Ur Fjärde Internationalen 2/1995
LO:s rapport kring kvinnors inflytande och villkor på arbetsmarknaden, Klass och kön 1995, är en sorglig läsning. Frågan som formuleras är ytterst drastisk: Har LO-kvinnorna någon framtid? Redan i förordet konstateras att just LO-kvinnorna är den grupp som har fått betala mest för att regeringen ska få ordning på landets ekonomi. Frilansjournalisten Tina Papadopoulou har gått igenom rapporten och fann, inte överraskande, att det pågående systemskiftet med förödande kraft hotar kvinnors självklara rätt till arbete och en rättvis lön.
För fem år sedan kom den första rapporten. LO-kvinnors villkor skulle granskas ur ett klass- och könsperspektiv. Här varvades fakta med förslag till åtgärder, men också rena reportage i syfte att ta fram positiva exempel på arbetsmarknaden.
Redan då framträdde bilden av ett arbetsliv där ”könsrollerna är fast cementerade”, där ”arbetsmarknaden är extremt könsrelaterad”. Rapporten visade också att många kvinnojobb gav belastningsskador monotona jobb med många små och ensidiga rörelser. Här finns klart dokumenterad oro för att yrkesallergierna ökar inom kvinnoyrkena (sjuk- och hälsovård, damfrisörer, laboratorieanställda samt städ- och kökspersonal).
LO:s medlemmar arbetar oftare obekvämt och oregelbundet, något som ökar riskerna för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. Utbildningsväsendet förmår inte bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden och kvinnor, främst lågutbildade, ges inte möjlighet att utnyttja personalutbildningen i syfte att avancera eller byta till mer stimulerande arbetsuppgifter.
Den bristande jämställdheten märks även i lönekuvertet. Efter flera årtionden där kvinnolönerna utjämnades och gapet uppåt till manslönerna krympte, avstannade processen i början av 9o-talet. Den solidariska lönepolitiken fick ge efter för ökad individualisering av lönesättningen, något som tydligt har missgynnat LO:s låglönegrupper.
Trots den mörka bilden av läget för kvinnorna, innehåller rapporten från 1990 otaliga och tänkvärda förslag till förändringar, som — om de tas på allvar — skulle kunna leda till bestående och lovvärda reformer.
Hur ser det då ut 1995? Fortfarande finns kvinnorna inom ett strikt klass- och könsuppdelat ar bets- och samhällsliv. Längst ned på klasstrappan står LO-kvinnorna. Vad värre är skriver LO i rapporten:
LO-kvinnorna är den grupp som får betala mest för att regeringen ska få ordning på landets ekonomi.
Smått sarkastiskt undrar LO-rapporten stillsamt vart alla vackra ord om jämställdhet har tagit vägen. Den socialdemokratiska regeringens nuvarande politik missgynnar kvinnorna konsekvent:
Sjuka, föräldralediga och arbetslösa har tvingats till nya nedskärningar i en redan trängd situation [...] Det handlar inte längre om smygande förändringar utan om ett öppet systemskifte.
Besparingarna i den offentliga sektorn drabbar kvinnor främst. De förlorar sina jobb, omsorgen om barn och gamla försämras och transfereringar som fler kvinnor än män är beroende av minskar eller upphör helt. Finns det fortfarande en ”grundmurad, ärlig politisk vilja att skapa ett samhälle med samma villkor för kvinnor och män?”, undrar man med stark oro.
Att det inte är fråga om lösa tyckanden visar rapporten klart och tydligt. På en rad områden föreligger förslag om förändringar som sammantaget är förödande för LO-grupperna och kvinnorna. Inom arbetsmarknadspolitiken, socialförsäkringarna, föräldraförsäkringen och villkoren för sjuka och förtidspensionerade. Arbetsmarknadspolitiken visar sig uppenbart otillräcklig. De långtidsarbetslösa har ökat oroväckande i antal och alltfler arbetslösa tvingas cirkulera mellan olika marknadspolitiska åtgärder. Många av dem som utestängs från arbetslivet förlorar en del av sitt människovärde och olika undersökningar visar ett starkt samband mellan arbetslöshet och ohälsa. Särskilt allvarligt är att många unga överhuvudtaget har gett upp tanken på ett fast arbete.
