Ur Fjärde Internationalen 1-2/1996

Thomas Holmgren

Det postindustriella samhället

[ OBS! Den tryckta artikeln i FI innehöll 7 diagram som här utelämnats ]

Med början under 1960-talet, först i USA och några år senare i Västeuropa, har sysselsättningen inom industrin minskat i västvärldens ekonomier, både i absoluta tal och i förhållande till sysselsättningen som helhet. Under 1960- och 70-talen (i Sverige ända fram till slutet av 80-talet) följdes detta av en tillväxt av välfärdsstaten och en utbyggnad av den offentliga sektorn (detta gäller inte USA där välfärden i högre grad organiserats privat). Thomas Holmgren beskriver det postindustriella dilemma som plågar västvärlden.

Parallellt med denna utveckling har allt fler ”icke-industriella” sektorer, som kultur och information, dragits in i den kapitalistiska ackumulationsprocessen. (Karl Marx definierade kapital som pengar — eller varor — som byter roll, från att vara ett medel för att underlätta bytet av varor — eller medel för att tillfredsställa behov — till ett mål i sig. För handelsmannen kapitalisten — är bytet av varor ett medel för att få mer pengar. Processen där handelsmannens kapital växer genom att varor köps och säljs i en ständig kretsgång kallar Marx kapitalackumulation.)

Ekonomins tyngdpunkt har förskjutits från tillverknings- och processindustri mot produktion av tjänster. I diagram 1 [1] [ ingår ej här ] visas hur sysselssättningen inom jordbruk, industri respektive tjänster i Sverige förändrats från början av 1800-talet fram till 1980.

Liknande kurvor kan ritas för alla utvecklade industriländer i västvärlden. Undantaget bland OECD-länderna är Japan som bibehållit en industriell tillväxt fram till slutet av 1980-talet. I diagram i ser vi hur den långsiktiga ökningen av industriarbetets relativa vikt bryts runt 1960, samtidigt som tjänstearbetet smiter förbi. Ett diagram över den absoluta tillväxten för industrisysselsättningen, det vill säga hur många arbetstimmar som utförs, skulle förskjuta brottet några år fram i tiden. Sedan mitten av 60-talet har antalet anställda i det privata näringslivet i Sverige minskat med drygt 1 000 000. Under samma tid har antalet offentliganställda ökat lika mycket (Ingelstam, 1995 — se litteraturförteckning längst bak [tyvärr saknas denna litteraturförteckning — förmodligen syftas på hans bok Ekonomi för en ny tid: lärobok om industrisamhället och framtiden, Carlssons 1995]). En miljon människor har alltså vandrat från lönearbete i industrin till avlönat tjänstearbete inom offentliga sektorn. Den vägen är nu stängd. I dag är det de arbetslösas skara som fylls på, både av dem som rationaliseras bort i industrin och av dem som sparas bort i den offentliga sektorn. Den öppna arbetslösheten har sedan 1990 ökat till över 10 procent och Sverige har därmed nått ifatt den utveckling av arbetslösheten som ägt rum i Västeuropa och USA sedan början av 70-talet.

Arbetarklassens traditionella kärna, de manliga industriarbetarna, har krympt, både absolut och relativt. 1977 gick Kommunal om Metall som största förbund inom LO. Den nya arbetarklassens majoritet består av offentliganställda kvinnor. Efter en svag ökning av industrisysselsättningen i Sverige under 80-talet har det under de senaste fem åren rasat snabbt.

1989 hade Metall 475 000 medlemmar varav 340 000 i arbete. I början av 1995 var motsvarande siffror 440 000 respektive 230 000. Det är som man kan se av diagram 2[2] och 3[3] helt i linje med den långsiktiga utvecklingen.

Det finns flera förklaringar till denna utveckling. En populär åsikt är att den är ett resultat av tillfälliga konjunktursvängningar. Då lyfter man fram lågkonjunkturen efter 1989 som en orsak bakom den dramatiska minskningen av antalet metallare i arbete och ökningen av arbetslösheten under de senaste fem åren. Men då blundar man både för det långa och det internationella perspektivet och glömmer att det svenska trendbrottet under 80-talet var ett tillfälligt resultat av en ovanligt uthållig högkonjunktur under 80-talet i kombination med de rekordstora devalveringarna 1979-82. Under ytan fortsätter som vi sett den långsiktiga trenden. I Östgöten (950903) kunde man läsa att industrin i Östergötland nu producerar lika mycket som under rekordåret 1989, men med 25 procent färre anställda.

En annan förklaring tar fasta på ett medellångt, strukturellt perspektiv, motsvarande de så kallade Kondratieffcyklerna (se min artikel ”Mager produktion och långa vågor” i fjärde internationalen 4/1995). I ett debattprogram på TV om den ekonomiska utvecklingen för några år sedan, visade en av deltagarna upp siffror över den minskande industrisysselsättningen i Sverige under de senaste decennierna. ”Den stora utmaningen är”, menade debattören, en professor från Handelshögskolan, ”att vända på denna utveckling”. För att det ska bli troligt måste man göra följande antaganden (vilket professorn också gör):

* att minskningen av industrisysselsättningen är ett tillfälligt, fast långvarigt, brott i en ”naturlig” industritillväxt;

* att minskningen är specifik för, eller i alla fall mer allvarlig, i Sverige jämfört med andra länder (eller i Europa jämfört med resten av världen);

* att tillväxten är för låg, beroende på att det investeras för lite i industrin;

* att den har orsaker som kan förändras med politiska och ekonomiska åtgärder.

Eftersom arbetslösheten, enligt nämnde professor, beror på en minskad industrisektor så måste arbetslösheten förstås minskas genom en ökande industriproduktion. Orsakerna har specificerats till olika varianter av ”välfärdssjuka”: för stor offentlig sektor, för högt skattetryck, för hög och för jämn lönenivå (dålig konkurrenskraft och felaktig incitamentsstruktur), för lite och för dålig högre utbildning och forskning... Kan bara problemen rättas till så ska nog tillväxten komma igång igen. ”Vi ska industrialisera oss ur krisen!”, är slagordet för i stort sett alla politiker och ekonomer, både i Sverige och i EU. Detta är grundtonen i Göran Perssons politik, i EU:s White Paper från 1993 om politiken mot arbetslösheten där ”tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning” i nämnd ordning är de viktigaste målen samt i den socialdemokratiska plattform för EU som Allan Larsson totat ihop (Ingelstam 1995).

Kruxet är att alla investeringar i både ny och existerande industri ökar produktiviteten, det vill säga det behövs allt färre anställda för att producera allt mer. Företrädare för den svenska industrin har sagt att det krävs en 75-procentig höjning av investeringsnivån om industrisysselsättningen ska bibehållas på sikt (Ingelstam 1993). I själva verket innebär den omvandling av produktionsmetoder, organisationsstrukturer och arbetsorganisation som skett under de senaste åren en snabbare minskning av sysselsättningen inom industrin.

En tredje förklaring till den industriella nedgången ges av dem som talar om inmarschen i det ”postindustriella” samhället, eller tjänstesamhället. De har det mest långsiktiga perspektivet på utvecklingen, motsvarande diagram 1.

Minskningen av sysselsättningen i industrin och ökningen av tjänsteproduktionen jämförs då med övergången från jordbruks- till industrisamhället. Förutsättningen för industrialiseringen var en ökad produktivitet inom jordbruket och en ökad efterfrågan på industriprodukter. Allt färre människor producerade allt fler potatisar och fick samtidigt större inkomster. När matmarknaden mättades ledde det till att efterfrågan på industriprodukter ökade. De människor som blev över på landsbygden sögs upp av den expanderande industrin.

Parallellen till övergången från industrisamhälle till tjänstesamhälle är uppenbar. Även den förklaras av de ”postindustriella” debattörerna med ökad produktivitet inom industrin, ökad (national)inkomst och förändrad efterfrågan. När de grundläggande behoven av kläder, bostäder och materiella förbrukningsvaror är tillfredsställda ökar i stället behovet av och efterfrågan på tjänster, kultur, information etc. Tillsammans med ökningen av nationalinkomsten och produktiviteten i industrin leder det till att industrin avfolkas på samma vis som landsbygden 50-100 år tidigare. I diagram 4[4] visas sambandet mellan industrisysselsättning och produktion i nio OECD-länder. Under perioden 1950-65 skedde det en stadig ökning av både produktion och sysselsättning. Fram till början av 70-talet planade sysselsättningsökningen ut för att efter 1973 minska kraftigt. Minskningen har fortsatt sedan dess. Trots detta har produktionen hela tiden ökat, vilket tyder på en rejäl ökning av produktiviteten.

