Ur Fjärde Internationalen 1-2/1996
BILLIGA POCKET MED omslag där långa män i kråsskjorta och nätta kvinnor i balklänning tittar varandra djupt i ögonen är inte någon gångbar valuta ens i det subkulturella krypkasinot. Läsare, på det hela taget en rätt trolös skara, har en tendens att som en skock gnuer ständigt drar vidare på romantiksavannen.
Det vi talar om när det gäller Cartlandromanerna är en form av överproduktionskris, en romantiklitteraturens motsvarighet till profitkvotens fallande tendens, efter mer än 600 titlar och 600 miljoner sålda exemplar. Takten i försäljningen har dämpats. Nya marknader ligger längre och längre bort från det anglosaxiska språkområdet.
Man kan jämföra med en annan jätte i romantikbranschen, amerikanska Harlekinförlaget som i stället går på i ullstrumporna och hela tiden uppdaterar sig, som ett kiosklitteraturens svar på Hennes och Mauritz, senast genom att lyfta och trimma böckerna för TV. ”You know the frothy part of a cappuccino?”, säger en nybliven Harlekin-aktör till en amerikansk branschtidning: ”This is how light this movie is.”
MEN EN DAG står det någonstans att Barbara Cartland sålt juvelerna på Sothebys. En mindre sensation, eftersom hon bortsett från allt annat hör till de sista från 20-talets partymaffia. Och så kom boken om hennes liv. Inte ett beställningsverk av en mediemedveten kändis utan en titt bakom kulisserna i hjärta och smärtaverkstan. Bara omslagspärmen är ett ironiskt mästerverk: maniskt rosa, glänsande papper och så titeln: A life of love i upphöjda guldbokstäver.
Paradoxen är att Barbara Cartlands person väcker ett allt större intresse, medan böckernas prillig-hetsstämpel kvarstår ograverad. Inte minst för att alla ord hon finner viktiga på originalspråket skrivs med stor bokstav; en självsvåldighet som tycks ha tilltagit med stigande ålder; Mamma, Pappa, Sjukhus, Kusin, Dandy, Doktor, Vardagsrum och så vidare.
Kanske är hon ett nostalgiobjekt för dem som växte upp på 60- och 70-talen, innan folkhemstanken fimpades. Det slår en att även om Barabara Cartland hör till klassamhällets extrema försvarare, så är den typiska Cartlandromanen — och de som sålde som mest på 60- och 70-talen — egendomligt klasslösa så till-vida att sociala skillnader knappt existerar.
Böckerna förmedlar känslan av ett folkhem i lyxförpackning, där alla genom ett slag med trollspöt blivit rika, vackra och/eller priviligierade.
SJÄLV LIKNAR BARBARA Cartland ett ufo när hon dyker upp i rutan: Lösögonfransarna som en fjäderboa, kroppspråk som en stå uppkomiker, fast i slowmotion, och så är hon lagrad i rosa chiffong, som en TV-mässig korallatoll.
Hon skulle kunna vara en Monty Pythonfigur, men den kamouflageliknande framtoningen har mejslats fram lager för lager, förstår man, efter att ha läst biografen Tim Healds genomgång av den cartlandska bakgrundshistorien.
Särskilt de avsnitt där han citerar ur de skraja, men beskäftiga breven till mamman, skriker av kontaktlöshet.
På ett liknande sätt var kärleken till den tidens glamoursväng inte alltid besvarad; man slås av likheten där med Evelyn Waugh som också klädde sitt utanförskap i en entusiasm för eliter och överklass, fast i hans fall rörde det sig förstås om hatkärlek.
En gammal bekant, som Barbara Cartland, enligt biografin, inte gillar längre, kommer med en ögonblicksbild: Barbara Cartland brukade dra sina pågående kärleksaffärer i damrummet medan hon pudrade näsan, och väninnan säger att det var mycket önsketänkande med i bilden redan då, för historierna från ”verkligheten” liknade påfallande mycket de från de senare böckerna. Cartland kanske tränade, för författarskapet, föreslår hon...
OM BARBARA CARTLAND enbart idealiserar klassbegreppet, har Tim Healds biografi om henne mer gemensamt med de så kallade AGA-sagorna, 90-talets brittiska trend som blomstrar just för att den problematiserar klass och kön.
Svenska AGA-spisar värmer i de flesta av de här böckerna upp hjältinnans kök, och det är i köket som medelklassens känsloliv tinas i omöjliga kärlekshistorier där slutpoängen tycks vara att man måste hitta sig själv först och främst, innan man kan hitta någon annan, så här post-Alice Miller.
Åtskilliga lokala madame Bovarys har fått bidra med sitt livs historia till den här genren, verkar det som: kvinnor som drömmer om rätta sortens kuddar bosatta i ett chict hus på landet, men som till slut inser att de måste ta ställning till vad de egentligen vill, med sturiga tonårsbarn och halvgammal kärleksångest, samt bristen på pengar. Romanbyggen för den gungiga kontokortsgenerationen, alltså, som inte riktigt vet var den hör hemma.
Samtidigt tycks den här sortens författarinnor ständigt vara på bildningsresa i snälla flickors ilskor; de låter sina hjältinnor, eller anti-hjältinnor sända ut chockvågor i nätverket av relationer runt omkring sig, ovetande om vad som farit i dem själva. Därmed blir kärleksaffärerna mer en existentiell väg ut i livet, än ett självändamål. Man kan kalla det en moralism i kubik, på sitt sätt lika tjockflytande som Barbara Cartlands. Men det intressanta är att den ligger närmare vardagslivets problem än den rena eskapismen.
GÅR MAN LÄNGRE tillbaka står det också klart att den här sortens populärlitteratur har traditioner bakåt, till mellankrigstidens kvinnliga underhållningsförfattare som också de skrev mot en mörk bakgrund av samtida krisighet och medelklass på dekis.
Ju mindre kristid desto enklare lösningar och mer okomplicerad nostalgi, som hos Cartland, verkar vara receptet. Och omvänt: ju mer kristid, desto högre problematiseringsnivå. De nygamla underhållningsförfattarna tycks veta allt om vad publiken vill ha, inte extrema framgångs- och vinnarhistorier, som på 80-talet, eller bekvämt nostalgiska Jane Austen-plagiat som hos Cartland. Utan både beskrivningar av de rätta kuddarna och problem som bara är något mindre vardagliga än ens egna.
Och när AGA-prinsessorna, alltså den nygamla sortens författarinnor framträder i hemma hosreportage är de klädda så att de skulle kunna smälta in i tapeten. De företräder en medelklass som i scenografisk begåvning vet hur man ramar in sig, med aldrig skulle drömma om att klä sig teatralt.
Till skillnad från Barbara Cartland alltså, som nu i nittioårsåldern håller på att fullända sin mediala roll som galen engelsk excentriker av den gamla skolan; accepterad till sist i det medietillvända 90-talet. Boken visar tydligt att det måste vara drömmen för en selfpromotor av hennes kaliber att i slutändan bli större än sitt verk.
HENNES ROMANER, skriver Tim Heald har sålt stort på sin fantastiska dubbelmoral; händerna på täcket och en oskyldig puss på slutet, men med sex mellan raderna. När Cartland skriver att hjälten har massor av beundrarinnor, menar Tim Heald, betyder det på hennes fikonspråk att han är den rätte mannen att lära hjältinnan allt om multipla orgasmer. Eftersom hjältinnan alltid, fram till sista sidan är totalt oerfaren.
Men Tim Heald är lika förströdd som resten av läsekretsen tycks vara nuförtiden inför den här sortens dubbla bokföring. Det han intresserar sig för är snarare personen Barbara Cartland, hur det kom sig att hon och verkligheten gjorde slut med varandra.
Efter andra världskriget, skriver han, var den värld överspelad, som hon slitit så hårt för att skaffa bensinpengar till. Tiden hade gått ifrån både henne och det avgudade klassystemet, det är då hon uppfinner sig själv och blir romantikdrottning. Helst vill hon pressa in det mesta om sitt liv i det konceptet, förstår man.
TIM HEALD ANVÄNDER det gamla tricket att berätta historien om historien, alltså om hur han skriver boken om Barbara Cartland. Han kämpar för ett oberoende samförstånd, men hoppas också på full tillgång till arkiv och privata brev. Hon stretar emot, fast diplomatiskt. Men Barbara Cartland, uppfostrad i den engelska kvällspressen för 70 år sedan, klagar på hans utgångar, de är samtliga längre än tre rader. ”Vad ska vi göra åt det”, frågar hon uppfordrande.
Vid ett tillfälle under arbetets gång hotar hon att spöka för honom om han skriver något allt för elakt. Men biografen, lycklig över ett intervjuoffer som både är en sammansatt person och totalt öppenhjärtig, kontrar med att han ser fram emot att få stå på besökslistan när det är dags.
När han väl är i farten radar han upp de cartlandska självmotsägelserna: hur hon, ett resultat av 20-talets emancipation, predikar antifeminism så fort hon kommer åt. Hur hon alltid utrustar sina hjältinnor med allmän klyftighet, men sa åt sin egen dotter att spela dum för annars kulle hon inte bli gift. Hur hon som inbiten snobb då och då tagit strid för utsatta grupper som fattiga pensionärer och zigenare. Att hon inte gillar kvinnor något vidare, ”those women”, säger hon om sina stackars sekreterare som hon dikterar för varenda dag, fortfarande, påstås det. Men att hon under kriget samlade ihop en brudklänningspool, så att också kvinnor i försvaret skulle få chansen att gifta sig i vitt. Bakom den rosa chiffongen, skriver Tim Heald, lurar en bestämd kvinna i stålgrått. Man ska inte låta sig bedras: Barbara Cartland har mer gemensamt med Margeret Thatcher och liknande kvinnor än sina egna hjältinnor.
JÄMFÖRELSEN ÄR INTE helt tagen ur luften. Hennes bror Ronald var en i kretsen runt Churchill, den gruppering som de protyska delarna av torypartiet före andra världskrigets utbrott skällde som krigshetsare och landsförrädare. I praktiken fungerade hon som en slags marknadsförare och politikerfru åt brodern. Efter hans död och efter andra världskrigets slut funderade hon själv på en politisk karriär. Fast skrivandet tog minst tid från familjen.
Det här är en av bokens huvudpunkter, att Cartlands livs tragedi ironiskt nog inte var någon melodramatisk kärlekssaga.
Vändpunkten var i stället broderns död. Hade han överlevt, menar Heald, hade hon med sin exhibitionistiska yra kanske blivit PR-personlighet inom politiken i stället för romantikdrottning.
SÅ KOMMER JAG själv att tänka på att den fiktiva person hon mest av allt påminner om är den omusikaliska systern i Rebecca Wests Källan flödar. Hon som tappert kämpar mot familjens bedrövelser genom att mot bättre vetande bli fiolspelande barnstjärna, och därför hånas av sina musikaliskt mer begåvade syskon. De som aldrig förstår att hon, skuggsystern, posören, självmant tagit plats i ett tvivelaktigt rampljus för att rädda familjen och sig själv från evig obetydlighet.
Och att Barbara Cartlands skuggliv börjat uppmärksammas, trots att hon aldrig velat vidgå det annat än i glamorösa omskrivningar (We danced all night, Vi dansade hela natten, heter hennes egna memoarer) är nog ingen slump, nu då samtiden fascineras av glappet mellan image, framtoning, och verklig livshistoria, och hur dessa korsar varandra.
Själv sitter hon skyddad i den värld hon upprättat; säkrast så.
Tim Heald skildrar hennes svada som en oavbruten monolog, det är som att lyssna på någon som skruvar fram och tillbaka på en gammal radio, medan hon surrar om kändisar, friare, hälsokost och döda vänner.
EN EFTERMIDDAG HITTAR han henne ensam hemma. Plötsligt är hon bara en liten och rädd gammal tant. Kanske har hon gett alltsammans på båten, och därför låtit honom skriva boken och sålt juvelerna.
Det slår en att det som Tim Heald har skrivit är en ironisk AGA-saga om en romantikförfattare, inte långt från Sunset Boulevard, alltså den sorten som skriver sitt liv bättre än hon levde det. Och naturligtvis, är boken om hennes liv långt mer passabel i bokhyllan än hennes egna kioskvältare.
DET ÄR ALLTSÅ fråga om en maktförskjutning från regering, statliga företag, offentlig sektor och fackföreningar, till främst de stora exportföretagen, till ”marknaden” och till arbetsgivarna (men kanske inte till småföretagarna).
Förskjutningen är en försämring. Inte bara av rättviseskäl, utan också därför att statliga företag är effektiva och offentlig sektor bra. Med gängse språkbruk i media skulle man kunna kalla Ehrenberg ”supertraditionalist” — socialismen är ju numera förpassad till denna negativa del av ordförrådet. Man kan också kalla honom revolutionär reformist, men framför allt vill han vara en avslöjare, en sanningssägare.
Det finns naturligtvis ingen absolut sanning och ingen enskild person kan därför ha något monopol på den. Men Ehrenberg säger sådant som är tabu i offentlig debatt, tillåter oss att tänka tankar som belagts med förbud av ekonomer och andra debattörer. Det kanske mest belysande exemplet är hur man ska lösa arbetslöshetsproblemet: Gör om arbetslöshetsersättningarna till offentliga jobb! (s 151). Idén är ju mycket enkel – de 50-60 miljarder det kostar att anställa en halv miljon människor spenderas i dag på stöd till de arbetslösa.
MEN SÅ FÅR man ju inte säga. Vi får ju dagligen veta att vi måste spara och dra ned. Motiven som brukar anföras för det kan ställas upp i två par:
1. Produktivitetsproblemet
a) produktiviteten är dålig i offentlig sektor eftersom den inte är konkurrensutsatt;
b) då kostnaderna inte kan hållas nere stiger skatterna vilket kväver företagandet och tillväxten;
2. Underskottsproblemet
a) statens skuld och underskott måste krympas genom nedskärningar eftersom skattetaket är nått;
b) om inte en saneringspolitik förs kommer marknaden att tappa förtroendet för den svenska staten som låntagare varvid räntorna stiger, investeringar och bostäder blir dyrare så att arbetslösheten ökar direkt eller indirekt genom minskat konsumtionsutrymme.
Hur tacklar Ehrenberg dessa argument? Han säger på 1a) att LKAB kan genomföra investeringsbeslut utan att frukta bestörta reaktioner från aktiemarknaden eftersom bolaget inte är börsnoterat. Börsbolag törs inte investera – i högkonjunktur är det för dyrt och i lågkonjunktur för riskabelt (99). Norge är i dag en av världens lönsammaste nationer, skriver Ehrenberg och fortsätter: Den norska staten äger hälften av det norska näringslivet (124). Ett privat hotellrum kostar mer per natt än ett rum på åldringsvården (164, 209). Systembolaget har bättre sortiment, lägre pris och snabbare leverans än vad en privat spritkedja klarar av (164).
För ib) pekar Ehrenberg på att staten ger stöd till företagen och att mindre än en procent av det stödet går till småföretagen, som ju anses vara framtidens skapare av sysselsättning (160). Sänkt arbetsgivarav gift gynnar de stora arbetsgivarna, så även sänkt bolagsskatt, aktieutdelningsskatt och tjänstemoms (161). Bland småföretagarna leder sådana sänkningar bara till att den privata standarden höjs, men skapar inga jobb. Småföretagaren anställer när han får uppdrag, när det blir efterfrågan på hans produkter. Småföretagarens problem är brist på kapital till följd av snåla banker efter fastighetskrisen, höga räntor och långa arbetsdagar (161-2.).
VAD GÄLLER 2a) menar Ehrenberg att statsskulden är överdriven. Man ser bara till staten och man ser bara till skulderna. Man borde i stället sätta hela den offentliga sektorns skulder i förhållande till hela den offentliga sektorns tillgångar. Då är situationen långt mindre alarmerande, och sparandebehovet inte alls så akut (52-3).
