Ur Fjärde Internationalen 1-2/1996

Roy Karlsson

Socialdemokratisk krispolitik & keynesianismen

Debatten inom socialdemokratin och i massmedia präglas i dag av två begrepp, traditionalister och förnyare. Vad exakt begreppen betyder är däremot mindre klart. Och debatten tycks inte nämnvärt ha klarlagt tvisteämnet; den socialdemokratiska politiken. Den politik som förnyarna vill förändra och traditionalisterna återuppliva. Vad är då socialdemokratisk politik, eller för att ge ämnet dess rätta historiska namn, vilken krispolitik? Dagens debatt har sina rötter i det första världskriget. Det hävdar Roy Karlsson i sin granskning av den socialdemokratiska krispolitiken och J M Keynes inflytande över den.

Samtidigt har emellertid på senare tid — alltsedan Bismarck gav sig på förstatligande — framträtt en viss falsk socialism som här och var urartat till rena fläsket i det den förklarar att varje förstatligande, även det bismarckska, utan vidare är socialistiskt. Men om det statliga tobaksmonopolet är socialistiskt, då kan man även räkna Napoleon och Metternich bland socialismens grundläggare.
Friedrich Engels (1820-95)

Vid krigsslutet 1918 stod Frankrike, Storbritannien och USA som segrare. De gav Tyskland skulden för krigsutbrottet 1914 och de var också eniga om att Tyskland skulle betala krigsskadestånd. Frankrike, som förlorat i det fransk-tyska kriget 1870-71 och som återigen fått erfara Tysklands industriella överlägsenhet, drev uppfattningen att stora delar av den tunga industrin i Tyskland måste monteras ner. Storbritannien och USA var emot demonteringen, främst för att den skulle påverka världshandeln negativt, något som i sin tur kunde leda till sociala konflikter. Dessutom var den ryska revolutionen ännu ung och gav anledning till många eftertankar.

Det slutgiltiga fredsfördraget blev en segrarnas kompromiss: Elsass-Lothringen, som Tyskland erövrat 1871, blev åter franskt. Saarområdet ställdes under fransk ockupation och en del av Övre Schlesien anslöts till Polen. Effekterna blev dock betydande. Tyskland förlorade en tredjedel av sin kolproduktion. Och eftersom hela handelsflottan beslagtogs förlorade landet dessutom möjligheten att bedriva handel för lång tid framöver. De tyska kolonierna och tillgångarna i utlandet var också lagda i beslag. Krigsskadeståndet fastställdes till 132 miljarder guldmark.

Det var denna fredspolitik som kom att bidra till att den kapitalistiska ekonomin aldrig återhämtade sig, innan motsättningarna bröt ut i det nya världskriget 1939. Kort sagt; mellankrigstidens europeiska kapitalism kännetecknades av en långsam tillväxt med kronisk arbetslöshet som följd. Arbetarnas realinkomst-ökning i Europa steg per capita under perioden 191340 endast med 0,6 procent jämfört med de årliga 2 procents ökning de fått under perioden 1880-1913.[1]

Akilleshälen var arbetslösheten och den omfattning och varaktighet den antagit. I Storbritannien uppgick den i genomsnitt till 12 procent under 1920-talet och till 18,5 procent under åren 1930-35. I Tyskland var arbetslösheten låg endast under den stora inflationen och under de år som Tyskland rustade. Den tyska arbetslösheten låg till exempel under högkonjunkturen 1924-29 ständigt över 11 procent.

När depressionen satte in 1930 steg den till 22 procent, för att under de följande två åren öka till 33,7 respektive 43,7 procent. I USA var en tredjedel av arbetsstyrkan, 13 miljoner människor, arbetslös 1932. Av de stora länderna var det endast Frankrike som klarade sig någorlunda.

Den sociala verklighet som dåtidens ekonomer och politiker tidigare hade grundat sina analyser på var borta. Arbetslösheten nådde inte bara historiskt sett oanade höjder utan vad värre var: kriserna visade sig vara mycket långdragna. Och arbetslöshet var vid denna tid ofta liktydig med hunger och ibland ren svält. I stället för nyklassikernas modell där den fulla sysselsättningen var ett normaltillstånd, verkade Karl Marx teorier om kapitalismen äga giltighet.[2]

För att förstå tidens ekonomer och politiker och den förhärskande ekonomiska doktrin som vägledde dem ska vi kortfattat återvända till nyklassikern Jean Baptiste Say (1767-1832). Says ekonomiska lära har kallats den vulgära produktionskostnadsläran, det vill säga den svarar på vad den kapitalistiske entreprenören behöver veta och inget mer.[3] Detta till skillnad från klassikernas och främst Ricardos och marxisternas arbetsvärdelära som svarar på frågan hur uppstår värdet, det vill säga vad gör världen rikare. Men Say har framför allt gått till eftervärlden som marknadens man.

Says ”lag” lyder: en försäljning åtföljs undantagslöst av ett inköp till lika stort belopp. Till denna lag har knutits ett antal dogmer.

* Efterfrågan och utbudet reglerar ekonomin automatiskt.

* Sparande leder till produktionsinvesteringar.

* Arbetslösheten är frivillig (då lönen kan sänkas till det pris marknaden är villiga att betala).

* Uppstår arbetslöshet kommer marknaden själv att reglera detta (ifall inga hinder ställs vägen).[4]

Det kan med andra ord inte bli något avbrott i utbytesomloppet och följaktligen inga överproduktioner eller kriser. Visserligen behandlar Says teoretiska modell huvudsakligen det enkla samhället, (med inslag från den begynnande industrikapitalismen) eller för att tala i Marx termer, den enkla varuproduktionen, men Says lag utgjorde ändock grunden för nyklassikernas ekonomiska teorier. Så här sammanfattade en av ny-klassismens stora, Alfred Marshall (1842-1924) det: ”Hur samhället än må vara beskaffat önskar människor av olika inkomstklasser, om man tar dem under ett, att hålla en del av sina tillgångar i likvid form, och om alla andra omständigheter förblir oförändrade, råder mellan mängden av kontanta pengar och den allmänna prisnivån det direkta förhållandet att i händelse av den ena faktorns ökning med tio procent, även det andra kommer att öka med tio procent.” Detta ligger i samklang med Says lag.