Kravet från LO är att ingen ska behöva gå arbetslös i mer än sex månader och den öppna arbetslösheten ska vara mindre än fem procent i december 1996. Regeringen får ett år på sig att klara uppgiften.
Majoriteten av LO-hushållen lever redan nu under knappa ekonomiska marginaler. Ungefär 30 procent av hushållens totala inkomster kommer från socialförsäkringarna.
Detta innebär att just LO-grupperna drabbats hårdast när socialförsäkringarna urholkas.
Socialpolitiken är ett instrument för omfördelning av inkomster mellan unga och gamla, mellan friska och sjuka, mellan hushåll med och utan barn. En rapport från Svenska Kommunalarbetarförbundet visar att i alla utvecklade länder ligger nära kostnaderna för välfärdstjänsterna mellan 18 och 26 procent av bruttonationalprodukten. Danmark och Sverige toppar på 26 respektive 24 procent.
Det som händer i dagens Sverige är emellertid att välfärden raseras mitt framför ögonen på oss. Än så länge saknar vi ord och terminologi för att beskriva det nya samhälle som vi är på väg mot.
SKILLNADER I ERSÄTTNING (kronor)
| 1994 | 1995 | 1996 | |
| Lön per år (brutto) | 136 000 | 136 000 | 136 000 |
| Nettolön efter 30 % skatt | 95 200 | 95 200 | 95 200 |
| Föräldrapenning/dag brutto | 336 | 298* | 280* |
| 336** | 317** | ||
| Föräldrapenning 1 år brutto | 120 960 | 109 560 | 102 720 |
| Föräldrapenning 1 år (-30% skatt) | 84 672 | 76 692 | 71 904 |
| Jämförd nettolön/föräldrapenning | -10 528 | -18 508 | -23 296 |
| Procentuell minskning i lön jämfört med föräldrapenning | 11% | 20% | 25% |
* i 300 dagar ** i 60 dagar
Starka ordalag i rapporten och en befarad oro för att makthavarna i framtiden kommer att ifrågasätta den nuvarande standardskyddsmodellen till förmån för grundskyddsmodellen, en modell som enligt rapporten är ”ett mycket dåligt alternativ” och innebär sannolikt ett lågt ersättningsbelopp. Under tiden pågår en urholkning av nivåerna:
* Barnbidraget sänks med i 10 kronor per månad, till 640 från I januari 1996.
* Flerbarnstillägg slopas helt för barn födda 1996 och senare.
* Det förlängda barnbidraget/studiebidraget betalas bara ut nio månader per år. Det senare drabbar speciellt låginkomstfamiljerna eftersom kommunerna drar in på sommarjobben. Barnbidraget är det effektivaste sättet att utjämna standarden mellan hushåll med och utan barn och har en hög träffsäkerhet rent fördelningspolitiskt och borde snarare höjas anser LO.
* Totalt får 300 000 föräldrar bidragsförskott — av dem är inte mindre än 86 procent kvinnor. Underhållsbidraget utgår med i 173 kr per barn och månad. En statlig utredning ser under året över reglerna för detta och risken är påtaglig att besparingsivern leder till försämringar. Redan med nuvarande regler kan det vara svårt för en underhållsskyldig som är låginkomstagare att leva upp till skyldigheten. Rapporten befarar att arbetarbarnen är de som får betala genom försämrade relationer till den ene föräldern.
* För hushåll med personer över 29 år och utan barn slopas bostadsbidraget helt. Andra försämringar kommer att påverka både för barnfamiljer och unga. Framför allt genom att inkomstgränser och hyreshöjningar inte justeras.
* Ny sjuk- och arbetsskadeförsäkring, utreds och beräknas vara klar i december 1995. Direktiven är att utforma en allmän ”ohälsoförsäkring” i nivån 75 procent och en karensdag. Dessutom ska regler utformas för en obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada som arbetsmarknadens parter har finansiellt och organisatoriskt ansvar för.
