Ur Fjärde Internationalen 2/1995
Under de senaste decennierna har homosexuella börjat inta sin rättmätiga plats i den västerländska kulturens centrum, just som bögar och lesbiska.[1]
Ta litteraturen! Förr skrev homosexuella författare böcker om homosexuella relationer i heterosexuell förklädnad. Se bara på Marcel Prousts På Spaning efter den tid som flytt, där de unga männen fått byta kön, för att passa den dåtida goda smaken! Eller på Oscar Wildes texter med ihärdiga blinkningar till de införstådda! Andra valde, som E.M. Forster, vars gayroman Maurice gavs ut först efter hans död, att skriva de uttalade gayböckerna för skrivbordslådan.
Idag är läget — och den goda smaken — annorlunda. Homosexualitet är ett sofistikerat samtalsämne i alla salonger och — vilket är viktigare ett ämne för seriöst prat vid gemene mans köksbord. Filmen skildrar homosexuella med sympati, annonsörer använder gay livsstil för att sälja sina varor, homosexuella artister skyller sina talanger på sina sexuella preferenser och gayboklådor, som växer upp i storstäderna, kan uppvisa ett rikt urval god litteratur om och av bögar och flator.
I Sverige gjorde på sextiotalet Bengt Martin sensation med böckerna om den homosexuelle pojken Joakim. I tre böcker skildras ett intolerant småborgarsamhälle och en småtaskig homosexvärld på 1950-talet, där Joakim försöker finna sin plats.
Väsen blev det också om katoliken Eva Alexanderssons samtida bok Kontradans, en roman om lesbisk kärlek, där ena parten är en ung nunna.
1944 hade homosex avkriminaliserats och 1950 startade lysekilsingenjören Allan Hellman RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Han utnämndes därför i pressen till ”Sveriges modigaste man.” Men samtidigt drevs de stora Haijby- och Kejne-skandalerna igång i Stockholm, med udden riktad inte bara mot kungahus och regering, utan också mot de homosexuella. Det skulle dröja med tolerans och förståelse för sexuella variationer.
I mitten av 60-talet kom Henning Pallesens debattbok De avvikande. Den väckte enorm uppståndelse, när den pekade på orimligheter i attityden mot homosexuella och bidrog till den senare positiva utvecklingen för homosexuella.
Ronnie Busck gav 1969 ut sin udda roman Änglaskuggor. Busck var påverkad av Jean Genet, både i stil och ämnesval. Han skildrade en rymling från ett pojkhem och hans äventyr — inte minst de homosexuella — i det samtida Sverige. Hans bok pekar framåt mot den nya homosexuella självkänslan och ogenerade stoltheten.
Vid 70-talets slut kom Inger Edelfelts inlevelsefulla ungdomsroman: Duktig pojke, om en vanlig, skötsam kille, som hittar sig själv och en pojkvän. Det är en ”komma ut-roman”, det vill säga den beskriver svårigheterna att acceptera sin sexuella läggning och berätta om sina känslor för andra.
När boken kom, var redan samhällsklimatet i full gång med att förändras. RFSL, som levt en tynande tillvaro från 1950-talets mitt, hade blommat upp och blivit en aktivistorganisation. Upproriska bögar och lesbiska i Sverige hade börjat demonstrera och ställa krav.
Svenska Kyrkan upptäckte i början av 1970-talet att de homosexuella hade mänskliga drag. Biskopsmötet gav teologen Holsten Fagerberg uppdraget att undersöka hur kyrkan borde förhålla sig till dem. Det resulterade i en liten volym, De homosexuella och kyrkan, som — något oväntat för beställarna — pläderade för de homosexuellas rättigheter.
Fredrik Silverstolpe skrev under 1970-talets sista år en biografi över järnbruksarbetaren Eric Thorsell, som redan på 1930-talet försökte sprida kunskaper om homosexualitet. Silverstolpe gav också ut Fångarna med rosa triangel, en bok om de homosexuella fångarna i Tysklands koncentrationsläger.
Ett oväntat och främmande inslag i den svenska gaylitteraturen kom med Folke Antonssons intressanta roman Den gode Lehrer, som också plockade fram nazismens bögförtryck.