Det som hänt är att det skett en omfördelning av förmögenheten, från stat till rika hushåll och företag. På toppen av lågkonjunkturen 1990 hade den privata sektorn köpt mängder med fastigheter. Skulderna för lånen till köpen av dessa hus blev dyra efter skattereformen och värdet på fastigheterna sjönk. Den privata sektorn fick stora skulder. Från att ha varit en nation där den privata sektorn lånade mer än den tjänade har vi blivit en där den privata sektorn sparar. Men då måste någon annan skuldsätta sig, annars brakar ekonomin samman. Att vältra över skulderna på utlandet genom att exportera mer än man importerar räcker inte. Enda lösningen är att offentliga sektorn tar över skulderna. Det sker av sig självt: När den privata sektorn konsumerar och investerar mindre ökar arbetslösheten och sjunker skatteintäkterna, utan att regering och riksdag behöver ta ett enda beslut (57-60).
När bankgarantin infördes var det egentligen en gigantisk socialisering av hela bankväsendet. Men, till skillnad från privata övertaganden, utnyttjade inte staten sin makt. Man bytte inte ut styrelser, man överförde inte ägandet till den som betalade. Tvärtom fick medborgarna, statens uppdragsgivare, betala bankkrisen tre gånger: Genom att ta över skulder, genom bankgarantin och genom höga låneräntor och låga sparräntor (118). När man säljer den bank som formellt varit statlig, Nordbanken, gör staten sig maktlös. Privatiseringar av Celsius, SSAB med flera, gör att staten förlorar styrförmåga. Staten kunde ha utnyttjat sin makt, men gjorde det inte (121-2.).
NÄR DET GÄLLER fråga 2b) menar Ehrenberg att den så kallade marknadens betygsättning och reaktioner på den förda ekonomiska politiken är en myt. Det är inte saneringspolitiken som avgör hur företagen köper kronor och statsobligationer. Det handlar i stället om dollarkursen. Ta till exempel kronraset våren 1995: då väntade de stora exportföretagen avsiktligt med att ta hem sina exportintäkter och lät i stället samla dem på hög i utländsk valuta i väntan på att kronan skulle försvagas ännu mer så att man fick mer kronor i utländska pengar räknat – den svenska kronan följde då dollarns kräftgång (skriver Ehrenberg, förtjust citerande Svenska Dagbladet och Affärsvärlden (30)). Men när Björn Wolrath sommaren 1994 sa att Skandia avsåg att sluta köpa statsobligationer därför att Sverige inte längre var kreditvärdigt, var det bara ett politiskt spel. Wolrath utnyttjade sin maktställning i ideologiskt syfte, han var inte ”marknadens budbärare” utan en makthavare (32).
Med detta vill Johan Ehrenberg ha sagt att man kunde ha fört en annan politik. En regering behöver inte låta sig skrämmas av marknadens uttolkare. Hos uttolkarna direktörer, kapitalister, ekonomer, journalister – finns en ideologisk komponent tillagd, tycks Ehrenberg vilja säga, medan marknaden i sig själv är känslokall inför ideologi: ”Det är nämligen så det är, först pengarna, sen politiken”(26). Ja, det är sant att det måste vara en skillnad mellan marknaden ”i sig själv” och Wolraths utnyttjande av den, eller åtminstone har det funnits en sådan skillnad. Om en sådan skillnad inte erkänns blir det väldigt svårt att förklara existensen av en reformistisk regering. Debatter kring marxistisk statsteori, ”övergångsprogram” och dylikt, har rört just detta utrymme reformutrymmet i maktavseende. Den som sagt att staten är kapitalets exekutiva utskott har därmed menat att det inte finns något utrymme för reformism, antingen får kapitalet sin vilja igenom via arbetarpartiet (vilket betyder att det partiet måste svika sin sociala bas) eller också störtas det från regeringsmakten. Socialdemokratin skulle därmed vara omöjlig. Det har den ju uppenbarligen inte varit.
MEN ENLIGT MIN mening är inte detta hela sanningen. Till sanningen om socialdemokratin måste också föras den ekonomiska tillväxten. När företagen kunde sälja mycket och expandera sin produktion, kunde de tillfredsställa sina ägare och karriärdirektörer. Eftersom arbetslösheten var låg kunde löntagarna kräva sin del av den växande kakan i form av högre lön och kortare arbetstid. Dessutom växte skatteintäkterna för Gunnar Strängs kassalåda, inte bara automatiskt via de höjda inkomsterna utan även genom höjningar och breddningar av skatter och avgifter. Flera klassintressen kunde tillfredställas samtidigt. Det spelade i sammanhanget roll vilken färg regeringen hade – ATP-striden i Sverige kan man ta som bevis för det, eller en jämförelse mellan ett borgerligt och ett socialdemokratiskt styrt land under den långa tillväxtperioden från Koreakrig till oljekris.
Nu är ju denna exceptionella tillväxtperiod, lämplig för socialdemokratisk politik, sedan länge till ända. Devalveringen i början på 1980-talet dolde den arbetslöshet som skulle ha kommit om svensk ekonomi utsatts för den internationella konkurrensen fullt ut, eller om man utnyttjat det konstgjorda skydd som devalveringen innebar att utveckla nya produkter som hade sålt bra även i början på 1990-talet. Nu blev 1980-talet en ”falsk” tillväxtperiod eftersom rationaliseringen avtog utan att några innovationer kom till stånd. Samtidigt följde Sverige med i den internationella trenden av ökad finans- och spekulationskapitalism. Det är inte längre så att den finansiella ekonomin bara är en fortsättning eller konsekvens av en ”real” ekonomi. I stället har köp och försäljning av fastigheter, företag, aktier, statspapper och valutor fått en större vikt i den västerländska kapitalismen, något som märks till exempel på att de största svenska industriföretagen har stora finansavdelningar – skogsföretaget är också bank.
DEN FINANSIELLA ekonomin är mycket mer parasitär och kasinoartad. Man kan ha åsikter om Volvos bilproduktion, men de gör ju i alla fall bilar. Vad blir det av de finansiella dribblingarna? Finansekonomin har ju frigjort sig från industrikapitalismens materiella tvångströja, en fördel ur kapitalistisk synpunkt man behöver ju inte ta långsiktiga risker med inköp av arbetskraft, maskiner, byggnader och transporter som betyder att värden låses i en specifik produktion. Systemet är nu såpass sjukt att börsen i New York reagerar negativt på att sysselsättningen stiger!
I den finansiella ekonomin kan man agera mycket snabbare, men man måste också hinna före alla andra. Det handlar ju i stor utsträckning om ett kattrakande över en given mängd pengar. För att göra pengar på pengar måste man satsa på det objekt vars pris stiger snabbast, det vill säga den aktie, till exempel, som har störst efterfrågan. Eftersom det är en begränsad mängd aktörer på börsen, ligger den enes vinst i att lurpassa på de andra, att försöka vara först att gå åt det håll som alla kommer att gå åt. Inte vad som realekonomiskt och långsiktigt är _lönsamt, utan vad alla andra tror ska bli lönsamt. Systemet blir därför väldigt känsligt för rykten, tolkningar och förtroenden. Ty det omvända gäller ju också: om något värdepapper förlorar sin dragningskraft vill ju alla sälja snabbt. Antagligen har vi vanliga, tämligen tröga, dödliga aktieägare, stimulerade av Allemansfonder, stabiliserat börsen. Men ibland räcker inte det, då måste staten gå in för att rädda denna nervösa kapitalism, som i fallet med bankkrisen.
Det finns alltså en tendens till att det instabila inslaget i ekonomin ökar. I det perspektivet blir löntagarfonderna intressanta. De hade kunnat bli ett icke-spekulativt alternativ till dagens spelsjuka finanskapitalism, grundat på löntagarmakt över stora pengar. Om jag förstått Ehrenberg rätt vad han skriver på sin sida 131, så anser han det också. Men han glider bort och pratar hellre om de valmöjligheter som står till buds när fonderna har svepts bort av direktörsmarscher och Kjell-Olof Feldt. Visst, en regering kan alltid välja, men den borde ju också skapa förutsättningar så att den politiska frihetsgraden ökar. En annan maktbalans, skapad av löntagarfonder, hade försatt en regering i en annan position. Jag tror vänstern gjorde ett kapitalt misstag på den här punkten, och det är nog just det som spökar.
EFTERSOM EHRENBERG glider bort från fonderna, kommer mycket av hans argumentation att hänga på att uppförstora det reformutrymme som finns i dag, och det nyttiga med de statliga företag som finns. Även en debattör bör öka sin frihetsgrad. Jo, det är sant att det skapats en slags standardåsikt i debatten som säger att icke-konkurrensutsatt verksamhet alltid är dålig och att vi får för lite för skattepengarna. Det kan därför vara nyttigt att slänga argument i andra riktningen. Men det är ju faktiskt så att brist på konkurrens ger förslappning och statliga företag behöver inte vara något föredöme. Man får inte förfalla till mysticism, så att statlig egendom som genom något trollslag lägger allt till rätta.
Man kan också tvivla på den frihetsgrad Ehrenberg målar upp. Han gör stort nummer av att statsskulden inte är så stor och att nedskärningarna inte är berättigade. Här skulle man vilja se en mer övertygande argumentation: Visst, har den offentliga sektorn tillgångar, men ska de verkligen säljas ut för att betala skulder? För räntebetalningarna krävs likvida medel och jag har svårt att se hur man ska kunna trolla bort detta faktum. Då förefaller mig en traditionell keynesiansk politik vara bättre — sug upp de arbetslösa i offentlig sektor, öka förtroendet för det offentliga pensionssystemet, investera i ett förnyelsebart energisystem.
Dessutom talar Ehrenberg emot sig själv. Han är ju uttryckligen mot att sälja ut offentlig egendom eftersom det innebär en privatisering och maktförskjutning. Då kan man alltså inte omvandla offentliga tillgångar, i form av till exempel kommunala skolbyggnader, till likvida tillgångar. Ehrenberg måste nog välja: antingen är statsskulden ett problem eller så kan man sälja offentliga tillgångar.
TILL SIST NÅGOT om ”informationssamhället” som Ehrenberg tar upp i ett par kapitel. I det ena tar han loven av idén om informationstekniken som framtidens sysselsättning: ”Tanken att nån miljon svenskar skulle få betalt för att kunna sitta och knappa på datorer och prata med varandra via Internet är med andra ord lika fånig som tron att telefonen på 20-talet skulle skapa en ekonomi baserad på att människor fick betalt för att sitta och tala med varandra i telefon”(157).
Den poäng Ehrenberg försöker ta är nog lite väl simpel. Det är ju faktiskt så att många använder telefonen i sitt jobb — ett kontor utan telefon är inte mycket till kontor, i synnerhet gäller det Ehrenbergs hemmaplan tidningsredaktionen. Man kan därför säga att många får betalt för att prata i telefon, kanske är det nån miljon. Det är nog så att telefonerandet ersatt andra kommunikationssätt, främst posten, men också stimulerat till ökat kommunicerande, vilket kan ha skapat sysselsättning (kanske hos posten till och med). Nu är det ju så att datorer inte tillverkas i Sverige så IT genererar inte så mycket inhemska jobb som den inhemska efterfrågan ger upphov till. Däremot ger tillverkningen av mobiltelefoner antagligen upphov till fler jobb i Sverige än vad som motsvaras av den svenska efterfrågan.
Det är faktiskt viktigt att den inhemska industrin producerar saker vars efterfrågan stiger snabbare än produktiviteten i just dessa branscher. Det skapar både sysselsättning och ger de handelsinkomster med vilka vi kan betala importen. Dessa guldklimpar är resultatet av produktinnovationer och utgör grunden för förmågan att betala höga löner. Tysk konkurrenskraft, som Ehrenberg talar om (150), bygger ju trots allt på sådana saker. Det är inte bara en fråga om att vilja investera, valfriheten är inte obegränsad. Att industrins andel av BNP bara är 18 procent i Sverige mot 29 procent i Tyskland, kan ses som ett tecken på att Sverige håller på att glida ur den globalt växande efterfrågan. Visst är Roxette och Ace of Base populära, men då måste man se till att kompaktskivorna tillverkas i Sverige, av svenska skivbolag och att artisterna bor kvar här.
Det finns skäl att betona att vi inte lämnat industrisamhället bakom oss. Det är för lätt att stirra sig blind på att produktivitetsutvecklingen i varuproduktionen på lång sikt är mycket snabbare än i tjänsteproduktionen. Så länge vi talar om arbetsproduktivitet innebär det att sysselsättningen i industrin sjunker medan den ökar i tjänstesektorn. Man kan också säga att efterfrågan på varor inte längre ökar i en sådan takt att produktivitetens effekter på sysselsättningen inte kan kompenseras.
Vår levnadsstandard (i meningen möjlighet att konsumera varor och tjänster) avgörs av det allmänna produktivitetsmåttet, BNP per invånare. Om nu varuproduktionen minskar sin andel av BNP, läggs allt större krav på dess produktivitetsutveckling för att uppnå samma allmänna produktivitetsutveckling som när varusektorn var större. Eller, annorlunda uttryckt, ju större den svårrationaliserade tjänstesektorn är, desto lägre blir BNP per invånare om varuproduktionens produktivitetsutveckling är konstant.
MITT TJAT PÅ den här punkten beror på att man ofta förbiser ett väsentligt faktum i sammanhanget nämligen att höjningen av levnadsstandarden blir svårare ju mer vi tränger in i en ekonomi som domineras av tjänsteproduktion. En del av standardhöjningen kan ju tas ut i form av kortare arbetstid. Det blir alltså svårare att korta arbetstiden ju lägre BNP/capita blir, det vill säga ju större tjänstesektorn är. Till råge på allt blir det allt svårare för varuproduktionen att höja sin arbetsproduktivitet ju färre sysselsatta där blir. Så om vi tror att Ehrenberg blir sannspådd när han säger att västvärldens industri bara omfattar två procent av sysselsättningen år 2025 (omkring fem procent då om vi tar med jordbruk och byggande), så har vi då kommit fram till en situation där en arbetstidsförkortning innebär standardsänkning. Man måste då konsumera mindre om man ska arbeta mindre. Det finns två saker att säga om detta:
Dels att självbetjäning inte kan vara någon lösning på problemet hur länge som helst. Tidigare har man kunnat ersätta tjänstearbete med konsumentens eget arbete om den senare utrustats med industriellt tillverkade varor, såsom bil, TV, rakblad. Men hur långt kan man gå, ska skolungdomen undervisa sig själv? Självbetjäning kan vara reaktionär om man återupprättar hemmafrun och avskaffar daghemmen. Om de offentliganställda ska ha samma standard som andra och om arbetsproduktiviteten är noll i offentlig sektor, måste skattekvoten höjas för att anställa fler där (produktiviteten inom sjukvården tycks sjunka när arbetslösheten sjunker, se ”Den offentliga sektorns produktivitetsutveckling”, Ds 1994:71).
Dels att vi redan i dag börjar se verkan av denna avtagande BNP per invånare. Konkret betyder det att socialdemokratins reformutrymme minskar och att fördelningspolitiken blir viktigare, men också tuffare.
För det senare har vi Johan Ehrenberg med oss, det är skönt. Vi behöver fler socialistiska miljonärer!
Mats Bladh, verksam vid Linköpings universitet
I FÖRORDET SÄGER författaren att han syftar till att ”förklara hur ekonomer gör när de försvarar tillväxten, och varför de gör som de gör.” Hermele hoppas detta ska vara till hjälp för ”att överbrygga den klyfta som finns mellan det (ännu) dominerande tillväxtperspektivet och det framväxande kretsloppstänkandet”. Alltså att konfrontera två prästerskap och se om de kan närma sig varandra — idémässigt.
På bokens sista sida låter dock Hermele Sverker Sörlin förklara att ”tillväxt” är en omskrivning för kapitalackumulation. Sörlin säger rakt ut att en tillväxt med ränta på ränta är en inneboende systemegenskap hos ”den etablerade ekonomiska ordningen”. Varefter Hermele själv fortsätter: ”Att få vårt samhälle att ta kretsloppet på allvar är inget mindre än en social revolution men inte i den gamla socialistiska meningen”.
I stället är det så att både kapitalism och socialism, både marknadsekonomi och planhushållning ”har negligerat principerna för ett uthålligt samhälle”, däribland termodynamikens grundsatser. Tidigare revolutioner ”har omvandlat samhällen inom ramen för en otillräcklig förståelse av naturlagarna”, nästa revolution (som Hermele för övrigt är hoppfull inför) ska alltså ha denna förståelse som ”ram”. Här talas alltså om en social revolution och inte bara om nya överskridanden i idédebatten.