Tjänsteproduktionens ökning beror också på den sönderslagning av den gamla agrara samhällsstrukturen som skett under 1900-talet. Genom strukturrationalisering och urbanisering har tjänster som tidigare utförts i hemmet, på gården eller i byn övertagits av marknaden och främst den offentliga sektorn. Dessa tjänster har så att säga blivit synliggjorda, avlönade och inräknade i sysselsättningsstatistik och BNP. Men det har också skett en överföring åt andra hållet, en trend som förstärkts de senaste decennierna. Tjänster som tidigare tillhandahållits av marknaden utförs i stället i hemmet. Dessa rörelser och vilka arbeten det rör sig om återkommer jag till.

Med detta långsiktiga perspektiv på industrisamhällets framväxt och nedgång hamnar krissymptom som den minskande industrisysselsättningen och den minskande takten i produktivitets- och BNP-utveckling i ett nytt ljus. Den minskade industrisysselsättningen är inte ett krisfenomen — det är ett ”naturligt”, ofrånkomligt resultat av en mer än sekellång utveckling. Alla försök att hejda den genom ökade investeringar kommer bara att påskynda den.

Den minskande BNP- och produktivitetstillväxten är inte heller några krissymptom utan tvärtom ett resultat av industrins ökande effektivitet. Under industrisamhällets barndom ökade tillväxtsiffrorna på grund av ”överflyttningsvinster”: när arbetskraft flyttar över från jordbruket med låg produktivitetstillväxt till industrin som har hög kommer den genomsnittliga produktivitetstillväxten i hela ekonomin att öka. Med dagens ökade tjänsteproduktion ser vi i stället en motsatt effekt. När arbetskraft strömmar över till tjänsteproduktion med lägre produktivitetsökning (för tjänster inom offentliga sektorn sätts produktivitetsökningen till noll procent) innebär det förstås att den genomsnittliga produktivitetsökningen, och därmed BNP-ökningen, minskar. Men det är nu inget att oja sig för, menar postindustrialisterna, det är som sagt ofrånkomligt. Utvecklingen är ”irreversibel”, den går inte att vända.

De tidigaste postindustriella teoretikerna hade förväntningar om en bekymmerslös inmarsch i tjänstesamhället — som Furastie (1949) och Bell (1973) (se Ingelstam (1995) för en sammanfattning). Ju färre som behövs för att producera industrivaror desto fler frigörs till tjänsteproduktion. De förhoppningarna har kommit på skam. I dag är det arbetslösheten snarare än tjänsteproduktionen som ökar mest iögonfallande i västvärldens ekonomien. Övergången kärvar. Även kring detta problem, ”det postindustriella dilemmat”, har det tänkts och forskats en del — av bland andra Gershuny (1978); i Sverige är det främst Ingelstam (1995) som fört tråden vidare. Det har till och med hävdats att övergången till tjänstesamhället är en myt. Till det ska jag återkomma, men först vill jag göra en egen värdering av de olika förklaringarna.

Postindustrialisterna har enligt min mening rätt. Statistiken talar ett tydligt språk. Västvärldens industrisamhällen växte från den industriella revolutionen i början av 1800-talet fram till 1960-talet, tvärs genom fyra långa vågor av tillväxt, kris och strukturell omvandling. Men under de senaste 30 åren bär det iväg nerför utförsbacken. Industrisektorns minskning har visserligen förstärkts av den nedåtgående Kondratieffvågen, men en eventuell ny uppgång i en femte Kondratieffvåg kommer inte att vända den underliggande trenden. Vi är verkligen på väg att lämna det traditionella industrisamhället bakom oss!

Det vågar jag påstå trots tunga invändningar. Den första är att beskrivningen ovan är en västeuropeisk synvilla. Det är den nya internationella arbetsdelningen snarare än en absolut nedgång i industrisysselsättningen som lurar bakom statistiken kring industrins minskning i väst. Den har inneburit att den arbetsintensiva (till exempel textilindustrin) och delar av den kapitalintensiva (till exempel stål och varv) industriproduktionen flyttats till andra delar av världen. I stället är den kunskapsintensiva industrin expansiv i västvärlden.

Den minskade industrisysselsättning i väst skulle alltså motsvaras av en industrialisering i andra länder, främst delar av Latinamerika och Asien. Den utvecklingen äger verkligen rum. Men trots att både industri och arbetarklass växer där kommer dessa länder, med mycket få undantag, inte att utvecklas till industriländer liknande dem vi sett i västvärlden under 1900-talet. Detta av två skäl. Det första är att förutsättningarna för att utveckla något som motsvarar den organiserade kapitalismen inte längre föreligger. Kapitalismen är lika internationell där som här. Världsmarknaden domineras av 700 multinationella företag. Mot dessa, och mot de lössläppta internationella kapitalrörelserna, står sig nationella och regionala utvecklingsstrategier slätt.

Det andra är att industrialiseringen där börjar på dagens tekniknivå. Den produktion i de nyindustrialiserade länderna som är indragen i konkurrensen på världsmarknaden är redan från början utsatt för en intensiv produktivitetsutveckling, vilket inte ger stort utrymme för en långsiktig ökning av industrisysselsättningens relativa vikt. Länder utanför Europa kommer att få mycket begränsade möjligheter till en bred och balanserad tillväxt och omvandling av hela samhället. De kastar sig rakt in i de postindustriella problemen, som där kryddas med uppknytningen till det internationella kapitalet och de stora spänningar som en fläckvis modern industrialisering i en äldre samhällstruktur för med sig.

Den andra invändningen pekar på att varje ny uppåtgående kondratieffvåg skapat nya behov av nya materiella varor. Den långa högkonjunkturen efter andra världskriget byggde på varaktiga konsumtionsvaror som kylskåp, bilar, bättre bostäder. Kan inte en ny ”produktmix” öka konsumtionen av nya industrivaror så pass att den minskande trenden bryts? Med förbehåll för att fantasin ofta inte räcker till att se vad som väntar bakom hörnet, tror jag ändå inte det. Vad skulle det vara, ett flygplan åt var och en? Hemelektroniken är en sådan produkt, men den kan inte jämföras med de tidigare varaktiga konsumtionsvarornas volym. I de nya tillväxtbranscher som baseras på användningen av mikrochips är produktivitetsutvecklingen så snabb att syselsättningsökningen inte uppväger minskningen inom traditionell industri.

En tredje invändning är att behoven av materiella varor inte alls minskat. Tvärtom skriker världen efter mat, bostäder, kylskåp, cyklar, transporter... Det är inte avsaknad på behov utan brist på köpkraft som står i vägen för en fortsatt industriell expansion. Men fattigdomen i världen kommer inte och kan inte lösas genom export från västvärldens industrier. Den kan bara lösas av en utveckling i och av de fattiga länderna själva. Och även om den skulle komma till stånd trots de multinationella företagens strypgrepp — så stod vi ändå här i väst med det postindustriella dilemmat runt halsen.

Innan vi dyker in i det postindustriella dilemmats orsaker och konsekvenser måste vi titta närmare på vad som döljer sig bakom begreppen tjänster och tjänsteproduktion. Den vanligaste distinktionen, såväl till vardags som i de ekonomiska teorierna, är den mellan varor och tjänster. Men den är otillräcklig. Ur ett marxistiskt perspektiv innebär den en sammanblandning mellan produktionens samhälleliga innehåll och produktens bruksvärde. Följden kan bli, vilket också ofta är meningen, att klass och profitintressena försvinner ur teorierna och med dem försvinner också förståelsen av den kapitalistiska dynamiken. För våra syften måste vi alltså göra två definitioner, en social definition och en ”bruksvärdes”-definition.

Den sociala definitionen skiljer mellan varor och icke-varor.

A. Varor är alla produkter som produceras för och säljs på en marknad. (Med en produkt menas här resultatet av ett arbete, vilket som helst, oavsett om man kan ta på produkten eller inte. Det kan vara en bil, eller massage, barnomsorg, glass eller nydiskad disk...)

För enkelhetens skull antar jag att alla varor produceras i relationen mellan lönearbete och kapital och alltså är indragna i mervärdeproduktion och kapitalackumulation. I verkligheten är det inte riktigt så. Den som odlar gurka på sin kolonilott och säljer överskottet på torget producerar ju varor, med det är inte lönearbete och det är inte heller fråga om kapitalackumulation. Det blir det först när lotten köps upp av Kindagurka och odlaren anställs som lönearbetare.