Denna modell fokuserade synfältet till marknadskrafterna. Analyserna inriktades på de ekonomiska subjektens – hushållens, företagens och industribranschernas – ekonomiska beteende. Det blev då viktigt att undersöka frågor som; hur fungerar marknaden? Vilken roll spelar den för fördelningen av de ekonomiska resurserna?[5]

När kriserna kom stod nyklassikerna ganska handfallna. För vad hjälpte den av bland andra Marshall uppfunna och av det europeiska etablisemanget celebrerade gränsnytteteorin ”...en varas gränsnytta är det tillskott till den totala nyttan eller tillfredsställelsen som framkallas av den sist förvärvade enheten av varan i fråga” mot arbetslösheten? De försökte härleda kriserna till tröghet och stelhet i anpassningsmekanismerna (det vill säga hinder såsom monopol, fackföreningar – marknaden var inte fri i den sayska meningen) men de kunde inte påvisa något reellt botemedel. För vad skulle bort, monopolen som marknaden själv hade skapat, eller facket som även det var ett svar på marknadskonkurrensen? Och i så fall med vilka medel om inte med våld? Men våldet ingick inte i de teoretiska förutsättningarna. Den borgerliga nationalekonomin hade kört fast.[6]

Det skulle visa sig vara en man vid namn John M Keynes (1883-1946) som var den som lade fram en ny fungerande ekonomisk teori och erbjöd därmed ett intellektuellt styrmedel för ekonomisk-politiska beslut. Keynes hade förlagt sina centrala frågeställningar till hur bestäms nationalinkomsten, sysselsättningen samt ekonomins fluktuationer, i stället för nyklassikernas analys av marknadens bytesprocess och dess konsekvenser för produktionsmedlens allokering. Keynes underkände inte de nyklassiska mikroanalyserna, men kritiserade dem för att ha förbisett ett antal komplikationer i makroekonomin. Som han sade, de förutsatte alltid ”...god väderlek”. Låt oss sammanfatta Keynes i ett antal väsentliga punkter.

* Penningens roll. I den nyklassiska modellen förutsätts att all inkomst kommer till användning. Räntans storlek ansågs vara det tillräckliga incitamentet för att reglera jämvikt mellan sparande och investeringar. Något ”läckage” ur omloppet ansågs inte vara möjligt då aktörerna förväntades agera rationellt. Man ansåg att pengar bara kan ha ett värde i cirkulationen varför det inte fanns anledning att ”spara i madrassen”. Keynes vidgade pengarnas användningsområde till att också gälla värdebevarande. Han påvisade att allmänheten kunde tänkas ”vila på lagren” i väntan på bättre utdelning på satsade pengar. Således omintetgjordes självanpassningsmekanismen genom att delar av inkomstströmmen ”dränerades” och förblev onyttiga. På så sätt kunde samhällsekonomin stagnera vid en inkomstnivå långt under den optimala hävdade Keynes.

* Låneräntan. Att räntenivån styrdes av tillgång och efterfrågan på lånemedel underkändes av Keynes, som i stället menade att räntan styrdes av utbud och efterfrågan på pengar. Den penningmängd som allmänheten önskar hålla i likvid form, bestäms av två faktorer: nationalinkomstens höjd samt låneräntans storlek. Allmänhetens likviditetspreferenser väntas bero på nationalinkomstens nivå – högre ekonomisk aktivitet ger större efterfrågan på pengar och omvänt. En höjning av nationalinkomsten förväntas också sänka räntan och minska ”läckaget” i systemet. Vidare, ansåg Keynes, var räntan i första hand av monetär art, vilket i sin tur kringskar riksbankens möjlighet att påverka den.

* Sparande och konsumtion. Även inom sparande- och konsumtionsbenägenheten ansåg Keynes att nationalinkomstens nivå var avgörande och att räntenivån var av sekundär natur tvärtemot nyklassikerna. Folk började spara först när deras konsumtionsbehov ansågs vara täckta. Sparandet kan sålunda betecknas som en ”restpost” som varierade med inkomsten. Således avvisade Keynes nyklassikernas påstående att räntan var en belöning för offrad konsumtion. Slutsatsen av Keynes resonemang måste nu bli; för att bringa sparande och investeringar i nivå med full sysselsättning krävs en hög och växande mängd investeringsutgifter.

* Investeringar. Angående investeringsbesluten behåller Keynes nyklassikernas syn på räntans betydelse, alltså lånekostnaden i förhållande till beräknad avkastning. Dock tillfogar han en viktig psykologisk aspekt, nämligen förväntad framtida kapitalavkastning. Även på papperet profitabla investeringar, kunde omintetgöras av förtagarnas misstro inför framtiden. Det är också angående vem som bör vara initiativtagare till investeringar som Keynes drar sina, gentemot nyklassikerna, kätterska slutsatser. Staten måste ta på sig investeringsbeslut, i form av ökade utgifter under en depression, eftersom kapitalisterna visat sig vara oförmögna därtill. Problemet för Keynes gällde att sysselsätta redan befintliga men dåligt utnyttjade produktionsfaktorer (människor, maskiner etc). Keynes tilldelade här den aggregerade efterfrågan (den totala efterfrågan) och dess olika delar (konsumtion och investeringar) en strategisk roll. Keynes intresse var således i första hand koncentrerat till kortsiktiga stabiliseringsfrågor.5 Man kan säga att Keynes återupprättade nationalekonomin som tankebegrepp från den oftast företagscentrerade nyklassiska doktrinen.

Den svenska krispolitiken under1930-talet har föranlett olika uppfattningar om vad det var som inspirerade socialdemokraterna. I dagens debatt om krispolitik återkommer ett flertal av de argument som fanns redan på mellankrigstiden. Jag skall redogöra för tre undersökningar av den socialdemokratiska krispolitiken och vad som hävdas vara dess orsaker.[7]

* Otto Steiger tar sin utgångspunkt i en socialdemokratisk motion från 1910. Motionen föreslår ett planmässigt ordnande av offentliga arbeten. I tider då de privata investeringarna är låga och arbetslösheten stor skall samhället ta det ansvar som det privata näringslivet inte klarade av hävdar motionärerna.

Motionen godkändes av riksdagens andra kammare där socialdemokraterna fick stöd av liberalerna. Däremot inte i första kammaren där högerpartiet dominerade. 1911 återkom socialdemokraterna med samma motion. I 1912 års riksdag krävde motionärerna inte bara krafttag mot arbetslösheten under lågkonjunkturer, utan också ordentliga krafttag mot den permanenta arbetslösheten. Man skulle på ett bättre sätt tillvarata statens naturtillgångar, som skog, vattenkraft och odlingsbara nymarker. Motionärerna förklarade att den permanenta arbetslösheten leder till det Marx kallade en industriell reservarmé.