Man kan nu börja ifrågasätta om revolutioner sker ”inom ramen” för en ”förståelse” (Hos samhället? Hos revolutionens aktörer, politiska ledare, klasser? Hos de ledande idé-debattörerna?) Och bli rejält elak mot Kenneth Hermele. Men det är nog inte meningsfullt. Om Hermele har tänkt på revolutioners förutsättningar och dynamik, så har han ändå inte skrivit något väsentligt om saken i denna bok. Det är som inlägg i idédebatten den är intressant.
DET ÄR SPÄNNANDE att läsa vad Hermele drar fram ur huvudet på de vanligen förekommande svenska nationalekonomerna, och några större utländska namn. Hur Marian Radetzki hyllar ”tillväxten” för att den förmår bygga en ny bättre natur det handlar om simbassänger i stället för förgiftade stränder! Hur Klas Eklund hyllar samma tillväxt för att den ger resurser för att förbättra miljön utan uppslitande fördelnings-strider, utan att vare sig ställa frågan om de resurserna är större än skadorna som åsamkades längs vägen eller undersöka om det faktiskt har satsats mer på miljöskydd när tillväxten varit stor!
Man får följa när Hermele avrättar Assar Lindbecks elev Karl-Göran Mäler när han i Lindbeckkommissionen sätter sin lit till att ökande tillväxt via mer effektivisering kommer att gynna miljön, Sören Wibe när han drömmer om det tjänstesamhälle som är på väg att ”avmaterialisera” tillväxten, och Anne Wibble när hon missbrukade en teoretisk modell för att fastslå att alla i-länder faktiskt har ett slags tillväxt som är bra för miljön. Man får hjälp att se Mälers logiska kullerbyttor när han dels konstruerar en ”miljöjusterad nettonationalprodukt”, vars tillväxt rent definitionsmässigt måste innebära miljöförbättringar och vars enda svaghet är att den kanske inte finns i dagens verklighet, dels missbrukar sitt nya begrepp för att försvara den gamla vanliga BNP-tillväxten.
Denna del, kapitel 4, 5 och 6, är bokens starkaste parti. Boken skulle ha vunnit på att det byggdes ut.
MEN DET ÄR ganska spännande att också läsa Hermeles förklaringar till varför ekonomer har så svårt att förstå, kapitel 7. Han påvisar att ekonomer (nästan alla och i stor utsträckning helt medvetet!) vill hålla sig i sin teorivärld och samla så lite störande kunskap om verkligheten som möjligt. Det är enklare att krypa bakom generaliseringar som att ”allt är farligt”, att alla belastningar kan åsättas ett pris och att alla skador kan återställas.
När ett par ekonomer (Bengt Kriström och Sören Wibe i bilaga till Långtidsutredningen 1992) ställer sig inför frågan om ackumulering av beständiga gifter — en fråga som spränger sådana generaliseringar säger de att de saknar kompetens att bedöma hur pass riktigt argumentet är. Men de är inte så ideologiskt inkompetenta att de låter sin okunnighet hindra dem att leverera den slutsats som uppdragsgivaren väntar sig av bilageförfattarna — alltså att miljöproblemen minskar med ökad tillväxt.
Hermele påvisar också att ekonomerna fått lite lättare att till sig miljöfrågor när de diskuteras i ekonomernas egen terminologi — när till exempel insatser för att återställa ekosystem eller kostnader för att låta bli att utnyttja vissa känsliga resurser kallas för ”investering i naturkapital”.
Men jag tycker inte att författaren kommer särskilt långt i sitt försök att förklara varför ekonomer älskar tillväxten, varför de så envist hänger sig fast vid ett kritiserat BNP-mått eller varför de har så svårt att förstå tillväxtens gränser eller avigsidor. Det blir ju så mycket enklare om man accepterar den insikt som Sörlin fick ge uttryck för på bokens sista sida: att det handlar om kapitalackumulation.
Naturligtvis är det intressant för kapitalets ägare och förvaltare att veta hur stor den sektor är som kapitalet kan verka inom. Att BNP växer är ett bra uttryck för att den kapitalistiska verksamheten fungerar. Och BNP kan alltså ses som ett ”välfärdsmått” för kapitalets ägare och närmaste förvaltare. Som sådant har det inte många och stora brister, det är viktigt bara att komplettera det med vilken andel som genom den offentliga sektorn är undandragen kapitalets egen direkta mervärdeproduktion.
Då framstår förklaringen som ganska självklar: Ekonomerna gillar BNP och dyrkar tillväxt för att en av deras viktiga uppgifter är att vara kapitalets prästerskap. Deras allmänna besvärjelser går helt enkelt ut på att få allmänheten att omfatta, eller åtminstone inte känna sig främmande för, kapitalets välmående och framtidsmål.
Men en sådan analys skulle kanske inte främja den förbättrade dialog mellan ekonomerna och ekologerna som Hermele vill bidra till.
BETYDLIGT SVAGARE finner jag Hermeles framställning av ”kretsloppssamhällets” gränser. Han refererar till Det naturliga stegets kretsloppskriterier: Att inte höja halten i biosfären av något naturligt ämne och att inte tillföra beständiga konstgjorda ämnen. Dem kan jag också ställa upp på, men jag har svårt att se att de skulle utgöra naturvetenskapliga gränser för samhället. De är en koncis formulering av miljövännernas hyllade ”försiktighetsprincip”, men de är regler som är uppfunna av människor i ett samhälle. Hermele verkar tro att de flödar rätlinjigt och oomkullrunkeligt ur termodynamiska huvudsatser.
Kenneth Hermele talar om första huvudsatsen, som säger att allt som finns blir kvar, och andra huvudsatsen, som säger att allt som läggs i en hög sprids. Om allt är kvar och allt sprids så kanske Naturen (Gud) därmed har sagt åt oss att vi inte ska tillföra något som inte fanns där.
Men det följer inga slutsatser ur dessa huvudsatser: huvudsatserna kan människor inte bryta mot hur mycket vi än anstränger oss!
På ett jordklot sargat av totalt kärnvapenkrig, finns kanske inget högre liv kvar och inga mänskliga samhällen — kretsloppssamhällen eller annorlunda. Men mängden materia är konstant — om man också räknar med den extraenergi som strålat ut i rymden från alla bombexplosioner, vägd enligt Einsteins berömda ekvivalensformel för massa och energi, E = m E c2. Och materia skulle fortsätta att både spridas och ackumuleras i de obalanserade, för energi öppna fysiska system som finns på jorden, även efter en sådan katastrof. Jorden kommer nämligen även efter en sådan katastrof att vara ett öppet system (för energi) och långt från jämvikt. Inom ett sådant händer allt vi är vana att tänka på i vår omgivning och minsann inte bara den obönhörliga vandringen mot jämvikt, kontrastlöshet, ökad oordning, död, som Hermele hämtar ur termodynamikens ekvationer för isolerade system nära jämvikt.
Hermele tillfogar själv ett tredje kriterium — om rättvisa — som uppenbarligen inte är naturvetenskapligt, men som han menar ändå behövs för att få rim och reson på det hållbara samhället. Jovisst! Men så mycket gedignare om han erkände att alla hans kriterier är samhälleliga. Hänvisningen till naturvetenskapliga grundsanningar ser jag som ett försök att finna en fast punkt utanför människan och samhället, något oomkullrunkeligt — eller ”rotfast” som Engels gamle och annars glömde meddebattör Dühring uttryckte saken.
MANIFESTET, EN AV vår tids mest inflytelserika skrifter, har nu nästan 150 på nacken. Det författades i ett Europa där efterdyningarna från den franska revolutionen ännu inte helt ebbat ut. De idéer som franska revolutionen sått levde vidare trots det förhärskande reaktionära andliga och politiska klimatet. Manifestet skrevs på uppdrag av Kommunisternas Förbund och trycktes i London i början av 1848. Tidpunkten kunde knappast ha varit bättre för en revolutionär programskrift. I februari 1848 störtade proletariatet i Paris monarkin och utlöste en revolutionslavin. Arbetare, hantverkare och radikala borgare satte Europa i brand med krav på ett annorlunda och bättre samhälle. Revolutionerna uppstod ur en härva av anti-feodala, demokratiska, nationella och sociala förhoppningar. Folkresningarnas tid blev emellertid kort, överallt trängdes de revolutionära tillbaka och blodspillan blev stor.
I Sverige sköts ett tjugotal rösträttsdemonstranter ihjäl på Stockholms gator i mars 1848. Reaktionen var på nytt på frammarsch, men de radikala idéerna kunde omöjligen stoppas. Trots att de krossades, lyckades 1848 års revolutioner avskaffa många adliga privilegier.
VAD VAR DÅ Manifestets innehåll? Det program som Marx och Engels författade tog sin utgångspunkt i att den historiska utvecklingen utformades genom en ständigt pågående klasskamp med ofrånkomliga omvälvningar som följd. Överheten var alltså inte av Gud given och liksom kapitalisterna tidigare hade tagit över efter feodalherrarna, skulle arbetarna ta över efter kapitalisterna. Men med en avgörande skillnad. Kapitalisterna hade ersatt en form av förtryck med en annan, arbetarna skulle däremot en gång för alla göra slut på samhällets uppdelning av klasser. Det var klassintresset och produktivkrafternas utveckling som var avgörande för färden mot socialismen, inte predikningar om idealsamhällen.
När samhällets produktiva resurser nått en sådan utvecklingsnivå att alla delar blev beroende av varandra och det krävdes övergripande samordning och planering för maskineriets funktion, gavs förutsättningar för socialismen. Endast om lönearbetarna stred för sina egna gemensamma intressen var den socialistiska omvandlingen tänkbar. Därför måste den formera sig som egen politisk kraft, ta samhällsmakten och omvandla produktionsmedlen till gemensam egendom. Den slutsatsen blev startsignalen till uppbygget av den moderna arbetarrörelsen.
NÄR MAN LÄSER manifestet i dag frapperas man över den enorma utveckling samhället har genomgått sedan Marx och Engels dagar. 1848 års människa skulle stå tämligen hjälplös i dagens samhälle. Men det anmärkningsvärda med manifestet är inte hur många rader som tillhör en svunnen tid utan hur många som fortfarande är aktuella. Manifestet är inte i första hand en analytisk skrift, men etthundrafemtio år senare fångar den fortfarande några avgörande samband i dagens kapitalism — dess grundläggande drivkrafter, dess inneboende motsättningar, dess tendenser till kriser, överproduktion och krig, dess indelning av samhället i klasser, dess irrationalitet och slöseri med materiella och mänskliga resurser med mera Där finner vi också grunden till att manifestet inte kan avfärdas och förpassas till arkiven, den är en ständigt aktuell stridsskrift.
MANIFESTET I SVENSK översättning har en lång historia, vilket också avspeglas i föreliggande utgåvor. Trots att det är samma grundtext skiljer de sig dock en smula beroende på vilken huvudman som givit ut verket. Manifestet finns att tillgå i ett oräkneligt antal varianter på svenska. Varje vänsterorganisation med självaktning har bidragit med minst en.
Den tidigaste kom redan 1848. Dess titel var Kommunismens Röst, Förklaring af det Kommunistiska Partiet, offentliggjord i februari 1848. Utgivare och översättare var bokhandlaren Per Götrek i Stockholm. Det var dock inte någon renodlad översättning, därtill var framställningen alltför behäftad med diverse avvikelser och uteslutningar. Bland annat hade det stolta mottot ”Proletärer i alla länder förena eder”, av Götrek förvandlats till ”Folkets Röst är Guds Röst”. En illustration så god som någon till det tänkande som manifestet hade att tränga igenom.
Den första egentliga översättningen skulle dröja till 1886 då den trycktes i Socialdemokraten. Översättningen gjordes av Axel Danielsson. Med Kata Dahlströms revideringar och Hjalmar Brantings efterskrift har den tryckts om ett stort antal gånger och det är denna som Tiden åter publicerat.
Efter partisprängningen av det socialdemokratiska partiet 1917 gjorde Zeth Höglund en ny översättning som publicerades av Frams förlag och som trycktes flera gånger. Höglunds översättning ersattes av Arbetarkulturs anonyma variant från 1930-talets slut. Arbetarkultur var de svenska stalinisternas bokförlag. Denna version har sedan återutgivits i ett stort antal upplagor, den låg också till grund för Oktoberförlagets och Proletärkulturs versioner.
Röda Rummets översättning, av Per-Olof Mattsson, är den första sedan 1930-talet och hämtad från den tyska av Engels färdigställda utgåvan från 1890.
Varje militant bör naturligtvis ha läst manifestet. Av de två aktuella utgåvorna är Röda Rummets att föredra. För det första presenteras en välbehövlig nyöversättning, för det andra innehåller den ett tillägg av Leo Trotskij från 1937 ”Kommunistiska Manifestet nittio år”, där denne summerar verkets betydelse och ger en inblick i den marxistiska metoden att förhålla sig till tidigare programskrifter.
För det tredje innehåller Röda Rummet-upplagan flera sidor noter och förklaringar som orienterar läsaren om dåtidens aktuella historiska och politiska frågor.
Tidens utgåva är historiskt intressant såtillvida att Hjalmar Branting efterord från 1903 visar hur långt ifrån marxismen den unga socialdemokratin redan avlägsnat sig. I ett fånigt förord försöker Sven Owe Hansson att göra Marx till socialdemokrat.
Förf. Christer Franzén är finanshistoriker vid Stockholms universitet
UTIFRÅN DEN italienske diktaren Dante Alighieris liv och verk har Oreglia byggt upp en omfattande teori, eller kanske snarare vision, där viktiga roller också innehas av två religiösa gestalter, nämligen Gioacchino da Fiore och Franciskus av Assisi.
Även om ingen av dessa två är speciellt känd i vidare kretsar, så är däremot den store diktaren Dante Alighieri (1265-1321), vars största verk naturligtvis är Divina Comedia (Den gudomliga komedin), åtminstone till namnet känd för i stort sett alla som är det minsta intresserade av litteratur.
Oreglia har varit bosatt i Sverige sedan slutet av 40-talet och är verksam som essäist, poet, regissör och översättare. Bland hans tidigare böcker kan nämnas den om utopisten Tommaso Campanella (1984), författaren till Solstaten. Han har också varit den drivande kraften bakom Italienska institutet och har genom ett antal översättningsvolymer i hög grad också bidragit till att göra svensk poesi känd i Italien.
Med startpunkt i Oreglias Dantebok (Carlssons 1991) och i viss mån även hans dikt Dante Anarken och hans sex mästare (Carlssons 1993) samt en separat volym med recensioner och artiklar om den förra (Omdömen och kommentarer om Giacomo Oreglias Dante. Liv, verk och samtid, Carlssons 1993), ska jag försöka belysa Oreglias originella tankar.
Oreglias bok försöker famna över ett mycket stort område och vi ska färdas från Dante och hans samtid över medeltidens, renässansens och reformationens religiösa kättarrörelser, särskilt de med kommunistiska tendenser, och fram till några av Dantes 1900-talskolleger och den moderna anarkismen.
DET GÅR INTE att ta miste på Oreglias engagemang, eller snarare kanske besatthet, som han själv kallar det i förordet, inför diktaren Dante. Under många år har han umgåtts med florentinaren Dante, en av alla tiders största poeter. Han understryker att Den gudomliga komedin är ett alldeles speciellt verk: Dante är på en och samma gång berättare och författare och dessutom handlingens huvudperson.
Oreglia vill inte skriva ett akademiskt standardverk av vanligt snitt. För honom har Dante en långt större betydelse än att bara vara den tredje i raden av stora klassiska diktare — Homeros, Vergilius, Dante. På samma sätt som i de gamla helgonlegenderna är Dantes liv och verk exemplariska och äger en djupt symbolisk innebörd. Han föresätter sig att komma Dantes hemligheter på spåren genom att återuppleva dennes största verk via en ”fullständig identifikation” med diktens hjälte, det vill säga Dante själv.