Ett annat motstridigt exempel är Samhall. Deras skattesubventionerade produkter bjuds ut som varor och de produceras av avlönad arbetskraft men inte heller dessa produkter är indragna i kapitalackumulationen. Ytterligare exempel är privata köp och försäljningar av bilar, eller självägande hantverkares produkter. Men som sagt, jag tar bort undantagen eftersom de är marginella i det här sammanhanget.

Produkter som inte är varor får delas in i två kategorier:

B. Produkter som är indragna i det formella samhällsekonomiska kretsloppet och som produceras av avlönad arbetskraft, men som inte är indragna i kapitalackumulation och som inte distribueras via marknaden. (Lönearbete definieras som arbete som köpts av kapitalet och som producerar mervärde. Arbete som man får lön för och som sker utanför relationen kapital-lönearbete och som alltså inte är mervärdeproducerande är avlönat arbete. Med Marx definitioner är arbete som producerar mervärde produktivt, medan arbete som inte producerar mervärde improduktivt. Arbete i sektor A är alltså produktivt medan arbete i sektorerna B och C är improduktivt.)

Skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete handlar inte om vad som är nyttigt och vad som är onyttigt för samhället. Det handlar alltså inte om att värdera produkternas bytesvärde, utan om huruvida produkterna är varor, producerade för att förmera kapital. Produktivt/improduktivt är sociala begrepp. De har sin grund i att kapitalismen är ett system vars drivkraft är just produktion av mervärde och bytesvärde, och där behov och nytta alltid kommer i andra hand.

Kapitalismen är så att säga blind för de mänskliga behoven, så länge de inte kan uttryckas i pengar. Allt arbete inom den offentliga sektorn är alltså improduktivt för kapitalet, enligt Marx. Men det får inte blandas samman med att många av de offentliga tjänsterna är nödvändiga, både för samhället som helhet och för att kapitalackumulationen skall kunna fungera. Det är en följd av det moderna samhällets komplexa arbetsdelning, av att produktionsprocesser och samhälle blir alltmer sammantvinnade.

Att offentligt arbete samtidigt är improduktivt och nödvändigt för kapitalismen är ingen motsägelse i teorin, utan en följd av en motsättning i verkligheten, den mellan det privata ägandet och profitjakten och den alltmer församhälleligade produktionen.

C. Produkter som produceras utanför den formella ekonomin. Merparten är oavlönat arbete i hemmet men definitionen inbegriper också oavlönat arbete i folkrörelser och bytesekonomi inom lagens råmärken.

Lars Ingelstam (1995) använder begreppen gul, blå respektive vit sektor för att beteckna det privata näringslivet, den offentliga sektorn och den informella ekonomin. Jag tycker det är sympatiskt enkla benämningar och lånar dem för att beteckna de samhällssektorer där produkterna under A, B respektive C produceras.

Återstår så några ord om den svarta sektorn. I den ingår olaglig verksamhet utanför eller i gränstrakterna av den formella ekonomin. Förutom traditionell och organiserad brottslighet räknas också ekonomisk brottslighet in. Vanligtvis innebär svartarbete kvittolösa reparationer, men det är en droppe i oceanen. Till den svarta sektorn ska räknas smuggling av varor och människor (narkotika, vapen, metaller, high-tech, flyktingar) människohandel (en del av sexindustrin) och det organiserade utbudet av svart arbetskraft (som legionerna av polska äppelplockare på Österlen). Internationellt står den svarta sektorn inte långt efter den gula i omsättning och makt.

Men varför måste man dra in hela paletten i analysen? Jo, det går inte att begripa förändringarna i och sambanden mellan de formella, gula och blå sektorerna utan att samtidigt se sambanden med och förändringarna i den vita och den svarta sektorn, vilket snart ska visa sig.

Begreppen tjänster och tjänsteproduktion handlar i stället om arten av produkt. Hur ser den ut, vilken nytta har man av den, hur produceras den rent ”tekniskt”, hur distribueras den? Den grundläggande distinktionen går mellan (produktion av) ting och (produktion av) tjänster.

Ett ting är en materiell produkt, något man kan ta på. Exempel är industri- och jordbruksprodukter som bilar, datorer, läkemedel eller äpplen. Ting kan flyttas omkring och lagras och de kan därför produceras på en viss dag och en viss plats för att konsumeras någon annan dag någon annanstans.

Tjänster definieras som immateriella produkter som man alltså inte kan ta på. I engelskan gör man skillnad mellan tangibles och intangibles, gripbara och icke gripbara produkter. Exempel på tjänsteproduktion är omvårdnad, konsulteri, utbildning, bank, post och försäkringsarbete. Som tjänsteproduktion räknas också arbete med att distribuera eller underhålla materiella ting (eller människor), det vill säga transporter, reparationer (operationer), handel. De flesta, men inte alla, tjänster är till sin natur sådana att de måste konsumeras samtidigt som de produceras (som vård och personlig rådgivning). För många gäller också att de måste konsumeras på samma plats som de produceras (vård, men inte nödvändigtvis personlig rådgivning).

Nu måste ytterligare en sak preciseras. Det är om vi talar om:

• ting- eller tjänsteproducerande befattningar eller arbetsuppgifter, eller om

• ting- eller tjänsteproducerande företag eller organisationer.

I varje företag som producerar materiella industrivaror finns det också tjänstearbeten som service och underhåll, planering, ekonomiavdelning med mera. Och i många tjänsteföretag och offentliga institutioner finns det anställda som producerar ting som behövs i verksamheten. (Men det bryr vi oss inte om så länge; här och i den statistik som används avses det senare.) Allt arbete i ett företag som säljer tjänster eller på ett sjukhus räknas som tjänstearbete, oavsett vad man faktiskt arbetar med innanför väggarna.

På Volvo räknas alla anställda som producenter av materiella industrivaror, vare sig de står vid bandet eller sitter på kontor. Om Volvo däremot sparkar 20 tjänstemän och i stället köper samma tjänster från ett konsultföretag, så räknas dessa som tjänster. Det är alltså den slutprodukt, ting eller tjänst, som levereras till marknaden eller till offentliga sektorns användare som är avgörande för hur arbetena ska kategoriseras. Sedan är det förstås också intressant att titta närmare på hur befattningar och arbetsuppgifter förändras även inom företag och organisationer. Om inte annat för att försöka förstå hur klass och maktrelationer förändras på arbetsplatserna. Men det tar vi för sig.

Om vi nu för ihop den sociala definitionen med bruksvärdesdefinitionen får vi en sexfältstabell som nedan.

Tabell 1.

I Sverige utfördes år 1990 i den gula och blå sektorn (rutorna 1, 2, 4, 5) sammanlagt 6,7 miljarder arbetstimmar. Av dessa utfördes cirka 30 procent i ruta i (varav jordbruket stod för cirka 3 procent), 30 procent i ruta 4 medan 40 procent utfördes i ruta 5, den offentliga sektorn (Ingelstam 1990). 70 procent av det sammanlagda arbetet i den formella ekonomin 1990 var alltså tjänstearbete. (I ruta två skulle man kanske kunna tänka sig kommunala bolag som producerar el och vatten med mera. Men dessa räknas in i den gula sektorn i ruta ett eftersom de är affärsdrivande, det vill säga marknads- och profitstyrda. Läsaren kan själv försöka fundera ut vad som kan dölja sig bakom ruta 2. Avlönad produktion av ting som inte är indragna i kapitalackumulation och som inte distribueras på marknaden, finns det några sådana?)

Nu är det dags att syna tjänsterna lite närmare. Det ska vi göra med hjälp av ytterligare två distinktioner: mellan produktions- och konsumtionstjänster respektive mellan humana och tekniska tjänster.

Konsumtionstjänster definieras som de tjänster som levereras till enskilda, hushåll och organisationer för slutkonsumtion. Producenttjänster är tjänster som köps in och används i produktionen av andra ting eller tjänster. Tabell 2 visar fördelningen mellan konsumenttjänster och producenttjänster i förhållande till den totala sysselsättningen.

Tabell 2. Fördelning av arbete på jordbruk, industri, producenttjänster och konsumenttjänster

Källa: Statistisk Årsbok (1994) – 1995, s 123.

Anm: Här har antagits att all offentlig förvaltning är att hänföra till konsumenttjänster (även om viss verksamhet som t ex delar av renings- och reparationsverksamhet kanske borde betraktas som producenttjänster). Det har vidare antagits att 70% av hotell- och restaurangverksamhet, samfärdsel, post, tele samt bank- och försäkringsverksamhet går till företag och resterande delen till konsumenter.