Man underströk kraftigt att det inte var fråga om nödhjälpsarbeten utan den offentliga sektorn skulle breddas och ta det ansvar som inte de privata investerarna gjorde. Den offentliga verksamheten måste ta ett ansvar för sysselsättningspolitiken. Motionärerna beräknade totalkostnaden till 480 miljoner kronor för att nå full sysselsättning, och den satsningen skulle ge feedback till de privata investerarna.

Varifrån fick socialdemokraterna denna politiska inriktning om en kraftig satsning på offentliga arbeten? Andra kammaren som hade godkänt motionen anger tre källor, varav en är särskilt intresseväckande. Det är en översiktsartikel i tidskriften Archiv für sozialpolitik från 1911 om den engelska Minority Reports syn på arbetslösheten skriven av L Pumpiansky med titeln Die Arbeitslosigkeit in England. Pumpiansky liksom utskottet i andra kammaren tar sin utgångspunkt i existensen av den permanenta arbetslösheten och igångsättandet av offentliga arbeten. Utskottet citerar Minority Report, och påpekar att arbetsförmedlingen inte har några penningmedel att höja efterfrågan på arbetskraft. Under krisperioder måste staten gå in som arbetsgivare, och sätta igång stora planmässiga offentliga arbeten.

Minority Report kom att bli viktig för socialdemokratins politiska utveckling när det gällde att bekämpa arbetslösheten. Steiger hävdar att motionen från 1912 var vägledande för den krispolitik som socialdemokraterna lanserade under 1930-talet. Men Steiger frågar sig också varför socialdemokraterna förde en sådan passiv politik under 1920-talet? Anledningen var för det första att den gamla alliansen mellan socialdemokrater och liberaler var bruten, speciellt i frågor som rörde ekonomi. Den nyklassiska skolans ekonomiska teorier blev den vägledande stjärnan för liberalerna, och då blev kampen mot de socialistiska idéerna viktigare än att idka samarbete med ett sådant parti. Härmed uppstod en ny uppdelning mellan partierna, den mellan arbetarpartierna och borgerligheten.

För det andra var det arbetslöshetskommissionens nödhjälpsarbeten vars löner låg långt under vad som fanns på den öppna arbetsmarknaden. Denna lönepolitik stämde väl överens med den som den nyklassiska skolan förespråkade. Enligt Steiger tvangs socialdemokraterna till en kompromisspolitik med de borgerliga partierna i frågan om nödhjälpsarbetena. Den kompromisspolitik som socialdemokraterna förde med de borgerliga partierna innebar inte att motionen från 1912 försvann. Vänstersocialister och kommunister motionerade under hela 1920-talet i den anda som fanns i 1912 års motion.

Socialdemokraternas återgång till ståndpunkterna från 1912 års motion började med den alltmer tilltagande kritiken mot arbetslöshetskommissionen. Den socialdemokratiska kritiken riktade sig både mot själva arbetet och de löner som arbetslöshetskommissionen bestämt. LO riktade hård kritik och hävdade 1928 att de av staten skapade nödhjälpsarbetena aldrig hade erkänts från arbetarhåll. LO:s kritik påskyndade enligt Steiger socialdemokraternas ändrade syn på nödhjälpsarbetena. Och LO:s kritik frammanade den socialdemokratiska krismotionen 1930 om en expansiv ekonomisk politik för att bekämpa arbetslösheten.

* Karl-Gustaf Landgren. Före första världskriget uppgick arbetslösheten till endast 5 procent av den organiserade arbetsstyrkan. Detta ska jämföras med arbetslösheten under mellankrigsperioden som aldrig sjönk under 10 procent (se tabell 1).

I Storbritannien fanns det under 1920-talet över en miljon arbetslösa. Den svenska siffran var 29 000. Varken där eller i Sverige lyckades det privata näringslivet eller regeringarna sänka arbetslöshetssiffrorna. Den kroniska arbetslösheten bestod till exempel även under högkonjunkturen 1937. Arbetslösheten uppgick i Sverige då till 11,6 procent. Vilka råd gav nationalekonomerna de olika regeringarna i Sverige? Knappast några råd alls. Det fanns knappt några nationalekonomer som hade någon bot i 1920-talets Sverige.

Helt annorlunda reagerade delar av de brittiska nationalekonomerna, som till exempel John M Keynes. Keynes spekulerade redan under tidigt 1920-tal om ett nytt sätt att bekämpa den höga arbetslösheten. (Keynes hade tillhört dem som kraftigt hade kritiserat fredsvillkoren i Versailles. Hans bok The Economic Consequences of the Peace gjorde honom både internationellt känd som persona non grata i brittiska officiella kretsar.) Han arbetade inte ensam utan deltog i en stor kommitté som det liberala partiet i Storbritannien hade tillsatt i mitten på 1920-talet. Kommitténs arbete innebar att reorganisera näringslivet och att skapa full sysselsättning, genom ett rikstäckande utvecklingsprogram. Programmet gavs ut 1928. I Sverige blev det Ernst Wigforss, den framtida finansministern, som intensivast kom att följa den brittiska debatten.

Tabell 1. Arbetslösheten i Storbritannien (UK) och Sverige (S) 1921-30. I procent av fackligt anslutna.

Anmärkning: I arbetslöshetssiffror ingår oftast inte hemmafruar och inom jordbruket undersysselsatta. Källa: Landgren s 11.

Det var således det liberala partiet i Storbritannien som stod för den statsinterventionistiska politiken. Redan före första världskriget hade den liberale filosofen T H Green förespråkat en statsinterventionistisk politik. Lloyd George införde som finansminister värnskatt på höginkomsttagare samt en omsättningsskatt på bilar och bensin. Detta slags skattepolitik kom senare att bli det wigforsska adelsmärket. Den Gula Bokens politik – så kom det liberala programmet att kallas i Sverige – genomfördes aldrig på hemmaplan. Det saknades parlamentariskt underlag i Storbritannien. Däremot kom den att få en stark anhängare i den svenska socialdemokratin.

Den svenska statens samlade utgifter minskade både nominellt och reellt från 1921 till 1924-25, därefter expanderade statsutgifterna med knappt 7 procent. Under 1930-talet däremot expanderade statsutgifterna ordentligt, med 60 procent. I exempelvis Storbritannien var statens utgiftsökning 13 procent åren 1930-37 mot Sveriges 48 procent. Enligt Landgren var Sverige jämte USA de enda länder som bedrev en statsexpansionistisk politik, undantaget de krigsförberedande länderna.