I likhet med Olof Lagercrantz, som skrivit en bok om Dante (Från helvetet till paradiset, Wahlström & Widstrand 1964 och senare), påpekar Oreglia att Dante inte bara leder oss in i medeltidens frihetsläror utan också kan leda oss till en upptäckt av oss själva. I förordet till Ingvar Björkesons översättning av Den gudomliga komedin (Norstedts 1983 och senare), skriver Lagercrantz: ”Läs, läsare, hur du vill! Ger du inte upp, ska du en dag känna igen dig själv och dina problem i Den gudomliga komedin. Då har också den dag brutit in då du vandrar genom de hundra sångerna lika lätt som Dante, då han nådde skärseldsbergets topp.”
Dantes komedi är inte fictio poetica, det vill säga poetisk fiktion, utan visio prophetica, upplevd profetisk syn. Oreglia ansluter sig till en lång tradition när han hävdar att Dante framför allt är en religiös gestalt. Men för honom är detta inget torrt konstaterande: Dantes verk är ett ”heligt verk” för Oreglia.
I stället för att betona Dantes konservatism och anslutning till sin tids teologi, betonar han Dantes inblandning i och kontakter med tidens kätterska rörelser och ledare. Det gäller framför allt Franciskus av Assisis anhängare, franciskanerna, och deras revolter mot kyrkans urartning och korrumpering samt Gioacchino di Fiores utläggningar om den ”sanna” läran.
För Oreglia är Dante en upprorsman, vars mer okända verk Monarchia brändes offentligt. I likhet med många andra rebeller blev han utsatt för en ”obarmhärtig förföljelse av Stat och Kyrka i fulländad symbios”. Hans religiositet var revolutionär och han uppfattade sig som en handlingens poet.
I Dantes förkunnelse fanns tre grundpelare — frihet, fred och enhet — och utgående ifrån Dantes lära vill Oreglia få till stånd en ”Danterevolution” i hela världen, som ska ta sin början i Sverige. Situationen är mer än mogen:
”Min Dantebok utkommer på tröskeln till det ödesmättade Tredje årtusendet, då vår eskatologiska framtid står på spel liksom hela den interplanetariska jämvikten och då vi bevittnar hur en katastrofal upplösning drabbar all slags fascism, kommunism, nysocialliberalism, nykapitalism och religiös fundamentalism — ideologier som numera kastats på historiens sophög.”
Oreglia hoppas att Dante, ”mästaren och brodern”, ska bli det banér som ”kallar oss till, förstärkning och försvar av det som ännu finns kvar av människan och av hennes mänsklighet.”
MED STOR SAKKUNSKAP vägleder Oreglia läsaren genom Dantes samtid, på tröskeln mellan 1200- och 1300-tal. Tiden är orolig och kall betecknas som en början till den brytningstid som inträder i Europa under den efterföljande renässansen och reformationen. Kejsarmakt och påvedöme kämpar mot varandra, men i kulisserna döljer sig krafter som snart ska komma att framträda på historiens scen — radikala och i många fall revolutionära tolkningar av kristendomen, som under bondekrigen och engelska revolutionen kommer att skaka om Europa ordentligt.
Jag vågar inte ha några speciella synpunkter på Oreglias ståndpunkter när det gäller Danteforskningens snåriga frågor. Hans framställning är spännande och tankeväckande, men hur stort stöd den har i existerande forskning törs jag inte ha annat än amatörens åsikter om.
Uppgifterna om Dantes liv är knapphändiga, men en uppgift som etsat sig fast i många läsares minne är att han drivs i landsflykt. För Oreglia är Dante inte bara en av historiens alla landsflyktiga, utan ”den störste landsflykting historien känner”. Hans exil är ”en fana, rest som en symbol för evig befrielse och evig värdighet, mot maktens förtryck och grymhet.” Han fördrevs som bekant från ”den härliga staden Florens, den skönaste av italienska städer”, som Boccaccio beskriver den i Decamerone.
Oreglia betonar hela tiden uppgifter i källmaterialet som bestyrker hans tes om Dante som en radikal. Exempelvis återger han Fra Mariano da Firenzes berättelse om att Dante vid sin begravning på egen begäran var iförd sin egen franciskanska lekmannakappa, som en symbol för ”hans ständiga kuriafientliga [påve- fientliga] inställning och för hans spiritualistiska lidelse för fattigdomen.”
DET VERK AV Dante som spelar den största rollen för Oreglias resonemang om Dantes anarkism är den filosofisk-politiska traktaten Monarchia. Dante behandlar inte monarkin i vår tids bemärkelse utan Imperiet, som måste vara universellt och överordnat all övrig världslig makt.
Oreglia ser en ”konkret etisk-politisk filosofi” i Monarchia, som också omfattar ”doktrinen om Staten och dess upphävande”. Detta verk är ”den djupast tänkbara utmaningen mot makten i alla dess betydelseschatteringar och i dess tre olika inkarnationer, mera aktuella idag än någonsin: tyranniet, oligarkien och demokratien.”
UTIFRÅN DEN italienske diktaren Dante Alighieris Den som är van vid mer handfast, empirisk forskning grundad på ett historiskt perspektiv, kan nog få svindelkänslor när Oreglia rör sig mellan tidsperioder och geografiska områden. Men låt oss ännu så länge acceptera Oreglias visionära sätt att uppfatta historien och lägga diskussionen om anakronism åt sidan.
Dantes program ”förebådar” dagens anarkistiska rörelser; på deras svarta fanor finns också Dantes namn inskrivet, enligt Oreglia. Den revolution som dagens anarkister eftersträvar är den joakimitiska revolutionen — som vill återupprätta ”Andens och Kärlekens rike” — det vill säga den revolution som Joakim av Fiore (Gioacchino di Fiore) förutspådde.
Författarens användning av ord som är förknippade med anarki kan tyckas halsbrytande, men han erbjuder en förklaring: ”Jag använder ordet 'anark' — liksom 'anarki', 'anarkisk' — i termens strikt etymologiska betydelse. Ursprungligen betyder anark 'utan chef' (an-archos); archos kommer av archein, rang-, gradförhållande.”
Gentemot alla falska anarker, som den tyske 1900-talsförfattaren och högernationalisten Ernst Jünger, pekar Oreglia ständigt tillbaka på Dante — ”den sanne, evige Anarken”. I våra dagar är Simone Weil en av de som kommit närmast andan i Monarchia och vi ska längre fram diskutera Weil och hennes förhållande till marxismen, som en början till en kritisk granskning av Oreglias idéer.
I ETT ANTAL kapitel ger sedan Oreglia en uppsjö av information och tolkningar av de tre delarna i Den gudomliga komedin: Helvetet, Skärselden och Paradiset. Det heliga tretalet genomsyrar som bekant Dantes verk från början till slut.
Komedin har med sin konkretion och sitt formliga myller av gestalter varit föremål för ett oändligt antal konstnärers illustrationsmödor. (I det sammanhanget är det lämpligt att påpeka att Oreglias bok är utsökt vacker, inte minst på grund av alla illustrationer.) Alla de historiska gestalter och människor ur Dantes egen samtid som möter honom på den långa vandringen erbjuder en provkarta på det mesta i tillvaron. Särskilt är det den första delen — Helvetet — som fascinerat många läsare. Dante placerar där in ett otal gestalter i helvetets nio (3x3) kretsar alltefter den synd de gjort sig skyldiga till.
I ett särskilt kapitel utreder Oreglia Dantes relationer till Gioacchino di Fiores skrifter, vars viktigaste inslag är en historieuppfattning grundad på läran om treenigheten. Det finns, enligt denna teori, tre tidsåldrar: den första är Faderns och Gamla testamentets, den andra är Sonens och Nya testamentets och den tredje kommer i framtiden att bli den Helige andes och ha sin motsvarighet i ett ännu inte skrivet ”evigt testamente”. Denna lära, den så kallade joakimismen, ligger till grund för Oreglias framtidsperspektiv. Andens tidsålder, den tidsålder som ska komma, kommer att med- föra en anarkisk samhällsordning. Bland de som influerats av joakimismen nämns Thomas Münzer, som spelade en betydelsefull roll under bondekrigen i Tyskland på 1500-talet. Oreglia hänvisar till att Friedrich Engels i sin bok Tyska bondekriget framhållit att Münzer speciellt studerat Gioacchinos skrifter. Andra senare lärjungar är Campanella, som ju Oreglia ägnat sig åt tidigare.
Oreglias förteckning över Gioacchinos inflytande är imponerande: den svenske 1700-talsmystikern Swedenborg, många av de främsta företrädarna för den tyska romantiken och faktiskt också Hegel. Men Oreglias bevisföring känns inte helt övertygande. Han påstår till exempel att Gioacchino ”säkert påtagligt bidragit till dialektikens allra innersta strukturering också hos Hegel.” Och trots att Marx ”nästan låtsas icke känna till Gioacchino, har han förvisso på ett avgörande sätt blivit påverkad av honom, åtminstone vad beträffar idén om 'statens utslocknande'.” Var finns bevisen för detta? Är dessa idéer så specifika för Gioacchino di Fiore att alla andra influenser kan uteslutas? I ett annat sammanhang drar Oreglia slutsatsen att ingen författare ”står ideologiskt sett så långt från Dante som Marx.”
Vad består då Dantes ideologi av enligt Oreglia? Framför allt följande punkter: den frivilliga fattigdomen; slutsatsen att kyrkan har förvanskat Kristi förkunnelse och infört dyrkan av Mammon i stället för Ordet; samt att fattigdom och gemensam egendom bygger på gudomliga lagar, medan rikedom bygger på mänskliga påbud. Med stor risk för att ha förenklat innehållet i denna generöst informativa bok till oigenkännlighet, tror jag mig ändå ha fått med de viktigaste punkterna. Åtminstone de som kommer att bli viktiga i min egen framställning.
9 MAJ 1924 hölls en märklig diskussion i Moskva. Organisatör var centralkommitténs pressbyrå. Mötets ämne var ”Partiets politik på det litterära området”. Huvudtalare var Leo Trotskij, som nyligen publicerat sin berömda bok Litteratur och revolution. I början av året hade bolsjevikernas främste ledare Lenin dött.
Mötesordförande var Jakovlev och bland alla de närvarande partiarbetarna och representanterna för olika litterära riktningar kan nämnas Osinskij, Raskolnikov, Bucharin, Radek, Lunatjarskij och David Rjazanov. Mot slutet av mötet antogs genom omröstning en resolution som anslöt sig till de viktigaste punkterna i Trotskijs anförande.
Den främsta punkten i Trotskijs polemik mot andra teoretiker på det litterära området, var hans vägran att ge den så kallade proletkultrörelsen fria händer. Trotskij hävdade att partiet inte kunde understödja den ena eller andra litterära rörelsen. Ur samtidens mångfald skulle i stället en framtida socialistisk kultur växa fram.
I samband med de livliga diskussionerna om proletkult hade Trotskij tidigare fått aktivt stöd från 36 författare, som i ett brev stödde hans uppfattning. Många av de mest uppskattade och lästa författarna i landet under mellankrigstiden fanns med bland undertecknarna: Boris Pilnjak, Sergej Jesenin, Osip Mandelstam, Isaak Babel, Michail Zosjtjenko, Venjamin Kaverin, Nikolaj Tichonov, Aleksej Tolstoj, Vera Inber och Valentin Katajev.
I sitt anförande (i Litteratur och revolution, Röda Rummet 1983) berörde Trotskij Dante och ställde frågan: Vad är det som gör att Dante fortfarande finner så många läsare? Varför anses han vara en så stor diktare?
Måltavlan för hans anmärkningar var bland andra en viss Raskolnikov, vars egentliga namn var Fjodor Iljin. Raskolnikov var en betydande man i bolsjevikpartiet, gift med den för sin skönhet prisade Larissa Reisner. (Huruvida hans partinamn var hämtat från huvudpersonen i Dostojevskijs roman Brott och straff, måste jag låta vara osagt).
Enligt Trotskijs bedömning var Raskolnikov okunnig om vad som gör litterära verk till konstnärliga verk. Anledningen till hans polemik var Raskolnikovs påstående att värdet av Divina Comedia är att den gör det möjligt för oss att förstå psykologin hos en bestämd klass vid en viss tidpunkt.
En sådan utgångspunkt är naturligtvis lika med att helt avfärda Dantes verk som konst. Ett konstverk riktar sig, som Trotskij uttrycker det, till våra sinnen och känslor. Om det inte skulle ha något att förmedla på det planet är det befogat att behandla det enbart som ett historiskt dokument.
Det finns givetvis ett historiskt samband mellan oss och Dantes verk. Det förmedlar vissa element från den tid och plats i vilket det tillkom. Men det finns också ett estetiskt samband. För att estetiska samband ska kunna uppstå fordras det, med Trotskijs ord: ”att den anda och de känslor som [verken] tolkar funnit ett stort, intensivt, mäktigt uttryck som kan lyfta dem långt över samtidens trånga gränser.”
Dante är, enligt Trotskij, både en produkt av en given social miljö och ett geni. Orsaken till att vi ser Divina Comedia och inte en rad andra verk från samma tid som en källa till estetisk upplevelse är inte att Dante, som Trotskij formulerar det, var ”en florentinsk småborgare från 1200-talet utan snarare trots detta.”
FÖR ATT GÖRA resonemanget ännu tydligare jämför Trotskij med den störste av alla ryska poeter, Alexander Pusjkin, verksam under 1800-talets tidiga årtionden. Hos Pusjkin finns ingen proletär klasståndpunkt eller enhetligt uttryck för kommunistiska idéer. I vilken mening kan då marxister rekommendera läsning av Pusjkin? Ska vi säga: ”läs Pusjkin för att förstå hur en ädling, en adelsman vid hovet och slavägare välkomnade våren och slog följe med hösten”.
Argumentet är naturligtvis orimligt, men Trotskij hårdrar det för att göra sin ståndpunkt tydligare.
Om det inte är dessa historiskt bestämda inslag i Pusjkins diktning som vi ska framhålla, vad är det då som gör att alla slags människor (åtminstone tysktalande) läser Pusjkin? Enligt Trotskij beror det på att det uttryck som Pusjkin gett åt sina sinnesstämningar är så ”mättat på gamla konstnärliga och psykologiska erfarenheter” att det fortfarande kan tala till 1900-talets läsare.
Dantes storhet hade även innan diskussionen i Moskva 1924 blivit föremål för diskussion och kommentarer bland marxister.
I sitt förord till den första italienska upplagan av Kommunistiska manifestet 1893, skrev Friedrich Engels:
”Den feodala medeltidens slut och den moderna kapitalistiska erans början markeras av en väldig gestalt: en italienare, Dante, som både var medeltidens siste och' den moderna tidens förste poet. I dag, liksom år 1300, närmar sig en ny historisk era. Kommer Italien att ge oss den nye Dante, som markerar födelseögonblicket för denna nya, proletära era?” (Kommunistiska manifestet, Röda Rummet 1994)
En av 1800-talets italienska marxister, Antonio Labriola, som utövade ett betydande inflytande på den unge Trotskij, uttalade sig på ungefär följande sätt om Dantes verk:
”Bara idioter kan försöka tolka Den gudomliga komedins text med hjälp av de räkningar som de florentinska klädeshandlarna sände sina kunder.”
Det bästa beviset för riktigheten i Trotskijs och Labriolas argument är den mångfald av referenser som finns till Dantes komedi under 1800- och 1900-talet. I en del fall kan vi också tala om återanvändning av Dantes verk, nyskapade verk som tar sin utgångspunkt i hans komedi. Det i sig är ett tecken på Dantes storhet.
Marx svärson, Paul Lafargue, har i sina minnen av svärfadern omtalat att Dante var en av hans favoritpoeter. Framför allt bör förordet till första bandet av Kapitalet (1867), det enda han själv hann publicera, framhållas som uttryck för hans intresse för Dante. Förordet avslutas med ett citat ur komedin:
Segul il tuo corso, e lascia dir le gentil (Gå din egen väg, och låt människorna prata!)
Marx travesterade Dante, antagligen ur minnet. I den senaste svenska översättningen, Ingvar Björkesons, lyder raden på följande sätt: ”fortsätt ändå din väg, men lyssna när du vandrar” (Skärselden, femte sången). Det är det råd som Dantes vägvisare — i flera avseenden — den romerske poeten Vergilius ger honom.