Det visar sig att konsumenttjänster sysselsätter drygt 50 procent av alla anställda och 75 procent av dem som arbetar med tjänster. Vi konstaterar också att alla anställda i offentliga sektorn anses producera konsumenttjänster.

Distinktionen mellan humana och tekniska tjänster är viktig för fortsättningen. Den försöker fånga in vilka tjänster som är tekniskt stagnerande respektive tekniskt progressiva. De humana tjänsterna är de som kräver närvaro av både producenten och konsumenten och där det är svårt eller omöjligt att öka effektiviteten eller produktiviteten i produktionen utan att det går ut över tjänstens kvalitet. Det klassiska exemplet är stråkkvintetten som ju knappast kan bli effektivare genom att spela fortare och fortare eller genom att sparka en medlem och spela kvintettmusik med en kvartett (den som hittade på det exemplet hade nog inte lyssnat på punk). Andra exempel är vård av sjuka, gamla och barn, undervisning, socialarbete, psykoterapi, hårklippning, personlig service av olika slag. En mycket stor del av den offentliga sektorns tjänster hamnar i den här kategorin.

Det är från ruta 1 till ruta 4 som en miljon arbetstillfällen strömmat sedan 1965. Med hjälp av Therborn (1981) uppskattar jag att 150 000-200 000 av dessa kan hänföras till minskande sysselsättning inom jordbruket. Resten har lämnat mervärdeproducerande industriproduktion för tjänsteproduktion inom offentliga sektorn.

Antalet arbetade timmar i den vita sektorn har beräknats motsvara arbetstimmarna i den gula och den blå tillsammans, det vill säga någonstans mellan 6 och 7 miljarder timmar årligen. ( 1990)

De tekniska tjänsterna är de som kan uppvisa en stigande produktivitet, där effektiviteten kan ökas genom teknisk och/eller organisatorisk utveckling. Det är alltså tjänster som har liknande egenskaper som produktion av ting. Exempel här är många produktionstjänster där datoriseringen inneburit en snabb produktivitetstillväxt de senaste decennierna.

Det här är förstås en stark förenkling. Det finns inte två sådana avgränsade grupper av tjänster där den ena står absolut still vad gäller effektivitet medan den andra rusar iväg. I själva verket är det en glidande skala. Postsorteringen kommer att bli snabbare genom datoriserad adressläsning, men det kommer nog att dröja innan brevbärarna ersätts med dubbelt så snabba robotar. Däremot kan man ju tänka sig helt andra tekniska och sociala metoder att kommunicera än att skriva papperslappar och stoppa i lådor. Då talar man om teknisk omvandling snarare än utveckling och om sociala innovationer. Arbetsuppgifter och yrken försvinner helt eller byter sektor medan nya kommer till. Det återkommer vi till i nästa avsnitt.

Hur mäter man för övrigt effektivitet i tjänsteproduktion? På Volvo är det relativt enkelt, räkna antal bilar och dividera med antalet anställda. Men hur gör man i äldreomsorg? Räkna antalet gamla och dividera...? Man kan kanske säga att just de tjänster vars effektivitet det känns absurt att försöka beräkna i kvantitativa termer, är ”tekniskt stagnerande”.

Den offentliga sektorns tjänster räknas alla som tekniskt stagnerande. Regelmässigt brukar produktivitetsökningen inom den offentliga sektorn sättas till noll procent. Mot det kan man givetvis invända, men det är ändå uppenbart att arbeten och produktion inom offentlig sektor är av helt annan ”teknisk” karaktär än inom industrin.

I stort sett hela den blå sektorn är alltså ”tekniskt stagnerande” (40 procent av sysselsättningen). Detsamma gäller för, mellan tummen och pekfingret, drygt halva tjänsteproduktionen i den gula sektorn (20 procent). Det betyder att (1991) 60 procent av den sysselsatta befolkningen arbetar i verksamhet med låg eller ingen produktivitetsutveckling!

Den andelen har varit växande sedan 60-talet då proportionerna mellan tekniskt stagnerande och tekniskt progressiva verksamheter var ungefär 30/70. Det är ett mönster som går igen i alla västliga industriländer (även om andelen tekniskt stagnerande arbeten är större i Sverige på grund av en större offentlig sektor). Och det är just detta faktum, det allt större gapet mellan produktiviteten i en minskande industrisektor och produktiviteten i en ökande tjänstesektor, som är orsaken till det ”postindustriella dilemmat”.

Men jag vill redan här avslöja att det egentligen inte är ett tekniskt problem utan ett socialt. Produktivitetsgapet blir ett problem i en ekonomi vars grundläggande principer är kapitalackumulation och marknadsrelationer.

De flesta av oss som kommit upp i eller passerat medelåldern har en bestämd känsla av att det var billigare förr. Åtminstone en del saker. Mot slutet av 60-talet vill jag minnas att det kostade 70 öre tur och retur att åka in till stan, någon krona att fika på Lindahls och ungefär lika mycket att slinka in på bio på Röda Kvarn. En helkväll gick nog på mindre än femman. I gymnasiet i början av 70-talet fick jag varje läsår nya böcker och en stor låda fylld med pennor, pärmar, kollegieblock och allt annat som jag ansågs behöva. (Det var i och för sig inte speciellt kostnadseffektivt: Jag öppnade aldrig böckerna, skolkade nästan varje fredag och fyllde betyget med ettor och kryss.) Inga tak föll in, det städades kontinuerligt och i skolfiket var vaktis fru anställd.

Faktum är att privata tjänster var billigare då, vare sig man räknar i fast penningvärde, i förhållande till andra varor eller i procent av nettolönen. I tabell 3 ser vi att priserna på Aveny och Lindahls mer än fördubblats i förhållande till konsumentprisindex åren 1955-85.

Tabell 3: Prisutveckling 1955-85 i förhållande till konsumentprisindex

Källa: Arbetsnotat nr 109, data från SCB Konsumentpriser och Indexberäkningar (serie) Jfr även tabell 11 i SOU 1987:3 bilaga 21. 1995, s 165. (Som jämförelse kan nämnas att priset på en färg-TV hamnade på 0,5 KPI mellan åren 1978 och 1988.)

I skolorna och i de offentliga tjänsterna generellt har standarden under de senaste åren succesivt försämrats, trots målsättningar om ”Europas bästa skola”. Det kan kanske tyckas paradoxalt att humana tjänster blivit allt dyrare samtidigt som både produktivitet, BNP och den individuella levnadsstandarden ökat kraftigt under samma period. I själva verket är det just ökningen av produktiviteten inom industrin, eller mer precist skillnaden mellan den snabba produktivitetsökningen inom industrin och den långsamma eller stagnerande ökningen av produktiviteten i majoriteten av tjänstearbetena som är boven i dramat.

Egentligen är det ju så att produktionskostnaderna för en biobiljett, en serverad fika, kommunala transporter, äldreomsorg etc i stort sett legat stilla, mätt i mänsklig arbetstid (socialt nödvändig arbetstid, eller bytesvärde), medan industrins produktionskostnader minskat, och fortsätter att minska, kontinuerligt. Eftersom priserna sätts i relation till produktionskostnaderna så framstår industriprodukterna som allt billigare och tjänsterna som allt dyrare, i förhållande till varandra.

Detta gäller oavsett om tjänsterna produceras som varor, eller om de skattefinansieras via den offentliga sektorn. För privata tjänster som förs till torgs och prissätts efter produktionskostnaden slår den relativa prisökningen igenom direkt. För tjänsterna i den offentliga sektorn slår i stället den relativa kostnadsökningen i kombination med en minskande industrisektor igenom via skattetrycket.

Den ökande prisskillnaden mellan industriprodukter och tjänster tillsammans med en växande tjänsteproduktion och en minskande kapitalistisk industrisektor försvårar övergången till ett tjänstesamhälle. Det är detta problem som går under namnet ”det postindustriella dilemmat” (PID). Vi ska nu titta närmare på hur PID yttrar sig i förändringar inom och mellan de gula, blå och vita sektorerna. Efter det är vi redo för några slutsatser, både om tjänstesamhällets och om kapitalismens framtid.