1981 var det dags för en handbok för homosexuella. Det var Dodo Parikas bok Frigörelse, som gav handfasta baskunskaper i frågan och presenterade ett antal intervjuer med bögar och lesbiska.
Just i år har Parikas kommit med en ny bok i samma ämne, Öppenhetens betydelse, uppdaterad till dagsläget. Det innebär att både hiv/aids, partnerskapet och det nya homosexuella föräldraskapet kommit med. Boken är en smula pratig, men den pekar på det viktiga i att varje människa själv har rätt att skapa sig det liv och den livsstil hon vill.
En annan bok i samma ärende att upplysa om homosexualitet — är Lars Bohmans utmärkta Man och man emellan. Den tar, som titeln antyder, enbart upp manlig homosexualitet. Avsikten är att ge vård-personal tips om hur man hanterar homosexuella patienter och klienter. Det har blivit en ypperlig bok. Den tar upp komplicerade frågor om vilka som egentligen är homosexuella det är svårare att definiera än vad man tror — men behandlar också praktiska saker, som träffställen, livsstilar och relationer. Självklart skriver Bohman också om det för homosexuella i vår tid allt överskuggande problemet om hur man ”kommer ut.”
Komma ut-problematiken har länge varit den homosexuella litteraturens viktigaste ämne. Det är inte konstigt med tanke på hur svårt det faktiskt är att bestämma sig, för att leva som öppen bög eller lesbisk.
För några år sedan kom göteborgsjournalisten Manu Seppänen med en roman, Limbo, om en ung killes väg till den homosexuella världen. Vägen gick bland annat via en grotesk lesbisk fest på Kvinnohuset. Seppänen har sinne för det groteska och det visar han också i sin nästa roman, Som en jungfru. Huvudpersonerna är med i en dragshowgrupp, som konfronteras med en grupp nynazister.
En annan komma ut-roman är Spelar roll av Hans Olsson. Hjälten går i grundskolans högstadium och den väl fångade miljön, gör det lätt för förvirrade ungdomar, som just insett att de är homosexuella, att identifiera sig med både personerna och intrigen. En lättläst och mycket sympatisk bok. Sympatisk är också Björn Collarps debutroman Tårar för Alexander, också det en roman om att ”komma ut.”
Den mest uppburne av gayförfattarna är förstås den mångsidige Jonas Gardell, som också skriver operalibretton och manus till film och är ”stå upp-komiker”. Både i debutromanen Passionsspelet och hans senaste Frestelsernas berg spelar homosexualiteten viktig roll. Hans betydelse för gayrörelsen har varit oerhörd — men mindre på grund av romanerna än sitt spektakulära framträdande med sin otvetydiga talang och oförskämda öppenhet. Ett arv från generationer av bitchiga fjollor?
Bengt Söderbergh har både skrivit om högar, En livslång kärlek, och lesbiska, De gåtfulla barrikaderna. Han översatte också tidigt Jean Genets romaner.
Romanen Spindelkvinnans kyss av latinamerikanen Manuel Puig är nästan mer känd som omarbetad till film eller teaterstycke. Den handlar om två fångar som delar cell. Den ene är en politisk fånge och den andre en hållningslös fjolla. De påverkar varandra, så att den hårde ”terroristen” plockar fram sina mjuka och känsliga sidor, den veke bögen växer till ansvar och mognad.
Amerikanen David Leavitts Kranarnas förlorade språk har också filmats. Den skildrar livet i New Yorks homosexuella miljöer.
Eva Lejonsommars roman Att älska henne handlar om två kvinnor och deras kärlek och hindren för den. Den är realistisk — och poetisk — vilket skapar spänning, trots miljöns vardaglighet.
Anna Karin Granbergs båda böcker Där ingenting kan ses och Längre bort än hit hör till de viktigaste böckerna om lesbisk problematik under 1990-talet. De är självbiografiskt färgade och avslöjar otroliga missförhållanden i den ”normala” kärnfamiljen.
Ninni Holmqvist debuterade i våras med en prisad novellsamling, Kostym, där flera noveller hade lesbiska motiv.
Andra lesbiska författarinnor som publicerats på svenska under senare år är Ana L.Valdés med Julias hus och de amerikanska Sarah Schulman, Rita Mae Brown och Jeanette Winterson.
Äldre, men fortfarande aktuell, är norskan Gerd Brantenbergs roliga roman, Jag är väl inte sån heller.
Under den så kallade Gayveckan i somras i Stockholm framträdde författarinnan Louise Boije af Gennäs och avslöjade att hon numera lever med en kvinna. Kanske borde läsarna av hennes debutroman Ta vad du vill ha anat något. I boken, en pikaresk i moderna stockholmsmiljöer, skildrar hon bland annat — insiktsfullt och välvilligt — livet och kvinnorna på en lesbisk klubb.
Livet i helt andra gaymiljöer skildras i Oscar Moores bok Sex på liv och död. Den handlar om en londonpojke som upptäcker pissoarernas möjligheter och hemliga lockelser. Han börjar besöka dem, för att komma i kontakt med homosexuella män och fortsätter med både prostitution och sex för nöjes skull, tills han slutar sitt liv som aidssjuk efter orgier i New York. Det är en deprimerande bok om ett förödande torftigt och känslofattigt liv. Men den skildrar onekligen en av många homosexuella verkligheter.
Till gayvärldens realiteter hör hiv/ aids. Den mest gripande skildringen av aids och dess verkningar är fotoboken, Med våra ögon (utgiven av Bodil Sjöström, Anders Odelius och Elisabeth Ohlson). I den berättar hivpositiva, aidssjuka, anhöriga och vänner hur hiv/aids förändrat deras liv.
Om livet kring pissoarer förr, berättar sociologen Arne Nilsson i sin forskningsrapport Att vara men inte synas. Nilsson har intervjuat ett antal homosexuella män om hur gay-livet levdes under 1930-, 40- och 50-talens Göteborg. Stor plats i deras berättelser tar livet kring just bekvämlighetsinrättningarna. De var dock inte enbart platser för möten mellan kåta bögar, utan spelade en viktig roll för det homosexuella sällskapslivet i en tid då trångboddheten var stor och diskretionen ett måste. Det var också kring dessa ”mojar”, som början till en homosexuell identitet — och solidaritet — började växa fram.
I Nya himlar över en ny jord publicerar Greger Eman, sin forskning om Klara Johansson och Lydia Wahlström och deras kärlekshistoria för nära hundra år sedan.
I slutet av oktober hölls en stor forskarkonferens i Göteborg, där forskare inom olika områden träffades, för att diskutera intressanta forskningsprojekt kring homosexualitet.
En tidskrift för homosexuell kulturdebatt är Lambda Nordica, som kommer med fyra nummer per år.
Också RFSLs tidskrift Kom Ut presenterar homosexuellas kultur och gratistidningen QX har ett kalendarium över de viktigaste homosexuella nöjes-och kulturhändelserna i landets tre största städer.
Men lättviktigare litteratur finns naturligtvis också tillgänglig på svenska. Dit hör John Fox: Pojkarna på klippan, Joe Keenan: Blå himmel och Armisted Maupin: Annat liv, liksom Ralf Königs serieböcker, Pretty Baby, Lysistrate och Beach Boys.
Dessutom skrivs det deckare inte minst lesbiska — och spelas in filmer med homosexuella temata.
Ty homosexualiseringen av kulturen stannar verkligen inte vid det skrivna ordet. Artister som popmusikern Alexander Bard och hans band Army of Lovers, sopransaxofonisten Anders Paulsson, vissångerskan Christina Kjellsson och veteranen inom svensk gayrörelse, sångaren och musikern, Jan Hammarlund och många andra bidrar också förtjänstfullt till ”perverteringen” av den svenska kulturen.
Bilden av homosexuella nyanseras alltmer. Under 1970- och 80-talen var det viktiga för gayrörelsen, att peka på gaylivets likheter med de heterosexuellas liv.
Idag har bilden av de homosexuella, som helt vanliga medmänniskor, trängt in i allmänna medvetandet. Det har istället blivit allt viktigare att peka på alternativliven och särarterna.
Mycket av det nya inom litteraturen och kulturen visar också på olikheterna och på rikedomen i variation i vad ett gayliv är och kan vara.
Homosexuella är olika heterosexuella — och har rätt att vara det!
Nils Weijdegård medarbetare i Kom Ut
100 år av tillväxt. Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen, av Per T Ohlsson, Stockholm 1994.
Den så kallade marknadsekonomin befinner sig i kris och så följaktligen den borgerliga ideologin
Olika lösningar har sökts på de ekonomiska problemen. Nyliberalismen föll som ett korthus redan innan den hade testats ordentligt i praktiken.
Inom borgerligheten försöker man nu skifta fot — plötsligt har den goda staten fått renässans. På senare tid har det också utkommit några böcker på detta tema. Särskilt famös är professor Johan Myrhmans Hur Sverige blev rikt, där han friskt plockar från historiens skafferi det som passar det egna syftet. Han försöker göra dagspolitik av historien. Föreliggande bok om Johan August Gripenstedt är ett annat, om än bättre, verk i samma genre. I historien vill se skeenden och gestalter som är direkt överförbara till dagens situation.
Gripenstedt (1813-74) har väl främst gått till eftervärlden som en förkämpe för järnvägsbyggande och frihandel. Han var aristokraten som genomdrev de näringspolitiska reformer det fattiga och efterblivna Sverige behövde vid mitten av i 800-talet.
Under kuppartade former tvingade han fram Sveriges anslutning till det europeiska frihandelssystemet. Han kämpade för en ny representationsform, men inte för att skjuta makten nedåt, utan för att den gamla modellen var uttjänt. Han förespråkade räntans frisläppande och var för en ny myntreform som skulle underlätta handeln.
Chefredaktören på Sydsvenska Dagbladet Per T Ohlsson reser ett äreminne över Gripenstedt. Han beundrar dennes retoriska förmåga och intriganta skicklighet. Författaren formar en bild av en person som stred för det han trodde på, men som egentligen var helt principlöst. Bilden av en karriärist, politisk vindflöjel och opportunist tonar fram. En politiker som kunde bryta ett löfte till förmån för sin egen ställning.
Ohlsson betraktar honom som en mästare i manipulation och intrigspel. En man som kunde strunta i gamla konflikter och vänskapsband för att nå dit han ville. Av samtiden betraktas han också som anpasslig och lättböjlig, ”som höll alla dörrar på glänt”. Inte ens vid sin dotters bröllop kunde han avhålla sig från politiska deklamationer i högtidstalet.
Naturligtvis var Gripenstedt en framgångsrik statsman, åtminstone med svenska mått mätt, och hans insatser vid mitten av 1800-talet skall ej förringas. Det blir emellertid löjligt då Ohlsson vill tillskriva honom förtjänsten av efterkrigstidens välstånd i folkhemmet.
Ej heller var Gripenstedt någon större revolutionär liberal. Då det passade hans syften var liberalismen en ideologi så god som någon annan. Han intog lika gärna konservativa positioner. Det enda han genomgående kände motvilja inför var den framväxande socialismen. Någon medkänsla för de svagare grupperna i samhället hade han inte, vare sig privat på sitt gods eller ute i samhället. Själv gifte han sig till rikedom.
Boken bör mer läsas som ett dags-politiskt inlägg, än som en historisk biografi. Ohlsson längtar efter en ny ”Grippe”, som han familjärt kallar honom. I detta avseende får författarens beundran för de machiavelliska dragen hos Gripenstedt en otäck bismak. Tanken att vi behöver starka män som kan sätta sig över parlamentariskt tjafs framförs allt oftare i massmedia.
Ian Wachtmeister brukar ju säga att det enda som behövs för att få Sverige på rätt köl är några pålitliga män.
Christer Franzén finanshistoriker vid Stockholms universitet
Hur Sverige blev rikt av Johan Myhrman, SNS 1994
Johan Myrman företräder en ny syn på den ekonomiska politiken som framhäver behovet av fasta normer eller spelregler.
Den hårda kärnan i denna uppfattning utgörs av att man förespråkar fast växelkurs. När den svenska kronan binds till guld, dollar eller ecu måste Sverige hålla sig samma inflation som utlandet, annars kommer konkurrenskraft gå förlorad och till slut välståndet. I Johan Myhrmans bok Hur Sverige blev rikt (SNS, 1994) är den fasta växelkursen urtypen för en god ekonomisk politik, en politik som byggs ut till att gälla andra inslag av långvariga och till-växtbefrämjande institutioner såsom en okorrumperad byråkrati och Saltsjöbadsavtalet. Myhrman försöker leda detta i bevis genom att förklara den svenska ekonomins tillväxtperioder med förekomsten av sådana goda institutioner. Då Sverige överger dem tenderar ekonomin att hamna i problem eller kris.
Detta är en udda bakåtprojicering av dagens monetarism. Ekonomin i sig själv sätter inte igång några förändringar, den tycks bara vara en motor som skapar tillväxt om den får goda institutioner att röra sig inom, men som jobbar sämre när den blir föremål för en ryckig politik eller fria växelkurser.
Låt oss ta efterkrigstidens tillväxtfas som exempel. För att förklara den måste man, menar jag, ställa massproduktionen av de varaktiga konsumtionsvarorna i centrum, främst spridningen av personbilen. Deras popularitet hörde ihop med en ny livsstil. Med bilen, TV:n, tvättmaskinen, dammsugaren, kylskåpet etc kunde folk, även i normala inkomstlägen, konsumera sådant som tidigare varit förbehållet en smal överklass eller som överhuvudtaget inte fanns tidigare.
Utan bilen inga stormarknader eller förorter. Masspridningen gav stordriftsfördelar i en tayloriserad industri så att kostnader och styck-priser kunde sänkas, vilket gjorde varan överkomlig för allt fler plånböcker. Dessutom måste nätverk byggas ut för etermedia, el och vägar, vilket gav sysselsättning.
Under denna tid vände sig västvärlden inåt, utrikeshandeln ökade visserligen men mest för i-länderna inbördes. Det var hemmamarknaden, det egna landets löntagare, som var grogrunden för expansionen.
Detta plus att infrastruktur och bostadsbestånd byggdes ut gjorde det möjligt för statsmakten att finjustera ekonomin med keynesianska medel.
Tillväxten gjorde det möjligt att uppnå en kompromiss mellan arbete och kapital. Det var de socioekonomiska förhållandena som gjorde den keynesianska politiken möjlig. Det var inte den politiken som skapade tillväxten, men den passade för en speciell fas i den ekonomiska utvecklingen.
Den politiska nivån överdrivs ofta. Men hos Myrhmans flyttas alla aktiva faktorer upp i politiken. Istället för den keynesianska politiken sätter Myrhman in den svenska växelkursen inom Bretton Woods-systemet, arbetsfreden och EFO-modellen.
På något mystiskt sätt uppstår dessa utanför ekonomin, de blir till institutionella uppfinningar frambragta av klarsynta män präglade av typisk svensk laganda. Det är svårt att tänka sig en mer idealistisk/heroisk historieuppfattning.
Författaren tar ingen hänsyn till att hela västvärlden genomgått både en tillväxt- och en stagnationsfas under efterkrigstiden. Det är bara för 1980-talet, när högkonjunkturen under dess senare del behöver bortförklaras, som USA kommer in som orsaksfaktor.
USA måste, för övrigt, bli ett svårt fall för Myrhman. Som ledande ekonomisk makt gavs dess valuta en ställning ”as good as gold”. Det landet hade därför inte den press på sig som andra länder hade — det hade ju ingen valuta att binda upp sig till. Här måste den fasta växelkursen degraderas eller den ekonomiska tillväxten ha varit dålig.
Antagligen skulle Myrhman förlita sig till några andra ”fasta spelregler”. Allt detta tal om ”normer” är nämligen en stor svart låda vari man kan lägga lite vad som passar. ”Teorin” försöker göra sig oantastlig genom att inbegripa allt möjligt som kan rädda en redan intagen ideologisk ståndpunkt.
Mot slutet av boken talar författaren klartext. Sedan 1970-talet har den offentliga sektorns utbyggnad skapat ett sådant skattetryck att de kreativa krafterna strypts. Det beror i sin tur på att det politiska systemet är dåligt. Riksdagen borde få en första kammare som utses genom indirekta val. Då slipper politiken bestämmas av kortsiktiga opinioner i enskilda sakfrågor.
Därmed skulle den ekonomiska politiken lättare kunna inriktas på långsiktig tillväxt. Myrhman har en orubblig tro på att om välfärdsstaten hålls kort så kommer de ekonomiska problemen att lösa sig.
Men det ”privata initiativet” är starkt överskattat när det gäller att skapa välstånd på lång sikt. I själva verket är företagen, aktiebörsen och därmed marknadsekonomin i stort tekniskt konservativa, främst vad gäller nya produkter.
SAAB och Volvo vägrar inse att en grön bil skulle bli en succé, ABB och Vattenfall vägrar utveckla kommersiellt gångbara alternativ till kärnkraften. Nya produkter, speciellt sådana med stort inslag av forskning och utveckling som kan expandera i framtiden och göra svensk industri konkurrenskraftig (som t. ex. läkemedel), innebär en stor risk för de existerande företagen.
För att nya varor ska kunna komma ut i kommersiellt gångbar produktion måste staten ta vissa initiativ:
Det kan vara att sänka räntan för produktion av Forskning och utvecklingsintensiva produkter; att riskkapital ställs till förfogande för företag som tillverkar sådana produkter, statligt organiserad efterfrågan på sådana varor, i stil med SJ:s beställning av X 2000; ökat utbyte mellan de tekniska högskolorna och näringslivet, genom till exempel praktikperioder för ingenjörer eller genom ”teknikparker” där kunskaper kan överföras från uppfinnare, universitet och utland till företagen.
Keynes pekade på det spekulativa inslaget i kapitalismen vilket gör systemet krisbenäget. Har inte fastighetsspekulationen under senare år med all önskvärd tydlighet bevisat riktigheten i detta?
Mats Bladh fil dr ekonomisk historia
Miljötidningen. Röster från Miljöförbundet Jordens vänner. Nummer 6 1995 Pris 15 kr
Miljötidningen är en av Sveriges äldsta tidskrifter med miljön som specialitet.
Den startades i mitten av 1970-talet och har under år som gått haft lite olika skepnader. Hela tiden har den dock ställt sig den dubbla uppgiften att både vara ett medlemsblad för Miljöförbundets medlemmar och att vara en kritisk utåtriktad faktatidning som granskar de stora miljöproblemen.
Som ett resultat av sammanslagningen av de två organisationerna Miljöförbundet och Jordens vänner har tidningen Jordvännen nu gått upp i Miljötidningen. Den nya organisationen har anställt en ny redaktör och tidningen har breddat sitt innehåll.
Den nya organisationens första gemensamma tidning som alltså har fått behålla namnet Miljötidningen, speglar givetvis den nya organisationens strävan att förena de två ursprungsorganisationernas strävanden i en organisation och en ny ”själ”. En del av innehållet rapporterar om den nya organisationens verksamhet under det första halvåret.
Motståndet mot kärnkraften var en av Miljöförbundets hjärtefrågor.
Maria Lorenzi och Liselott Falk rapporterar från de organisationer som förbereder sig inför den stora kraftmätning om avvecklingen av svensk kärnkraft som närmar sig.
Jordens Vänner var tidigare mångårig svensk representant i den internationella samarbetsorganisationen Friends of the Earth och deras tidigare kontaknät. Detta gör att tidningen kallar till protest mot Frankrikes atomvapensprängningar i Mururoa och förmedlar nationella och internationella kontakter för att bygga en proteströrelse mot sprängningarna.
Jordens Vänner var även en organisation som bevakade så kallade ”livsstilsfrågor”, som till exempel konsumenters möjligheter att välja mat och förnödenheter utan att stödja multinationella företag. Chantal Mörth speglar konsumentorganisationen ”Konsumenter i samverkan” och visar alternativ för dem som tycker om kaffe men som inte vill dricka ”multisarnas” blandningar, förutom att hon bidrar med egna matlagningsrecept.
Miljötidningen granskar dessutom kritiskt makthavare och opinionsbildare inom de stora företagen — oljebolag, bilindustrier, kärnkraftsföretag som agerar på den nationella och den internationella arenan. Och visar hur man bygger upp sina egna miljöorganisationer som okritiskt för fram den transnationella företagens åsikter.
Per-Olof Larsson
Braveheart (Mel Gibson, USA 1995), Den förste riddaren (Jerry Zucker, USA 1995), Petri tårar (Jonas Cornell och Erich Hörtnagl, Sverige 1995), Rob Roy (Michael Caton-Jones, USA 1994)
Mel Gibson drar på sig kilten. Sir Lancelot har börjat vicka på höfterna.
Sean Connery ser mer patriarkalisk ut än någonsin som kung Arthur. Medeltiden avlöser Vilda Västern som laglöst land på bio. Men när alla går omkring i plåtschabrak gäller det att hålla reda på konservöppnaren. Eller slänga den i sjön, för nu är vildmannen här. Igen.
Det är mycket störst och värst i historiska actionfilmer; vilken som har flest blodpölar, flest hängda och innebrända. Att Braveheart marknadsförs med årets mest skrämmande broschyr, full av softade färgbilder och feodal retorik, är kanske inte lika viktigt som att filmen innehåller årets blodigaste slagfält.
Historisk action säljer på iscensättningar av hundraprocentigt realistisk brutalitet. Till skillnad från vanlig action, som alltmer innehåller rena fantasier, och där man egentligen gått in i ett absurt överbudsspel med publiken: Om ni går på det här, försöker vi något ännu värre. Som i den senaste Die Hard-filmen.
Actionfilmens kris består i att den inte gång på gång orkar komma med smarta blinkningar till publiken och allt större scenerier. Återstår: Vilda Västern där hjältarna fortfarande kan hålla sig för skratt. Men när till och med kvinnor och minoriteter ska spela cowboyer är det dags för verkliga män att surfa vidare. Till medeltiden, till exempel, som efter tjugo år förlorat den förargliga fånighetsstämpeln från Monty Python-tiden.
Med hjälp av historiska miljöer går det att göra filmer om män med huligantendenser bara de skrålar lite om frihet mellan smockan och näsblodet. Ingen behöver en säga något kvickt. Publiken väntas klara sig ändå. Antingen blundar man och tänke1 på hur många hästar och statister som skadade sig. Eller så funderar man på filmens look.
I Braveheart-broschyren står skottarna, en samling sällar i stridsmundering, och bollar övertygande med sina nättaste kastvapen. I filmen får man också se hur de bor i grushögar med lite ris och bråte ovanpå. Det är en kla1 fördel med medeltiden från filmarsynpunkt: att det står var och en tämligen fritt att tolka perioden.
I Petri tårar, svensk medeltidsskildring, fast mer komedi än action, ser det ut som om Ikea skapat en ny serie naturfärgad gotisk heminredning. I Den förste riddaren, där Richard Gere spelar Sir Lancelot, har scenografen tittat mer på jugend-konst.
Jämför med filmer om 1700-talet: där arbetar scenografer och regissörer närmast som museiintendenter för att allt ska bli så historiskt korrekt som möjligt. För 1700-talet har nästan alla varit på besök i åtminstone nån gång, man kan gå på museum och titta på sekretärer och korsetter. Åtskilligt litteratur beskriver hur folk var möblerade inuti också. 1700-talet ser vi som en början på den moderna tiden. Fast det gäller inte Rob Roy, som trots att den utspelas på 1700-talet mentalt dröjer sig kvar i medeltiden.
Men ett tydligt gemensamt drag för historisk film är att den förmedlar en närmast paranoid bild av makt och makthavare. En skurk är skurkaktig på ett öppet och påtagligt sätt, han bekräftar något som redan är känt. Politikerförakt alltså: De snackar, men vi vet hur det är. Oss kan man inte lura.
I Petri tårar finns en scen där Rolf Lassgård som stadens borgmästare låter sina underhuggare långsamt dränka någon som mopsat sig. Konkret och påtagligt, mitt uppe i sin egen offentlighet, tydligt och enkelt.
Det är en viktig skillnad jämfört med Hollywoodproducerad riddarroman-tik av den äldre skolan, i filmer som Robin Hood och Ivanhoe. Där är makthavarnas ondska relativt förströdd.
Och de blodiga korstågen, som ändå är en förutsättning för storyn, pratas det rätt lite om. Till skillnad från de nyare filmerna där kameran står mitt i blodslamsorna, som om det vore nyheter från CNN i stället för bio. Fienden är den som nyss var vän och framför allt väldigt lik en själv. Som om de senaste årens dagliga bilder från ex-Jugoslavien forslats i väg till slutförvaring i medeltiden.
Alla actionfilmer med någorlunda stil försöker ha med åtminstone en strong dam. Men här har faktiskt inte kvinnorna så värst mycket att göra — deras funktion är att intressera sig för männen, som intresserar sig för sin ära, i en konstig kombination av bärsärksraseri och känslosamhet — egentligen är de riktiga naturbarn.
Arbetsfördelningen mellan könen påminner om programledarpar i nöjes-TV. Han är pojkaktigt vädjande och visar muskler, hon är ljuv och bestämd och liksom sjasande.
— Jag är en vilde, säger Braveheart, alltså Mel Gibson, troskyldigt till den vackra, handlingskraftiga prinsessan i filmen. Hon ser tårögt beundrande ut.
I den stillsamma Petri tårar handlar det mer om crossdressing, en tjej som klär ut sig till man för att hon annars inte skulle få vara självständig. Men det är en karskhet på lerfötter; som tur är möter hon borgmästarsonen som inte vill bli karlakarl. Fast det känns som en påklistrad modernitet.
Monty Python and the Holy Grail från 70-talet driver med kvinnoskräcken i Arthur-myten. Bland annat. Riddarna galopperar omkring till fots utan häst men med kokosnötter som ljudillustration: kloppetiklopp.
De stannar utanför ett slott och inlede1 ett samtal med en man på bröstvärnet. De får en ko i huvudet, sedan galopperar de vidare.
Det här är egentligen den bästa filmen om medeltiden, eftersom den konsekvent driver med alla omhuldade myter från denna stränga och kaotiska period.
Anne Heden Film- och kulturjournalist, medverkar bland annat i Dagens Nyheter, Zoom och Ny Tid.
[1] Här tas bara böcker som finns i bokhandeln upp. Övriga kan lånas på biblioteket:
Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt (Månpocket 1993), Eva Alexandersson, Kontradans (Anamma förlag 1994), Inger Edelfeldt, Duktig pojke (Pan/Norstedts, 1994), Boda Parikas, Frigörelse (Carlssons, 1995) Lars Bohman, Man och man emellan (Natur och Kultur, 1995) Manu Seppänen, Limbo (Carlssons 1992) och Som en jungfru (Carlssons, 1995) Hans Olsson, Spelar roll (Alfabeta, 1994) Jonas Gardell, Passionsspelet (Norstedts, 1995) och Frestelsernas berg (Norstedts, 1995) Bengt Söderbergh, En livslång kärlek (Norstedts, 1991) Eva Lejonsommar, Att älska henne (Anamma förlag, 1995) Anna Karin Granberg, Där ingenting kan ses (Månpocket, 1993) och Längre bort än hit (Wahlström & Widstrand, 1994) Ninni Holmqvist, Kostym (Norstedts, 1995) Ana 1 Valdes, Julias hus (Alfabeta, 1994) Louise Boije af Gennäs, Ta vad du vill ha (Månpocket, 1992) Oscar Moore, Sex på liv och död (Månpocket, 1995) Bodil Sjöström, Anders Odelius och Elisabeth Ohlson, Med våra ögon (Odelius Reklam & Media AB, 1994) Arne Nilsson, Att vara men inte synas (Göteborgs universitet, sociologiska institutionen, 1995) Greger Eman, Nya himlar över en ny jord (Ellerströms, 1993) Armisted Maupin, Annat liv (Richters, 1998)