EYVIND JOHNSON VAR en av de största författare som steg fram ur den svenska arbetarklassen under 1900-talets första hälft. Hans senare klassiska orientering i romaner som Strändernas svall (1946) kom inte som en blixt från en klar himmel i samband med att hans politiska utveckling gick åt höger. Som mycket aktiv medlem i den anarkistiska ungsocialiströrelsen, publicerade han redan 1921 i tidningen Brand en dikt med titeln ”Dante”.
I Johnsons dikt är Dante en utopist, som genom alla kval och fasor i Den gudomliga komedin ändå såg ett ljus. Ljuset hade tänts i ”tidens tidiga morgonväkter” och bär genom tiderna ”bud om människornas paradis”. Johnson ser i likhet med många andra socialister en parallell mellan kristendomens längtan efter det himmelska paradiset och socialismens kommande lyckorike.
Osip Mandelstam, som i dag av många anses vara 1900-talets störste ryske poet, fängslades under senare delen av 30-talet för sin allmänhet ”opålitliga” hållning och i synnerhet för en dikt om Stalin. Han dog i ett läger under de sista dagarna av året 1938.
Enligt Nadesjda Mandelstam, poetens hustru, bar han nästan alltid med sig en dantino, en upplaga av komedin i fickformat. I sin numera också till svenska (av Bengt Jangfeldt) översatta Samtal om Dante (i samlingsvolymen Ordet och kulturen, FIB:s lyrikklubb 1992), har Mandelstäm mycket att säga om Dante.
I Mandelstams essä är Dante ”poesins instrumentmästare”, ”förvandlingarnas och korsningarnas strateg”. I hans verk är ”filosofin och poesin alltid på väg”. Mandelstams grundinställning till Dante är antiakademisk: ”Att slita Dante ur den akademiska retorikens grepp är att göra hela det europeiska upplysningsarbetet en icke föraktlig tjänst.”
Mandelstam hävdar att Dantes komedi inte låter sig fixeras och låsas fast i diktarens egen tid:
”Det är otänkbart att läsa Dantes sånger utan att rikta dem mot samtiden. De är skapade för det. De är projektiler för att uppfånga framtiden. De kräver en kommentar i futurum.”
Även Mandelstam finner ett utopiskt element hos Dante. Denne ryske poet, Mandelstam, som 1938 försvinner spårlöst i ett av Stalintidens läger, anklagad för ”trotskism”. Lika lite som Isaak Babel, eller andra författare som anklagades för samma sak, var han trotskist i politisk mening.
Vad hade Mandelstam gjort för att förtjäna denna äretitel? Framför allt hade han skrivit en dikt om Stalin, som någon såg till att den föll i händerna på säkerhetstjänsten.
I sju verser från 1937 prisade han Stalin, vilket blev den enda dikten han skrev för att tillfredsställa sina plågoandar. Fyra år tidigare skrev han dock ett epigram om Stalin som sannolikt beseglade hans öde. Vid den tiden hade också hans beskyddare Nikolaj Bucharins möjligheter att hålla honom om ryggen minskat betydligt. Epigrammet är fortfarande i högsta grad läsvärt:
Vi som lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal. Men där orden räcker till samspråk, där minns man Bergsbon i Kreml. Hans fingrar är feta som daggmask, hans ord är som blytunga lod. Hans stövelskaft blänker, mustaschen kryper av kackerlacksskratt. Kring honom bossar med tupphals – han leker med deras fjäsk: De piper och visslar och jamar. Han ensam får peka och slå. Som hästskor smids Bergsbons dekret att slungas mot ögon och ljumskar.
Han suger på dödsstraff som hallon det är fest i hans breda bröst. (Rosen fryser i snön, Wahlström & Widstrand 1976, övers. Hans Björkegren)
ÄVEN OM kommunistiska tankar funnits under flera årtusenden uppstod den moderna kommunismen under franska revolutionen. Inom jakobinernas vänsterflygel och bland deras vänsterkritiker uppstod en kommunism befriad från sina tidigare religiösa fjättrar och grundad på en skoningslös kritik av privategendomen. Den främsta företrädaren för dessa ”jakobinska” kommunister var Gracchus Babeuf, som avrättades för sin politiska verksamhet.
Från Babeuf och framåt finns det en oavbruten modern kommunistisk tradition. Den är inte religiöst grundad, men ställer likaväl upp privategendomens avskaffande som sitt mål. Kommunismen skiljer sig från olika socialistiska riktningar just på denna punkt – att privategendomen måste upphävas. Arvet efter Babeuf fördes vidare av italienaren Filippo Buonarroti, som skrev sin tids revolutionära ”bibel” – De jämlikas sammansvärjning (1829) – om Babeufs rörelse och idéer. Till allt annat var Buonarroti också, enligt Oreglia, en passionerad läsare av Dante.
En av de tidiga radikala rörelserna med kristna förtecken som Dante visade intresse för är de så kallade valdensarna (efter grundaren Peter Valdus), en kättersk rörelse under1100-talet. Karl Kautsky, ibland kallad ”marxismens påve”, beskriver den (i Kristendom och socialism: Från klosterkommunismen till Thomas Münzer, Tiden 1973) som en ”rent proletär och kommunistisk kristen rörelse”. Sektens medlemmar var till övervägande del hantverkare och särskilt vävare. De kallades för humiliater (”de låga”) eller povres de Lyon (”Lyons fattiga”). Valdensarna vägrade bära vapen och över huvud taget delta i krig. Även kvinnor fick predika bland dem, vilket redan då gjorde det katolska prästerskapet rasande.
En närbesläktad rörelse var de så kallade apostlabröderna, eller patarenerna (härlett från beteckning på lumpsamlare). Sekten grundades i Lombardiet och vann stor anslutning bland de lägre samhällsskikten under senare delen av 1200-talet. Deras ledare greps och brändes på bål, men i hans ställe kom, som Kautsky kallar honom, en ”djärv handlingens man”, nämligen Dolcino.
Han hade en bakgrund bland de mer radikala franciskanerna, de så kallade fraticelli (” små bröderna ” ), och kom att övertygas av patarenernas ledare Segarellis läror. Men Dolcino var inte lagd åt det ödmjuka hållet och vägrade vända andra kinden till. Efter att ha jagats och förföljts, beslöt han sig 1305 för att försöka störta både kyrkan, staten och feodalsamhället. I spetsen för beväpnade patarener drog han fram i Piemonte och hade snart 5 000 män och kvinnor under vapen.
I sång 28 i komedin skildras hur Dante och Vergilius kommer till den plats dit de som utsått splittring förpassats. Där möter de bland alla andra Dolcino, bonderevoltens ledare. Oreglia hävdar, så vitt jag förstår med rätta, att Dante behandlar honom med ”en viss subtil sympati blandad med upprördhet över hans heroiska död”.
Kautsky, som när han skrev boken om kristendomen ännu var marxist, som Lenin skulle ha uttryckt det, anmärker att Dolcinos misslyckade resning var ”det första försöket i västerlandet till en kommunistisk resning med vapen i hand”.
Men kristna tankar gav inte bara upphov till olika kommunistiska rörelser under den period som föregick den moderna arbetarrörelsen. Även under följande århundraden har de intagit en stark ställning bland socialister. Exempelvis är Per Götreks utgåva av Kommunistiska manifestet (Kommunismens Röst, 1848) på omslaget försedd med devisen: ”Folkets Röst är Guds Röst.” Och en av 1800-talskommunismens mest framträdande namn, Wilhelm Weitling, präglades starkt av kristendomen. En av hans mest spridda skrifter bär titeln Den arme syndarens evangelium, publicerad 1843! (Se kort utdrag i Gunnar Gunnarsons antologi De stora utopisterna, del z, Tiden 1973). Under många år stod han i nära kontakt med Marx och Engels. Med hjälp av olika avsnitt i Nya testamentet argumenterade Weitling för egendomens och penningens avskaffande (”Jesus undervisar om egendomens avskaffande”).
EN AV DE som Oreglia utpekar som modern efterföljare till medeltidens radikaler är Simone Weil. I dag är hon mest känd som katolsk mystiker. Hennes i Sverige mest kända bok är Tyngden och nåden (Bonniers 1954). På bokens baksida presenteras hon på följande sätt: ”en modern helgongestalt, en självutplåningens och den andliga högspänningens hjältinna”.
Oreglia karakteriserar Weil som ”en brinnande och fördomsfri tänkare och judinna som djupt, ända till gränsen av konversion, påverkades av katolicismen, dock utan att acceptera dopet och de andra sakramenten.”
”Hon var obekväm för alla, för judar och katoliker, marxister och konservativa, fascister och antifascister.” När inbördeskriget bröt ut i Spanien anslöt hon sig som frivillig till Durrutis anarkistiska milis.
I Anteckningar om allmänt avskaffande av de politiska partierna (1943) argumenterade Weil för avskaffandet av politiska partier och kan alltså i viss mån kvalificera sig som anarkist.
Men det finns också en annan del av Weils liv, som sammanfaller med den stora ekonomiska krisen i 30-talets början. Under några år drevs då många intellektuella och småborgerliga människor av de mest skiftande slag av den allmänna krisstämningen till att närma sig kommunismen och marxismen. En del av dem användes i stalinisternas ofta framgångsrika försök att framställa sig som kulturens och humanismens ”beskyddare” (Henri Barbusse, Romain Rolland och ett otal andra).
Andra hamnade i likhet med Simone Weil i den antistalinistiska vänstern, bland syndikalister, anarkister, trotskister eller olika ultravänsteristiska grupper. Men deras anslutning till den revolutionära rörelsen varade sällan länge.
En av de frågor som ofta fick denna typ av sympatisörer eller medlemmar att lämna den trotskistiska rörelsen var den så kallade ryska frågan, det vill säga hur ska det byråkratiska herraväldet i Sovjetunionen kunna förklaras och avhjälpas.
I Simone Pétrements intressanta biografi Simone Weil (Natur och kultur 1978) möter vi Weil när hon försöker finna en utväg för mänskligheten i den revolutionära politiken. Av stalinisterna i det tidiga 30-talets Frankrike betraktades Weil som trotskist, vilket inte var en helt korrekt politisk karakterisering.
Weil umgicks med trotskister, det vill säga medlemmar i de grupper som 1938 bildade Fjärde internationalen. En av de hon kände var den inte helt okände Raymond Molinier. I Trotskijs brev och skrifter under 30-talet figurerar Molinier ofta som en ständig projektmakare och källa till oro och ursinne. Under hösten 1932. bad Molinier Weil att söka upp Trotskijs son, Leon Sedov, i samband med en resa till Tyskland. I brev till biografins författarinna förmedlar Weil följande om sina intryck av Sedov: ”Intelligent, tycks det, och sympatisk fast alltför hundraprocentigt trotskistisk.”
När Trotskij tillfälligt fick visum till Frankrike och anlände dit i juli 1933, träffade han Simone Weil och en märklig diskussion utbröt mellan dem om huruvida Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat.
Weil anklagade bland annat Trotskij för undertryckandet av upproret i Kronstadt 1921, till vilket den senare replikerade: ”Är ni med i frälsningsarmén?” Diskussionen ledde dock ingenstans och när Trotskij senare tog farväl av Weil, sade han, enligt vad den närvarande holländske socialisten Jacques de Kadt berättat, ”Framhärdar ni alltjämt i era kontrarevolutionära idéer?”
I ALLA VOLYMERNA av Writings of Leon Trotsky finns det några få ställen där Trotskij berör Simone Weil. Det kan vara av ett visst intresse att rekapitulera hans inställning. I en av sina viktigaste texter om Sovjetunionens klasskaraktär före boken Den förrådda revolutionen (1936), Sovjetstatens klasskaraktär (oktober 1933), buntas Weil ihop med andra ultravänsterister i den så kallade ryska frågan:
”Vänsteroppositionen inväntade inte avslöjandena från Urbahns, Laurat, Souvarine och Simone Weil och andra innan den tillkännagav att byråkratin i alla sina manifestationer sliter itu sovjetsamhällets moraliska väv, och därmed ger upphov till en akut och lagmässig otillfredsställelse bland massorna och bereder marken för stora faror.”
I en särskild not utvecklar Trotskij kritiken av Weil:
”Efter att ha blivit förtvivlad över den proletära diktaturens 'misslyckade' experiment, har Simone Weil funnit tröst i en ny kallelse: försvaret av sin personlighet gentemot samhället. Liberalismens vördnadsvärda formel, levandegjord med billig anarkistisk överspändhet! Och lägg märke till det — Simone Weil talar högfärdigt om våra 'illusioner'. Hon och hennes gelikar behöver många år av envis ståndaktighet för att frigöra sig från de mest reaktionära fördomar, som är typiska för den lägre medelklassen. Lämpligt nog har hennes nya åsikter funnit en fristad i ett organ som bär det uppenbart ironiska namnet, La Révolution proktarienne. Denna Louzon-publikation är idealiskt lämplig för revolutionära melankoliker och politiska rentierer som lever av utdelningen från sitt kapital av minnen och pretentiösa filosofer som kanske kommer att ansluta sig till revolutionen... efter det att den genomförts.” (Louzon var redaktör för La Révolution proktarienne.)
I ett brev till Victor Serge 30/7 1936 om grupperingen kring tidningen La Révolution prolétarienne, sammanfattar Trotskij sin uppfattning om Simone Weil:
”Jag känner henne mycket väl; Jag hade långa samtal med henne. För ett tag sympatiserade hon mer eller mindre med oss, sedan förlorade hon tron på proletariatet och marxismen; hon skrev några löjliga idealistiska artiklar till försvar för 'individualiteten'; med ett ord; hon utvecklades mot radikalism. Det är möjligt att hon kommer att svänga åt vänster igen. Men är det lönt att uppehålla sig vid? Det finns i varje fall inget nytt namn i dina förslag. Vi har redan haft en hel del erfarenheter — negativa erfarenheter — av alla dessa människor. Var och en av dem har tusen skäl som hindrar honom från att ansluta sig till oss och ägna sig åt revolutionärt arbete: vår stil är torftig, våra översättningar är dåliga, vår polemik är mycket skarp, osv. Dessa människor talar om allt utom det som är väsentligt: programmet, strategin, kampen för att vinna massorna. Måste vi anpassa vår politiska linje till denna grupp av oduglingar? Nej, det skulle vara en i grunden felaktig inriktning. Vi måste finna medlen för att nå arbetarna samtidigt som vi undviker de före detta revolutionärerna och även knuffar undan dem från vår väg.”
(Med termen radikalism syftar Trotskij på det franska radikala partiet, ett liberalt borgerligt parti.)
AHTO UISK RIKTADE följande invändning mot Oreglias bok i sin recension i Arbetaren: ”Kan en anarkist värd namnet underordna sig inte bara Gud, utan hela det straff- och belöningstänkande som omger det gudomliga?” Frågan är naturligtvis berättigad. Inte minst med tanke på den roll som antikris-ten agitation spelat i den anarkistiska rörelsen (Bakunins ihopkopplande av Gud och staten osv.)
Men det vore naivt att bara se till ytan och automatiskt avskriva den eller de som tror på något över-världsligt ur revolutionärernas led. Det finns, som vi har sett, en lång socialistisk och revolutionär tradition före, och faktiskt också efter, franska revolutionen som är mer eller mindre, och ofta mer, präglad av religiösa tankar.
Oreglia är noga med att dokumentera sin konsekventa uppslutning kring anarkismen. Han tar exempelvis kraftigt avstånd från de fyra CNT-ledarnas deltagande i den katalanska regeringen under spanska inbördeskriget. Samma fördömande drabbar de katolska präster som ingick i Daniel Ortegas sandinistiska regering i Nicaragua.
I samband med de strider som ägde rum i Barcelona i maj 1937 mellan stalinistiska regeringstrupper och arbetarmilisen mördades den italienske anarkisten Camillo Berneri av stalinister. Oreglia har för avsikt att publicera Berneris kritik av CNT-ledarnas regeringsdeltagande.
Ken Loachs film Land och frihet har återigen fäst uppmärksamheten vid den brytpunkt i det spanska inbördeskriget som utgjordes av händelserna i Barcelona i maj 1937. Det finns flera mycket bra redogörelser för den spanska revolutionens utveckling ('se till exempel Internationalen nummer 7-96) och jag ska nöja mig med att beröra ett element i den som är av speciell betydelse för bedömningen av anarkismen.
Anarkismens inflytande, om vi nu ska tala om den moderna, organiserade anarkismen, i Spanien och främst i Katalonien gjorde det möjligt för den att spela en framträdande roll i revolutionen och inbördeskriget under 30-talet. Man skulle kunna säga att anarkismens värde som socialistisk rörelse bedömdes i praktiken av händelseutvecklingen i Spanien under 30-talet.
Den skarpaste kritikern av den spanska anarkismens politik var och är fortfarande Trotskij. I en av sina artiklar, Lärdomarna av Spanien: Den sista varningen (dec 1937, engelsk översättning i The Spanish Revolution (1931-39), Pathfinder 1973), summerar Trotskij anarkisternas roll på ett föga smickrande sätt:
”Anarkisterna hade inte någon som helst självständig ståndpunkt i den spanska revolutionen. Allt de gjorde var att vackla mellan bolsjevism och mensjevism. Mer exakt uttryckt strävade de anarkistiska arbetarna instinktivt efter att slå in på den bolsjevikiska vägen (19 juli 1936 och majdagarna 1937) medan deras ledare tvärtemot med all sin kraft drev in massorna i folkfrontens, det vill säga den borgerliga regimens, läger.”
I stället för att kämpa för skapandet av arbetarråd, som representanter för den arbetande befolkningen, försökte anarkosyndikalisterna (CNT-ledarna) gömma sig undan politiken i sina fackföreningar; men visade sig ”till hela världens och deras egen stora överraskning” bli ”den borgerliga demokratins femte hjul”.
Men ingen behöver ett femte hjul under någon längre tid. När Garcia Oliver och andra CNT-ledare hade underlättat för Stalin och hans agenter att slita makten ur arbetarnas händer, drevs anarkisterna själva ut ur regeringen. ”Inte ens då kom de på något bättre att göra än att hoppa upp på segrarens triumfvagn och försäkra honom om sin underdånighet.” CNT-ledarna hade till och med mage att säga att de utan större problem skulle ha kunnat ta makten i juli 1936 eller i maj 1937.
Den polske trotskisten Mieczyslaw Bortenstein, som själv kämpade i Spanien, gör i berättelsen om sina upplevelser (skrivna under pseud. Casanova; svensk översättning Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi, Partisanförlaget 1972) följande sarkastiska reflektion om anarkismen i Spanien:
”För första gången har vi upplevt den pikanta och oväntade ministeranarkismen. Det är som om någon sade en hederlig skurk eller en klok idiot. Statens motståndare omvandlades till ministrar, bombkastare blev polisprefekter och terroristerna blev fängelsedirektörer.”
Efter förräderiet i Spanien avtog anarkismens attraktionskraft, men den finns fortfarande kvar som ideologisk rörelse. Anarkismens tillbakagång kan till stor del tillskrivas det spanska förräderiet, som många efterföljande anarkistiska riktningar tvingats ta avstånd ifrån.
Även om anarkismen i vissa sammanhang har spelat en viktig roll i de arbetandes frihetskamp, har den aldrig hittills lyckats visa en praktisk utväg ur kapitalismen. Den utgjorde en viktig beståndsdel av oppositionen inom andra Internationalen mot dess urartning och uppslutning kring sina ”egna” regeringar under första världskriget. Däremot lyckades den aldrig komma utöver den rena oppositionen och skapa ett positivt alternativ.
Drastiskt uttryckt kan man säga att anarkismen aldrig lärde sig att man kan vara både revolutionär och ”smart”, det vill säga använda sig av praktiska förhållningssätt (taktik) för att komma närmare målet. Den nöjde sig med att ta avstånd och därför kan man säga att det bästa i anarkismen, som Oreglia visar upp i sin visionära bok, bara kan förverkligas om marxismen får vägleda kampen.
LÅT OSS SÅ slutligen säga något om Oreglias vackra diktbok om Dante Anarken och hans sex mästare. Den är tonsatt av Anders Eliasson och kommer att framföras som oratorium. Dessutom är den mycket vackert illustrerad med träsnitt av Sven Ljungberg.
Det är en himmelskt vacker dikt, fullt värdig den som vill gå i Dantes fotspår. Oreglia som poet och visionär har min fulla sympati, även om vi har helt olika uppfattningar om historiska händelser som revolten i Kronstadt 1921 eller Machnos bondearmé i Ukraina under inbördeskriget i Ryssland.
Dikten är ett bevis på att de religiösa myternas kraft långtifrån är uttömd. Särskilt i konstnärlig utformning är de bärare av insikter om sociala och psykologiska sammanhang och äger ofta en bildlig sanning och skönhet. Oreglias dikt om Dante är bara ett av många exempel på detta.
Religionen kommer att leva kvar som myt, som poesi, som vision, men i sin praktiska form (institutioner) kommer den att bli överflödig i ett socialistiskt samhälle. Ett sådant måste baseras på största möjliga kunskaper bland alla om de förhållanden under vilka vi lever här på jorden. I det sammanhanget måste utgångspunkten vara densamma som den vilken den franske naturvetenskapsmannen Laplace gav uttryck för när han tillfrågades av Napoleon om varför det inte fanns något högsta väsen i hans system:
”Gud? Jag har inte funnit något behov av denna hypotes!”
Men jag tvivlar starkt, för att uttrycka det hela diplomatiskt, på att det kristna symbolspråket kan erbjuda någon utväg ur nyliberalismens världsordning. Vägen framåt måste gå över kampen för de arbetandes intressen och i det sammanhanget har varken anarkismen, kristen kommunism eller någon annan lära med rötter i äldre tider särskilt mycket att tillföra. Jag är övertygad om att det är möjligt att helt och fullt förlita sig på den vetenskapliga analysens kraft utan att för den skull glömma vårt behov av myt och dikt.
Per-Olof Mattsson är fil dr vid Litteraturhistoriska institutionen vid Stockholms universitet
PALME PLACERADE USA i samma historiska skamvrå som nazismen och apartheid:
”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hår över dem som burit ansvaret. Nu finns ännu ett namn att tillfoga till raden Hanoi, julen 1972.”
Konsekvenserna lät inte vänta på sig. USA kallade hem sin ambassadör i Sverige och en ny svensk ambassadör var inte välkommen i Washington. Detta uttalande tillsammans med liknelser som ”diktaturens kreatur” (Husakregimen i Tjeckoslovakien) och ”satans mördare” (Francos Spanien) ger en bild av Olof Palme i sitt esse, en exceptionellt lyskraftig ”bildmålare” och politiker med hela klotet som aktionsradie.
Hans brutala bortgång och mordutredningens alla vindlingar och frågetecken har hitintills mer eller mindre ”fryst” bilden av Palme och blockerat mer seriösa betraktelser över honom som politiker. Förväntningarna blir desto större nä det äntligen dyker upp en bok av det slaget Olof Palme — den gränslöse reformisten.[4] Författare är Peter Antman, doktorand i historia och medlem av tidskriftsgruppen TLM och biståndsministern Pierre Schori. Antman har tagit hand om den inrikespolitiska och Schori den utrikespolitiska delen.
Antman framställer sin text i form av en idépolitisk essä. Med hjälp av framför allt tal och anföranden av Palme söker Antman ringa in någon form av ideologisk kärna. Från 1950-talet och framåt går resan över demokrati-, jämlikhet- och välfärdsuttalanden. Och visst är Antman ambitiös i sin bildteckning, och visst har han rotat runt ordentligt i arkiven, men formen han valt är inte oproblematisk, en form som Antman söker motivera i ett efterord.
År 1953 anställdes Palme som Tage Erlanders sekreterare. Två år senare kom sjukförsäkringen och ytterligare två år senare ATP. Det följde ett pärlband av sociala reformer under 1960- och 70-talen, en kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn och en omstöpning av det svenska samhället. Under hela den här perioden fanns Palme i maktens centrum. Han blev lite av en sinnebild för handling och förändring, en den svenska modellens store verkställare
”Politik är att vilja”, är ju också signifikativt nog titeln på en av Palmes egna skrifter. I Antmans text tonar denna verklighet bara bitvis fram likt en gjutta solljus i dörrens glipa. Palmes idéer ekar lite grann i ett tomrum. Politikern med kött, blod, puls och färg skymtar bara i fjärran. I ett fall kommer idé och verklighet i direkt kontraslag mot varandra.
Antman hävdar att ekonomisk demokrati var Palmes ”stora tema” under 1970-talet. Och visst finns det en uppsjö av tal där Palme rent allmänt berör den ekonomiska demokratin — ”demokratin får inte slå halt utanför fabriksportarna” etc. Liksom han även — paradoxalt nog — vid ett antal tillfällen avvisade socialisering som en väg till ökad demokrati.
Det intressanta är dock Palmes agerande när frågan om ekonomisk demokrati kom upp på den politiska dagordningen. År 1976 antog LO-kongressen Rudolf Meidners förslag om kollektiva löntagarfonder, ett förslag som i sin ursprungliga tappning utmanade traditionella maktförhållanden. Gradvis skulle facket, genom att en viss procent av företagens årliga vinster överfördes till ett antal fonder, bli en maktfaktor i det privata näringslivet — en typiskt reformistisk strategi.
Palme och den övriga partiledningen reagerade dock mer eller mindre som om detta var något som katten släpat in under det turbulenta 70-talet. Palme var inte precis den som svingade sig upp i talarstolen för at använda Meidners förslag som en hävstång i kampen för ekonomisk demokrati, inte mobiliserades rörelsens medlemmar för detta kravs realiserande. Tvärtom hukade man i buskarna när högern attackerade och använde löntagarfonderna som intäkt för att slå mot det sociala välfärdsbygget överhuvudtaget.
Gång efter annan deklarerade Palme att löntagarfonderna inte var något hot mot den svenska ”blandekonomin”. Av det ursprungliga förslaget blev det till slut också knappt en tummetott. När ministären Palme till slut lotsade igenom ett så kallat löntagarfondsförslag i riksdagen, hade allt det maktöverskridande skurits bort. Slutprodukten blev en bart en form av ”5:e AP-fond” och nytt riskvilligt kapital till näringslivet. Börskurserna steg när förslaget presenterades! Antmans uppfattning om Palme som en den ekonomiska demokratins förkämpe håller således inte streck.
DET GÅR ATT skönja en underton hos Antman i form av uppfattningen att om Olof Palme hade levat hade socialdemokratin — och därmed också Sverige — sett annorlunda ut. ”Problemet är att när Palme försvann så försvann också mycket av vakthållningen kring frågan om jämlikhet”, skriver han till exempel. Palmes död blir synonym med den svenska modellens fall, ett synsätt som jag tror är både farligt och ahistoriskt.
I själva verket påbörjades den socialdemokratiska kursändringen redan under Palmes livstid — kreditmarknaden avreglerades, statsbidragen till kommunerna skars ner etc. Den historiska brytpunkten är snarare den socialdemokratiska återkomsten till makten 1982. Den ”tredje vägens politik”, som bland annat känntecknades av börsyra och en skarp omfördelningspolitik till de rikas förmån, står här i tämligen bjärt kontrast till den tidigare förda efterkrigspolitiken. Det socialdemokratiska omslaget går inte att förklara med Olof Palmes död utan måste ses utifrån stora förändringar i det kapitalistiska produktionssättet självt. Varför den svenska modellen föll är dock en frågeställning som i komplexitet går långt utöver denna recensions ramar.
I DEN utrikespolitiska delen är det således Pierre Schori som håller i pennan. Ingen socialdemokrat kan vara bättre skickad än Schori till detta värv. Med säker stil ringar han in de viktigaste frågorna i Palmes utrikespolitiska gärning — Vietnam, Sydafrika, den militära nedrustningen etc. Han har lätt för att uttrycka sig och är trevlig att läsa. Emellertid är Schori inte mannen att kritiskt granska socialdemokratisk utrikespolitik.
Visst fanns det en progressiv sida i utrikespolitiken under Palme. Det ar inte för inte som Nicaragua, Tanzania och Vietnam utlyste landssorg efter hans död. För länder i konflikt med imperialismen var det svenska humanitära biståndet ett viktigt andningshål. Dock fanns det även under Palme en baksida på det här myntet. Svenska vapen gick aldrig till befrielserörelser i tredje världen utan alltid till USA, militärdiktaturer och reaktionära regimer. Svenska storföretag fortsatte att suga ut billig arbetskraft över hela jorden. I organ som Internationella valutafonden och Världsbanken ställde sig Sverige i stort bakom de åtstramningspaket, som de fattiga länderna pådyvlades i skuldkrisens svallvågor. Kort sagt: Sverige var även under Olof Palme en imperialistisk stat.
Ibland blev Janusansiktet rent brutalt i sin kluvenhet: Ena dagen kunde Palme demonstrera arm i arm med Nordvietnams Moskvaambassadör; andra dagen samlades världens tio rikaste länder i Foresta utanför Stockholm för att stärka den amerikanska dollarn under kriget. Samtidigt som Sverige var Nicaraguas största biståndsgivare i västvärlden, utrustades de amerikanska invasionsstyrkor som hotades sandinisternas styre med svenska Carl Gustaf-gevär.
Palmes tunga slant också åt lite olika håll beroende av forum. Han kunde vara glasklar i sin karaktäristik av contras i Nicaragua som ett mördarband som plågade och terroriserade befolkningen. Men när contras uppdragsgivare i form av den amerikanske vicepresidenten George Bush gästade Sverige 1983 sade Palme: ”Nej, vår uppfattning om demokrati i Centralamerika skiljer sig inte mycket från Bush. När Bush talar om demokrati gör han det med en stark övertygelse om att demokrati betyder respekt för demokratiska rättigheter.”
Sammanfattningsvis är skriften trevlig att läsa och den ger rent faktamässigt en del. För att få en mer kritisk analytisk bild av Palme och hans tid i svensk politik räcker dock inte Antmans och Schoris bok.
MYTERNA OM honom är många och ryktesfloran kring hans död tät. Hans liv och verksamhet har varit föremål för många granskningar, akademiska och andra. Sammanlagt finns det minst ett sjuttiotal böcker om Kreuger. Samtiden hyllade honom och till och med Keynes förärade honom lovord. För somliga personifierade han den andra stormaktstiden. Ja, man talade faktiskt i sådana termer. Svenska Dagbladet förnekade sig inte och eftermälet, under rubriken ”En världserövrare”, når parodiska nivåer: ”Skottet i Paris /.../ har framkallat ekot av skottet i Fredrikshald. Man tänker också på den åttonde december 1632, den dagen då brev kom till rådet med jobsposten från Lützen. /.../ Hur har de slutat de stora erövrarna, på världsmått inställda, genialt arbetande övermänniskor?
Alexander, Caesar, Gustav II Adolf, Karl XII, Napoleon? Man har frågat om detta är vårt andra Fredrikshald, om den ekonomiska `stormaktstiden' för Sveriges vidkommande redan är slut /.../ Han stupade och följes i fallet med den renaste sympati.”
För några år sedan utkom Lars-Erik Thunholm (LET) med en bok om bankmannen Oscar Rydbeck (anmäld i fjärde internationalen 2/92).[5] Rydbeck var djupt involverad i Kreugers affärer och var den som fick bära hundhuvudet efter kraschen. Föreliggande verk kan sägas vara en fortsättning på dramat.
LET granskar inte bara Kreuger-dramats efterspel, konkurs och avveckling, han beskriver ingående Kreugers uppgång som finanskomet. Från den blygsamma starten till den världomfattande kraschen. Kartläggningen sker med hjälp av arkivmaterial.
KREUGER FÖDDES i Kalmar 1880. Tekniska studier och Amerikavistelse ledde honom till den armerade betongen, en teknik som då var i det närmaste oprövad i Sverige. Tillsammans med ingenjören Paul Toll bildades 1908 den för all framtid beryktade firman Kreuger & Toll. Byggnadsfirman utvecklades snabbt till en lönsam rörelse. På dess meritlista återfinns stadionbygget, Danvikens hospital, NK och Röda Kvarnhuset på Biblioteksgatan i Stockholm. År 1915 utvidgade Kreuger sina intressen i fastighetssfären genom bildandet av fastighetsbolaget Huvudstaden, som inom några få år blev det största fastighetsförvaltande företaget i Sverige. Från 1912 började Kreuger i allt större utsträckning intressera sig för den verksamhet som framförallt förknippas med hans namn — tändsticksindustrin. En bransch där han med tiden var så nära ett världsmonopol man kan komma. Verktyget hette Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB). En lyckad strategi var att erbjuda finansiellt svaga stater mycket fördelaktiga lån i utbyte mot monopolrättigheter. Tekniken var beprövad, den hade framgångsrikt praktiserats av medeltida köpmän vid lån till kungahus.
I syfte att förhindra konkurrens inom den europeiska tändsticksindustrin efter första världskriget blev det för STAB en angelägenhet av första rangen att absorbera största möjliga del av denna industri, speciellt i länder med svag valuta och låga arbetslöner. Förvärven underlättades genom att de sammankopplades med stora lån till de berörda staterna i utbyte mot långfristiga överenskommelser om tillverknings-och försäljningsmonopol. Finansieringen klarades av genom att Kreuger kunde mobilisera och kanalisera mängder med riskvilligt amerikanskt kapital.
Stockholmsbörsen dominerades helt av Kreugerpapper som Svenska Tändsticks AB, Svenska Cellulosa AB, LM Ericsson, Boliden och Svenska Kullager. Efter Kreugers död tvingades börsen hålla stängt en hel vecka. Internationellt hade Kreuger haft en ställning som ingen annan svensk finansman ens kommit i närheten av.
Kreuger visade också visa prov på klarsynthet i ekonomiska och politiska frågor, som exempel deflationskrisen, där han förstod den förda politikens katastrofala konsekvenser bättre än ekonomer som Knut Wicksell och Eli Heckscher. Det gavs också prov på motsatsen. Börs-kraschen 1929 såg han mest som en tillfällig kursjustering, en katastrofal missbedömning skulle det visa sig.
KREUGER VISSTE HUR en slipsten skulle dras, inte bara som innovativ entreprenör, utan också bortom lagens och moralens råmärken. Han arbetade på flera fronter bland annat genom massiva stödköp av egna papper, han gav sken att emissioner var fulltecknade, han såg till att publiciteten var god genom mutor till pressen och via egna affärsintressen i stockholmstidningarna, han köpte politiker, han idkade dubbelbokföring, han uppfann fiktiva vinstposter plus diverse andra bokföringamanipulationer och falsarier.
Han lät även förfalska statspapper, italienska skattkammarväxlar som trycktes i Stockholm (borde inte tryckaren misstänkt något?!). Lägg därtill styrelser som egentligen bara fanns där till namnet. Läsaren kan dock inte befria sig från att LET visar en anmärkningsvärd tolerans mot de Kreugerska metoderna. För LET tycks avancerade bokslutsdispositioner vara något naturligt, liksom nickedockor till styrelseledamöter. Det går tydligen till så här också i det moderna affärslivet.
Mycket av Kreugers handlande har varit, och är, höljt i dunkel genom att han höll all trådar i sin hand. Han var ytterst tystlåten om sina aktioner. Han ansåg, som han själv sade att tystnad var grundvalen för hans strategi.
DÅ SOM NU måste stat/regering städa upp efter finansmatadorernas framfart. Kreugerkraschen upprörde sinnena, den medförde enorma förmögenhetsförluster, ruinerade familjer, utlöste självmord och annat elände. Bland dem som tjänade på Kreugers fall återfanns Wallenbergarna. En historisk ironi så god som någon, eftersom relationerna dem emellan var minst sagt frostiga.
LET omtalar en sorglustig historia som kanske kan intressera fjärde internationalens läsare. Under 1930 hade Folkets Dagblad råkat i en svår ekonomisk knipa. Partiledningen kom på idén att man skulle söka stöd hos Kreuger. Det uppdrogs åt partiledare Karl Kilbom att ta upp förhandlingar om ett lån på 200 000 kr. Sagt och gjort. Det ekonomiska läget för tidningen penetrerades med Kreuger. Denne tyckte dock inte att det var bra att Kreugerkoncernen skyltade i en sak som denna. Han lovade dock tala med sina vänner.
Efter några veckor blev Kilbom uppringd av en direktör Lange som beviljade lånet och det skulle utbetalas i poster om 20 000. Villkoret var att Kilbom skulle skriva på personligen.
Han hade då ingen aning om att Lange blott var en av Kreugerkoncernens många tjänstemän.
Lånet räddade tillfälligt Folkets Dagblad ur knipan, men det skulle efter Kreugers död, då 135 000 kr hunnit utbetalas, få konsekvenser för Kilbom.
I samband med utredningen efter kraschen uppdagades att tidningen fått pengar av Kreuger, vilket naturligtvis misskrediterade partiet. I folkmun förärades Kilbom öknamnet ”Kreugerbom”.
BOKEN ÄR FÖRSEDD med källförteckning, notapparat, personregister och ett 25-tal foton. Vad man saknar är en tidsaxel och grafiska illustrationer över de finansiella schackdragen. Det är inte alltid lätt att följa kronologin i framställningen.
Med sin bok slår bankmannen LET många av de akademiska forskarna på fingrarna. Akademikerna är sällan intresserade av den spännande verkligheten, hellre då fantisera om vad någon odalman tänkt i någon obskyr socken eller konstruera tanketomma modeller för ekonomin.
På ett område har han dock en del att lära av de professionella forskarna. LET är dessvärre alldeles för förtjust i meningslösa meningar och påståenden, vilka möjligtvis är sanna, men som saknar täckning i befintligt material och som inte driver handlingen framåt. Och varför i det närmaste utelämna Kreugers kvinnohistorier om man nu bemödar sig att skriva en personlig biografi. Boken bär ju inte undertiteln ”en finansiell historia” eller dylikt vilket hade motiverat ett snävare innehåll. Vidare så störs man av att litteratur som upptas i litteraturförteckningen inte refereras i texten. Detta är dock randanmärkningar till en i övrigt mycket läsvärd framställning
LET går ett steg för långt i sin äreräddning av Kreuger. Han var ju en svindlare av stora mått. Framställningen utgör emellertid ett välgörande korrektiv till många tidigare framställningar.
En historisk analogi kan vara på sin plats. Skotten John Law som var finansminister i Frankrike i början av 1700-talet, med katastrofalt resultat, har i finanshistorien tilldelats samma nimbus som Kreuger. Som skojare, kort och gott.
Kanske passar Karl Marx eftermäle om Law i Kapitalet även in på Kreuger. Om Law sade Marx att denne var en behaglig blandkaraktär av svindlare och profet. Detsamma kan sägas om Ivar Kreuger.
En fascinerande läsning, men vem var egentligen Paul Toll?
1800-TALETS SAMHÄLLE var mycket våldsammare. Fylleriet var värre, våldsbrottsligheten högre. I slutet av det förra seklet började våldet minska och fortsatte minska till omkring mitten av 1900-talet. Vad är orsaken till att våldsbrottsligheten gick ner? Och kan vi lära oss någonting av det i dag?
Tornedalen, där jag växte upp, var inte för så länge sedan en mycket våldsam del av Sverige. Berusade gäng av ungdomar drog omkring på byvägarna onsdags- och lördagkvällar, antastade äldre människor och slogs inbördes. Ungdomsgäng åkte på dans till grannbyn, inte för att dansa eller för att ragga brudar, utan för att spöa upp grannbyns ungdomar. Som när dagens fotbollshuliganer åker på bortamatcher: inte för att titta på fotboll, utan för att klå upp bortalagets egna huliganer. Inget är alldeles nytt under solen.
1 DAG ÄR Tornedalen en av Sveriges fredligaste landsdelar. Fylleriet har minskat kraftigt, slagsmålen är i det närmaste helt avskaffade. Vad orsakade den omvälvande förändringen?
Fram till ungefär mitten av detta sekel fanns bland unga män i Tornedalen en subkultur. Som de allra flesta subkulturer var den en utpräglad machokultur. Unga män hävdade sig genom att supa och slåss. En riktig karl stod pall för en sup och backade inte för någon.
Det som hände var att omvärlden trängde in i Tornedalen. Rikssvenska tidningar, radio och tv blev vanliga i tornedalska hem, det omgivande svenska samhällets civiliserade normer och värden präglades in i barnen i folkskolan. Människor kunde inte längre försörja sig på småbruk och skogsarbete, de sökte sig till gruvorna i Malmfälten och till stålverket i Luleå. De blev medlemmar i fackföreningar och politiska partier. Isoleringen av Tonedalen bröts.
Tornedalingen upptäckte att det var till fördel för honom själv att tillhöra det svenska samhället. Där fanns skolor och högskolor, där fanns arbetslöshetsersättning och sjukförsäkring; hela det sociala skyddsnätet.
Tornedalen integrerades i Sverige. Tornedalingen blev svensk samhällsmedborgare. Man disciplinerades, civiliserades. Den tornedalska subkulturen dog under loppet av ett par decennier.
Man kan säga att tornedalingen avskaffade sig själv. Till sorg och saknad för ingen. Utom möjligtvis för hembrännarna.
EN LIKNANDE subkultur som den tornedalska fanns i den tidiga arbetarklassen. Bland arbetarna fanns en kraftig överrepresentation vad gäller fylleri och våld på 1800-talet. Det visar undersökningar gjorda i bland annat Västernorrlands län och Norrköping.
När fackföreningsrörelsen växte fram tog den omedelbart itu med fylleri och slagsmål. I stadgarna för avdelningen av Transportarbetarförbundet i Holmsund stod i början av 1900-talet att medlem får ej ”på gator eller offentliga lokaler bråka”. Och ”medlem skall vara nykter när han går ut i arbete samt får under arbetet ej använda starka drycker”.
Varför fanns det sådana skrivningar? Uppenbarligen för att de var nödvändiga. Många medlemmar använde fritiden till att supa och slåss. Som dagens skinnskallar. Som dagens fotbollshuliganer. Som gårdagens tornedalingar.
Från 1890 gick våldsbrottsligheten stadigt neråt fram till ungefär 1950. Det har historiker visat. Varför?
Det handlar återigen om social integration. Arbetarna organiserade sig i fackföreningar, bildningsföreningar, hyresgästföreningar, i politiska partier. De drev igenom allmänna och lika rösträtt för samtlig medborgare. De klev in i samhället. De tog sig plats i samhället.
Detta krävde någonting av arbetarna själva. Fyllbultar och slagskämpar åstadkommer ingen samhällsförändring. Arbetarna disciplinerades och civiliserades. Subkulturen dog. Fylleriet och våldet minskade.
Vad drar vi för slutsatser av detta?
Jo, att Per-Albin Hansson hade rätt. Det goda samhället känner inga styvbarn. Det är hos samhällets styvbarn, hos dem som inte släpps in i samhället, hos dem som bankar på dörren och aldrig kommer in, det är i denna grupp som subkulturer präglade av drogmissbruk och våld växer fram.
I DAG PRODUCERAR det svenska samhället ständigt nya styvbarn. Segregationen ökar såväl på arbetsmarknaden, i bostadsområden som på skolorna. 1994 var arbetslösheten bland ungdomar mellan 15 och 19 år 18,9 procent. Var femte elev som går ut skolan kommer inte in på arbetsmarknaden.
1900-talet har under de fredliga perioderna i Västeuropa kännetecknats av tilltagande social integration och medföljande civilisering. Den utvecklingen har brutits under de senaste två decennierna, i Sverige på nittitalet. Historien har bytt riktning.
Det finns starka tendenser till en amerikanisering av det svenska samhället.
* Ökad social utslagning. Förra året tvingades nära 700 000 människor söka socialbidrag.
* Segregation och gettoisering. 1 invandrarförorten Bergsjön i Göteborg exempelvis är var tionde ungdom känd hos Göteborgspolisen.
* Gängbildning hos ungdomar utifrån nationalitet. På Katrinelundsskolan i Göteborg förekom under en enda dag sex bråk mellan ett gäng somalier och ett gäng iranier.
* En medelklassideologi av amerikansk typ tränger ut den gamla solidariska socialdemokratiska ideologin också inom socialdemokratin själv. Denna nya medelklassideologi utmärks av en syn på samhället som en idrottsarena, somliga blir vinnare, andra blir förlorare; vad man blir är ytterst beroende av individen själv. En sådan samhällssyn befriar medborgare) från allt ansvar för de mindre lyckligt lottade.
Vi kan redan i dag avläsa resultatet av de senaste årens utveckling. Anmälda våldsbrott har ökat med nästan 37 procent från 1991 till 1994. En nyligen gjord undersökning visar att våldet ökar bland ungdomar i samtliga åldersgrupper upp till 20 år.
OM DAGENS utveckling fortsätter kan vi se vår möjliga framtid i Förenta staterna. Det amerikanska samhället misslyckades med att integrera den svarta och den spansktalande befolkningen. Idag sitter var tredje svart man i åldern 20-30 år i fängelse. I staten Washington sitter nära hälften av vuxna män mellan 18 och 35 år i fängelse. I staden Washington rekommenderas den vita befolkningen att inte besöka vissa stadsdelar ens under dagtid.
Frågan om våldet handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle med ökade klyftor, med social utslagning, med segregation på arbetsmarknaden, i bostadsområden, på skolor, ett samhälle av vinnare och förlorare, då väljer vi våldets samhälle.
Detta är ett sammandrag av en inledning som jag [Karl-Gustav Vinsa] höll på temadagen ”Dom och vi” 23 september 1995 på ABF-huset i Eskilstuna.
CHOMSKY HAR EN omfattande produktion av artiklar och böcker bakom sig. Flera av dem har översatts till svenska och bland dem kan nämnas Makt och motstånd (1969), De mänskliga rättigheternas politiska ekonomi (1981) och Terrorismens kultur (1990). Han är en kritisk granskare av USA:s makt och herravälde och tidigare skrifter har avhandlat Vietnamkriget, Mellanöstern, Latinamerika och inte minst de amerikanska massmedias roll som maktens megafoner. Det är teman som också återkommer i denna digra bok, som egentligen är två, nämligen gemensamhetsutgåvan av Deterring Democracy (1991-92) och Year 501: The Conquest Continues (1993).
Den västerländska formen av demokrati urholkas alltmer — de allmänna valen betyder numera allt mindre. Viktiga och avgörande beslut fattas på helt andra håll än i parlamenten, de tas bakom mycket slutna dörrar. I den nya ordning som härskar, lever vi i en värld som domineras av transnationella företag, storbanker, Internationella valutafonden, G-7, EU, Världsbanken och andra mer eller mindre totalitära organisationer. Retoriken från förmenta eller reella makthavare blir alltmer orwellsk, men få tycks bry sig. Ett av undantagen är Noam Chomsky.
Officiellt är Chomsky persona non grata i USA, men hans politiska föreläsningar drar fulla hus överallt, och han upptäcks ständigt av en ny publik. Ett exempel på detta är skivproducenten Don Was, som bland annat har arbetat med Rolling Stones. Denne arbetar med att färdigställa ett album där olika rockgrupper tolkar Chomskytexter. Don Was har dessutom döpt sin studio till The Chomsky Ranch. I likhet med sina amerikanska kollegor skyr den svenska kulturmaffian Chomsky som pesten. Det är ju inte politiskt opportunt att ifrågasätta amerikanska ideal och verksamhet. Denna tegelsten är därför ej utgiven av någon av de stora drakarna utan av ett litet Göteborgsförlag, Epsilon Press. En kulturgärning värd att applådera.
BOKENS FÖRSTA DEL tar sats i kalla kriget och dess bakgrund, och går sedan vidare med en undersökning av den amerikanska utrikespolitiken. Det är en blodig och föga ärofull historia. Det finns inte en världsdel där USA inte har gått emot folkets vilja. Listan över de länder som kommit i åtnjutande av de amerikanska omsorgerna är lång. Hela boken är en krönika över de amerikanska skändligheterna som gjorts i namn av ”demokrati”, ”mänskliga rättigheter”, ”fri företagsamhet” eller något annat ädelt.
Reaganårens katastrofala inverkan på amerikansk och internationell ekonomi och politik undslipper naturligtvis inte Chomskys argusöga. Porträttet av Reagan är underbart mördande. Vissa kretsar i Sverige försökte utnämna Reagan till någon form av politisk nydanare och förebild. Idoldyrkan var stor, men lyssna bara till vad Chomsky har att säga om honom.
”Under åtta år fungerade USA:s regering praktiskt taget utan statsöverhuvud. Det är ganska orättvist att tillskriva Ronald Reagan, personen, något ansvar för den politik som fördes i hans namn. Trots den bildade klassens ansträngningar att omge åtgärderna med erforderlig värdighet, var det knappast någon hemlighet att Reagan bara hade en mycket vag uppfattning om sin administrations politik, och att han, om han inte programmerats riktigt av sin stab regelbundet åstadkom uttalanden som skulle ha medfört förlägenheter om någon tagit dem på allvar. Regans plikt var att le, läsa textremsan med behaglig röst, berätta några vitsar och göra publiken lagom förvirrad. Hans enda kvalifikation för presidentämbetet var att han visste hur han skulle läsa texten som skrevs åt honom av de rika människor som betalde bra för hans tjänster”.
Chomsky utser USA:s regering till världens största knarklangare. CIA och amerikanska regeringar har kraftigt medverkat till att skapa och underhålla narkotikahandeln sedan andra världskriget. Maffiaförbindelser användes för att splittra och undergräva de franska fackföreningarna, man lade grunden till ”the French Connection” i Marseille. Den Gyllene Triangeln (Laos, Burma, Thailand) blev ett stort narkotikacentrum efter de kinesiska nationalisternas flykt från nederlaget i Kina. CIA hjälpte till att sätta igång narkotikaflödet. Han redogör också för hur hemliga operationer i Latinamerika finansierats med pengar som ytterst emanerar från narkotikahandeln.
EN INTRESSANT aspekt i boken är Chomskys analys av amerikanska massmedia. De fungerar verkligen som husbondens röst. Myten om dess frihet och oberoende punkteras eftertryckligt. Mönstret är ständigt att lyda den amerikanska regeringens växlande program och detta oavsett om saken avsåg kalla kriget, Indonesien, Iran, Irak, Nicaragua eller något annat. För den amerikanska varianten av Kim Il Sung-liknande samstämmighet och desinformation finns det alltid plats i prominenta tidningar, tidskrifter och nyhetskanaler. Vid varje intervention, bombangrepp och massmord har journalistkåren gjort sin plikt.
Chomskys förhållande till marxismen är problematisk. Han kan väl närmast beskrivas som frihetlig socialist, med anarkiska drömmar. Men en intellektuell av hans kaliber borde bättre kunna analysera och förstå skillnaden mellan bolsjevism och stalinism. Han sätter hela tiden likhetstecken mellan de två. I hans värld blir Lenin och Trotskij lika goda kålsupare som Stalin. Någon expert på össtaternas utveckling är han därför inte. I anarkistisk anda har han också mycket liten tilltro till arbetarklassen och dess politiska utvecklingsmöjligheter.
Enligt den rådande propagandans evangelium skall den fria marknaden och den ohämmade kapitalismen föra mänskligheten framåt. Noam Chomsky utgör ett bra motgift mot slika myter. Han räknas med rätta till en av samtidens stora intellektuella. Han är en mästare i att punktera officiella myter och halvsanningar och som sådan ett föredöme för forskare, journalister och liknande grupper. I dessa tider av ogenerat kungafjäsk och allmän underdånighet behövs det fler som vågar gå mot strömmen. Den samhällsintresserade läsaren är att gratulera till ett antal krävande, men spännande, och skakande timmars läsning.
Noam Chomsky: Man kan inte mörda historien. Epsilon Press
NÄR DEN STARTADES för tio år sedan var den ett samlingsprojekt för fyra vänsterfraktioner som uppstått i och ur det dåtida Sveriges kommunistiska parti. 1991 var meningsskiljaktigheterna övervunna och samlingsprojektet ombildades till en förening med samma namn som tidskriften.
Ser man till tidskriftens innehåll genom åren så har debatten varit mer eller mindre frånvarande. Uppenbarligen har tidskriften fullföljt sin uppgift med att orienteras sina läsare, snarare än att söka debatt med övrig politisk press. Det är analyserna som följaktligen har kännetecknat den. Tyngdpunkten i analyserna har varit den ekonomiska basen och den kapitalistiska krisen. Utvecklingen i Kina och i EU har rönt särskild uppmärksamhet. Ska man försöka precisera vilken ekonomisk-politisk hållning Forum fört fram, kan den förenklat beskrivas som att den ekonomiska utvecklingen inte ska ses som en allmän nyliberal avreglering, i stället har den tidigare regleringen via Bretton Woods-systemet och enskilda länders keynesianism ersatts av en reglering via allt större och mäktigare transnationella bolag och internationella finansinstitutioner. Frihandeln har alltså inte ökat, utan kapitalmonopoliseringen har fortsatt.
När polemik förekommit har det varit för att hävda denna hållning och gå emot föreställningen som Sven Grassman och nu senast popularisatorn Johan Ehrenberg förfäktat, att med en annan politik så hade utvecklingen kunnat bli en annan. Det vill säga att en fortsatt ”blandekonomi” är möjlig och följaktligen eftersträvansvärd.
FORUM HAR ÄNDA sedan sin begynnelse innehållit artiklar av de internationella samhällsdebattörerna Samir Amin och Noam Chomsky, och allt emellanåt har man återgett artiklar av Paul Sweezy. En del av dem med ensamrätt till publicering på svenska.
När tidskriften nu läggs ner beror detta varken på för få prenumeranter eller brist i kassan, utan på, såsom redaktionen skriver i det sista numret (2/1995 ), att ”Forums problem har varit att upprätthålla ett kontinuerligt redaktionellt arbete. Trots strävandena att knyta fler skribenter till oss har utvecklingen gått åt motsatt håll. I dag finns inte tillräckligt många som är beredda att fortsätta verksamheten. Något alternativ till nedläggning finns därför inte.”
Artikelindex för åren 1986-95 finns, liksom lösnummer för de senaste åren (10 kronor styck).
NÅGON HELTÄCKANDE sådan har tidigare inte funnits och de små försök som gjorts har varit .mindre lyckade. På svenska återfinns exempelvis Pierre Franks Fjärde Internationalen — ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia (1972) och Jean-Jaques Maries Trotskismen (1973).
Professor emeritus Robert Alexander har åtagit sig uppdraget och resultatet har utmynnat i en volym modell tegelsten.[6] Alexander är ingen nykomling på området politisk historia, han har tidigare författat böcker om den kommunistiska högeroppositionen och trotskismen i Latinamerika. Om den senare sade Joe Hansen, som var en av den amerikanska trotskistiska rörelsens förgrundsfigurer, att den var ”pretty good” för att vara skriven av en socialdemokrat (se Intercontinental Press 25/8 och 5/9 1977.)
Uppläggningen av International Trotskyism har lexikonkaraktär, vilket är både en styrka och en svaghet. Den är indelad i en slags trotskismens ABC, med en nationsförteckning som går från Albania till Yugoslavia, länder där trotskismen alltid har varit frånvarande. Störst utrymme får naturligtvis de stater där den trotskistiska traditionen har varit stark. De olika organisationerna i Argentina, Ceylon (Sri Lanka), England, Frankrike, USA beskrivs därför ingående. Spännvidden kan bli stor, exempelvis så klaras förhållanden i Korea av på nio rader.
Vidare tecknas urspunget till trotskismen från den vänsteroppositionella rörelsen i 1920-talets Sovjetunionen över till bildandet av Fjärde Internationalen 1938 och händelserna därefter. Varje större huvudströmning har tilldelats en egen underavdelning — Internationella sekretariatet, Förenade sekretariaet, Internationella kommittén, Militant-tendensen, Lutte Ouvrière med flera. Det är inte bara den organisatoriska utvecklingen som skildas. Alexander redogör för trotskismens centrala politiska positioner, om exempelvis den permanenta evolutionen, teorin om den ojämna och sammansatta utvecklingen, övergångsprogrammet, enhetsfronten och analysen av stalinismen.
Författaren väjer inte för splittringarna och schismerna inom rörelsen. Det brukar skämtsamt sägas att finns det tre trotskister så finns det minst fyra organisationer. Tyvärr ligger det en hel del sanning i detta. Merparten av de splittringar som skett har inte haft något som helst politiskt berättigande, utan kan sökas i inomorganisatoriska dispyter och maktkamper. Den trotskistiska rörelsen har dessvärre framfött en hel del mycket bizarra ledare som slutat sina karriärer som ministalin i ledning för rörelser som mera liknat religiösa sekter än marxistiska kamporganisationer.
ALEXANDER HAR egentligen åtagit sig en omöjlig uppgift — att skildra Fjärde Internationalens utveckling och historia i världsskala. Hur han har lyckats råder det mycket delade meningar om. Speciellt kretsen kring Revolutionary History i England är mycket negativa. Ser man på framställningen som ett försök till analytisk historia är den ett misslyckade. Alexander beskriver betydligt mer än han analyserar. En annan nackdel är att framställningen slutar 1985, men det är inget som författaren kan lastas för. Mycket har nämligen hänt inom den trotskistiska rörelsen under det senaste decenniet. Betraktar man framställningen mera som ett uppslagsverk så tycker jag att det är en utmärkt bok och den är vida överlägsen det som tidigare funnits på marknaden.
Kritikerna har ofta riktat in sig på enskilda felaktigheter, felstavade och/eller sammanblandade namn och märkligheter i andra detaljer. Sådana finns det gott om. Jag skall bara nämna ett typexempel, och det från svensk horisont. Alexander påstår att Bertil Säfström var redaktör för Internationalen (1950-tals varianten). Det var han inte.
Det finns dock en mycket stor plump i protokollet. Alexander ägnar förvånansvärt stort utrymme åt Lyndon La Rouches National Caucus of Labor Committees. En galen högerextremistisk sekt, i Sverige representerad av Europeiska arbetarpartiet, som inte har någonting gemensamt med arbetarrörelsen. La Roches politiska bana började emellertid i det amerikanska SWP och detta tas som intäkt för dennes medverkan. Här har omdömet klickat rejält hos författaren.
Författaren har plöjt igenom ett omfattande material i form av böcker, artiklar, interndokument och liknande. Han har också korresponderat med ledande personer inom rörelsen. Litteraturlistan innehåller en värdefull förteckning över trotskistiska skrifter och publikationer. Läst med förstånd och urskiljning är detta en god översikt av den trotskistiska rörelsens historia. Såväl nybörjaren som den mer politiskt erfarne har en hel del att hämta här. För att återknyta till Hansens ord i inledningen — för att vara skriven utifrån är den förvånansvärt bra.
[ Anm. Denna artikel är ofullständig – avslutningen saknas i det exemplar av Fjärde Internationalen som använts vid digitaliseringen ]
FRANSKA GRECE OCH deras ledare Alain de Benoist har haft ganska stora framgångar inom den politiska vänstern de senaste åren. Bland annat har deras tidskrift Krisis ett utbyte med skribenter från det italienska före detta kommunistpartiets tidning l'Unitá. Men förförelsen har inte passerat utan reaktioner. För två och ett halvt år sedan, den 13 juli 1993, publicerade den ansedda franska dagstidningen Le Monde en ”Uppmaning till vaksamhet”, undertecknad av fyrtio vänsterintellektuella (Bourdieu, Farge, Derrida med flera) – som ett år senare hade följts av mer än tusen ytterligare.
Uppropet publicerades för ett tag sedan på engelska i den usanska anti-stalinistiska tidskriften Telos (nummer 98-99). Publiceringen var en viktig insats – den gjorde för första gången en omfattande fransk-italiensk debatt tillgänglig på engelska – men den skedde i ett mindre lustigt sammanhang.
Telos sammansättning bekräftar den linje den intagit på senare tid, med ett allt större intresse för den radikalkonservative juristen Carl Schmitt och för italienska Lega Nord med mera. anhängarna till den ungerske marxisten Georg Lukács på Telos har under nittiotalet valt samma väg som de serbiska kamraterna på Praxis International, in i etnonationalistisk mystik (av Telos redaktör Paul Piccone, i en artikel i nr 101, som redogör för redaktörernas intellektuella utveckling, kallad federalistisk populism).
Telos urartning är dock bara ett av flera exempel på vänsterns mottaglighet för den nya kulturrasismen och nyauktoritära ideologier. Denna trend har att göra med att Grece vid slutet av 1970-talet övergav sin tidigare biologiskt härledda rasism och klassism (vilket ledde till en mindre utbrytning i form av Club de l'Horloge, som i dag står nära den moderata falangen i Front National). I stället började den använda vänsterns paroller, som solidaritet med Tredje världen (eller snarare dess reellt existerande, helst nationalistiska regimer), anti-konsumism (översatt till antiamerikanism, det vill säga euronationalism) och radikal demokrati (i deras tolkning snarare populism än rådsvälde, men gemensamt med vänstern har de föraktet för det liberala etablissemanget).
Det borde dock inte vara så svårt att skilja det budskapet från vad vänstern traditionellt brukat hävda. Greces målsättning är inte socialism, inte ens en socialdemokratisk välfärdsstat, utan att en gång för alla göra upp med upplysningsarvet. Gruppen önskar sig ett etniskt uppdelat och regionaliserat Europa ”de tusen flaggornas” – som kan stå emot det, som de menar, alltför likriktande amerikanska inflytandet. Till skillnad från traditionell höger söker sig de Benoist tillbaka till den förkristna tiden och ett enligt hans mening gemensamt europeiskt, i den klassiskt grekiska och germanska traditionen ”hedniskt”, kulturarv. Ett arv som, menar de, riskerar att förödas av den från början asiatiska judisk-kristna kulturen, och av dess sekulära variant liberalismen. Universalism och ”myten om de mänskliga rättigheterna” avfärdas som totalitärt assimileringstvång. de Benoist använder till och med ordet etnocide, folkmord.
Gruppen företräder i övrigt traditionellt extremreaktionära värderingar – varje region bör ha sin naturgivna etniska särart och sociala hierarki, regionerna ska i sin tur förenas i ett auktoritärt styrt ”imperium” efter modell av artonhundratalets turkisk-ottomanska och österrikisk-ungerska.
Ett ordnat politiskt liv – ”organisk demokrati” – är bara möjligt, menar de, i enheter med gemensamma värderingar och ett gemensamt kulturarv. Det är föreställningar de menar sig ha gemensamt med liberala så kallade ”kommunitarister” eller ”gemenskapare” som Rawls och Waltzer, eller postmarxistiska radikaldemokrater, som Mouffe och Laclau. Även om Grece inte (längre) säger det rent ut, är slutsatsen av denna ”etnopluralism” att det multikulturella samhället inte är möjligt, och att de politiska krafter som bekämpar det har rätt.
Den franske fascismforskaren Pierre-André Taguieff hävdar (samtidigt som han betonar att det är viktigt att uppmärksamma de nyanser som finns inom det högerextremistiska intellektuella fältet) att vi här har att göra med två former av rasism, varav de Benoist bara erkänner den ena. Dels universalismens, som utvecklats ur upplysningsarvet, och som föreställer sig en skala på vilken man kan mäta rasernas värden, efter det ena eller andra kriteriet, och där en grundläggande ojämlikhet är problemet. En del är bättre än andra. Dels kommunitarismens, som försöker göra skillnaderna mellan grupper absoluta, och där det avgörande inte är en grundläggande ojämlikhet i förmåga#, utan en övergripande oförmåga att kommunicera och förstå.
Gemensamt för dessa båda, förklarar Taguieff, är emellertid rädslan att blanda, må det vara kroppar, idéer eller kulturer. Denna mixofobi, rasimens kärna, kan alltså ha formen både av undertryckande och av hyllande och strävan att bevara skillnader (i verkliga livet före‑
OBS: Resten av denna text saknas
[1] Johan Ehrenberg Mera Pengar, Norstedts förlag 1996
[2] Kenneth Hermele Ekonomerna, tillväxten och miljön, Carlssons förlag 1995
[3] På Tidens förlag och Röda Rummet
[4] Peter Antman och Pierre Schori: Olof Palme — den gränslöse reformisten, Tidens förlag Stockholm, 1996
[5] Lars-Erik Thunholm: Ivar Kreuger Fischer & Co
[6] Robert J Alexander, International Trotskyism 1929-1985. A Documented Analysis of the Movement. Duke University Press