Keynes hade framträtt med skrifter långt innan han gav ut sitt stora verk General Theory of Employment, Interest and Money. Det var framför allt tre liberala valskrifter under senare delen av 1920-talet: Britains industrial future, We can conquer unemployment och Can Lloyd George do it?. I alla artiklar mellan 1924 och 1926 riktade Keynes hårda angrepp på laissez-faire-idéerna, han gav till och med ut en skrift med titeln The end of laissez-faire. Att så många hade svalt idén och accepterat laissez-faire berodde enligt Keynes på att alternativen var för dåliga: protektionism eller marxism. Vilka alternativ hade Keynes till de existerande ekonomiska teorierna? Keynes menade att staten måste ha större kontroll över ekonomin till exempel över sparandet och investeringarna i samhället.

Denna inriktning fann en återklang i Wigforss. I en diskussion med ekonomen Gustav Cassel skrev han:

”Han [Cassel] måste veta, att [meningsutbytena runtom i världen] i hög grad samla sig kring frågan vad det allmänna kan göra för att komplettera och ersätta det som brister i den enskilda företagsamheten och den enskilda kapitalbildningen. Han vet att utefter de linjer, som han själv är ivrig att kalla socialistiska, röra sig tankarna hos representanter för den socialekonomiska vetenskapen inte minst i den anglosachsiska världen.”

Några punkter och förslag som fanns i den Gula Boken och som kom att påverka Wigforss var:

* Utvidgad industriell demokrati med företagsnämnder.

* Ökad insyn i större bolag, vilka även skall tillämpa vinstandelssystem; kartellövervakning.

* Upprättande av ett ekonomiskt forskningsinstitut (med uppgifter liknande det senare upprättande konjunkturinstitutet.)

* Införande av minimilöner och familjebidrag

* Fredsavtal på arbetsmarknaden och införande av förhandsvarsel om avskedanden.

* En bredare fördelning av ägandet inom industrin, bland annat genom aktieutgivning till de anställda och en skärpning av arvsskatterna.

* En som normal betraktad anställning av arbetslösa i offentliga arbeten, främst vägar, bostadsbyggen och elanläggningar.

* Upptagande av statslån för finansiering av de offentliga arbetena.

* Uppgörande av skilda drifts- och kapitalbudgeter i statens och offentliga företags hushållning.

* Förbättring av jordbrukets avsättningsförhållanden genom kollektiva åtgärder.

Även om dessa åtgärder var framtagna för brittiska förhållanden, känner vi igen flera av dem i den svenska socialdemokratiska tappningen. 1929 utkom en bok som var en följdskrift till den Gula Boken: We can conquer unemployment. Den 1 mars 1929 utalade sig Lloyd George på följande sätt. ”...if the nation entrusts the Liberal Party at the next general election with the responsibilities of Goverment, we are ready with schemes of work which we can put immediately into operation.” Vad erbjöd Lloyd George det brittiska folket? Bland annat vägbyggen för 42 miljoner pund. Vidare rekommenderades broar, skenfria korsningar och ett nytt bostadsprogram, slummen var oroande stor i Storbritannien. I en valpamflett Can Lloyd George do it? föreslår man en utveckling av telefon- och elektricitetväsendet. Genom dessa åtgärder räknade man med att få ner arbetslösheten till hälften, det vill säga till en halv miljon människor. Gula Boken var känd bland en del svenska ekonomer och politiker men få tog ställning så snabbt som Wigforss. Den Gula Boken utkom den 4 februari 1928 och Wigforss skrev en ledare i tidningen Arbetet den 10 mars ”...gränstvisten mellan höger och vänster är föråldrad [...] Smådriftens tid är förbi [...] Ledningen av företag ligger i händerna på avlönat folk.”

Men redan den 13-14 mars i Arbetet kom ytterligare en ledare med rubriken ”En liberal framtidsstat.” Här gick Wigforss in på Gula Bokens praktiska förslag: ”...ett nybyggnadsarbete av väldiga proportioner inom landet planeras sålunda, och en hel avdelning av betänkandet är ägnad åt detta program för arbetslöshetens övervinnande genom samhällets åtgärder för produktionens utveckling.” Sedan räknas olika offentliga arbeten upp, bostadsprogram och vägbyggen etc. Wigforss lade också märke till att en skatt om markvärdestegring föreslogs, samt att man i det brittiska förslaget till och med kan tänka sig att låna pengar till vägbyggen.

Dessa förslag ledde inte till några direkta ingripanden 1928. Åren 1927-29 var det högkonjunktur i Sverige. Men trots det rådde det en hög arbetslöshet. 1927 var antalet officiellt arbetslösa 19 200, 1928 var det 16 700 och 1929 var det 10 200. Det svenska samhället intog en passiv inställning till arbetslösheten. Socialdemokraterna krävde 1929 åtta miljoner kronor för åtgärder mot arbetslösheten. Kunglig Maj:t föreslog 2,8 miljoner i understöd. Kommunisterna hade begärt 30 miljoner kronor i arbetsmarknadsåtgärder.

1930 svängde socialdemokraterna, de föreslog nu 20 miljoner kronor till ett stort program för produktiva offentliga arbeten. Detta var ett brott mot tidigare förd politik. Det socialdemokratiska partiets motion 1930 tog upp tre punkter:

* byggandet av skenfria korsningar

* byggande av vägar

* skogsdikning och byggande av transportvägar i skogarna.

Alla dessa åtgärder återfinns i den brittiska skriften We can conquer unemployment. De socialdemokratiska motionärerna krävde nu 2,5 gånger så stort anslag till offentliga arbeten som året innan. Det anmärkningsvärda var att de krävde 17 miljoner kronor mer, trots att arbetslösheten var lägre 1930 än 1929. Socialdemokraternas riksdagsnumerär var otillräcklig för få igenom motionen. De bemöttes med samma argument som bland annat Keynes bemöttes med i Storbritannien. En ökning av de offentliga arbetena skulle bara leda till att den privata sektorn berövades motsvarande arbeten. Gustav Möller svarade: ”Arbetslöshetskommissionen borde ju rätteligen ifrån samma utgångspunkt opponera sig emot, att den enskilda företagsamheten växer alltför kraftigt, ty växer den starkt, får ju folk sysselsättning där och man står ständigt risken av att, då icke lönen är tillräckligt låg, kommer den ökade sysselsättningen att i sin tur öka arbetslösheten och följaktligen bli till ohägn för de arbetslösa och näringslivet självt.”