* Försämringar i sjukförsäkringen drabbar arbetarna främst. Både i Sverige och i andra länder finns framtagna siffror som visar att arbetsmiljön har stor betydelse för ohälsa. Sjukligheten är störst bland lågavlönade kvinnor.
Från i januari 1996 ska en enhetlig ersättningsnivå på 75 procent börja gälla. Karensdagen behålls. De nya reglerna innebär att för kortare sjukperioder minskar inkomstbortfallet till sjunde och åttonde dagen. Därefter blir inkomstbortfallet större jämfört med tidigare ersättningsprinciper. För sjukperioder som varar längre än ett år blir inkomstförlusten mindre än idag.
* Föräldraförsäkringen sänktes från 90 procent till 8o procent i januari 1995. Det finns förslag om att sänka till 75 procent (85 procent för de båda månader som är reserverade för respektive förälder). En sådan utveckling påverkar naturligtvis födelsetalen som de senaste åren har sjunkit med 10 procent. Skillnaden i ersättning ökar från tidigare i i procent till ett avbräck på 2.5 procent!
* LO:s krav är att nivån i arbetslöshetsförsäkringen ska ligga på 90 procent och smärtgränsen anses ligga vid 85 procent för att hushållen ska klara socialbidragsnormen. Sedan i juli 1995 är nivån 80 procent av tidigare inkomst, dock högst 564 kronor per dag. Den genomsnittliga ersättningen ligger under 70 procent per dag. Dessutom finns fem karensdagar som ytterligare försämrar nivån.
DAGERSÄTTNING (kronor brutto)
| Månadslön | 1 månad | 5 karensdagar |
| 8 000 | 6 400 | -1 525 |
| 10 000 | 8 000 | -1 920 |
| 12 000 | 9 600 | -2 285 |
| 14 000 | 11 200 | -2 820 |
| 16 000 | 11 850 | -2 820 |
Från 1 januari 1996 sänks nivån ytterligare till 75 procent. Karensdagarna är kvar. Nya villkor gäller för arbetsvillkoret och deltidsarbetslösa riskerar att kastas ur systemet om de inte lyckas skaffa heltidsanställning under en övergångsperiod.
* Under de senaste åren har det skett en mycket kraftig ökning av antalet förtidspensioneringar. Det hänger samman med förhållandena på arbetsmarknaden och i arbetsmiljön. Från i juli 1995 sänktes folkpensionen till förtidspensionärer med 6 procent. Samtidigt höjdes pensionstillskottet med 6 procent. Minskningen får enbart effekter för de förtidspensionärer som har högre ATP än pensionstillskottet.
På senare tid har grunderna ifrågasatts för rätt till sjukersättning och förtidspensionering. Arbetsmarknadsskäl, sociala skäl eller ålder ska inte längre vägas in i bedömningen. LO:s åsikt är att det är fel väg att spara. Förtidspensionering och långtidssjukskrivning ska minskas genom förebyggande arbete och inte genom konstruerade regeländringar.
Samtliga dessa besparingsåtgärder kommer att slå speciellt hårt mot LO-grupperna och inte minst kvinnorna. Dessa besparingar kommer troligen att visa sig vara föga besparande. Risken är i stället stor att kostnaderna kommer att öka för kommunerna, som blir de som får ta ansvar för människor som hamnar under socialbidragsnormen.
Under perioden 199193 har andelen arbetarhushåll under socialbidragsnormen näst intill fördubblats, från 7 procent till 13 (statistik saknas för åren 1994-95 men sannolikheten är stor att ökningen accelererat ytterligare). Ökat socialbidragsberoende är sannolikt verklighet för alltfler.
På den retoriska frågan i inledningen av rapporten, om kvinnor har någon framtid i arbetslivet och som självständiga löntagare, svarar LO:s ombudsman Joel Carlsson, ansvarig för jämställdhetsarbetet:
Gör inte misstaget att underskatta LO-kvinnorna... Får den ilska och förtrytelse över orättvisorna de upplevt växa sig ännu starkare kommer det att få konsekvenser för politiska partier, fackliga organisationer och arbetsgivare. LO-kvinnorna tänker inte acceptera ett återtåg till hemmet. De kräver jämställdhet på alla plan, inte bara vackra ord från talarstolar.