Jag har tidigare sagt att allt arbete i industriföretag räknas som produktion av ting, oavsett vad man faktiskt gör där. Tittar vi närmare på hur industriarbetet förändrats de senaste decennierna så ser vi en utveckling mot ökad tjänsteproduktion också inom industrin. Samtidigt rationaliseras många traditionella (tayloristiska) tjänstemannaarbeten bort som en följd av ny mikro- och informationsteknik. I stället ökar produktutveckling och forskningsarbeten. Många tjänstearbeten inom service, administration och utveckling av nya produkter avknoppas från existerande företag och dyker upp i renodlade konsultföretag. I statistiken kommer de då att hänföras till tjänstearbeten, men i verkligheten innebär det ingen skillnad vad gäller behovet av arbetskraft för att producera industrivaror.

Tendensen är att:

* produktivitetsökningen inom både det direkt fysiska arbetet och i de tekniska tjänsterna i industrin fortsätter i snabb takt med den nya tekniken;

* skillnaden mellan tjänsteproduktion och det direkt fysiska arbetet med produkterna suddas ut;

* andelen klassiska industriarbeten minskar fortare än industrisysselsättningen som helhet.

De högutbildades andel av industriarbetskraften ökar medan de lågutbildades minskar. Den andel av den sysselsatta befolkningen som arbetar i tjänstebefattningar uppskattas till mellan 80 och 90 procent i dag och siffran stiger. ( 1995, s 118)

En annan tendens, inom främst konsumtionsvaruindustrin, är att företagen behåller de lättast rationaliserbara arbetsuppgifterna och lämpar över tekniskt stagnerande arbetsuppgifter till den vita sektorn. Det främsta exemplet på det är IKEA som behållit detaljproduktion och grossistlager och lämnat över transport och montering till kunderna.

IKEA-strategin bidrar till att industrisysselsättningen minskar. Å andra sidan innebär den ökande självbetjäningen i hemmen att efterfrågan på industrivaror ökar. För att sätta ihop en IKEA-soffa krävs (förutom tålamod) ett och annat verktyg. Men det är efterfrågan på tekniskt rationaliserbara varor.

Sammantaget innebär det att den industriella sektorn fortsätter att minska. Allt färre människor behövs för att tillfredsställa de köpkraftiga behoven av materiella produkter. De interna förändringarna är stora och arbetsuppgifter avknoppas både till den gula tjänstesektorn och till den vita sektorn.

Den gula tjänstesektorn ökade sakta från 800 000 sysselsatta år 1950 till 1 250 000 år 1970. Sedan dess har antalet legat still vid ungefär 30 procent av det totala antalet sysselsatta i den formella ekonomin. (Forsman 1987, s 57 och 1995, s 123)

Även här sker en snabb rationalisering av teknisk tjänsteproduktion genom datorisering av kontorsarbeten, snabbare kommunikationer och informationsbearbetning. Sysselsättningen inom dessa tjänstebranscher minskar på sikt, men det har under 80-talet uppvägts av en tillväxt av den kunskapsintensiva tjänsteproduktionen: media, informationsbearbetning, konsultfirmor, privata trygghetsförsäkringar och så vidare.

Till de arbetsintensiva humana tjänsterna inom den gula sektorn räknas restaurangbranschen, frisörer, privata städfirmor, privat psyk- och hälsovård, privat undervisning etc. De drabbas av kontinuerliga prishöjningar enligt KPI. Det kan innebära två saker:

a) att de trycks ut från marknaden, att det blir mindre utrymme för marknadsstyrda personliga tjänster, eller

b) att de efterfrågas ändå, på grund av nya behov då de materiella behoven mättas.

Vilken väg utvecklingen tar beror på ”inkomststrukturen”, det vill säga om det är stora eller små löneskillnader i ekonomin. En hög jämlikhet leder utvecklingen mot a), medan stora löneskillnader (flexibla löner) leder mot b). Då utvecklas en gul tjänstesektor där de rika har råd med lyxtjänster som skönhetsoperationer och kan njuta av en utbredd förekomst av lågavlönade tjänster i hemmet. Alternativen a) och b) svarar i grova drag mot skillnaderna mellan Europa och USA. I Sverige är vi ännu långt från b) och utvecklingen har i stället följ a). Men det finns en stark tendens mot ökade löneskillnader, ökad ”flexibilitet”, minskade ungdomslöner och så vidare. Extremen som lurar i fjärran, eller om hörnet om man är pessimist, är en ”skoputsarekonomi” med mycket höga inkomstskillnader.

De mönster man kan se i statistiken för perioden 1950-90 är att tekniskt stagnerande tjänster i den gula sektorn finns kvar i hushållens konsumtionsbudget men med konstant utgiftsandel, det vill säga det köps färre tjänster både relativt och absolut och följaktligen utförs färre arbetade och betalda timmar.

Även den gula tjänstesektorn har lämnat över arbete till den vita, informella ekonomin. Servicetjänster som tidigare köpts på marknaden utförs nu med hjälp av hushållsmaskiner. Tvättinrättningen ratas för den egna tvättmaskinen, frisören för den egna saxen, reparatören för Black and Decker...

IKEA-principen är utbredd inom handeln. Snabbköpen och stormarknaderna är lagerförsäljningar där konsumenten får sköta framplockning och transport själv. Den kostsamma personliga servicen har sparats in. Här har alltså bilsamhällets (och bilindustrins) framväxt varit en förutsättning för produktivitetsutvecklingen hos tjänsterna inom handeln.

Den ökade efterfrågan på de tekniskt progressiva tjänsterna i den gula sektorn kommer att uppvägas av en snabb produktivitetsökning. Ett grundtips är att sysselsättningen där inte kommer att öka märkbart. Antalet som producerar humana tjänster för marknaden kommer att fortsätta minska. Den gula tjänstesektorn har hittills inte och kommer inte att kunna suga upp dem som rationaliseras bort i industrin.

Den offentliga sektorns storlek och tyngd i den svenska ekonomin har vuxit kontinuerligt om än ojämnt under hela 1900-talet, vilket visas i tabell 4.

Tabell 4: Offentlig konsumtions andel av BNP 1920-1985. Procent. Löpande priser

Källa: U Herlitz, Om den offentliga sektorns framväxt. Studentlitteratur 1989.

Av ökningen på 19,5 procentenheter från 1920 till 1985 beror sammanlagt 14 procentenheter (eller 72 procent) på utbyggnaden av utbildning, hälso- och sjukvård samt socialvård. Den blå sektorn har övertagit arbete från hemmen, som en del av barnomsorgen, åldrings- och sjukvården, även om det mesta av det fortfarande sköts i hemmet. 90 procent av alla födslar skedde i hemmen år 1900, i dag är det bara 10 procent.

Vi kan också se att den kraftigaste utbyggnaden, mätt i andelar av BNP, skett efter andra världskriget och speciellt från mitten av 60-talet. Som jag redan nämnt har antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn ökat med 1 000 000 efter år 1965.

Det finns olika förklaringar till den offentliga sektorns expansion. Att förutsättningen för den har varit den starka och ihållande tillväxten och den ökade produktiviteten inom industrin under rekordåren efter kriget är väl självklart. Den har gett utrymme för både hög lönsamhet i den gula sektorn och en samtidig privat och offentlig höjning av välfärden. Men en förutsättning är inte samma sak som en orsak. Det är inte givet vem som ska njuta frukterna av tillväxt i ekonomin.

En förklaring lyfter fram de starka klass- och folkrörelserna i Sverige. Det är den politiska kraft som drivit fram att välfärden fördelats i hög grad jämlikt och kollektivt. En annan förklaring lyfter fram kapitalismens behov. I en allt mer komplex och ”församhälleligad” produktion blir den kapitalistiska industrin beroende av en fungerande offentlig sektor. Under den så kallade ”delaktighetskapitalismen” efter kriget var utbyggnaden av utbildning, hälsovård, dagis med mera för alla nödvändig för att industrins (och den växande offentliga sektorns) behov av utbildad, frisk och tillgänglig arbetskraft skulle tillgodoses. Det är tjänster som den gula sektorn har problem med att producera själv.

Man brukar tala om ”kollektiva produkter” och ”externa effekter”. Produkter är kollektiva om min konsumtion av dem inte hindrar andra från att konsumera dem. Produkter eller naturresurser som är kollektiva till sin natur kan bara med svårighet och till stora kostnader delas upp i små, säljbara doser. Luft är ett paradexempel på en kollektiv naturresurs. Samhällets infrastruktur som vägar, vatten, el, tele har starka kollektiva drag. Men här skall man nog inte underskatta möjligheterna att med den nya mikroelektroniken stycka upp kollektiva produkter och göra dem individuellt säljbara. Att en produkt har externa effekter betyder att den har en betydelse för samhället utöver den direkta konsumtionen av den. Utbildning är ett exempel, den aktiva statliga arbetsmarknadspolitiken ett annat.