Men 1932. steg arbetslösheten till 100 000 redan under det första kvartalet, mot att ha varit 40 000 under motsvarande tid året innan. Socialdemokraterna lade nu fram en motion på över 100 sidor. Här föreslog de en lång rad offentliga arbeten: Skenfria korsningar, fiskehamnar, gruvarbeten, järnvägsbyggen och stöd till jorbruket. Socialdemokraterna krävde inte 20 miljoner utan 93 miljoner kronor. I andra kammaren uppkom en diskussion om att det skulle bli för dyrt för samhället att sysselsätta alla arbetslösa. Wigforss gav det klassiska svaret; han frågade retoriskt: ”...har samhället råd att sätta medborgarna i arbete?” och svarade: ”...visst har vi råd. Det kommer inte så mycket an på de finansiella resurserna utan på de verkliga”. Wigforss genmälde också följande mot skeptikerna: ”...landets välstånd och rikedom vilar icke på dess finansiella organisationer. Den vilar på de reella produktionsmedel, som vi ha, om vi bara ha förmåga att sätta dem i rörelse.”

Valet 1932 blev en stor framgång för socialdemokraterna. En bidragande orsak var säkert det från de brittiska liberalerna tagna arbetslöshetsprogrammet. Socialdemokraterna genomdrev med Bondeförbundets hjälp ett krishjälpåtgärdspaket på 160 miljoner kronor.

Men arbetslösheten var hög hela 1930-talet — 1939 låg den fortfarande på över 9 procent.

Krisprogrammet gjorde alltså inte någon större nytta. Säkert var det så att åtgärderna var alldeles för små, samtidigt som 1930-talskrisen var mycket djup.

* Mats Dahlkvist placerar 1930-talets krispolitik i ett bestämt utvecklingsperspektiv, det marxistiska. Dahlkvist ser två distinkta faser i det kapitalistiska produktionssättet, utvecklingen från konkurrenskapitalism till monopolkapitalism. Det är den monopolkapitalistiska perioden som det kapitalistiska produktionssättet kommit in i med början i mellankrigstiden.

Dahlkvist hävdar med hjälp av den grekiske marxisten N Poulantzas att den politiska nivån blir dominant under monopolkapitalismen. Under konkurrenskapitalismen är det således friheten på den ekonomiska nivån som är drivkraften för mervärdesalstringen samt för att utveckla produktivkrafterna. Under monopolkapitalismen är förhållandet annorlunda. Konkurrenskapitalismen har lett till kapitalets ökade koncentration och centralisering. Finanskapital, truster, karteller, monopol och kapitalexport är exempel på att så är fallet. Den fria konkurrensen har därmed spelat ut sin roll som kapitalismens regulator, i stället har staten trätt in i dess ställe. Staten har alltså under monopolkapitalismen påtagit sig rollen som regulator för mervärdesproduktion samt för produktivkrafternas utveckling.

Genom monopoliseringen har företagen blivit större, tekniken har utvecklats och en allt större mängd varor kan produceras. Detta i sin tur leder till avsättningssvårigheter samt att risken för överproduktions-kriser blir överhängande. För att monopolkapitalismen skall kunna överleva måste produktionsmedlen därför utnyttjas maximalt till gränsen för överproduktionskris. Dahlkvist menar att det var detta som hände under 1930-talskrisen. Dahlkvist exemplifierar med krisens verkningar i USA då kapacitetsutnyttjandet 1920-24 var 83 procent medan kapacitetsutnyttjandet under 1930-34 bara var 54 procent. Produktionsförhållandenas privata karaktär och den enskilde kapitalägarens strävan efter maximal vinst gör att det uppstår en motsättning till produktivkrafternas alltmer församhälleligade karaktär. Med samhällelig karaktär menas att alltfler människor dras in i varuproduktionen och blir alltmer beroende av varandra. Detta har också lett till att företagen blivit allt större och därmed påverkat inte bara regioner utan att hela samhället blivit beroende av dessa monopolföretag. Motsättningen mellan de kapitalistiska produktionsförhållanden och de församhälleligade produktivkrafterna måste övervinnas. Under den stora depressionen på 1930-talet blev det staten som fick ta på sig denna uppgift. Staten ökade efterfrågan under 1930-talskrisen genom underbalansering av budgeten.

Wigforss arbetslöshetspolitik uttrycker en ny fas i den kapitalistiska utvecklingen där staten alltmer uppträder som regulator i det kapitalistiska systemet. Det är först under andra världskriget och i och med efter-krigsexpansionen som vi kan se detta klart. Den stora depressionen under 1930-talet kunde inte lösas om man inte som utgångspunkt hade haft produktivkrafternas församhälleligade karaktär. Det var under 1930-talskrisen som statens interveneringar blev ett karakteristiskt drag hos alla monopolkapitalistiska länder.

Det fanns två huvudtyper för denna statliga intervenering: den liberal-demokratiska och den fascistiska. Det fanns naturligtvis stora differenser mellan dessa olika stater. Till exempel i Sverige socialdemokratin, i USA den demokratiska presidenten F D Roosevelts New Deal och i Tyskland nazisterna. Den ekonomiska krisen på 1930-talet förde givetvis med sig en politisk kris. De traditionella borgerliga ideologiska och främst ekonomiska idéer som nyklassicismen sopades bort.

Den omfattande arbetslösheten under 1930-talet gjorde att arbetarklassen i kraft av den vunna allmänna rösträtten krävde en politik som gav dem arbete och därmed skapades förutsättningar för en anständig reproduktion. Arbetarklassens krav i Sverige kanaliserades av socialdemokratin. Skapandet av den fulla sysselsättningen började under åren 1933-38. Statsminister Per-Albin Hansson uttryckte det hela 1934 som ett ”näringsliv för full maskin”. Denna ekonomisk-politiska inriktning genomfördes med hjälp av:

* Den expansiva ekonomiska politiken.

* Speciella ingrepp i näringslivet till exempel kreditgivning, tullskydd och subventioner.

Eftersom Dahlkvist menar att den socialdemokratiska statsinterventionen inte har med socialism att göra är det viktigt att understryka att borgerliga politiker stod för samma slags politik i andra länder. Dahlkvist menar att socialdemokraternas socialistiska inriktning alltmer hamnade på soptippen. Ordet socialism och socialisering ryms inte i valmanifesten 193236. Två komponenter blev vägledande för socialdemokraterna under 1930-talet.

* Arbetarklassens kortsiktiga krav på trygghet.

* den borgerliga ekonomi som kallas keynesianism.

Keynesianismen löste socialdemokratins problem då socialismen alltmer satts på historiens sophög, men partiet ville ändå skapa anständiga betingelser för arbetarklassen.

Det andra världskriget kom att bli avgörande för relationen Europa—USA. För att klara av sin återuppbyggnad blev Västeuropa tvunget att sätta sin tillit till amerikansk hjälp.

Statlig planering och internationella institutioner kom att vägleda det ekonomiska återuppbyggnadsarbetet. Det fanns ett stort behov av att reorganisera världsekonomin för kapitalismen. Den kapitalistiska världsmarknaden kom att regleras genom Internationella Valutafonden. Bretton Woods-överenskommelsen innebar att dollarn blev ledande valuta med ett fixerat guldpris. Den amerikanska dollarn kom genom Bretton Woods att bestämma växelkurserna för andra länders valuta. Världsmarknaden hade därmed underkastat sig USA:s politiska och ekonomiska intresse. Detta faktum bekräftades med emfas då världsbanken skapades för Europas återuppbyggnad. Marshallplanen blev det amerikanska politiskt-ekonomiska instrumentet för att återuppbygga Europa såväl politiskt som ekonomiskt. I Marshallplanens kölvatten uppstod organisationer som OEEC (OECD) och EPU (Europeiska betalningsunionen).

Arbetarrörelsens framväxt, önskan att rensa samhället från nazistkollaboratörer och missnöjet med mellankrigsperiodens deflationspolitik och höga arbetslöshet reste krav på full sysselsättning och ett välfärdsprogram. I Storbritannien förlorade landsfadern Winston Churchill och de konservativa parlamentsvalet, knappt tre månader efter segern över Tyskland. Labourpartiet vann en förkrossande seger. Labour uppfyllde sina vallöften. De förstatligade Bank of England, kolgruvorna och kommunikationerna med mera. Progressiv beskattning genomfördes för att undanröja de värsta klassklyftorna. Ett statligt sjukvårdsprogram genomfördes där alla invånarna fick tillgång till fri sjukvård och tandvård.

I Frankrike genomfördes en form av planhushållning, förstatligandena blev än mer omfattande här än i Storbritannien. Den västtyska arbetarklassen kom inte över sviterna av det nazistiska terrorväldet förrän senare. Åren 1945-50 innebar fortfarande nöd, svält och elände. Men 1952 kunde den västtyska industrin tillfredsställa den egna hemmamarknaden samt producera för export. Det karakteristiska för Storbritannien, Tyskland och Frankrike blev deras beroende av export för att undvika samma krisfenomen som under mellankrigsperioden. Det blev framför allt den amerikanska marknaden som fick svälja den västeuropeiska produktionen. Med hjälp av Keynes teorier och statlig intervenering återhämtade sig den västeuropeiska ekonomin snabbt och en efterkrigsexpansion inleddes som historiskt sett är unik för kapitalismen.[8]

År 1944 publicerades arbetarrörelsens Efterkrigsprogram.[9] SAP:s keynesianska vision i 27 punkter kan sammanfattas under tre rubriker:

* Full sysselsättning

* Rättvis fördelning och höjd levnadsstandard

* Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet.

Vi fick en egen ekonomisk-politisk modell, efter de bägge LO-ekonomerna Gösta Rhen och Rudolf Meidner. Den svenska modellen har varit vägledande för den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Denna Rhenska och Meidnerska modell innehåller följande nyckelbegrepp:

* Rörlighet: Åtgärder, som syftar till att stimulera rörligheten mellan yrken och mellan delar av landet.

* Selektivitet: De ekonomiska-politiska åtgärderna riktas inte till hela ekonomin utan till valda delar. I programmet betonas behovet av statlig styrning oavsett konjunkturer och kapitalbildning. Kollektivt sparande och kapitalbildning förordas (ATP-pensionen, Löntagarfonder).

Tabell 2. Arbetslösheten i Sverige 1931-39. I procent av fackligt anslutna.

Källa: Statistisk årsbok 1932 t o m 1940

* Solidarisk lönepolitik: Löntagarna skall ha samma lön för lika arbete, oavsett marknadskrafterna eller hur vinstrikt ett företag är. Rhen och Meidner var motståndare till den så kallade bärkraftsprincipen. Den solidariska lönepolitiken hade också som mål att slå ut olönsam industri fortare än vad marknadskrafterna själva klarade av det. Den solidariska lönepolitiken underlättade urbanisering och centralisering och befrämjade strukturrationaliseringar. Som en parerande åtgärd finner vi statens socialpolitik och en utbyggd offentlig sektor för att främja välfärdsstaten.

1940-talet till och med 1960-talet visar på en extrem tillväxt i den svenska ekonomin. Europa efterfrågade varor. 1940-talets andra hälft kom att präglas av en praktiskt tagen obruten högkonjunktur. Vid ingången av 1950-talet var regering och riksdag beredda att fullt ut driva en keynesianskt grundad ekonomisk politik med inriktning på den fulla sysselsättningen. Denna politik skulle i första hand genomdrivas med finanspolitisk expansion. Den keynesianska stabiliseringspolitiken tog i beaktande de starka kasten mellan optimism i högkonjunkturen och pessimism i lågkonjunkturen det vill säga instabiliteten hos de privata investerarna. Regeringens politik blev att använda sig av finans- och penningpolitiken så att dessa investeringar stabiliserades.

I och med Koreakriget ökade den ekonomiska aktiviteten såväl internationellt som i de enskilda länderna. Denna aktivitet ledde till ökad inflationstakt. Efter koreakriget blev det en kraftig recession i hela Västeuropa, i Sverige minskade exporten med 9 procent. 1952-53 uppstod tendenser till arbetslöshet. Denna arbetslöshet kunde övervinnas med en kraftig expansion av den offentliga sektorn, samt att staten stimulerade den privata konsumtionen genom till exempel höjda folkpensioner och sänkta inkomstskatter. Den keynesianska stabiliseringspolitiken under 1950-talet måste som helhet betraktas som lyckosam sett ur perspektivet av full sysselsättning.

Tabell 3. Arbetslösheten i Sverige 1985-89. I procent av arbetskraften.

Anmärkning: Från och med 1987 är beräkningsgrunden en annan än förr. Exempelvis skulle arbetslösheten med den nya beräkningsmetoden 1986 sjunka till 2,2 procent.

Källa: Statistisk årsbok 1986-94.

1960-talet har varit efterkrigstidens i särklass främsta tillväxtdecennium. Bakom 1960-talets lyckade keynesianism ligger flera faktorer:

* Investeringsuppsvinget perioden 1958-63 gav feedback inom stora delar av den svenska industrin.

* Flera unga välutbildade personer trädde in på arbetsmarknaden och den svenska satsningen på humankapitalet gav ekonomisk feedback på hela ekonomin.

* Den solidariska lönepolitiken gav resultat då olönsam” industri slogs ut från marknaden och produktionsfaktorer kunde flyttas över till mer lönsamma industrigrenar.

* Tillkomsten av EFTA ökade efterfrågetillväxten ute i Europa.

* Den selektiva arbetsmarknadspolitiken som syftade till större rörlighet (flyttningsbidrag, omskolning etc) påskyndade tillväxttakten. De sociala problem som den rörliga arbetsmarknaden medförde såg samhället först tio år senare.

Tillväxttakten i den svenska ekonomin var extrem under 1950 och 70-talet. Perioden 1951-55 var tillväxten 3,3 procent, 1956-60 var den 3,4 procent, 1961-65 var den hela 5,2 procent och 1966-70 3,9 procent. Det var denna tillväxttakt som möjliggjorde en utbyggd offentlig sektor och ett avancerat socialförsäkringssystem.[10]

Orsakerna till den stagflationsekonomi som växte fram under 1970- och 80-talen får vi söka i det faktum att Keynes bröt upp från den nyklassiska symmetrin mellan mikro- och makroekonomin. Keynes presenterade inte något alternativt integrationsförsök. Dessa keynesianska brister har därför blivit utsatta för motattacker från nyklassiskt håll. Keynes ekonomiska stimulanspolitik kan jämföras med en morfinist beteende. Den första dosen ger optimal effekt, men ju längre tid drogen brukas desto större dos måste till. Keynesianismens stimulanspolitik klarade inte av de båda målen ”...full sysselsättning och stabila priser”.

En lyckad keynesiansk stabiliseringspolitik bör innebära att både korta och långa fluktuationer elimineras eller utjämnas. Under den långa expansionsperioden 1948-73 var det inte bara så att ländernas inhemska stabiliseringspolitik var keynesiansk, det fanns en internationell samordning. Men i och med Bretton Woodssystemets sammanbrott i början av 1970-talet, när president Nixon var tvungen att löskoppla dollarn från guldpriset, omöjliggjordes en fortsatt samordnad keynesiansk stimulanspolitik.

Den franska socialistregeringen med dess start 1982 är ett typexempel på hur svårt det är för en regering att ensam driva en expansionspolitik. Denna politik ledde bara till att andra regeringar som drev en åtstramningspolitik fick gratis draghjälp på grund av ”läckaget” och ekonomins ökade internationalisering.

I Sverige var keynesianismens ställning stark genom bland annat den svenska modellen. Keynesianismen hade en djup förankring bland nationalekonomer och politiker, såväl borgerliga som socialdemokratiska. Men en långsam svängning till det borgerliga högerfältet skedde under 1970-talets mitt. Detta bekräftades av att nyklassikern Milton Friedman fick Nobelpriset i ekonomi (”dynamitpengarna” som folk sa förr).

Omsvängningen orkestrerades av moderatledaren Gösta Bohman med några nationalekonomer i spetsen. Den 18 februari 1981 – efter den näst största arbetsmarknadskonflikten någonsin i Sverige, storlockouten 1980 – publicerades en artikel av sex till det socialdemokratiska partiet närstående ekonomer under rubriken ”Här är hästkuren”. Det så kallade Rosornas krig bröt ut. De sex ekonomerna uppmanade socialdemokraterna att bryta med det traditionella sättet att se på ekonomin, det vill säga utifrån perspektivet om en rättvis fördelning. De sex ekonomerna accepterade ökade vinster inom industrin och en begränsad tillväxt inom den offentliga sektorn.

Ett antal LO-ekonomer gick till angrepp mot de sex och försvarade den traditionella socialdemokratiska fördelningspolitiken. På sommaren 1981 presenterade socialdemokraterna den ”tredje vägens ekonomiska politik”, att både spara och att arbeta sig ur krisen. Men i realiteten hade SAP närmat sig den nyklassiska ekonomiska skolan, det vill säga anammat synsättet att marknadskrafterna är den ekonomiska regulatorn. En orsak till detta var att socialdemokraterna och den svenska modellen kom i kris när tillväxten avtog på 1970-80-talen. Det samhälleliga överskottet blev för litet för att försvara de redan befintliga sociala reformerna, samt att besluta om nya reformer.[11]

Det socialdemokratiska partiets ledning har haft stora problem med att försvara sitt allt tydligare accepterande av de nyliberala idéerna inför sina medlemmar och väljare. För att knyta an till Dahlkvists resonemang innebar ersättandet av de socialistiska idéerna med Keynes ett accepterande av det kapitalistiska produktionssättet. Socialdemokratiska partiets ledning blev därmed ett lätt offer för den nyliberala propagandan och kapitalets behov av nyliberal politik.

Om artikelförfattaren:

Roy Karlsson arbetade inom byggnads 1969-73 och därefter i metallindustrin till 1983. Han har varit fackligt och politiskt verksam sedan han var 16 år, då han valdes till sitt första fackliga förtroendeuppdrag. Efter studier är han sedan 1993 verksam som gymnasielärare.

Artikeln är en kraftigt förkortad och redigerad version av uppsatsen Keynes och socialdemokratin, Historiska institutionen vid Göteborgs universitet 1992 (stencil). Artikeln är avsiktligt gjord som en beskrivande översikt. Nothänvisningarna har därför inskränkts till, i de flesta fall, standardverk. Ett stort tack till P-E Wentus för hans hjälp vid redigeringen och sammanställningen av den nya notapparaten.

Noter

[1] Se till exempel Henrik Jensen & Ib Thiersen Världshistoria Stockholm 1982, ss 284-188. Den beskriver både den politiska och ekonomiska utvecklingen samtidigt.

[2] En god inledning till Karl Marx (1818-82) är Ernest Mandel Inledning till marxismens ekonomiska teori Lund 1980 och den nyligen utkomna Ernest Mandel Marxismens plats i historien, tidskriften fjärde internationalen nummer 3/1995. Den som vill gripa sig an Karl Marx själv kan få en överblick av två småskrifter och ett litet förord. Karl Marx & Friedrich Engels Kommunistiska manifestet Stockholm 1994. och förordet i Karl Marx Till kritiken av den politiska ekonomin Stockholm 1970. Dessa två ger stommen till Karl Marx och marxismens historiesyn det vill säga världsåskådning. Hur Karl Marx sedan drar de praktiska slutsatserna se Karl Marx Kritik av Gothaprogrammet Göteborg 1975. En nyttig och kanske välbehövlig inledning till den skriften är Karl Korsch ”Inledning till kritiken av Gothaprogrammet” i Karl Korsch Marxism och filosofi Stockholm 1972. En vidare överblick fås av det kortfattade men översiktliga samlingsverket Marx i ett band Fredrik Engelstad & Jon Elster (red). Stockholm 1976. Här finns utdrag från ämnen som proletariatets diktatur, den allmänna rösträtten, kampen om arbetsdagens längd, arbetsdelningen, storindustrin, den ursprungliga ackumulationen med mera och en kort litteraturguide. Nästa steg kan vara Karl Marx & Friedrich Engels Ekonomiska skrifter i urval Staffanstorp 1975 samt Karl Marx & Friedrich Engels Filosofiska skrifter i urval Lund 1978. Om inte läsaren vill ge sig på Kapitalet med en gång.

[3] För en marxistisk kritik av vulgärekonomin se Isaac I Rubin A History of Economic Thought London 1979 särskilt kapitel 32 ”The Beginnings of Vulgar Economy – Say” s 301-306.

[4] Så här säger ett anrikt amerikanskt uppslagsverk om Jean Baptiste Say. ”...Say's law remaines a central tenet of ortodox economics until the Great Depression of the 1930's. An obvius implication of Say's law is that the capitalist system is selfregulating; thus there is no need for governement intervention in economic affairs”, The New Encyclopaedia Britannica. Vol 10. 15th Edition. Chicago 1987.

[5] Se William Barber De ekonomiska idéernas historia Stockholm 1971 ss 159-213. Harald Dicksson Nationalekonomin genom tiderna Göteborg 1983 s 23-27. Johan Lönnroth Politisk ekonomi. Svenska och internationella tanketraditioner Stockholm 1989 s 80-88.

[6] Se Karl-Gustaf Landgren. Den ”nya ekonomin” i Sverige J M Keynes, E Wigforss, B Ohlin och utvecklingen 1927-39. Stockholm 1960 ss 19-53. Harald Dicksson a.a. ss 82-86. Johan Lönnroth a.a. ss 105-118 och William Barber a.a. ss 222-252. John M Keynes huvudverk General Theory of Employment, Interest and Money utkom i Storbritannien 1936. I Sverige finns den i två utgåvor: Sysselsättningsproblemet. Allmän teori för produktion, ränta och pengar Stockholm 1945, och i nyöversättning Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar Lysekil 1994.

[7] Dessa tre undersökningar är den redan i not 3 nämnda Karl-Gustaf Landgrens bok, en artikel av Otto Steiger ”Till frågan om den nya ekonomiska politikens tillkomst i Sverige” Arkiv nr 1 samt Mats Dahlkvist Staten, socialdemokratin och socialismen En inledande analys Stockholm 1984. Otto Steigers uppsats utkom 1972. Han kritiserade Karl-Gustaf Landgren. Detta ledde till ett meningsbyte. Se Karl-Gustaf Landgren ”Bakgrunden till 1930-talets krispolitik Ett genmäle till Otto Steiger” i Arkiv nr 2 (1972) och Otto Steiger. ”Bakgrund till 1930-talets socialdemokratiska krispolitik genmäle till Karl-Gustaf Landgren” i Arkiv nr 4 (1973). Mats Dahlkvists bok utkom 1975 men skrevs redan 1971. Han kritiserade Herbert Tingsten som hävdat att socialdemokratin övergivit socialismen på 1930-talet och Leif Lewin som hävdat att den socialdemokratiska politiken och ideologin är socialistisk eftersom den vill använda staten som redskap. Se Herbert Tingsten Den svenska socialdemokratins idéutveckling Stockholm 1967 och Leif Lewin Planhushållningsdebatten Stockholm 1967. Det är således viktigt, enligt Dahlkvist, att bestämma socialdemokratin i förhållande till dess syn på produktionsättet för att rätt kunna bedöma dess krispolitik. Året efter Dahlkvist utkom Nils Unga Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34 Framväxten av den ”nya” arbetslöshetspolitiken Lund 1976, där Unga hävdade att Keynes idéer inte varit någon förändrande kraft utan att det var de fackliga kraven, kampen mot AK-systemet och för en arbetslöshetsförsäkring, som drev fram den expansionistiska kontracykliska politiken. Unga gick således emot idéhistoriens betydelse något som både Karl-Gustaf Landgren och Otto Steiner förfäktar. Det är kring detta debatten rört sig. Idéernas betydelse, världsmarknadens och produktionssättets betydelse och empirin det vill säga vad som skedde. Nils Ungas bok ingick inte i min ursprungliga uppsats.

[8] Se Dudley Dillard, Västeuropas och Förenta Staternas ekonomiska historia Lund 1977 ss 555-580, Henrik Jensen & Ib Thiersen a.a. ss 327-367, John Lönnroth a.a. ss 126-130, samt Johan Myhrman Kredit, marknad och penningpolitik. (5:e upplagan) Stockholm 1988 ss 105-106.

[9] Arbetarrörelsens efterkrigsprogram De 27 punkterna med motivering (E Wigforss med flera) Stockholm 1944.

[10] Det finns ett flertal verk som behandlar den svenska modellen. Se för dess framväxt Anders L Johansson, Tillväxt och klassamarbete. Stockholm 1989. För efterkrigstidens ekonomiska utveckling se Bo Sandelin, Den svenska ekonomin En översikt av utvecklingen (4:e omarbetade upplagan) Stockholm 1987. Lars Anell Ekonomiska kriser i teori och praktik Funderingar kring en möjlig stabiliseringspolitik Stockholm 1985. För en kortfattad översikt se Johan Lönnroth a.a. ss 158-167, Björn Gustafsson Makroekonomiska problem Göteborg 1981 ss 178-190, Inga Persson-Tanimura. ”Arbetsmarknadspolitik” i Bo Södersten (red) Marknad och politik Strukturer och problem i svensk ekonomi Lund 1987 ss 85-107.

[11] För det begynnande brottet med Keynes se Johan Lönnroth a.a. ss 158-167, Klas Eklund ”Sverige – ett land med tillväxtproblem” i B Södersten a.a. ss 21-49 och Hans T:son Söderström ”Stabiliseringspolitiska lärdomar och framtidsperspektiv” i B Södersten a.a. ss 50-76. Se även två tidskriftsartiklar från vänster. Bengt Isaksson & Anders Nilsson ”Sven Grassmans förvillelser” i Forum nr 2/1990 och Anders Nilsson ”Världsmarknadens kris och den svenska modellen” i Forum nr 3/1991. För en internationell överblick som tar fasta på den keynesianska stabiliseringspolitiken och efterkrigstiden se Michael Stuart Keynes and After Harmondsworth 1991. Och för ett debattinlägg som tar upp både marknadens inkonsekvens som den sovjetiska ”planekonomin” och keynesiansk ”planering” se Sten Ljunggren ”Plan och marknad En artikelserie” Röda Häften i (ny serie) Göteborg 1992. Samtliga böcker och tidskrifter som det hänvisas till kan lånas på närmaste kommunala bibliotek eller kostnadsfritt via dem.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA