lånat pengar till Polen.)

De ekonomiska undersökningar, som i teorin borde ha genomförts innan lånen beviljades, gjordes aldrig. I stället mutades tredje världens ledare så att de skulle gå med på att skuldsätta sig. Susan George har givit flera exempel på dessa tvivelaktiga metoder, vittnesmål hämtade från bankmän som ”ångrat sig” och en tidigare mexikansk finansminister.

Skuldsättningen exploderade och ökade med omkring 20 procent per år från 1976 till 1981. Skulderna återbetalades genom räntor och amorteringar: räntebetalningarna växte snabbare eftersom räntan ofta var rörlig och inte bunden och steg i takt med världsinflationen. (Bankerna hade inte funnit det nödvändigt att förklara denna lilla detalj för sina klienter.) Lån som tagits 1976 till 6,1 procents ränta betalades tillbaka med 16,7 procents ränta 1981, enligt London Interbank Offered Rate (Libor, den internationella räntereferensen). Ändå kan vi inte låta bli att konstatera att i dag när Libor är mycket låg, faller låneräntorna för tredje världen mycket långsammare.

I augusti 1982 stod Mexiko plötsligt inför en hotande konkurs. Världens hela finanssystem var hotat. Alla de stora bankerna, västvärldens regeringar och deras internationella institutioner (IVF, Bank of International Settlements, BIS, etc) insåg detta omedelbart och agerade mycket snabbt — på två veckor hade de funnit tillräckligt med kapital för att förhindra ett allmänt sammanbrott. (För övrigt stod de privata bankerna endast för 60 procent de nödvändiga krediterna, trots att de var ansvariga för 80 procent av lånen.) Alla insåg problemets allvar. Först nu upprättades ett världsomspännande statistiskt system för skuldmätning, särskilt genom BIS för lån med korta löptider.

Massmedia upptäckte ”skuldkrisen” utan att säga någonting om bankernas del i den. Bankerna insåg verkligen situationens allvar: krediterna till den Tredje Världen stoppades nästan omedelbart.

Tredje världens borgarklass, särskilt i Latinamerika, i inledde när situationen förvärrades en betydande kapitalflykt till bankerna i väst och skatteparadisen. Kapitalflykten är definitionsmässig omöjlig att mäta direkt, men den har uppskattats till 25 miljarder USD per år under 1980-talet, vilket motsvarar hälften av dessa länders skuldökning under samma period.

För bankerna blev det fortsatt goda affärer. Merparten av de utlånade pengarna betalades omedelbart tillbaka i svindlarhärvor, samtidigt som låntagarna fortsatte att betala räntor på just dessa lån, som senare till och med ”officiellt” var återbetalade!

I oktober 1985 föreslog USA:s finansminister James Baker en ”plan” för femton av de tyngst skuldsatta länderna (Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Elfenbenskusten, Mexiko, Marocko, Nigeria, Peru, Filippinerna, Uruguay, Venezuela och Jugoslavien), som stod för mer än hälften av den totala skuldbördan. Planen gick ut på att åter försöka skapa tillväxt — och betalningsförmåga — i dessa skuldsatta länder genom att bibehålla ett inflöde av kapital utifrån, huvudsakligen från privata banker, på minst 10 miljarder USD årligen.

I verkligheten följde bankerna inte ”råden”. Tvärtom fortsatte de — liksom de internationella institutitionerna — att hålla hårt i krediterna. Flera andra länder (till exempel Brasilien) tvingades att en efter en ensidigt ställa in betalningarna.

Olika försök gjordes att minska skulden. Skulden kunde bytas ut mot eget kapital/värdepapper [debt-forequity swaps], vilket innebär att kreditgivarna drar fördel av värdeminskningen på andrahandsmarknaden för obligationer för att kunna köpa upp skuldländernas vinstrika företag till låga priser, i vissa fall efter privatiseringar. Så skedde i Chile och några andra länder, men ledde då endast till att den totala skulden minskade med 5 procent trots att skuldens marknadsvärde minskat i värde med mer än 5o procent.

Mexiko fick 1987 förslag om att skulden skulle bytas ut mot obligationer [debt-for-bonds swap]: bankerna skulle handla med krediter till en ränta som delvis bestämdes av tillståndet på andrahandsmarknaden för mexikanska statsobligationer; återinlösningen garanterades av det mexikanska finansdepartementets köp av amerikanska statsobligationer. Syftet var att få in jo miljarder USD, men man nådde bara 3,7 miljarder USD, eftersom bankerna bara ville gå med på en 3o-procentig avskrivning av sina krediter. Dessutom var bankerna kritiska till det faktum att det bara var obligationerna som löstes in, och inte räntebetalningarna.

Det gjordes också försök att tillfälligt reducera skuldbördan genom omförhandlingar, vilket innebar att delar av amorteringarna och/eller räntebetalningarna sköts på framtiden. Många länder skrev under sådana avtal, oftast i samband med förhandlingar med IVF där regeringarna uppmanades att lägga fram ett ”strukturanpassningsprogram”för att få ekonomierna sunda. Dessa ”villkorliga” avtal visade IVF:s nya roll av övermakt: ingen bank eller land kan skriva under ett avtal utan att först ha nått en överenskommelse med IVF. När ett sådant avtal undertecknades i Venezuela 1989 ledde det till upplopp där tusentals människor dog.

Men de mycket tillfälliga lösningarna motsvarade inte det globala problemets allvar. Det visade sig mycket tydligt i maj 1987 när Citicorp, Nordamerikas största bank, beslöt sig för att avskriva omkring tre miljarder USD i lån till tredje världen. Andra större banker, vars vinster var tillräckligt stora för att bära sådana förluster, följde genast efter.

Detta fick alla de stora kreditgivande länderna, särskilt USA, Japan och Storbritannien, att lätta reglerna för beskattning av banker och göra förlusterna avdragsgilla. Uppskattningsvis faller mer än 3o procent av lånen till tredje världen under denna kategori.

Frågan om (åtminstone en delvis) avskrivning av skulden restes — till och med av bankmännen själva! Ändå fortsatte de kreditgivande ländernas regeringar och internationella organisationer att ställa två villkor:

* det finns ingen global, automatisk lösning — varje land behandlas för sig för att sätta press på regeringarna i tredje världen;

* ingen brytning med den privata banksektorn till förmån för den nationella offentliga sektorn eller internationella organisationer, vilket är helt i enlighet med god, fri marknadsortodoxi.

Tabell 1. Total skuld i slutet av 1993 (miljarder USD)

Regioner  Långsiktiga   Kortsiktiga   Totalt 
Offentlig Privat
Östeuropa/Sovjet 57 93 44 194
Östeuropa 51 33 31 115
Sovjet 6 60 13 79
Nordafrika/Mellanöstern    97 121 101 319
Gulfstaterna 9 25 52 86
Övriga 88 96 49 233
Svarta Afrika 98 45 32 175
Sydafrika 1 7 7 15
söder om Sahara 97 38 25 160
Latinamerika/Karibien 143 216 132 491
Asien/Oceanien 231 222 151 604
Kina 32 41 16 89
Indien 50 22 8 80
Fyra ”små drakar” 11 45 57 113
Övriga 138 114 70 322
Totalt 626 697 460  1 783 

Men skulden kan inte behandlas som ett enkelt finansiellt eller ekonomiskt problem, det har blivit direkt politiskt. Det faktum att James Baker övergick från att vara USA:s finansminister till att bli utrikesminister visar en del av symboliken i detta. Under de sju rikaste ländernas toppmöte i Toronto i slutet av 1988 antogs en plan för att lätta skuldbördan som omfattade omkring en tredjedel av de fattigaste ländernas statsskuld. Det följdes senare, i Trinidad, med avskrivning av ytterligare en tredjedel.

Ytterligare ett steg togs i mars 1989 när USA:s nye finansminister Nicholas Brady officiellt gick med på att häva det andra villkoret, vilket innebar att internationella finansinstitutioner kunde hjälpa de privata bankerna. De vill privatisera vinsterna, men göra förlusterna till samhällets!

”Bradyplanen” uppmanade bankmännen: avskriv 3o procent av skulden så kommer de internationella institutionerna att garantera resten. Planen sattes första gången i verket genom ett avtal om Mexikos skuld 4 februari 1990; Mexikos årsbetalning reducerades omedelbart med omkring två miljarder USD, och merparten av återbetalningen uppsköts till efter år 2000. Liknande förhandlingar fördes med andra ”medelinkomstländer”, men alltid genom att behandla varje fall för sig.

Tabell 2. Skuldavbetalningar 1993 (miljarder USD)

Regioner   Amorteringar    Räntor    Totalt
* **
Östeuropa/Sovjet 12 4 1
Östeuropa 7 2 1 17
Sovjet 5 2 0 7
Nordafrika/Mellanöstern   20 9 3 32
Gulfstaterna 3 1 1 5
Övriga 17 8 2 27
Svarta Afrika 6 5 0 11
Sydafrika 2 1 0 3
söder om Sahara 4 4 0 8
Latinamerika/Karibien 32 22 4 61
Asien/Oceanien 34 17 5 56
Kina 5 3 0 8
Indien 4 3 0 7
Fyra ”små drakar” 8 3 2 13
Övriga 17 8 3 28
Totalt 107 57 13  177

* = räntor på långa lån ** = räntor på korta lån

Lägg också märke till att när bankerna gick med på att ”avskriva” en tredjedel av fordringarna utnyttjade de möjligheterna till skattelättnader. Bankerna gjorde därför inga verkliga förluster. I stället betalades i realiteten deras ”uppoffringar” indirekt av kreditländernas skattebetalare.

Denna korta historia slutar för tillfället där den började: i Mexiko. I december 1994 kollapsade plötsligt, den mexikanska peson, just som alla ”experter” omnämnde denna ”framväxande marknad” som ett exempel på framgångarna för IVF:s och Världsbankens nyliberala politik. Vi kommer tillbaka till detta senare, eftersom det inte endast är frågan om den mexikanska skulden som ställs här. I dag ställs vartenda land inför den anarki som det internationella kapitalets obegränsade rörelsefrihet leder till.

Om vi bara ser på skuldbördan, kan vi säga att bankmännen sedan 1982 har gjort ett utomordentligt arbete att få en explosiv situation — även om de själva skapat den — under kontroll. Ur deras ståndpunkt kan man till och med säga att det inte finns något skuldproblem. Tyvärr kan de skuldsatta inte säga samma sak.

Tabell 3. Den totala bruttoskuldens utveckling (miljarder USD)

Regioner   1970   1980   1982   1983   1984   1985   1986   1987   1988   1989   1990   1991   1992   1993
Östeuropa/Sovjet 5 64 110 110 103 130 145 16 161 173 171 179 183 194
Östeuropa     75 84 78 97 106 122 117 119 108 111 109 115
Sovjet 35 26 25 33 39 42 44 54 63 68 74 79
Nordafrika/Mellanöstern    6 130 180 1891 195 222 242 275 280 292 304 304 308 319
Gulfstaterna 50 53 51 55 59 65 67 74 78 76 84 86
Övriga 130 136 144 167 183 210 213 218 226 228 224 233
Svarta Afrika 10 86 99 111 107 122 141 169 166 176 18 19 175 175
Sydafrika ; 21 23 23 22 21 22 20 19 19 17 16 15
söder om Sahara 78 88 84 100 120 147 146 157 170 174 159 160
Latinamerika/Karibien 38 261 361 386 390 413 440 471 460 451 443 445 473 491
Asien/Oceanien 23 164 228 262 264 304 332 385 393 395 447 496 552 604
Kina 9 10 13 21 27 36 46 45 56 65 74 89
Indien 29 34 36 40 46 55 59 61 66 70 81 80
Fyra drakar 59 69 69 78 83 85 79 77 82 93 98 113
Övriga 131 150 146 165 177 209 209 212 243 268 299 322
Totalt 82 705 1977 1058 1059 1190 1301 1464 1459 1486 1554 1615 1691 1783

För de skuldsatta länderna, med undantag för några asiatiska länder, är situationen katastrofal. Trots sina enorma nya skulder hade de ingen verklig ekonomisk utveckling under 1980-talet. Tvärtom föll den genomsnittliga årliga tillväxten från 6 procent 1970 till 3 procent 1980, medan den endast föll från 3,5 procent till 1,5 procent i OECD-länderna. Tredje världens sammanbrott syns ändå tydligare om vi ser på tillväxten per capita: knappt i procent under 1980-talet jämfört med 3,5 procent tidigare. Ojämlikheten mellan länderna har ökat: förmögenhetsfördelningen i världen i sin helhet var mer ojämlik 1989 än 1970. Den fattigaste halvan av mänskligheten delar nu på knappt 5 procent av världens resurser, medan den rikaste tiondelen kontrollerar 60 procent.

En uppdelning i regioner visar att Latinamerika har stagnerat, medan det svarta Afrika blivit ruinerat. Vi måste förstå att den årliga genomsnittliga minskningen på 10 procent av inkomsten per capita i det svarta

Afrika innebär att inkomsten per capita minskat med en fjärdedel under de senaste 20 åren — dessutom minskade investeringarna, det vill säga de framtida medlen, ännu mer.

Vi bevittnar en marginalisering av de fattigaste länderna (det svarta Afrika, södra Asien). De existerar knappast längre för världskapitalismen. Massmedia upptäcker deras existens först när det inträffar katastrofer: översvämningar i Bangladesh, kolera i Peru och (snarare mer försiktigt) under svältkatastrofer (trots att svälten svarar för fler döda i Afrika än under hela Gulfkriget.) Katastrofer ger tillfällen till humanitära kampanjer i Hollywood-stil, fullt jämförbara med ”välgörenheten” hos 1800-talets borgarklass.

I dag blockerar skuldbördan varje möjlighet till utveckling i många av tredje världens länder. Men det som måste ifrågasättas än mer än själva skuldsättningsprincipen, är de förhållanden under vilka skuldbördan har uppstått och hur den använts. I utvecklade ekonomier är ju företag, individer och regeringar ofta skuldsatta, och de lånar ofta mer bara för att kunna betala tillbaka gamla skulder. Vi får inte glömma att USA har världens största inhemska och utländska skuld. Inte heller tvekar USA eller Tyskland (efter återföreningen) att höja räntan för att locka till sig kapital, och på så vis bidra till att öka tredje världens skuldbörda ytterligare.

Tabell 4. Brutto- och nettoskuld i slutet av 1993 (miljarder USD)

Regioner
Östeuropa/Sovjet     194       39     155
Östeuropa 115 23 92
Sovjet 79 16 63
Nordafrika/Mellanöstern    319  233 86
Gulfstaterna 86 143 -57
Övriga 233 90 143
Svarta Afrika 175 40 135
Sydafrika 15 4 11
...söder om Sahara 160 36 124
Latinamerika/Karibien 491 253 238
Asien/Oceanien 604 245 359
Kina 89 50 39
Indien 80 8 72
Fyra ”små drakar” 113 97 16
Övriga 322 90 232
Totalt  1783  810  913

Uppgifterna om insättningar i västvärldens banker kommer från BIS kvartalsstatistik. I tabell 4 ovan visar totala insättningarna/inlånade medel [deposits] inom bank- och [non-banking]-sektorn i alla länder utom ”offshore”-banker (skatteparadis som Bahamas, Caymanöarna eller Hongkong) för vilka bara tillgodohavanden i banksektorn är medräknade.

Så varför fungerar det inte i tredje världen så som vi fick lära oss på de ekonomiska universitetskurserna? Varför får de inte den effektiva ekonomiska dynamiska cirkeln att fungera: lån, investeringar, produktion, export, återbetalningar av skulder, nya skulder, nya investeringar etc? Det finns två huvudorsaker:

* för det första används krediterna felaktigt;

* för det andra den nyliberala skuldhantering som IVF framtvingat.

Misshushållningen med krediterna har ofta skarpt kritiserats. Det finns flera olika synpunker på detta. Kapitalflykten är, utan tvivel, den mest skandalösa delen, eftersom de västerländska bankerna och de korrupta lokala regeringarna varit medbrottslingar och folket drabbats. Alla vet att de flesta av tredje världens smådiktatorer har placerat rikedomar i schweiziska banker och i de många skatteparadisen, men detta har skett helt legalt. Den filippinska befolkningen förlorade rättegången mot Imelda Marcos; hon behåller exklusivt den döde diktatorns ”personliga” förmögenhet — vilken motsvarar halva den filippinska skulden!

Men om vi tittar på de betydande beloppen i bankernas saldon över ”privata” insättningar från tredje världens länder, kan vi se att det inte endast är makthavarna som skickar kapital utomlands. En studie av JP Morgan från 1986 som specialiserar sig på tredje världen, uppskattar att kapitalflykten från de 18 mest skuldtyngda länderna mellan 1976 och 1985 svarade för nästan hälften av ökningen av skulden under samma år (198 miljarder USD av totalt 451 miljarder USD).

Militärutgifter är ett annat dåligt sätt att använda lånat kapital på. Även om det inte är möjligt att klart separera militära utgifter från andra sätt att använda det lånade kapitalet på, svarar det troligen för mer än 20 procent av de totala krediterna. Tredje världens arméer är inte underutvecklade: de är ofta modernt rustade, särskilt för huvuduppgiften att bevara den ”inre säkerheten”, det vill säga repression. Förvisso ligger inte hela skulden på tredje världens köpare. Vapenhandlarna där konkurrerar våldsamt på en marknad, som trots det kalla krigets slut inte verkar ha försvunnit.

Några härskare med storhetsvansinne vars prestigeprojekt (presidentpalats, motorvägar, katedraler, moskéer) tar i anspråk en stor, fast okänd, del av resurserna. Precis som med militärutgifterna hamnar denna typ av slöseri omedelbart i de långivande ländernas banker.

Av det kapital som faktiskt används för produktiva investeringar, visar sig alltför många projekt vara dåligt anpassade eller till och med irrelevanta för landets behov, tekniska och mänskliga nivå, och beroende av komplicerad, dyr teknik som lämnar landet i ett totalt beroende. Ofta lånar multinationella banker ut till multinationella företag från samma land; ibland är de dotterbolag inom samma företagsimperium. De projekt som västvärlden sätter igång i tredje världen förstör ofta miljön:

* den kemiska industrin (kom ihåg Bhopalkatastrofen i Indien);

* dumpning av giftigt industriavfall (Världsbankens ”expert” Lawrence Summers, ekonomisk rådgivare till president Clinton, förklarade cyniskt att rädda miljön — det var en lyx för de rika länderna);

* massiv skogsavverkning;

* dammar i klass med faraonernas etc.

När de ställs inför jätteprojektens förödelse lanserar många religiösa och humanitära gräsrotsorganisationer (Non governmental organizations) mindre, men hållbara utvecklingsprojekt. Men detta räcker tyvärr inte för att vända den dominerande trenden mot underutveckling.

Den värsta katastrof som har drabbat tredje världen är otvivelaktigt IVF och dess ”strukturanpassningspolitik”. Genom predikandet av en orubblig, obrytbar nyliberalism reduceras ständigt den ekonomiska politiken till en fråga om en kortsiktig balansräkning. Deras enkla kur är välkänd:

* för att betala sina skulder måste länder exportera;

* för att exportera måste de devalvera sin valuta och investera;

* för att investera måste de skära ner på konsumtion och offentliga utgifter, särskilt subventioner på basvaror på konsumtionssidan och sociala utgifter på utbildning och sjukvård.

Det finns åtminstone två motsägelser i denna ”teori”:

* för de flesta länder i tredje världen innebär investeringar import av kapitalvaror som de själva inte producerar. Detta reducerar avsevärt de egna exportvins-tema.

* om varje land samtidigt uppmanas att öka sin export i tider av svag ekonomisk tillväxt i världen, leder det till ökad konkurrens och i sista hand sänkta priser som motverkar varje exportökning.

Elfenbenskusten, en lydig IVF-elev, har blivit ett typiskt offer för denna process. 1989 uppgick dess BNP till 9 miljarder USD; utlandskullen var 14 miljarder USD; varje år betalades 2,5 miljarder USD tillbaka, medan exporten endast var 3 miljarder USD.

Exportpriset på kakao (som svarar för hälften av landets export) motsvarade 5o (1985 års pris var 100), och kaffepriset (en fjärdedel av exporten) var 37. Trots alla goda intentioner gentemot sina västliga mecenater, var president Houphouët-Boigny tvungen att skjuta upp betalningarna. Det botemedel som IVF följaktligen föreslog ledde till våldsamma demonstrationer.

Samma år och av liknande skäl dog mer än 600 människor i protestdemonstrationer i Venezuela. IVF:s ledning och Venezuelas president Perez (sedan dess fängslad för korruption) svarade med att köpa en helsidesannons i den franska tidningen Le Monde för att gråta krokodiltårar över de olyckliga offer som inte lyckats förstå det nödvändiga i att ”anpassa sig”.

De sociala konsekvenserna av IVF:s politik har beskrivits många gånger. Under en konferens i mars 1990 i Thailand om utbildningssystem anordnad av Unesco, Unicef och Världsbanken, fick vi exempelvis lära oss att fler än so länder var tvungna att göra stora nedskärningar i sina utbildningsbudgetar under 1980-talet, och att antalet analfabeter i världen hade börjat öka generellt igen efter att länge ha minskat. Konferensen antog ett mycket bra uttalande om utbildning, ”den första förutsättningen för mänsklig och ekonomisk utveckling”. Men inga konkreta beslut togs.

Tabell 5. Realproduktion per capita (långsiktig tillväxt i procent)

Regioner  1951-61   1961-71  1971-81  1981-91 
Utvecklade länder 2,9 4,1 2,2 2,4
Nordamerika 0,7 2,8 1,7 1,8
Västeuropa 4,1 3,8 2,2 2,3
Japan & övriga 6,1 8.1 2,9 3.5
Tredje världen (exkl Östeuropa)   3,0 4,2 2,5 1,1
Nordafrika/Mellanöstern 3,7 6,4 1,1 -2,4
Gulfstaterna 4,0 7,0 -0,2 -4,5
Övriga 2,9 4,8 3,3 0,5
Svarta Afrika (ingen statistik tillgänglig)
Sydafrika (ingen statistik tillgänglig)
...söder om Sahara 1,4 1,8 -0,7 -0,94
Latinamerika/Karibien 2,4 2,7 2,8 -0,5
Asien/Oceanien 2,3 3.0 3,7 4,9
Kina 2,0 4,2 3,1 7,0
Indien 2,1 1,5 1,4 3,5
Fyra ”små drakar” 4,2 6,4 6,9 7,5
Övriga 1,6 1,8 3,5 2,3

Efter att under många år ha ignorerat sina kritiker fann sig IVF tvunget att komma med ett svar. Först ville de göra gällande att utan en ”anpassning” skulle situationen i tredje världen ha varit än värre – ett påstående som inte övertygade någon. Sedan lade de till ett extra avsnitt om ”minimal socialt skyddsnät” i alla anpassningsplaner. Slutligen, efter att ha förstått vad som stod på spel, tillät de under den sista förhandlingsrundan den egyptiska regeringen att behålla de flesta av sina subventioner på baslivsmedel.

De senaste uppgifterna om skuldbördan är från 1993. Om vi räknar in länderna i det tidigare östblocket uppgick totalsumman mot slutet av 1993 till 1 783 miljarder USD. De årliga avbetalningarna var 177 miljarder USD: 107 miljarder i amorteringar och 7o miljarder i ränta.

Totalsumman var praktiskt taget oförändrad mellan 1987 och 199o, men sedan 1991 har den ökat igen.

Tabell 6. Lite statistik (1992)

Skuldstatitistiken räknas vanligen i US-dollar, men stora förändringar i växelkurserna på senare tid har haft stora följdverkningar som gör det svårt att tolka den statistiska utvecklingen. Ett afrikanskt lands skuld på 100 Franc till Frankrike är värd 200 USD när växelkursen är 5 F på 1 USD, men bara 100 USD när kursen är 10 F på 1 USD. Samma gäller förändringar i den officiella rubelkursen. På grund av detta är det svårt att jämföra hur skulden utvecklats från ett år till ett annat. Den mest relevanta uppgiften, nettoresursflödet, borde räknas ut oberoende av växelkursens förändringar. Detta nettoflöde, minus de totala räntebetalningarna, utgör nettoöverföringarna till gäldenärsländerna. Men som jag tidigare påvisat var denna siffra negativ under perioden 1984-91 för hela tredje världen, och är fortfarande negativ för Afrika söder om Sahara och Latinamerika. Dessa problem kan man till viss del komma förbi genom att jämföra vissa jämförelsetal (se tabell 6 nedan). Framför allt ”skuld/BNP” och ”räntebetalningar/export” visar hur stor skulden är i förhållande till bruttonationalprodukten respektive hur stor del av exportinkomsterna (i hårdvaluta) som går till räntebetalningar.

Regioner     Befolkning
(miljoner)
  Skuld per capita
(USD)
BNP
(miljarder USD)
Skuld/BNP
(procent)
Export miljarder
(USD)
Skuldräntor/export
(%)
Östeuropa/Sovjet    397 461 780 23 140 9
Östeuropa 122 893 230 47 90 9
Sovjet 275 269 550 14 50 10
Nordafrika/Mellanöstern    332 928 760 41 235 14
Gulfstaterna 106 792 393 21 130 4
Övriga 226 991 367 61 195 27
Svarta Afrika 549 319 378 46 81 16
Sydafrika 39 410 99 16 29 10
...söder om Sahara    510 312 279 57 52 19
Latinamerika/Karibien 460 1 028 1 190 40 183 33
Asien/Oceanien 2 913 188 1 726 32 595 9
Kina 1 179 63 433 17 100 8
Indien 897 90 238 34 24 25
Fyra ”drakar” 74 1 324 571 17 299 16
Övriga 781 383 484 62 172 16
Totalt 4 669 362 4 834 35 1 234 14

Det är i huvudsak kortfristiga krediter som har ökat och det finns två skäl till detta:

* Å ena sidan genomgår vissa asiatiska länder, främst Kina, en exceptionellt snabb utveckling och den dynamiska utvecklingen av exporten leder till att de får allt fler kommersiella krediter.

* Å andra sidan, när länder inte lyckas betala amorteringar eller skuldräntor bokförs det som en ökning av de kortfristiga krediterna till dessa länder.

Bortsett från denna nya störtflod av kortfristiga krediter har skuldbördan stabiliserats och i viss mening har den även blivit självförsörjande. Om endast nya lån möjliggör punktliga återbetalningar, verkar det som om skuldsättningen kan pågå för evigt.

Banklånen är naturligtvis öronmärkta för de få länder som lyckats finna en nisch på den kapitalistiska världsmarknaden — alla andra är utestängda. Det svarta Afrika och södra Asien får numera endast offentliga lån, vilket förmodligen inte kommer att räcka. Frankrike visade nyligen ett dåligt exempel genom att besluta att dess ”skyddslingar” i det svarta Afrika var tvungna att underkasta sig IVF:s diktat genom att plötsligt devalvera den afrikanska francen (CFA) med 50 procent. Det ledde i februari 1994 omedelbart till upplopp och repression i Senegal.

Bankerna har dragit vissa slutsatser av sina analyser av skuldkrisen:

* Nu när deras skattelättnader är garanterade, gör det inte så mycket om skuldavbetalningarna skjuts upp: det kommer inte att kosta dem någonting. 1970-talets misstag får inte upprepas. I dag liksom tidigare har bankmännen enorma summor i sina händer, som måste investeras i någonting mer än produktion. Men nu är de försiktiga och väljer noggrant ut investeringsobjekten. Länderna i det tidigare östblocket, som förväntade sig att kapitalisterna skulle rusa dit med sitt kapital, är särskilt besvikna på detta. Men det måste erkännas att östblocket inte ser ut som en säker investering ännu.

* Den allra bästa investeringsgarantin är total egendomsrätt. Detta förklarar privatiseringsraseriet av i huvudsak stora offentliga serviceföretag i Latinamerika (till exempel transport- och telekommunikationer) och några företag i Östeuropa där kortsiktiga vinster kan förväntas.

* IVF:s dominerande roll som världskapitalismens väktare måste förstärkas i varje land. Riksbanker och institutioner som är oberoende av statsmakten måste skapas, eftersom regeringar aldrig helt och hållet går skyddade från sociala påtryckningar, strejker och val.

* Skuldkrisen, som en gång var ett hot mot världens finanssystem, kan i dag användas som ett politiskt vapen mot tredje världen. Vi såg undantagen som bekräftar regeln när Polens och Egyptens skuld skrevs ner (med nästan hälften) för de tjänster de gjort imperialismen: i det ena fallet för att ha varit spjutspets i penetreringen av östblocket; i det andra för att varit allierad i Gulfkriget.

Men trots denna uttalade fasthet verkar inte bankmännen fullt ut ha uppskattat riskerna med den instabilitet som skapats av vad massmedia med förskönande omskrivningar kallar ”den internationella finansmarknaden”. Dessa fenomen är på sätt och viss jämförbara i dag med den explosiva skuldtillväxten i tredje världen i slutet av 1970-talet. Det är sant att även här står IVF på vakt. Tack vare IVF fick man bukt med 1987 års börskrasch. Sedan G7:s toppmöte i juni 1995 är förberedelserna igång för att ytterligare stärka IVF:s kontroll.

Vi som slåss för annulering av skulden måste dra V lärdomar av det som hänt. För det första har vi att göra med ett huvudsakligen politiskt problem. Det är inte finansiellt: bankmännen har som vi sett vidtagit försiktighetsåtgärder. Inte heller är det ekonomiskt.

Tvärtom, så tidigt som 1988 visade en studie av Unctad (FN:s handels- och utvecklingsorgan, som WTO försöker ersätta) att en 3o-procentig nedskrivning av skulden skulle leda till en ökning av investeringarna med 34 procent och en ökning av inkomsten per capita med 24 procent på fem år. Detta byte av skuld mot tillväxt skulle kunna gynna båda parter. Om denna studies slutsatser har ignorerats, så beror det på att för imperialismen så betyder utveckling mindre än herravälde. Efter Berlinmurens fall finns fienden i söder, vilket Gulfkriget visade.

De tidigare östländernas ställning gentemot skuldbördan måste klargöras. Å ena sidan är de låntagare. På det hela taget är skuldnivån genomsnittlig; men Polen och Jugoslavien (medan landet fortfarande fanns) hörde till världens tjugo största låntagare. Särskilt i dessa två fall är skuldsättning helt jämförbar med ett latinamerikanskt land som Argentina. För att dämpa det folkliga missnöjet (det vill säga 197o års revolt i Polen), importerade Giereks regering konsumtionsvaror i massiv skala såväl som modern utrustning; det mesta finansierades av krediter från väst som måste betalas tillbaka i dag. Jugoslavien, som i början av 1970-talet öppnade sig för den kapitalistiska världsmarknaden, lyckades kombinera de båda systemens nackdelar: å ena sidan byråkrati och förtryck; å andra inflation, arbetslöshet och utvandring. Omåttlig skuldsättning bidrog till båda regimernas fall.

Men östblockets länder var också kreditgivare. Särskilt det forna Sovjetunionen lånade ut stora summor till sina tidigare broderländer i tredje världen. I slutet av 1993 av uppgick dessa lån till i so miljarder USD, nästan lika mycket som Östeuropas skuld. Man skulle därför kunna säga att regionens nettoskuld i själva verket är noll. Men då blandar man ihop skulderna till bankerna i väst (som dessa definitivt tänker driva in) med fordringarna på de tidigare brodernationerna.

Vi behöver bara läsa listan för att se hur svårt detta skulle vara: Kuba 25 miljarder USD, Mongoliet 15 miljarder USD, Vietnam 16 miljarder USD etc. Ändå begrundar IVF och andra internationella organisationer hur de skall kunna få det forna Sovjetunionens gäldenärer att betala så att Sovjetunionen i sin tur kan betala väst.

En brutal tillämpning av IVF:s metoder i östblocket har lett till — och till och med snabbare än i Latinamerika — samma förutsägbara resultat: ekonomisk kollaps, arbetslöshet, inflation, ojämlikhet. Bländande bilder av det sydkoreanska och taiwanesiska undret hölls upp framför deras ögon, men de speciella villkoren där förklarades aldrig: deras strategiska position i kalla kriget gjorde att de fick betydande hjälp från USA, särskilt Sydkorea. Dessutom var de militärdiktaturer med ett enda styrande parti, en nyhetstidning och en fackföreningsorganisation (och inga strejker). I Taiwan rådde militärt undantagstillstånd ända till juli 1987! Den instabila politiska situationen i östblocket visar att människor som just har undsluppit en sådan regim inte är angelägna om att underordna sig en igen. Men liksom i Latinamerika på 1970-talet spelar de lockande framtidsutsikterna av ”starka regeringar” som kan ”garantera utveckling” förmodligen en roll i IMFs beräkningar.

Parollen ”Upphäv skulden!” håller fortfarande måttet, först och främst ur en enkel, humanitär ståndpunkt. I många länder i det svarta Afrika och södra Asien finns det människor i fara som behöver hjälp, de måste räddas antingen från omedelbar död (hunger eller epidemier) eller långsiktiga hot (analfabetism eller minskade produktiva investeringar).

Detta är ett utmärkt tillfälle att tillämpa det nya slagordet ”rätt till humanitär intervention”, och inte som i Somalia där säckar med ris snabbt fick lämna plats för ammunitionslådor som behövdes för att förtrycka folket. Fallet Somalia är ett perfekt exempel på den nedåtgående spiral som skuldkrisen orsakat. Skuldbördan leder till att det traditionella ekonomiska nätverket faller samman, vilket i sin tur leder till politisk upplösning, som i sin tur ”rättfärdiggör” imperialistisk intervention (se Michel Chossudovsky, Le Monde Diplomatique, juli 1993).

Tredje världen har redan betalat tillbaka sin skuld:

* Den totala summan av betalda räntor och amorteringar från 1984 till 1991 var 200 miljarder USD mer än de totala ursprungliga lånen: tredje världen gav under denna period ”hjälp” till de rika länderna. Denna nettotransferering fortsätter på bekostnad av Afrika söder om Sahara och Latinamerika.

* Tredje världen har också betalat igen skulden genom kapitalflykten...

* ...de fallande exportpriserna på råvaror (från en bas på 100 år 1985 har prisindex i dag fallit till knappt 60)...

* ...och genom att en stor del av arbetskraften tvingats utvandra och söka arbete i de ”rika” länderna (där den möter en rasism som fortsätter att växa allt eftersom krisen breder ut sig i de rika länderna).

Exemplet med det enda land som helt återbetalat sin skuld är inte särskilt uppmuntrande. Ceaucescus Rumänien svälte praktiskt taget ihjäl sitt folk — bortsett från det medföljande förtrycket — för att stå i imperialismens gunst. Detta bidrog på intet sätt till landets ekonomiska utveckling.

Människorna i syd och öst kan, i försvaret av sig själva, inte förvänta sig någonting från sina regeringar, som helt eller till stor del kontrolleras av de kapitaliska makter som installerar och stödjer dem. Den till stor del mytiska solidariteten med tredje världen från 1960-talet är borta. Liksom de omoderna populistiska regeringarna (som Perus president Alan Garcia, som föreslog att skuldbetalningarna skulle begränsas till 10 procent av den totala exporten). Gamla och nya lokala borgarklasser försöker hitta sin nisch på världsmarknaden. Men tio års skuldbörda har lärt oss en sak: i den situation som dessa länder befinner sig i hjälper en i teorin aldrig så välgörande ”dollarinjektion” till någon förbättring av folkets levnadsstandard. Tvärtom medför den en mängd negativa sidoeffekter.

Med andra ord blottlägger skulden de perifera kapitalistiska regeringarnas reaktionära, barbariska karaktär. Krisen i Mexiko oktober 1994 är en perfekt illustration på detta. Tvärtemot vad IMF:s experter hävdade var inte den fullständiga liberaliseringen av Mexikos ekonomi — reallöneförsämringar, privatiseringar och finansialisering — och skapande av Nafta tillräckligt för att göra Mexiko framgångsrikt på världsmarknaden. Krisen genljuder nu genom många andra latinamerikanska länder.

Vad exakt betyder parollen ”Avskriv skulden!” för oss som aktivister i Europa eller Nordamerika? Självklart stödjer vi inte Hassan II, Mobuto eller de nya kinesiska kapitalisterna gentemot västvärldens bankmän. Nej, vi tar del i folkets kamp, som nu hålls tillbaka av skuldbördan.

Följande krav måste bli fördjupade och prövade land för land:

* Omedelbar och ovillkorlig avskrivning av hela den offentliga skulden. Detta innebär att alla de lån som våra regeringar beviljat med våra skattepengar måste omvandlas till gåvor. Denna åtgärd skulle särskilt inrikta sig på de fattigaste länderna, huvudsakligen i Afrika och Asien, som de privata bankerna för länge sedan förlorat intresset för.

* Omedelbar och ovillkorlig avskrivning av den del (omkring en tredjedel) av den privata skulden — banklån — som täcks av skatteavdrag, det vill säga indirekt finansieras genom våra skatter. Denna åtgärd skulle främst gynna medelinkomstländer.

* En delbetalning på skulden kan göras med de pengar som låntagarländerna satt in på västvärldens banker, eftersom dessa tillgångar nästan alla ett är resultat av kapitalflykt och den lokala borgarklassens förskingring av allmänna medel. I samma anda — att återlämna till folket de pengar som kom från de lån som de är tvungna att betala tillbaka — ska korrumperade härskares ”personliga” ägodelar i västvärldens länder också inräknas. Exempelvis ska den marockanska skulden till att börja med återbetalas genom försäljning av de mer än dussintalet franska slott som ”tillhör” Hassan II. (Fallet Imelda Marcos har vi redan tagit upp.)

Denna sista åtgärd skulle vara av intresse för alla kredittagande länder. De totala insättningarna i västvärldens banker är betydande (nästan 5o procent av den totala bruttoskulden), även från de fattigaste länderna (z3 procent av skulden från Afrika söder om Sahara). Det är uppenbart att en sådan beräkning av nettoskulden — bruttoskuld minus insättningar — är det samma som kätteri för bankerna. Bruttoskulden ”tillhör” dem och måste betalas tillbaka av kredittagarländerna. Insättningarna är ”privata” klienters transaktioner, och de har inte några samband med varandra.

Dessa tre åtgärder skulle sammantagna kunna reducera skulden påtagligt. De som då ropar att det skulle ödelägga världens finanssystem har tydligen glömt att totalt omkring z 000 miljarder USD plötsligt försvann i börskraschen i oktober 1987 utan någon märkbar katastrof. Tvärtom skedde en ekonomisk återhämtning efter detta ”stålbad”, som de kallar det.

Naturligtvis är en avskrivning av skulden inte ett universalmedel för underutvecklingsproblemen i syd och öst, men det skulle åtminstone sätta stopp för de senaste årens sammanbrott. Nya politiska villkor är nödvändiga för en verklig, varaktig utveckling. Detta är ytterligare en anledning att kämpa för en avskrivning av skulden.

Vi måste svara när massmedia klubbar ner oss med sitt tal om ”socialismens nederlag och kapitalismens definitiva seger”. Kapitalismen är profitabel, därom råder ingen tvekan — men alltid bara för en minoritet. Tre fjärdedelar av världens befolkning drar ingen nytta av den. Gapet mellan rika och fattiga länder ökar och ojämlikheten ökar i alla länder.

Kapitalismens grundval är ojämlikhet och den ökar ojämlikheten. Den kommer aldrig att tillåta mänskligheten att utvecklas harmoniskt med en rättvis fördelning av resurserna. Människorna i syd, öst och norr måste samarbeta för att finna en annan väg till utveckling.

Det faller på oss att (åter)skapa en ny internationell solidaritet. IVF:s och Världsbankens projekt tar sin utgångspunkt i globaliseringens perspektiv; varje land, även i norr, är indraget. Nu håller nya delar i maskineriet på att installeras.

Världshandelsorganisationen (WTO), GATT:s efterträdare, är den senaste. Under Uruguayrundans hårda förhandlingar fanns det inget land eller grupp av länder som kunde eller ens var särskilt intresserade av att ifrågasätta WTO:s bildande, dess (mycket odemokratiska) struktur och dess (ultra-nyliberala) mandat att styra världshandeln.

OECD för sin del har under många år haft siktet inställt på att kontrollera sina medlemmars ekonomiska politik: se bara på dess senaste ”studier” om nödvändigheten av sänka minimilönerna för att bekämpa arbetslösheten, eller behovet av att öka avkastningen för att bevara de gamlas pensioner.

Ett nytt slags ”De fyras gäng” är på uppseglande: IVF, Världsbanken, WTO och OECD. De kräver rätten att styra världen utifrån ett extremt nyliberalt tänkande, utan några som helst tankar på demokrati och i multinationella och internationella spekulanters exklusiva intresse.

Världens arbetare måste förstå att det i dag bara finns en fiende och en kamp. Arbetare i nord, som slåss mot arbetslöshet och försämringar, tänker ibland att idén om en avskrivning av tredje världens skuld är bra, men att den är mycket långt borta och inte deras problem. Vi måste visa dem att tredje världens kamp är vår, att den förs mot samma politik. Denna uppfattning delas av de aktivister och organisationer som deltog i den internationella sammankomsten på temat ”Femtio år räcker!”. Namnet är ett svar på Bretton Woods-institutionernas (IMF och Världsbanken) 50-årsdag, en dag som firades med typisk vräkighet och självbelåtenhet, men som också ledde till betydande protester.

Vi kommer att fortsätta att protestera. Vi kommer att vara närvarande vid varje större möte med De fyras gängs organisationer eller G7 (världens sju rikaste länder), vi blir fler och fler för att påminna dem om våra krav:

* Inga strukturanpassningsprogram!
* Inga fler sparplaner!
* Avskriv skulden!
* Ta kontrollen över den internationella finansmarknaden!

Översättning: Lennart Wallster Redigering: Gus Kaage