Den gula sektorn har alltså svårigheter att få lönsamhet i produktion av kollektiva varor samtidigt som den är i starkt och växande behov av dem och av effekterna av en bred utbildning etc. Här har den offentliga sektorn ryckt in, också framburen av den organiserade arbetarklassens krav och förväntningar. Den kanske viktigaste externa effekten av den offentliga sektorns utbyggnad och av välfärdssamhället är den legitimitet och stabilitet som den svenska kapitalismen åtnjutit fram till i dag. När nu välfärdssystemet börjar monteras ned försvinner den externa effekten.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn (skattefinansieringen av konsumtionen av humana tjänster) har fördröjt effekten av det postindustriella dilemmat. Diagram 5[5] visar att i vilken grad en höjning av BNP leder till högre andel tjänsteproduktion beror av den offentliga sektorns storlek.

Byggs inte den offentliga sektorn ut slår PID till direkt och effekten blir arbetslöshet och/eller tendenser till en skoputsarekonomi (se nedan)! Byggs den ut visar sig PID i stället som en ständigt ökad skattekvot.

Behovet av en ökande skattekvot för att finansiera offentlig expansion gäller, märk väl, oavsett BNP-tillväxten. (Diagrammet visar sambandet mellan skattekvot och de totala offentliga utgifterna, av vilka kostnaden för att producera den offentliga sektorns tjänster utgör cirka hälften. Resten är transfereringar, skuldräntor etc. Det ändrar vad jag förstår inget i sak, eftersom det handlar om hela välfärdstaten, det vill säga den politiska metoden att skapa den jämlikhet som resonemanget förutsätter.)

Med en relativ hög jämlikhet i samhället så följs lönehöjningar och standardutveckling inom den gula sektorn av samma förbättringar för anställda inom den blå. En ökning av BNP (en ökning av produktiviteten inom industrin alltså, man gör fler prylar med samma resurser) innebär då bara att hela befolkningen kan-dela på fler prylar och/eller att hela ekonomin kan få mer teknisk utrustning. Ökad export hjälper inte heller, eftersom det är den gula sektorn som får vinsterna av det. Ska det komma det offentliga tillgodo måste det ske skattevägen. Ökad BNP ger i sig inget utrymme för vare sig en utökad offentlig sektor eller en sänkt skattekvot. Kruxet är att sysselsättningen i industrin kontinuerligt minskar och fortsätter att minska. Om inte de offentliga tjänsterna expanderar i samma takt (med hjälp av ökande skattekvot) uppstår ett glapp. Därigenom växer arbetslösheten och/eller en lågavlönad tjänsteekonomi i den gula sektorn.

Det postindustriella dilemmat visar sig alltså som att resurserna till den offentliga sektorn stagnerar om inte skattekvoten ständigt höjs. Sedan 1989 (skattereformen och ”den underbara natten”) har i själva verket motsatsen skett – skattekvoten har minskat, vilket syns tydligt i diagram 6.[6] Det har bidragit till ett stort underskott i de offentliga finanserna, kraftiga besparingar i den offentliga sektorn och rekordarbetslöshet. Den trenden har mycket riktigt inte brutits trots rekordåren i industrin 1992-95.

Nedskärningarna och privatiseringarna inom den offentliga sektorn innebär främst att belastningen på den vita sektorn ökar snarare än att den gula, marknadsstyrda tjänsteproduktionen ökar. Det höga priset på privat omsorg med mera kommer att trycka ut tjänsterna från marknaden till individuella eller kollektiva lösningar utanför den formella ekonomin. PID står i vägen för moderaternas och de privata, vinstdrivna tjänsteföretagens lyckorike.

Jag hävdar alltså att den grundläggande orsaken till nedskärningarna inom den offentliga sektorn inte är den politiskt beslutade förmögenhets- och inkomstomöverföringen till företag och rika, vilket keyenesianer, vänsterpartister och vänstersocialdemokrater påstår. Inte heller ligger orsaken i den långvariga strukturkrisen som den kapitalistiska världsekonomin lidit av sedan slutet av 1960-talet. Dessa har utlöst och bidragit till välfärdssamhällets sönderfall, men den grundläggande orsaken får sökas i industrisektorns långsiktiga minskning och de relativa fördyringarna inom tjänstesektorn.

Den informella ekonomin har förändrats dramatiskt under hundra år, genom övergången från det agrara samhället till det industriella. Nu utsätts den för nya förändringskrafter och påfrestningar, i takt med att vi lämnar det traditionella industrisamhället.

Det är för snävt att definiera arbetet i det gamla agrara samhället som jordbruksarbete. Då var de flesta tusenkonstnärer som gjorde det mesta av det som i dag köps på marknaden eller konsumeras i den offentliga sektorn. Med våra definitioner utfördes det mesta arbetet då i den vita sektorn, utanför marknad och stat.

Men det är inte rimligt att jämföra dagens vita sektor med dåtidens. Det var ett äldre produktionssätt, med låg arbetsdelning och en hög grad av självförsörjning. Under 1800-talet skedde en gradvis uppknytning till marknaden. Det moderna, kapitalistiska jordbruket kom först med industrisamhällets definitiva genombrott efter andra världskriget.

Men med ovanstående reservationer mot historiska paralleller skulle man ändå kunna göra följande beskrivning av utvecklingen av den sociala organiseringen av arbetet under övergången från det agrara, över det industriella fram mot tjänstesamhället. Från att arbetet till övervägande del utförts i den vita sektorn sögs arbetet upp i först den gula och sedan blå sektorn. Nu finns tendenser till att arbetsuppgifter försvinner ur den formella ekonomin, in i den vita sektorn igen. De arbetsuppgifterna kommer från den gula tjänstesektorn och på senare år också från den blå sektorn.

Som vi sett har antalet sysselsatta som producerar ”gula” konsumtionstjänster minskat de senaste decennierna, på grund av PDI. I stället ökar självbetjäningen i den vita sektorn. Med hjälp av industrivaror producerar vi själva i hemmet tjänster som tidigare köptes på marknaden.

Detta fenomen att gamla behov tillfredställs med hjälp av nya produkter och nya beteendemönster kallas sociala innovationer. Drivkraften bakom dem är fördyringen av tjänsterna inom den gula sektorn och industrins behov av nya marknader. Diagram 7[7] visar prisutvecklingen för städhjälp respektive dammsugare 1965-90.

Det postindustriella dilemmat kommer att innebära att de tjänster som försvinner genom nedskärningar och privatiseringar inom den blå sektorn drivs in i den vita, informella sektorn, antingen direkt eller via ett kortare försök i den gula tjänstesektorn. I det vita sektorn kommer de att medföra en ökad press och otrygghet i vardagen, men de kan också driva fram kollektiva lösningar. En del tjänster kommer inte att utföras alls, fritidsbarn blir nyckelbarn, gamlingar får ligga hemma ensamma, allmänhälsa och undervisningsnivå riskerar att försämras.

Bibehållen jämlikhet leder till ökat tryck mot svartarbete i de delar av gul sektor som inte kan rationaliseras snabbt och som inte trycks över i blå eller vit sektor. Exempel är kvittolösa reparationer och tjänster, polska äppleplockare och den utbredda förekomsten av polsk svart städhjälp i över- och medelklasshem i södra Sverige.

Minskningen av den gula sektorn, det vill säga det krympande utrymmet för kapitalackumulation leder kapitalet att söka sig ut över gränserna, till spekulation och, tror jag, till profitabla områden i den internationella svarta sektorn.

För att sammanfatta:

* andelen sysselsatta i industrin i västvärlden krymper relativt och absolut;

* de tekniska tjänsterna rationaliseras i samma takt som industriarbetet;

* den humana tjänsteproduktionen har ökat, finansierad via skattesedeln, medan de marknadsstyrda humana tjänsterna stagnerar eller minskar;

* tjänster knuffas över i den vita sektorn (oprofessionellt arbete, gör det själv), med hjälp av produkter från den gula sektorn (sociala innovationer) eller in i den grå (professionellt arbete, bytesekonomi);

* eller ersätts av gula produkter (CD-skivor);

* under 1990-talet har den offentliga expansionen stoppats och vänts (skattekvoten minskar).

Industrisamhället är alltså inte på väg att ersättas av ett tjänstesamhälle, för det står PID (eller marknadsmekanismerna och profitjakten, vilket jag ska försöka visa) i vägen. I stället finns det en tendens mot ett ”självbetjäningssamhälle”.

”I industrisamhället var sysselsättningen koncentrerad till tillverkningsindustrin men man konsumerade huvudsakligen tjänster. I det postindustriella samhället är sysselsättningen koncentrerad till tjänstesektorer, men människorna konsumerar huvudsakligen varor.” (Gershuny, citerad i , 1995, s 174.)

Den skisserade utvecklingen innebär en ökning av den produktion som inte kan avläsas i BNP, eller med andra ord, en del av det arbete som kan avläsas i BNP i dag kommer att försvinna ur BNP i morgon. Samtidigt har ”överföringsvinsterna” vid övergången till industrisamhället förbytts i ”övergångsförluster”. Överföringen av arbetskraft från industri till tjänsteproduktion, tillsammans med en ökad självbetjäning leder till relativt lägre tillväxt och produktivitetsutveckling och blir därmed ett kristecken.

Att sia om den vita sektorns expansion handlar inte om att uppvärdera hemmet, närsamhället, kärnfamiljen, det civila samhället, det lilla samhället, egenmakt eller allt vad det nu kallats i den politiska debatten, utan om att försöka begripa åt vilket håll den kapitalistiska dynamiken driver samhällsutvecklingen.

I själva verket är det tveksamt om den vita sektorn pallar för utvecklingen. Om utvecklingen ska stoppas eller ske under mänskliga förhållanden — krävs politiska ingrepp i marknadsmekanismerna. Ingrepp som går längre och djupare än den traditionella som varit skattefinansiering över offentlig sektor.

Västvärldens samhällen blir allt rikare på materiella ting. Allt fler människor frigörs från industriarbete till andra aktiviteter. Vägen till ett samhälle präglat av mänskliga tjänster, kultur, mer (och rikare?) fritid tycks allt kortare. Det visar sig då att just den allt effektivare industriproduktionen och den minskande gula sektorn i stället stänger dörren till tjänstesamhället. Ju närmare vi kommer, desto mer avlägset blir det postindustriella samhälle som framtidsforskarna siat och drömt om. I stället kommer krissymptomen att förstärkas.

”Med ett så gott utgångsläge för den reella ekonomin. vore det skamligt om vi inte skulle klara av att lösa våra penningadministrativa problem”, skriver Lars . (, 1995, s 293) Och det verkar ju riktigt. Men problemet är allvarligare än så. Det som på ytan kan ta formen av ett penningadministrativt problem har sina rötter i kapitalismens själva grundvalar, i klassintressen, profitjakt och i förutsättningarna för fortsatt kapitalackumulation.

Egentligen borde det ju inte vara omöjligt att fortsätta den offentliga utbyggnaden genom att öka skattekvoten. Rent administrativt är det inga problem att fortsätta marschen in i tjänstesamhället, finansieringen kan ske via transfereringar, offentligt finansierad tjänsteproduktion, skatteväxling etc. Skatterna kan tas ut direkt eller döljas i konsumtion eller som arbetsgivaravgifter. Skattekvotens storlek är en i grunden politisk fråga, det finns inget absolut tak för den. Skattetröttheten är relativ mot dels vad man får ut av den offentliga sektorn och dels den allmänna välfärdsutvecklingen.

Så vad som behövs är bara ett försvar av jämlikheten i inkomster, i skattesystem och i utnyttjandet av den offentliga servicen. Eller snarare ett återställande av jämlikheten i systemen. Politisk kraft och vilja är vad som behövs för att rätta till det som gått snett sedan 70-talet. Men, och det är det grundläggande problemet, det förutsätter en ny lång period av kapitalistisk expansion, motsvarande den som möjliggjorde uppbygget av välfärdsstaten efter andra världskriget. Det är just här som skon klämmer.

Vid varje tidigare tillfälle i industrikapitalismens 200-åriga historia, då systemet hävt sig ur en period av långvarig strukturkris, har det brakat in i några decennier av omvandling och kraftig expansion av produktion och marknader. Kapitalackumulationen har snurrat snabbare. En förutsättning för det har varit att den samlade vinsten i den gula sektorn ökat, både i förhållande till investerat kapital och i absoluta tal. Det första kan ske om investeringskostnaderna minskar och/eller om vinsterna ökar. Det andra kan på sikt bara ske om antalet arbetade timmar i den gula sektorn ökar. Bägge dessa förutsättningar har varit förhanden vid tidigare vändpunkter i kapitalismens historia och kapitalackumulationen gnisslat igång igen efter en lång period av stagnation och kris. De finns inte i dag.

Vinsten är den drivande kraften bakom investeringar och tillväxt i den gula sektorn. Vinsterna återinvesteras och ger mer vinst i en ständig process. Med övergången till tjänsteproduktion och konsumtion hotas denna kapitalackumulation från två håll.

1. En ökande produktion och konsumtion av tjänster och en relativt minskande produktion av ting, räknat i använd mänsklig arbetstid, medför att arbetskraftens reproduktionskostnader ökar, eller i alla fall slutar att sjunka. Tidigare, då konsumtion och produktion av in dustriprodukter övervägde, innebar produktivitetsökningen inom industrin att konsumtionen av prylar kunde öka samtidigt som vinsterna ökade. Arbetskraften kunde konsumera mer, trots att kapitalets kostnader för arbetskraften minskade. Båda sidor vann! Den ökande relativa vinsten motverkade också effekten av att investeringarna i produktionsmedel tenderade att öka snabbare än investeringarna i arbetskraft i en allt mer mekaniserad produktionsprocess. När andelen tjänsteproduktion ökar, minskar produktivitetsökningen. Arbetskraftens konsumtion kan då bara ökas på bekostnad av vinsten. Eller tvärtom, vilket förklarar nedskärningarna i den skattefinansierade tjänstekonsumtionen.

2. Summan av värdet av ett års produktion i den gula sektorn, i Sverige eller västvärlden, återinvesteras i produktionsmedel och arbetskraft. Resultatet av den nya produktionsprocessen dyker upp i form av nya varor med ett större värde (vinsten har med andra ord ökat). Det nya värdet återinvesteras i sin tur, vilket innebär att det samlade värdet ökar igen... Ackumulationsprocessen ökar hela tiden det kapital som cirklar runt i den gula sektorn. Det innebär i sin tur att den samlade vinsten måste öka i samma mån, om den ska orka driva på kapitalackumulationen. På kort sikt går det att göra vinst på spekulation, men inte för alla och inte för länge och bara till priset av sönderfall i den samhälleliga produktionsapparaten. Nu vill jag hävda att den samlade vinsten snarare minskar än ökar, beroende på att sysselsättningen stagnerar i den gula sektorn och minskar absolut inom industrin. Ju färre som arbetar, desto mindre vinst produceras.

En lång, stabil period av tillväxt förutsätter en absolut ökning av antalet arbetade timmar i den gula sektorn! Så har också skett i västvärldens industriländer, fram till 60-talet. Från slutet av 1700-talet har den mervärdeproducerande, kapitalistiska gula sektorn expanderat i väst. I den har den ökande industrisysselsättningen varit motorn. Under 60-talet vänder utvecklingen. Sedan dess har industrisysselsättningen minskat både absolut och relativt i väst, en minskning som bara påskyndats, men inte orsakats av den industriella (Kondratieff-) strukturkrisen från slutet av 60-talet.

Som ett förslag till lösning av PID diskuterar Emin Tengström någon form av tudelad ekonomi, där den gula sektorn (eller snarare den tekniskt progressiva produktionen) skiljs från den tekniskt stagnerande tjänsteproduktionen. ( 1995, s 298) Med hjälp av en ”social valuta”, skild från de vanliga ”gula” pengarnas kretslopp och förankrad i en lokalt baserad, ”sekundär” ekonomi, skulle tjänster kunna konsumeras och produceras utan att drabbas av de relativa fördyringar som blir följden av att de produceras direkt eller indirekt indragna i den gula marknadsekonomins kretslopp och värderas efter marknadsekonomins mått. spinner vidare på tanken, men slår fast att hela tanken bygger på en, visserligen krympande men vital gul sektor, en god och glad profit- och marknadsstyrd industri.

Men med det faller, enligt min mening, hela tankeexperimentet. Om utrymmet för kapitalistisk varuproduktion krymper så kvävs kapitalackumulationen. Utan en expanderande gul sektor blir kapitalismen vare sig god eller glad. Hoppet och den enda möjligheten för kapitalackumulationen är att ge sig in i tjänsteproduktionen. Men det visar sig vara en törnbeströdd stig.

Sysselsättningen inom den gula tjänstesektorn har som vi sett stagnerat sedan 25 år. De tekniskt progressiva tjänsterna rationaliseras i snabb takt. Kvar finns alltså de tekniskt stagnerande tjänsterna, den sektor som vuxit i alla västländer de senaste trettio åren och som i Sverige sysselsätter över hälften av de anställda. Men den kan inte, menar jag, överta industriproduktionens roll som motor i en expanderande kapitalackumulation.

Det gäller oavsett om den relativa jämlikheten bibehålls eller om löneskillnaderna ökar kraftigt. I det förra fallet trycks tjänster ut ur marknaden, de upplöses som luft i investerarnas händer. I det senare fallet utvecklas en sektor med lågavlönad tjänsteproduktion. Men det sker till priset av en sänkt och snedvriden total efterfrågan på varor. Jag tror också att mervärdeproduktionen i en sådan tjänsteproduktion blir för låg och för osäker för stora investerare.

Det är därför inte troligt att en mervärdeproducerande ”skoputsarekonomi” kan ersätta industrin som motor i kapitalackumulationen. Att privatisera den offentliga sektorn och offra de offentliga tjänsterna på marknadens altare innebär alltså ingen lösning på problemet med krympande ramar för kapitalackumulationen...

Det är alltså ett faktum att kapitalismen kräver tillväxt. Men inte vilken tillväxt som helst utan tillväxt i och av den gula, mervärdeproducerande sektorn. Och som jag försökt visa är tjänsteproduktion en skral grund för långvarig stabil tillväxt. Vår professor från Handels har alltså rätt. Industrin måste expandera, industrisysselsättningen måste öka om kapitalismen ska ha en framtid. Han har också rätt i att detta är en utmaning. Jag tror nog att det skulle vara lättare för våra kära politiker och ekonomer att fånga vinden med en håv.

De krissymptom som hänförs till PID bottnar i att kapitalackumulationen avstannar när industriproduktionen minskar och tjänsteproduktionen ökar. Men vad har nu Karl Marx med den slutsatsen att göra? Vad har han bidragit med i resonemanget?

Beskrivningen av utvecklingen från industri till självbetjäning, av problemen för den offentliga sektorn, förändringarna i och mellan de olika sektorerna liksom av det postindustriella dilemmat klarade jag ju bra utan Marx. (Den som är speciellt intresserad kan själv fundera över hur marxistiska begrepp som konstant och variabelt kapital, fast och flytande kapital, enkel varuproduktion, relativt och absolut mervärde etc kan användas i analysen av tjänsteproduktion.) De debattörer och forskare som jag lånat tankarna från, främst Lars , kan knappast beskyllas för att vara marxister.

Slutsatsen om kapitalackumulationen däremot är min egen och den har marxistiska rottrådar. Kapitalismens själ är kapitalackumulation. Jakten efter mervärde innebär en ständigt ökande produktion och cirkulation av bytesvärden. Bytesvärde skapas bara av mänsklig arbetskraft. Mervärde skapas bara i relationen mellan lönarbete och kapital. Bytes- och mervärde kan bara realiseras på marknaden, i konkurrens med andra ”ackumulatorer”.

Det är alltså avstampet i kapitalistiska klass- och marknadsförhållanden som är det ”marxistiska” i resonemanget. Ser man inte de kapitalistiska sociala relationerna så ser man inte heller att det är den kapitalistiska dynamiken i sig som står i vägen för inträdet i ”ett samhälle präglat av mänskliga tjänster, kultur, mer (och rikare?) fritid”. Ett gott exempel på det är en av de tidigaste ”postindustriella” debattörerna, Daniel Bell, som skrev om industrisamhällets slut redan år 1971.

Bell uppfattade det postindustriella samhället som ett intelligens- eller informationssamhälle och hade en okritisk tro på en konfliktfri övergång från industri- till tjänstesamhälle. Han diskuterar skillnaden och övergången mellan materiell industriproduktion och avancerad tjänsteproduktion utan att ta hänsyn till de kapitalistiska makt- och vinstmotiven. Han diskuterar uteslutande om bruksvärden i stället för det som kapitalismen egentligen producerar: bytes- och mervärde. Därmed blir han ohistorisk och blind för hindren för tjänstesamhällets framväxt.

Lars Ingelstam är den i Sverige som tidigast (1981) och mest utförligt beskrivit det postindustriella dilemmat. Men eftersom han tar de kapitalistiska makt- och profitintressena i den gula sektorn för givna, kommer inte heller han åt de grundläggande motsättningarna. Han landar i stället i ”penningadministrativa problem”.

Marx är närvarande också i diskussionen om Kondratieff-faserna, där profitkvoten får en viktig roll i analysen och förklaringen.

Med detta sagt vill jag ändå påpeka att Marx analyserade kapitalistisk industriproduktion för över 100 år sedan, under den klassiska konkurrenskapitalismens guldålder. Hela resonemanget i första bandet av Kapitalet, liksom ”lagen om profitkvotens fallande tendens” i tredje bandet, bygger på den specifika formen av kapitalistisk produktion. Men kapitalistisk tjänsteproduktion, åtminstone tekniskt stagnerande tjänsteproduktion, har inte samma egenskaper och följer inte samma mönster och därför räcker inte Kapitalet om vi vill begripa tjänsteproduktion och tjänstesamhälle. Men det är kanske en parallell till att kapitalismen inte klarar att administrera det.

Jag tror man kan säga att så länge kapitalismen är den bestämmande sociala organisationsformen så kommer Marx att vara aktuell. Men inte som en evig, över historien vilande sanning. En mycket marxistisk ståndpunkt är att alla teorier, begrepp och analyser är historiskt bestämda. De föds och dör med historiens gång, precis som de levande människor som formulerar dem.

Med det kapitalistiska samhällets förändring måste också samhällsanalysen förändras, eller revideras om man så vill. Marx projekt måste således hela tiden göras om och man måste ha en öppen och kritisk attityd till vad som ska bevaras och vad som är föråldrat i de marxistiska analyserna. Hellre en frisk revision än en död dogm!

Vad som fortfarande är giltigt i den marxistiska traditionen är alltså en öppen fråga. Att åtminstone utgångspunkter, perspektiv och metod ska behållas är en försiktig ståndpunkt. En sådan utgångspunkt, eller insikt, är den om kapitalismens inneboende motsättningar. Den mest kända är väl den mellan produktivkrafternas utveckling och de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Med den för ögonen har marxister i 100 år siat om kapitalismens snara fall. Men hittills har systemet visat en underlig förmåga att utveckla både produktivkrafterna och de sociala formerna för klassherraväldet och kapitalackumulationen.

Kan det tänkas att, på tröskeln till tjänstesamhället, den förmågan är uttömd? Att de kapitalistiska produktionsförhållandena nog passade som hand i handske för att utveckla industriella produktivkrafter men att de kommer att visa sig oförmögna att organisera ett samhälle som inte längre domineras av industriproduktion. I så fall har historien nu nått ikapp kapitalismen.

Men med tanke på alla som tidigare fått fel om kapitalismens sammanbrott är det bäst att vara försiktig med kategoriska påståenden. Det får räcka med att säga att kapitalismen står inför värre problem än någonsin. Jag önskar bara att jag också kunde säga att det inte drabbar någon fattig.

Noter

[1] Diagram 1: Andel av sysselsättningen i tre sektorer 1810-1980 Källa: Ingelstam, s 139. (här utelämnat)

[2] Diagram 2: Sysselsättningsutvecklingen (1 000-tal) i industrin 1975-83. Källa: Ingelstam, s 145. (utelämnat)

[3] Diagram 2: Sysselsättningsutvecklingen (1 000-tal) i industrin 1980-93. Källa: Ingelstam, s 146. (utelämnat)

[4] Diagram 4: Samband mellan sysselsättning och produktion i nio OECD-länder 1950-80. Basåret (index 100) är 1962. Källa: Ingelstam, s 147. (diagrammet är utelämnat)

[5] Diagram 5: Sambandet mellan BNP per capita och tjänstesektorns relativa storlek i 25 OECD-länder. Källa: Forsman, s 56. (här utelämnat)

[6] Diagram 6: Samband mellan offentliga utgifter och skattekvot (procent av BNP). Källa: Ingelstam, 1995, s 184. (utelämnat)

[7] Diagram 7: Index löpande priser för dammsugare, hemhjälp, hushållstvätt (utlämnad tjänst) samt konsumentprisindex Källa: Ingelstam, 1995, s 166. (utelämnat)

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA