Ur Fjärde Internationalen 1/1995
Förenta Nationerna fyller 50 i år, ett jubileum som kantas av firanden, hyllningstal och jubileumsskrifter. En av dessa, med pampiga pärmar i fyrfärgstyck, bär titeln FN — globalt uppdrag och underrubriken fakta, historia, framtid. Det är arbetsgivarförlaget SNS som tillsammans med Utbildningsradions förlag gjort en storsatsning. Förutom denna bok har de producerat åtta N-program och ett antal radioprogram om jubiléet. Björn Rönnblad, frilansjournalist och under många år engagerad i solidariteten med det sandinistiska Nicaragua, går igenom FN:s roll i den nya världsordningen.
Det kan te sig litet besynnerligt med hyllningar till FN i en tid då världen befinner sig ljusår ifrån både fred och säkerhet. För den undrande tillhandahåller boken dock snabbt och lätt, redan i Ingvar Carlssons förord, förklaringen till att FN:s grundläggande målsättning är så långt ifrån att uppfyllas: ”Oftast har det berott på att medlemsstaterna inte givit världsorganisationen de resurser och det stöd den behöver.”
Detta är sedan det grundläggande temat i boken, rakt igenom tabellerna över de femtio årens ”fredsbevarande operationer”, de överskådliga kopplingschemana över FN:s organisationsstruktur och den fotoillustrerade årskrönikan, slutligen utmynnande i fem kommenterande och analyserande kapitel skrivna av Gunnar Jervas, Jan Eliasson, Carl Tham. Bodil Jönsson och Mats Karlsson. På 370 sidor återges, prydligt paketerat, den officiella propagandabilden av FN. Bilden av en i grunden god, fredsbevarande organisation som bara behöver stärkas, effektiviseras och reformeras lite för att uppnå målen.
Denna jubileumsskrift skriver segrarnas historia. Men vilken bild av FN framträder om man använder ett ljus som tränger bakom festskriftens formuleringar?
I FN-stadgan som antogs vid bildandet 1945 finns följande ståtliga rader: ”Vi, de förenade nationernas folk är beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel [...] att skapa de villkor som äro nödvändiga för upprätthållanden av rättvisa [...] att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor...” Men hur skulle FN kunna åstadkomma detta? FN hade ju bildats på initiativ av krigets segrarmakter USA, England och Sovjetunionen som ville tillgodose sin egna intressen. Tillsammans med Frankrike och Kina blev dessa tre stater permanenta medlemmar av säkerhetsrådet, FN:s viktigaste beslutande organ.
Segrarmakternas intressen var dessutom inbördes olika. Det politiska resultatet av andra världskriget var sammansatt. Hitlertyskland och dess allierade Japan och Tyskland led nederlag mot den tillfälliga krigsalliansen USA-England-Sovjetunionen. I fredsförhandlingarna i Jalta delades bland annat Europa upp i intresseområden mellan dessa stater.
Men USA, helt oskadat av kriget, blev i praktiken den enda verkliga segrarmakten. USA kunde erövra en oomstridd ekonomisk, politisk och militär ledarroll inom hela västvärlden (medan Frankrike och England försvagades) och ställa sig i spetsen för en ny kapitalistisk expansionsperiod. Motsättningarna skärptes däremot gentemot den tredje ”segrarmakten” Sovjetunionen och resten av den icke-kapitalistiska världen. Och i kolonierna i tredje världen utlöstes en våg av nationell befrielsekamp.
Att USA övertog ledarrollen för imperialismen manifesterades med fasansfull tydlighet när de fällde atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 och förintade ett par hundratusen japanska civila på några minuter. Det skedde efter det egentliga krigsslutet (Tyskland kapitulerade i maj) och endast två månader efter FN:s bildande. Freden övergick i det ”kalla kriget”. I en sång som bär den titeln har musikgruppen Blå tåget träffande beskrivit innebörden: ”Med en osäkrad atombomb vid höften, kan vi tala om frihetens löften.”
Förenta staternas president Truman utfärdade 1947 en doktrin där han hävdade att ”världen bestod av två läger: demokrati och totalitär diktatur”. Truman avsåg att bedriva en allomfattande expansionspolitik under förevändning av att ”stödja fria folk”. USA-imperialismens strävan var att pressa Sovjetunionen politiskt och militärt i syfte att hålla tillbaka den radikaliserade arbetarrörelsen i Europa, stoppa befrielsekampen i tredje världen samt på sikt återerövra planekonomierna i öst för marknadskrafterna. När NATO bildades 1949 fanns redan 400 amerikanska militärbaser runt Sovjetunionen.
Det är i ljuset av denna utveckling man måste se den roll som FN kom att spela. I säkerhetsrådet infördes vetorätt för de permanenta medlemsstaterna vilket i praktiken innebar att organisationen blev maktlös när de olika intressena inte sammanföll. Den stalinistiska regimen i Sovjetunionen hade efter kriget hoppats på ett ”fredligt samförstånd” med USA. När det förbyttes i kallt krig blev frontlinjerna låsta i fråga efter fråga och oräkneliga veton räknades in i säkerhetsrådet.
USA:s regering kunde fortsätta sin strävan efter världsherravälde. Beroende på omständigheterna har de ömsom lagt in sitt veto i FN mot eventuella fördömanden och motåtgärder, kringgått dess beslut, eller i vissa fall direkt kunnat använda FN för sina syften.
Att USA redan 1950 i Korea kunde föra anfallskrig i FN:s namn berodde på att Sovjet just då bojkottade FN i protest mot att den fördrivna Chiang Kai-Shek-regimen på Formosa (nuvarande Taiwan) fick representera Kina i säkerhetsrådet i stället för Mao Tse Tungs folkrepublik.
Korea hade styckats i två delar efter kriget, den södra delen blev USA:s intresseområde och den norra Sovjetunionens. När USA:s marionettregim i Sydkorea under Syngman Rhee blev alltmer impopulär och hotad ville president Truman invadera. Och när Nordkorea vid ett tillfälle överträdde den södra gränslinjen lyckades USA få igenom en resolution i säkerhetsrådet som gav FN i uppgift att ”befria Nordkorea”. Med stöd av den genomförde USA:s trupper en gigantisk militär invasion under FN-flagg. Resultatet blev en miljon döda och ett förött (men fortfarande delat) land. Dessutom lyckades USA få FN att brännmärka Kina som ”angripare” när de gick in i kriget på Nordkoreas sida.
När Sovjets FN-bojkott avbröts försvann USA:s möjlighet att direkt använda sig av FN, men världsorganisationen kunde inte hindra dem från att agera världspolis. USA:s regering agerade framgångsrikt för att ”göra FN:s agerande fullständigt ineffektivt, oavsett vilka åtgärder de vidtog”, skröt den förre amerikanske ambassadören Daniel Patrick Moynihans i sina memoarer. Den gången gällde det Indonesiens USA-stödda ockupation av Östtimor 1975 med efterföljande folkmord, men det är bara ett exempel i raden på vad som varit ett genomgående mönster. Under hela Vietnamkriget på 196o- och 70-talen var FN helt oförmöget att göra något mot USA:s anfallskrig.
USA leder de senaste 2.5 årens liga i antalet veton (följt av Storbritannien) i säkerhetsrådet för att förhindra beslut om fredsbevarande ansträngningar. Oftast sådana som skulle varit riktade mot USA:s egna invasioner och övergrepp: Grenada 1983, Panama 1989, stödet till contras krig mot Nicaragua (av internationella domstolen i Haag dömt som brott mot internationell rätt) för att bara nämna några exempel.
Att en del radikala människor och vissa freds- och solidaritetsrörelser trots allt detta satt sitt hopp till FN kan nog bland annat förklaras av det som hände i mitten av 1970-talet. Styrkta av de forna koloniernas frigörelse lyckades ett antal länder i tredje världen göra FN:s generalförsamling till ett forum för att ställa krav på rättvisare ekonomiska villkor. 1974 antogs en deklaration om ”en ny ekonomisk världsordning”.
Den nya ordningen skulle baseras på bland annat rättvisa handelsvillkor och ”övervakning och kontroll över de transnationella företagens aktivitet” Deklarationen var visserligen en motsägelsefull kompromissprodukt men den utgjorde en klar markering mot det rådande kapitalistiska systemet i världen och användes av vissa som ett verktyg i den politiska kampen mot imperialismen.
Några konkreta beslut kunde dock förstås inte fattas i säkerhetsrådet och deklarationen hade inte mycket kraft i sig. Och redan efter ett år, under 1975 års generalförsamling, ersattes de radikala principerna med mer försonliga formuleringar. Det var exempelvis inte längre tal om att ”reglera och övervaka” de transnationella bolagen. I den precisering av kraven för att uppnå den rättvisare världsordningen som de alliansfria staterna gjorde 1976 framgår också att det egentligen inte var en ny ordning utan snarare en reformerad version av den gamla kapitalistiska världsordningen.
Deklarationen 1974 hade drivits fram i en period av framgångsrik anti-imperialistisk befrielsekamp i världen, exempelvis de radikala befrielserörelsernas segrar i de forna portugisiska kolonierna i Afrika. Men bara ett par år senare hade denna offensiv kört fast. I praktiken stannade ”den nya ekonomiska världsordningen” på papperet. När begreppet återigen lanserades 1991 var ordet ”ekonomisk” borta och innebörden den rakt motsatta. Medan USA:s attackplan i våg efter våg släppte sina bombmattor över Irak i den största krigsattacken sedan andra världskriget talade president Bush i TV: ”Detta är ett historiskt ögonblick [...] Vi har framför oss möjligheten att skapa åt oss själva och åt kommande generationer en ny världsordning.” USA bedrev, för första gången sedan Koreakriget 195o, anfallskrig i FN:s regi. Säkerhetsrådet hade antagit resolutioner som förberedde och stödde attacken genom sanktioner upplagda för att utlösa ett krig. Ingen stat hade lagt in sitt veto.
Omsvängningen kom med Sovjetunionens sönderfall. Den gamla stalinistdiktaturen som hade härskat i Sovjet styrdes av intresset att behålla sin egen makt över planekonomin med en kombination av terror och förtryck på hemmaplan och strävan efter balans med imperialismen i utrikespolitiken. Detta intresse sammanföll ibland med att ge stöd åt radikala befrielserörelser och progressiva regimer och Sovjetunionens existens kunde därför i viss mån utgöra en motpol mot imperialismen. Den motpolen försvann när stalinistregimen i Sovjetunionen bröt samman (utan att utmanas av en massrörelse med demokratisk arbetarmakt på programmet) och Sovjets/Rysslands nya ledning sedan alltmer strävade efter att direkt inordna landet under västkapitalismen
Protesterna mot USA:s krig mot Irak 1991 blev alldeles otillräckliga i västvärlden. Många kapitulerade för propagandan om att kriget var nödvändigt ”för freden och demokratin” och förmådde inte se längre än till USA förmenta vilja att bekämpa den tyranniske diktatorn Saddam Hussein (fram till kort tid före kriget stödd av USA...).
Men det verkliga syftet med USA-alliansens krig var ändå tydligt: att garantera västmakternas och storbolagens kontroll över oljetillgångarna i Kuwait och befästa och stärka imperialismens maktställning i världen. ”Vi är herrarna och ni putsar våra skor”, beskrev den amerikanske författaren Noam Chomsky innebörden i Bushs ”Nya världsordning”.
Att det inte var av omsorg om folkrätten som gjorde att USA-alliansen ”reagerade” på Iraks invasion av Kuwait visar det monumentala hyckleri som utspelades. Skulle USA, som själva genom hela 1900-talet dragit folkrätten genom blodbad efter blodbad nu starta krig för denna folkrätt? Och det med hjälp av militära partners med liknande meriter, exempelvis Marocko som sedan 1975 själva ockuperar Västsahara.
Eller skulle det vara av omsorg om respekten för FN:s auktoritet rent allmänt? Under decennier trotsade exempelvis Sydafrika FN när det gällde ockupationen av Namibia. Då föreslog USA ”tyst diplomati” och ”konstruktivt engagemang” i stället för kraftåtgärder. Och några förslag om bombattacker mot Jerusalem kom knappast från Vita Huset trots att Israel sedan 1967 ockuperat Gaza och Västbanken. USA hade tvärtom stött Israels invasion av Libanon liksom dess vägran senare att hörsamma FN:s resolutioner som krävde omedelbart tillbakadragande.
Trots all denna dubbelmoral blev inte etablissemangets stöd till ”USA-alliansens” krigsattack mot Irak 1991 vare sig skamsen eller pliktskyldig. Alla, från högerns ledare till Sveriges socialdemokratiske utrikesminister Sten Andersson uttryckte snarare entusiastiska ovationer. I olika tonarter återgav de variationer på den amerikanske utrikesministern Bakers tema: ”FN har för första gången fungerat som det en gång var tänkt.” Och Sverige deltog aktivt i USA:s FN-krig genom att sända ett fältsjukhus. ”Fredsaktivister” som Inga Thorsson stödde kriget och uttryckte tillfredsställelse över att FN ”på grund av förbättrade öst-väst-relationer” till sist kunnat tillgripa militära maktmedel.
Här finns det nya i den ”nya världsordningen”. Imperialismen hade dramatiskt förändrat styrkeförhållandena när Sovjetblocket rasade samman. Det var inte ”slutet på kalla kriget” som Bush kallade det utan en fortsättning i andra former. Idag kan FN på ett helt annat sätt än tidigare användas som ett direkt instrument för imperialismen.
Kort efter Gulfkriget skrev Göteborgs-Postens ledarsida en hänförd summering under just rubriken ”en ny världsordning”: ”Genom att skapa, hålla ihop och segerrikt utnyttja den anti-irakiska FN-alliansen har Förenta staterna för överskådlig tid etablerat sig som den ledande världsmakten. I fortsättningen kan man räkna med ett mönster där USA ofta utövar makt med godkännande av FN.”
En inte helt felaktig bedömning. 1992 var det dags för en ny uppvisning i Den nya världsordningens anda. Under FN:s flagg landsteg USA:s marinkår i Somalia i Afrika och genomförde en regelrätt militär invasion under den cyniska beteckningen ”Operation återge hoppet”. Förevändning var att det var en ”humanitär hjälpinsats” (året innan hade dock FN själva dragit bort sin humanitära biståndspersonal mitt under den värsta hungersnöden...) I själva verket var det en ren uppvisning i maktpolitik, bland annat orsakad av att USA:s ledare vill använda militär och politisk överhöghet för att kompensera att de nu ekonomiskt tappar mark i den kapitalistiska världen.
Efter fem månaders militär ockupation av Somalia drog USA tillbaka större delen av sina trupper och överlämnade fortsättningen till FN-trupper förstärkta med vissa av de egna specialförbanden. Säkerhetsrådet antog en resolution som gjorde FN till krigförande part mot den somaliske ledaren general Aidid och hans anhängare. Enligt en intern FN-rapport, som hittills varit hemlig, innebar det en ”katastrof för civilbefolkningen”. FN-trupperna begick oerhörda övergrepp, dödade och torterade civila och besköt till och med ett sjukhus.
Även i Angola och Kambodja har FN agerat i Den nya världsordningens intresse. Och i det fruktansvärda blodbad som pågår i det forna Jugoslavien blir FN:s roll allt tydligare för allt fler: att delta i stormakternas planer på att stycka upp det mångetniska Bosnien, som man förvägrar att försvara sig genom att utfärda ett vapenembargo.
Det är stormaktsintressena som avgör hur och när FN agerar. Den vilja till ”humanitära insatser” som USA anfört i Somalia visade sig obefintlig när det gällde folkmordet i Rwanda. Det förhindrade FN från att ingripa för att stoppa mördandet, trots massiva vädjanden från biståndsarbetare.
Olof Palme pläderade ständigt för att FN borde stärkas. Och Den nya världsordningen har snarast förstärkt socialdemokratins FN-vänliga politik. Ingvar Carlsson, som lett en utredning om FN:s framtid, har samma recept. I en debatt med anledning av 50-årsjubiléet hävdade han att FN framför allt utgör en möjlighet för de små staterna i tredje världen, bara för att strax efteråt anföra just kriget i Persiska viken som ett bra exempel på hur FN kan spela sin ”fredsbevarande roll”!
Detta med slutfacit i handen från den ”insats” där USA/FN-alliansen fällde 80 000 ton bomber och där över 100 000 människor dog — men där tyrannen Saddam Hussein sitter kvar. I jubileumsbokens kortfattade avsnitt om Gulfkriget döljs denna verklighet inte endast av den officiella propagandabilden av USA/FN:s syften: ”att återställa internationell fred och säkerhet i området”.
Här återupprepas dessutom helt okritiskt Pentagons lögner om det kirurgiska kriget utan civila offer: ”Under de följande veckorna bombar amerikanska B52-plan områden där det finns irakiska elittrupper” är allt det står om en av de mest omfattande bombningarna sedan andra världskriget.
Och idag, fem år senare, fortsätter FN:s sanktioner att svälta ut de enda som skulle kunna störta Saddam: den irakiska befolkningen.
Den kommission Ingvar Carlsson lett föreslår bland annat att FN ska ha en egen stående militär styrka som kan ingripa vid behov. Och intressant att notera är att Ingvar Carlsson samtidigt pläderar för att FN ska få ett ökat ansvar när det gäller världsekonomin. Redan tidigare verkar FN-organen Världsbanken och framför allt Internationella Valutafonden som en sorts bankernas och storbolagens ”vakthundar” framför allt gentemot fattiga länder med stora utandsskulder.
Nu föreslår Ingvar Carlsson att FN ska inrätta ett ”ekonomiskt säkerhetsråd”, som skulle kunna överta, eller snarare bredda, G7-gruppens (de sju rikaste industriländernas) roll. Förslaget utvecklas också i jubileumsboken av Carl Tham. Här kan man skönja ett framtidsperspektiv där FN får allt större betydelse som samordnare för den kapitalistiska värdsordningen. Och framför allt som ett verktyg för att bredda den politiska uppslutningen bakom denna världsordning. Med socialdemokratin som pådrivare.
Vänsterpartiet hänger på. Partiet förmådde inte klart ta ställning mot USA:s krig i Persiska Viken utan snärjde in sig i illusioner om FN:s roll. Nu går man vidare och menar att FN kan bli grunden för en önskvärd global säkerhetsordning ”om majoriteten av världens stater och folk känner sig delaktiga i FN:s beslut”. Vänsterpartiet ger sitt stöd till förslaget om ett ekonomiskt säkerhetsråd och de föreslår också att Sverige skapar ett permanent militärt FN-förband ”som snabbt kan rycka in”. Detta är inte längre bara att sprida illusioner om vad FN är eller kan bli. Det är att ta ett steg till och, låt vara med vänsterretorik, sluta upp bakom Den nya världsordningen.
Visst finns det förklaringar till varför aktiva i freds-eller solidaritetsrörelser kan fås att sätta sitt hopp till FN. Många av de projekt som genomförs av FN:s humanitära sidoorganisationer, exempelvis UNICEF, WHO, och UNHCR, är bra. Och visst kan man både stödja och delta i sådana projekt så länge de gynnar utsatta grupper. Men det får inte dölja den roll FN i stort spelar. Socialisters uppgift är att visa på vad som är nödvändigt, inte bara stödja det som är ”realistiskt” att uppnå idag. Gör man det har man, precis som Vänsterpartiet, kapitulerat för det rådande systemet.
Tvärtom måste socialister göra allt för att FN ska försvagas i sin roll som kolonialismens verktyg. Inga svenska FN-trupper ska tillåtas sändas till imperialismens krig. Och inte minst måste vi aktivt bekämpa alla falska förespeglingar — som nu till exempel sprids med hjälp av boken FN — globalt uppdrag — om att den organisation som styrs av plundrarna och krigsherrarna ska kunna göra slut på plundringen och krigen.