Ur Fjärde Internationalen 3/1996

James Petras och Henry Veltmeyer

Latinamerikas ekonomiska ”mirakel”

Banker, akademiker och journalister prisar — efter tio ”förlorade” år — den ”ekonomiska återhämtningen” i Latinamerika. De pekar på att resurserna inte längre strömmar ur regionen, att den skuldkris som plågat regionen sedan 1982 nu är över, på ett nettoinflöde av kapital sedan 1990, en verklig export-boom och ökande BNP i några länder (Argentina, Chile, Venezuela och Mexiko).

”Återhämtningen” tillskrivs den fria marknadens politik, som införts av praktiskt taget alla länder inklusive Argentina och Peru, där de sittande presidenterna gått till val på populistiska program men väl vid makten infört de mest ”radikala” ekonomiska reformerna i Latinamerika. Detta har skett inom ramen för det strukturanpassningsprogram som länderna påtvingats av Internationella valutafonden (IVF) och Världsbanken.

”Omstruktureringen” och ”omdaningen” av Latinamerika har inneburit:

* privatisering av produktionsmedlen (statliga företag);

* liberaliseringen av kapital- och varuflöden;

* avreglering av privat verksamhet;

* avskaffande av statligt stöd och priskontroll;

* modernisering och reducering av statens roll (minskning av budgetunderskott, balanserade konton, nedskärning i sociala program och offentliga tjänster);

* och åtstramning (efterfråge- och inflationskontroll). De beskrivs som de smärtsamma men nödvändiga villkor för en ”ekonomisk upprensning” som befriar ekonomin från en föråldrad modell (protektionism, statsingripanden) och andra kvarlevor från den populistiska politik som byggde upp och pumpade liv i ineffektiva och icke-konkurrenskraftiga industrier, som hämmade ekonomisk tillväxt och nyinvesteringar.

Akademiker, politiker och ”den seriösa pressen” ser i dessa ”kloka reformer” och anpassning till förändringar i världsekonomin en ”djärv revolution” ta form, ledd av Mexiko, Chile och Argentina som förebådar en ny, blomstrande era i regionen.[1]

Det finns stora problem med denna diagnos och föreställningen om Latinamerikas ”ekonomiska återhämtning” som måste tas upp.

För det första är det viktigt att sätta in ”återhämtningen” (den ökade produktionen, exporten och inkomsten per capita) i sitt sammanhang och särskilt studera den skuldkris som föregick den, och de strukturella förändringar som anpassningen och de ekonomiska politiska reformerna tvingat fram.

För det andra är det nödvändigt att förstå den underliggande dynamiken i omstruktureringsprocessen och se hur den påverkar samhället och de olika klassernas politiska svar.

Slutligen är det viktigt att undersöka de nya kapitalflödena och deras inverkan på ekonomin — den återuppväckta privata investeringen.

Vi ifrågasätter dess förmåga att generera utveckling på lång sikt.

Mellan 1981 och 1985 genomgick Latinamerika en djup ekonomisk kris som kännetecknades av:

* sjunkande inkomster per capita;

* en starkt minskad handel;

* inflöde av både låne- och investeringskapital;

* oförmåga att hantera en stigande utlandsskuld.

* Från 1985 till 1990 var nettoutflödet 221,3 miljarder US-dollar ur Latinamerika;

* av exportinkomsterna gick i genomsnitt 26 procent till amorteringar och räntor;

Tabell 1. Export, import och nettokapital (miljoner USD)

* den ackumulerade utlandsskulden växte till ohanterliga dimensioner (1 086 USD per capita), mer än den årliga genomsnittsinkomsten per capita i regionen.

* nettokapitalunderskottet (se tabell 1) hade i de flesta länderna förvärrats drastiskt.

* några få länder (särskilt Chile och Colombia) hade haft flera år av tillväxt, men även i det mest ”framgångsrika” landet (Chile) hade produktions- och inkomstnivåerna per capita år 1990 ännu inte nått upp till 1980-talets nivåer. I några länder (Argentina, Bolivia, Peru) hade inkomsten per capita ännu inte nått 1970 års nivåer (se tabell 2 och 3).

I slutet av 1991 ökade tillväxten märkbart i samband med den nyliberala politik som genomfördes i hela regionen. Export och import ökade väsentligt (se tabell 1 och 4), under en relativ samhällsekonomisk jämvikt, med ökande exportinkomster, privatisering av statliga företag, nedskärning av den offentliga välfärden och stora inflöden av investerings- och lånekapital. De flesta länderna i regionen kunde uppfylla sina låneåtaganden gentemot utlandet och balansera sina handels- och kapitalkonton (se tabell 5).

Några länder (Chile, Brasilien, Mexiko, Argentina, Venezuela), de som genomfört de mest långtgående ekonomiska och strukturella reformerna, var särskilt framgångsrika att vinna tillbaka det kapital som under 8o-talet lämnat landet i jakt på högre ränta och att dra till sig utländskt kapital i form av nya lån och direkta investeringar.[2]

De fem största mottagarna av nytt kapital (Mexiko, Chile, Brasilien, Argentina och Venezuela) lyckades ”hämta hem” 10,5 miljarder USD 1989-90 jämfört med de 7,9 miljarder USD som rann ur länderna under de närmast föregående två åren. FN:s kommission för Latinamerika och Karibien (Cepal) har beräknat att inflödet av nytt kapital i regionen fördubblades mellan 1989 och 1990 liksom året därpå.[3]

Totalt motsvarade nettoinflödet 8,4 miljarder dollar — det första positiva nettoinflödet av kapital sedan 1981. Enligt Solomon Brothers innebar Latinamerikas kapitalinflöde 1991 (39,2 miljarder USD netto) en åttafaldig ökning sedan 1989, varav den största delen (mer än 70 procent) gick till Chile, Mexiko och Brasilien, de länder som enligt IMF hade ”en stabil meritlista över ekonomiska och strukturella reformer, i några fall kompletterade med avtal om kommersiell nedskrivning av skulden”. Som tabell 6 visar, var kapitalinflödet 1992 ännu mer betydande: netto 57 miljarder USD, 77 procent mer än året innan.[4]

Det är helt klart att det nya kapitalinflödet stod för en stod del av den totala kapitalbildningen, i genomsnitt 6 procent av BNP (10 procent i Venezuela och 7,6 procent i Argentina).

Av det totala kapitalinflödet var 39 procent lån till hög ränta och avtal om låneräntor med de kommersiella bankerna och 35 procent direkta utländska investeringar (Direct Foreign Investment, DFI), ditlockade av storskaliga privatiseringar (till exempel Teléfono de México, som vid den aktuella tidpunkten erbjöd det sjätte största aktieutbudet i världen), utvecklande av turismen och den omstrukturerade ”dynamiska” industrin i åtskilliga växande ekonomier (se nedan).[5]

Enligt International Finance Corporation (IFC), en gruppering med 157 av världens största banker, har det internationella kapitalets förnyade intresse och direkta utländska investeringar till den expanderande industrisektorn i utvecklingsländerna i bland annat Latinamerika föga att göra med det ”traditionella” bekymret att hitta billig arbetskraft. Det handlar mer om strukturella faktorer, som tillgången på kvalificerad högt specialiserad arbetskraft, marknadens omfattning, infrastrukturen, industrialiseringsgraden och omfattningen av de utländska investeringarna. Men om man undersöker vad de ekonomiska reformerna lett till under det senaste årtiondet kommer man fram till att de direkta och indirekta arbetskraftskostnaderna fortfarande är kritiska faktorer för kapitalet och regimernas ekonomiska reformer.

Skuldkrisen 1982 och den brist på investeringskapital som åtföljde den påskyndade och förvärrade en produktionskris, som karakteriserades av:

* recession;

* en hög nivå outnyttjad kapacitet;

* hög arbetslöshet;

* fallande vinster på investerat kapital (som inte kunde ”realiseras” på den krympande hemmamarknaden);

* press nedåt på lönerna vars köpkraft gröptes ur.

Så såg det ut i hela regionen, särskilt i länder som Chile, som hade öppnat sin ekonomi för världsmarknaden. Ekonomin krympte med så mycket som 15 procent (i Chiles fall), vilket ledde till en officiell arbetslöshet som översteg 26 procent och att inkomsten per capita sjönk med 25 procent.[6] Kapitalet, som lockades dit av de ytterst fördelaktiga investeringsvillkor som den nyliberala politiken skapade, presenterade ett strategiskt svar på tre nivåer:

* förändringar i den inre kapitalstrukturen;

* den inre arbetskraftsstrukturen;

* relationen mellan kapital och arbete.

Det centrala i den kapitalistiska utvecklingen, dess revolutionerande metoder att öka produktiviteten och återställa lönsamheten, är att ersätta mänsklig arbetskraft eller variabelt kapital med fysiskt eller konstant kapital.

Tabell 2. Bruttonationalprodukt per capita 1981-90 USD

Tabell 3. Inkomst per capita (1980=100)

Dessa åtta länder representerar över 85 % av regionens befolkning och BNP. Källa: Cepal och Världsbanken.

Tabell 4. Exportens andel av BNP (i %)

Källa: Cepal

På 1980-talet skapades villkoren för en sådan inre eller teknologisk omstrukturering av kapitalet i andra delar av den kapitalistiska världen, i centrum av ett globalt system, men med viktiga (fast marginella) anpassningar till kapitalistiska industrier, särskilt inom tillverkningssektorn i Latinamerikas största ekonomier.

En indikator eller ett ”symtom” på denna omstruktureringsprocess (teknologiska omvandling) är det lilla behovet av arbetskraft och att många anställda avskedats; detta karakteriserade den ”dynamiska” (växande) sektorn i regionens tillverkningsindustrier under hela 1980-talet - produktionen ökar samtidigt som antalet anställda minskar. Detta etablerade mönster återspeglas  generellt i högre produktivitetstal i tillverkningsindustrin.[7]

Tabell 5. Redovisning av långfristigt kapital 1989 (miljoner USD)

Tabell 6. Överförande av resurser i Latinamerika (miljarder USD)  

Källa: James Wilkie m fl, Statistical Abstract of Latin America, Los Angeles 1993, ss 776, 4-5.

Tabell 7. Löner som procentandel av tillverkningskostnad

Källa: World Bank World Development

Den höga arbetslöshetsnivå som hänger samman Fjärde internationalen 3.96 med denna omstrukturering av kapitalet - som avsevärt förkortat transport- och kommunikationsvägar i tillverkningsprocessen (och sålunda minskat arbetskrafts- och andra kostnader) – har de nyliberala politikerna i Chile och andra länder använt som ett medel att sänka kostnaden för de anställda.[8]

Det effektiva utnyttjandet av denna mekanism avspeglas i tillgänglig statistik över lönens procentandel av tillverkningskostnaden. Med detta kritiska mått på exploateringen av arbetskraft har Brasilien, Chile och Mexiko, de tre länder som oftast framhålls som modeller för kapitalistisk utveckling, en arbetarklass som är bland de mest exploaterade i världen. I hela världen har endast Kina (se tabell 7) en högre grad. För OECD‑länderna och Östasien, himmelriket för billig arbetskraft, är genomsnittsandelen i löner beräknad på produktionen inklusive mervärdet två gånger så hög som i de största länderna i Latinamerika.

Granskar man förhållandena i dessa länder ser man att arbetskraftskostnaden avsiktligt har hållits nere som ett strukturanpassningsinstrument, ett direkt resultat av den politiska reform som införts i en anpassningsprocess till förändringar i världsekonomin (och som ett svar på diktat från IMF och Inter-amerikanska utvecklingsbanken, den institution som har påtagit sig huvudansvaret för att region uppfyller ”Washingtons konsensus” om en korrekt politik).[9]

Det finns flera kritiska dimensioner på denna process:

* En är att arbete ersätts med kapital, vilket tenderar att sänka exploateringsgraden men höjer arbetslöshetsnivån.

* En annan är att lönerna hålls nere, en viktig mekanism för en ökning av exploateringsgraden - genom stigande arbetslöshet, arbetarorganisationernas försvagning eller undergång etc.

De strukturanpassningsstrategier som vid slutet av 1980-talet hade genomförts av praktiskt taget varje latinamerikansk regim hade förändrat relationen kapital/arbete, liksom de ekonomiska, sociala och politiska villkoren. En direkt verkan av de latinamerikanska regimernas strukturanpassningspolitik under 1980-talet, är den påtagliga ökningen av den stora sociala ojämlikheten i fråga om ägande av jord och andra produktionsmedel liksom fördelningen av inkomsterna. Den stora mängden tillgängligt kapital har ökat avsevärt som en följd av en politik som både minskat andelen arbete i den totala inkomsten och skapat enorma privatägda fonder och disponibla inkomster.

* I ena änden mer än fördubblades från 1990 till 1991 enligt Forbes antalet latinamerikanska familjer, vars personliga förmögenhet översteg en miljard USD (från åtta till tjugo). Genom privatisering och avreglering har en stor del av denna disponibla inkomst omsatts i kapital och i allt högre grad koncentrerats och centraliserats, och på så sätt gjorts tillgängligt för både produktiva och spekulativa investeringar.

* I andra änden har allt fler enskilda och familjer marginaliserats och utarmats, proletariserats och underkastats varierande men generellt sett försämrade anställningsvillkor (minimilöner eller otillräcklig ersättning och en dramatisk minskning eller förlust av den ”sociala lönen” — statliga förmåner som i genomsnitt under början av 1980-talet lade 20 procent till den lön som betalades ut kontant).

Utöver denna klass av lönearbetare, som generellt kan uppskattas till mellan 35 och 40 procent av den ”ekonomiskt aktiva befolkningen”, finns en stor och växande klass av människor som tvingas arbeta för ”egen del”. De drygar ut en osäker tillvaro i den ”informella sektorn”, i utkanten av det civiliserade samhället. Många människor är antingen beroende av dem som är ”ekonomiskt aktiva” (detta gäller framför allt kvinnor, som i exempelvis Chile och Brasilien i mycket liten omfattning ingår i arbetskraften — 50 procent jämfört med USA och två tredjedelar jämfört med länder som Mexiko och Peru), eller är arbetslösa eller undersysselsatta.

De arbetslösa utgör en väldig ”industriell reservarmé ett betydande antal överskottsarbetare, underkastade kapitalets diktatur — och den utbredda fattigdomens villkor. Enligt nyligen gjorda uppskattningar plågar fattigdomen 62 procent av alla familjer — majoriteten av arbetarfamiljerna liksom många i den ”lägre medelklassen”. Statistik över några aspekter av denna fattigdom, den allvarligaste samhällskostnaden i den nyliberala politiken, ges i tabell 8.[10]

Det nya inflödet av kapital (se tabell 5) beror till största delen på att staten tagit över privata skulder, vilket möjliggör snabba klipp när offentliga tillgångar säljs ut och andra ”gynnsamma villkor för utländska investeringar”, som skapas av den nyliberala politiken i mottagarländerna. Tveklöst (om än omtvistat) är det viktigaste villkoret billig arbetskraft, som kan skapas på många sätt:

* hög arbetslöshet — en metod som använts effektivt i fyra år (1983-87) av ”Chicago Boys” i Chile, som insett dess användbarhet när det gällde att säkerställa en ekonomisk återhämtning från krisen 1975;

* en ”klok” följd av monetära, löne- och skatteåtgärder (devalvering, avindexering);

* nedskärningar i och nedmontering av den sociala välfärden, som garanterat de arbetande en social lön och olika offentliga tjänster liksom skydd mot världsmarknadens prissättning på lönerna;

* och, i flera fall, en direkt attack mot arbetarnas möjlighet att organisera sig och förhandla med kapitalet.

Tabell 8. Sociala kostnader 1980 -90 (1980 = 100)

Källa: Patricia Meller, ”Latin American adjustment and economic reforms”, uppsats presenterad vid en konferens om ekonomiska reformer i marknads-och socialistiska ekonomier, Madrid 1992 s 28.

Effektiviteten i dessa och andra ”djärva reformer” kan mätas i de förändringar som skett i arbetarnas möjlighet att organisera sig, liksom de sociala och ekonomiska existensvillkoren.

Ett av de mest slående resultaten av ett årtionde med strukturanpassningspolitik har varit försvagandet av den hittills mäktiga och organiserade arbetarklassen, som formats och politiskt satts i rörelse av åtskilliga årtionden av kamp mot kapitalet inom ramen för en ekonomisk modell (protektionism, importsubstitution, statliga ingripanden, social välfärd), som sedermera förkastats, till och med av vänstern, som föråldrad och i stor utsträckning gjorts ansvarig för Latinamerikas ”ekonomiska problem”.

I början av 1990-talet var denna en gång mäktiga arbetarklass i många länder blott en skugga av sitt forna jag, med en klart minskad möjlighet att organisera sig, och en allmän försämring av sina grundläggande levnadsvillkor, särskilt lönens värde och köpkraft.

Anställningsformerna blir alltmer oregelbundna och ”icke standardiserade” till formen (deltid, tillfälliga jobb, legoarbeten, ackordsarbete), för att för det första öka kapitalets ”flexibilitet” gentemot arbetarna i produktionen, och för det andra eliminera de reproducerande marginalkostnaderna.

De försämrade arbetsvillkoren avspeglas i några generella trender:

* kapitalet lägger beslag på allt större del av nationalinkomsten (i typexemplet Chile från 64 procent 1971 till 40 procent 1992);

* i ena änden omvandlas denna inkomst till kapital och i den andra omstruktureras den i form av bottenlöst låga, lagstadgade minimilöner, som överallt har sänkts drastiskt (i många länder motsvarar den bara hälften av den ”baskorg” som innehåller de varor och tjänster som behövs för att tillfredsställa en familjs basbehov);

* stora och växande skillnader i fördelningen av rikedom och inkomst, med en inkomstspridning på upp till 800 till i, vilket leder till oerhörda rikedomar för ett fåtal och alltmer utbredd och djupnande fattigdom i hela regionen.[11]

Effektiviteten i den strukturanpassning som genomförts sedan 1985 (1975 i Chiles fall) kan beräknas och mätas inte bara i hur den påverkat olika klasser utan även den klassbaserade politiska responsen.

Makthavarna och de dominerande grupperna inom den härskande klassen har stött strukturanpassningsprogrammen, liksom utländska investerare och de internationella finansiella institutioner, som finansierat dem och sett till att de genomförts. Den höga avkastningen på nyinvesterat kapital tyder på att de har vunnit mest på strukturanpassningsprogrammen, tillsammans med storbourgeoisin och den nya klass av företagare som uppstått överallt i regionen, oftast när staten sålt ut offentliga företag till vrakpriser och avreglerat den privata verksamheten.

På 1980-talet anpassade sig för det mesta ledningen inom många fackförbund och andra arbetarorganisationer till de statliga stabiliserings- och strukturanpassningsprogrammen genom ”överenskommelser”, tre-partsavtal med kapitalet och staten. De slöt ett nytt socialt kontrakt med kapitalet, i tron att de skulle kunna få del av vinsterna när det blev tillväxt igen, särskilt i den privilegierade exportsektorn, eller, som i fallet Mexiko, för att skydda priser, löner och växelkurser mot de fria marknadskrafterna.[12]

Men i många länder har betydelsefulla delar av arbetarklassen förblivit i en alltmer växande opposition mot den våldsamma attacken mot arbetarklassen.

* I Brasilien har de organiserade arbetarnas opposition och motstånd mot nyliberalismen lett till bildandet av ett arbetarparti (PT).

* I valen i april 1994 i Argentina blev den arbetarstödda, Förenade vänsterfronten den dominerande kraften inför valet i Buenos Aires och hotade regionens mest radikala experiment med den fria marknadens politik.

* I Venezuela och på andra håll ledde arbetarnas opposition och aktioner mot den nyliberal regeringspolitik till att landets president avsattes och att vänsterpartiernas ställning stärktes inför kommande val vänstern räddades från att marginaliseras ut i glömskan.

* Samarbete mellan arbetarna i städerna och ursprungsbefolkningarnas organisationer mot regeringspolitiken hotar i Ecuador och Bolivia regimens stabilitet och möjlighet att överleva.

* I Mexiko har böndernas uppror i provinsen Chiapas mot den nyliberala politik som genomförs inom ramen för NAFTA och ett missnöje som går långt tillbaka i tiden allvarligt utmanat en av regionens mäktigaste regimer och dess nyliberala projekt.

* Det verkar som om det bara är i Chile som arbetarklassen av förståeliga skäl (liksom av de fackliga ledningarnas, många intellektuella, politiska partier och till och med gräsrotsorganisationers anpassning till övergången till demokrati efter åren av diktatur) förblivit lugn, kraftigt försvagad och passiv inom ramen för de institutioner och ekonomiska strategier som fastlagts under Pinochet men vidmakthållits av den nuvarande Demokratiska alliansens styre.[13]

Det har uppstått en politisk opposition mot strukturanpassningsprogrammen i det civila samhällets folkliga sektor, särskilt i gräsrotsorganisationer och sociala rörelser bland städernas fattiga, kvinnor och ursprungsbefolkningarna. Under 90-talet har i allt fler länder har dessa organisationer intagit en central plats eller, som i Chile från 1983 till 1986, gått i spetsen för den politiska striden mot den förhärskande nyliberala politiken. Ofta, som i Ecuador, har de samordnats med strejker och andra aktioner. Sedan 1989 har de större fackförbunden i Brasilien, Bolivia och Ecuador mot regimernas nyliberala politik organiserat nationella strejker, samordnade med gatuprotester, marscher och storskalig mobilisering av ursprungsbefolkning och organisationer med arbetarkvinnor.

Massmobilisering och folkliga resningar mot strukturanpassningsåtgärderna har fått många nyliberala regimer på defensiven och tvingat dem till eftergifter vilket har lett till:

* två presidenters fall och ett starkt tryck för att avsätta en tredje (Duran);

* att det föreslagna privatiseringsprogrammet i Uruguay inte genomförts;

* att vänsterinriktade oppositionspartier åter — och med framgång — ställt upp i val (Brasilien, Colombia, Chile, Mexiko, Panama, Uruguay och Argentina) och utnyttjat de växande sprickorna i det nyliberala projektet;

* i Costa Rica och Venezuela har presidenter valts som dansar till ”populistiska oppositionssånger” mot den nyliberala agendan (orden är Michel Camdessus, chef för IMF). De och andra politiker som möttes i Havanna den 20-24 juli 1993 vid en konferens för 112 vänsterpartier, uttalade sig för att gå från ”avståndstagande till motstånd, till konkreta, alternativa förslag och handling”.

På en mindre organiserad nivå har stabiliseringen och strukturanpassningsprogrammens hårda åtgärder lett till stor social oro och starkt missnöje i olika länder, vilket har utlöst sporadiska, politiska protester mot regimens stabilisering, åtstramning och anpassningsåtgärder. IMF och andra finansinstitut har som svar på missnöjet, framför allt för att denna sociala kraft skulle kunna mobiliseras i en mäktig samhälls- och proteströrelse, omarbetat sina strukturella anpassningspaket med stöd och förbättringar för de fattiga. Åtgärderna ”gör det lättare att regera” (det vill säga de minskar det sociala missnöjet). Praktiskt taget alla regeringar i regionen har nu infört en Ny social politik och investeringsfonder med liknande syfte.[14]

Denna delade ”nya förståelse”,[15] är delvis en produkt av samverkande teoretiska — och ideologiska strömningar (nyliberalism och nystrukturalism). Den strävar direkt efter att ”göra det lättare att regera” och skingra det sociala och politiska missnöje som jäser på många håll i regionen.

I detta avseende är de pågående striderna och de sociala rörelserna i Chiapas lärorika. Chiapasupproret var ett tydligt svar på regeringens nyliberala politik, som införts i samband med Nafta,[16] liksom en vittnesbörd över att regimen inte använt sig av sin nya sociala investeringsfond och politik, Solidaridad, på det sätt den var avsedd (att avstyra de fattigas missnöje och utnyttja offentliga fonder för valkampanjer). Omständigheterna kring detta misslyckande bör studeras ytterligare men det handlar bland annat om en särskilt reaktionär guvernör, som var oenig med Solidaridad-byråkratins halvhjärtade ansträngningar att kanalisera fondmedel till grupper oberoende av de PRI-dominerade, lokala indianhövdingarna och deras organisationer. Trots att den federala regeringen prioriterat Chiapas, vars andel i Solidaridad-fonderna trefaldigats mellan 1990 och 1993, gick i verkligheten mycket lite till den jordbrukande ursprungsbefolkningen, vars bräckliga ekonomi har ödelagts av nyliberal politik och Nafta.

Men zapatiströrelsen (EZLN) och dess ledning, Ursprungsbefolkningens revolutionära hemliga kommitté, var (och är) mycket medveten om regeringens anpassningsstrategi och verkar vilja motsätta sig den. I samband med andra händelser nyligen — som påskyndades av EZLN inför en samordnad strategi mot regeringen och som ett brett spektra av folkliga krafter tillsammans deltog i — drog EZLN politisk lärdomar av misstagen. Detta kommer säkert att uppmärksammas av både den mexikanska och andra latinamerikanska nyliberala regimer, liksom av USA och de finansiella institut som måste se till att regeringarna i regionen håller fast vid det som IVF, Interamerikanska utvecklingsbanken, IDA, och andra finansiella institut fram ställer som ”den rätta vägen” (privatiseringar, åtstramning etc) och stå emot de folkliga stridsropen från strukturanpassningsprogrammens motståndare.

Trots den hoppfulla prognosen och euforin i regeringar, finansvärlden, den akademiska och ”kvalitets”-pressen, står det helt klart att den ekonomiska återhämtning som kunnat iakttagas i Latinamerika inte är varaktig.

* Det kapital som använts för att finansiera återhämtningen är i stor utsträckning improduktivt; det deltar i jakten på kortsiktig avkastning i form av höga räntor eller vid de enstaka tillfällen till klipp som erbjuds vid storskaliga privatiseringar av offentliga tillgångar (som Mexiko som mottog mer hälften av alla utländska direktinvesteringar 1992).

* Det finns heller ingen balans mellan det kapital som flyter in (som till och med är högre än under åren före krisen 1982), och det lika omfattande kapitalutflödet i form av skuldräntor, som 1992 uppgick till 62 miljarder USD och väl översteg det totala inflödet.[17]

De som tror på en ny, blomstrande era för Latinamerika påstår eller antar att 1980-talets skuldkris är över i och med att skulderna har reducerats till hanterliga proportioner. Men denna optimistiska syn är högst osäker. I slutet av 1992 uppgick regionens utlandsskuld fortfarande till 465 miljarder USD och visade inga tecken att minska. Tvärtom.

Den kritiska punkten är räntebetalningarnas relation till BNP och exportinkomsterna, som bestämmer ett lands förmåga att betala sina räntor. Enligt Världsbanken är första tecknet på fara när skulden stiger över den fastställda ”säkerhetsnivån”: 50 procent av BNP. Tabell 9 visar att sju länder i regionen (inklusive Chile som ofta framhållet som en modell för enframgångsrik anpassningspolitik) befinner sig i denna situation.

En mer fullständig bild får vi om vi tar hänsyn till varje lands förmåga att betala räntor på utlandsskulden — i motsats till 1982. ligger merparten hos andra regeringar och internationella, finansiella institut och inte i affärsbanker. Sex av de elva ovannämnda länderna är tungt skuldsatta (Argentina, Brasilien, Ecuador, Bolivia, Peru och Nicaragua) — mer än 20 procent av deras exportinkomster går till räntebetalningar. För Argentina uppgick år 1992. den totala statsskulden till 60 miljarder USD, 1 791 dollar per capita (då räknas inte den snabbt växande ”privata” skulden in); skuldens andel av BNP var 26 procent och räntekostnaderna motsvarade 27,3 procent av exportinkomsterna. President Menems regering har gått med på Bradyplanens rekonstruktion av skulden (den ska återbetalas på mer än tio år), men skulden beräknas under 1993 att öka till mer än 2 500 USD per capita. I många länder har det återigen återuppstått ett underskott, som tidigare balanserades genom att exporten ökade snabbare än importen. Men det finns klara tecken på att exportökningen inte kommer att kunna upprätthållas. I typfallet Chile försvann de under en stor del av 1970- och 1980-talet exceptionellt gynnsamma världsmarknadsvillkoren för dess export under 1993. En volymökning på 6 procent gav en 2-procentig inkomstsänkning.[18]

Tabell 9. Utlandsskulden i vissa latinamerikanska länder 1992

I andra länder inklusive Mexiko, stjärnan på den nyliberala scenen fram till pesokrisen 1994, är utsikterna till växande produktion och export lika osäkra eller ovissa. År 1993 uppstod ett totalt underskott på ii miljarder dollar på de latinamerikanska ländernas handelskonto, och om det inte vore för Brasiliens stora överskott (16 miljarder dollar), hade det varit mycket större. Samtidigt fördubblades underskottet på transaktionskontona till 35 miljarder (42 miljarder enligt Cepal).

Under sådana förhållanden kommer inte ens de relativa fördelarna med en superexploaterad och förtryckt arbetarklass att hålla uppe inflödet av utländskt investeringskapital eller en adekvat kapitalbildningsnivå, vilken i fallet Chile år 1993 nådde den exempellösa nivån 27 procent av BNP (jämfört med ett genomsnitt i regionen på mindre än 17 procent, samma som i USA från 1988 till 1993, mot 35 procent i Japan under samma period).[19]

Denna relativt höga kapitalbildningsnivå baseras på kapitalets stora exploatering av arbetarna, vilket delvis återspeglas i lönernas låga köpkraft i så många länder. I exempelvis Argentina har den senaste vändan (efter 1989) av ortodoxa strukturanpassningsåtgärder lett till sänkta löner och minskad köpkraft för arbetarna. Det framgår av en nyligen utkommen Unicef-studie, som under de senaste tio årens strukturanpassning i Argentina visade att samtidigt som antalet som föds till fattigdom minskat, har de som blivit fattiga på grund av urholkade löner ökat med 238 procent— en dramatisk ökning av antalet fattiga, vars andel av hela befolkningen ökade från 20 procent till 35 procent.[20]

Men när över 60 procent av befolkningen i regionen lever i fattigdom — den kristdemokratiska regimen i Chile har visserligen marginellt lyckats minska andelen, men inte antalet, fattiga — är möjligheterna att höja eller att ens bibehålla den nuvarande exploateringsnivån mycket begränsade. Det krävs väsentligt mer kapital och tekniska produktivitetsökningar, annars kan kommer inte strukturanpassningens kostnader att bli ”övergående” (vilket Cepal hävdar). Den nyliberala ekonomiska politikens ideologer erkänner nu att de kommer att bli mycket långsiktiga — och fortsätta ge upphov till socialt missnöje, protester och upprorsrörelser.

Översättning: Inger Hassler Redigering: Gus Kaage.
James Petras och Henry Veltmeyer är båda professorer i sociologi, vid Binghamton University, New York respektive Veltmeyer vid St. Mary's University, Halifax, Nova Scotia, och har skrivit mycket om latinamerikafrågor. Denna artikel publicerades ursprungligen i Links: internationell tidskrift för socialistisk förnyelse nr 4, jan-mars 1995.

Noter

[1] The Economist, 930418.

[2] Helio Jaguaribe, Brasil: Reforma ou Caos, Rio de Janeiro 1991, s 57.

[3] Griffith Jones, S A Marr och A Rodriguez, ”El Retorne de capital a America latina”, Comercio Exterior, jan 1993 s 43.

[4] Griffith Jones a.a.

[5] Inter-amerikanska utvecklingsbanken uppskattar kapitalinflödet till 50 miljarder USD medan Cepal uppskattar det till 50 miljarder USD. Latin American Weekly Report 1993:43, s 511.

[6] Se Fernando Leiva och James Petras med Henry Veltmeyer, Democracy and Poverty in Chile, Westview Press 1994.

[7] Om man tar gapet mellan produktions- och sysselsättningsandelen som ett mått på relativ produktivitet, varierar produktionsstrukturen och produktiviteten avsevärt från land till land. Förhållandet mellan produktionen (i procent av BNP) och antalet sysselsatta i tillverkningsindustrin (i procent av arbetskraften) är i Chile 5,7; i Mexiko 3,7; och i Bolivia 2,2.

[8] Se för Chile Alejandro Sanfuentes ”Effects of the adjustment policies on the agriculture and forestry sector”, Cepal Review dec 1987, s 123.

[9] J. Williamson red, Latin American Adjustment: How Much Has Happened? Washington DC 1990.

[10] Forbes 920720; se James Petras ”Sprouting Billionaires...” i Beyond Neo-liberalism in latin America, Halifax 1993.

[11] Eclac- och Undp-statistik och beräkningar presenterade vid regionala konferenser om fattigdomen i Quito (1990) och Santiago (1992), citerade i Latin America Special Report oktober 1992.

[12] Se Central Unica dos Trabalhadores, Negociacão ou Pacto Social, São Paulo 1993.

[13] Se Leiva och Petras a.a.

[14] Om den Nya sociala politiken i Latinamerika se bland annat studier i Mario Torres red, Research on Social Policy: Proposals for a Future Agenda, IDCR juli 1993.

[15] Om denna ”nya förståelse” se IMF, Finance & Development december 1991.

[16] Se EZLN:s Manifest och diskussionen om det vid de 280 ursprungsbefolknings- och bondeorganisationernas statliga råd som uppstod i början av upproret och Slutdeklarationen vid ursprungsbefolkningarnas kongress i Lima februari 1994.

[17] Statistik ur Al Dia 1993:89. Det finns en del alltför stora skillnader i officiella beräkningar över in- och utflöde av kapital.

[18] Latinamerica Press 1993:43 s 511.

[19] Al Dia 1993:43.

[20] Latin American Special Report oktober 1992 sid 4-5.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA