Ur Fjärde Internationalen 1/1995
Det är lätt att bli konspiratorisk därför att den ”debatt” som näringsliv, regering och opposition initierade i sakfrågan var lite för samkörd, samtidig och samstämmig för att det bara skulle vara en slump. Budgetunderskottet blir den ursäkt med vilken man kan rasera stora delar av det så kallade välfärdssystemet. Den förra regeringen, om ni minns, tog inflationsbekämpningen som alibi för sina handlingar på det ekonomiska området. Det fanns bara en hake, det fanns ingen inflation att bekämpa...
Däremot finns det ett kraftigt budgetunderskott och visst har konungariket Sverige en besvärlig ekonomisk situation, men det är vi inte ensamma om. I grunden har alla i-länder stora ekonomiska problem, fast de kan ligga lite olika i utvecklingsfas. Huvudorsaken skall naturligtvis sökas i själva marknadsekonomin som sådan och inte i enskilda nationers misskötsel. Den kapitalistiska historien kännetecknas inte av det rätlinjiga framåtskridande, som liberala ekonomer vill ge sken av, utan utvecklingen kantas av bakslag, kriser, recessioner och depressioner.
Den som kan lite statsskuldshistoria, vet att det inte är storleken på upplåningen som är det avgörande, utan hur de upplånade medlen används. Lite tillspetsat uttryckt kan man säga att en gång i tiden lånade sig fattigsverige till rikedom. Den upplåningen var dessutom relativt sett betydligt mer omfattande än dagens.
Vi har länge matats med information om hur vår totala statsskuld och framtida räntebetalningar påverkar oss och framför allt våra barn negativt. Vi har också hört hur tredje världens upplåning skadar dessa länder. I Susanne Georges bok Skuldbumerangen — hur tredje världens skulder skadar även oss visas med önskvärd tydlighet hur tredje världens skulder också påverkar västerlandet, utlånarna, synnerligen negativt. Skuldbumerangen är en adekvat titel.
Susan George är en välkänd u-landsforskare som publicerat en rad böcker inte bara om skuldproblematiken utan även om världens livsmedelssituation. Tillsammans med andra forskare knutna till Transnationella institutet i Amsterdam, skriver hon i denna bok om hur u-ländernas skulder slår tillbaka på den rika världen.
Susan George analyserar sex intressanta samband — ”skuldbumeranger” — sex sätt på vilka vi i västerlandet drabbas:
* Skuldkrisen drabbar den lokala miljön
* Avbetalningarna finansieras med knarkhandel
* Banker i väst har fått miljarder i skatteavdrag, till nackdel för skattebetalarna
* Arbetstillfällen i i-länderna och marknader i u-länder går förlorade
* Skuldkrisen ger upphov till utvandring
* Skuldkrisen medför ökade konflikter och krig.
Det bär för långt att mer ingående redogöra för de komplexa samband som analyseras i boken. Här behöver blott nämnas att upplåningen finansierade gigantiska och ekologiskt skadliga projekt som vattendammar för elproduktion, kärnkraftverk, smältverk, industri- och jordbruks-anläggningar. Projekt som dessvärre inte lyfte länderna ur sin efterblivenhet.
När nu räntor och amorteringar kräver allt större del av statsutgifterna blir ekologiska hänsyn lågt prioriterade. Allt större miljöresurser måste användas för att betala lånen, de skuldsatta länderna tvingas sälja ut sina rikedomar på marknader till fallande priser. De länder i tredje världen som kalhögg mest eller snabbast under 1980-talet tillhör också de största gäldenärerna. Utan 1970- och 80-talets lättlånade pengar hade mycket ekologisk skada kunnat undvikas. I väst får vi betala priset genom bland annat klimatförändringar och global temperaturhöjning.
Narkotikan skördar offer på alla nivåer i västerlandet. I USA har opinionsundersökningar visat att knarket (och därmed) brottsligheten betraktas som det största samhällsproblemet.
Kostnaderna för alla västerländska samhälle växer på grund av narkotikan. Vi har inte bara en kasino-ekonomi, vi har i högsta grad begåvats med en kokainekonomi. En mångmiljardindustri och Perus före detta president beskrev knarkhandeln som Latinamerikas enda framgångsrika multinationella företag. Nationer som Bolivia, Colombia och Peru skulle definitivt kollapsa om det inte var för droghandeln. Så länge den fattige bonden kan få större utkomst från kokaodling än någon alternativ gröda och så länge arbetslösa kan erbjudas jobb i knarkhanteringens olika led, så hjälper inga militära kampanjer å la George Bush.
Det kanske mest intressanta partiet i boken handlar om bankernas roll i utlåningen. Bankerna lånade hänsynslöst ut till regeringar i tredje världen. Dessa regimer, ofta korrumperade militärdiktaturer, lånade måttlöst.
Anthony Sampson har i sin bok Bankirernas värld på ett utmärkt sätt skildrat hur bankmän turnerade runt och övertrumfade varandra i långivning. Susan George visar hur skattebetalarna i väst de facto tvingas gå i borgen för de banker som så frikostigt lånade ut. Bankerna har aldrig behövt ta de fulla konsekvenserna av sina dåliga beslut. Det är ju en sak som varje svensk fick lära sig i samband med vår egen finanskris. I de flesta kreditgivarländer har det skapats olika mekanismer som gör det möjligt för bankerna att behandla lånen till tredje världen som förluster, utan att den enskilda banken för den skull ligger någon verklig förlust av kapital.
Krig och skulder har historiskt varit intimt förknippade med varandra. De militära utgifterna var inte den enda orsaken till att tredje världens skulder växte lavinartat, men de var en huvudorsak. Av de tjugofem länder som hade de största skulderna var tolv i krig i början av 1991, men nationer behöver inte befinna sig i krig för att ha spenderat lånepengar på vapenköp. De internationella vapenhandlarna har haft ett par gyllene årtionden.
De ständiga krigen producerar också en mängd flyktingar som grannstater och i sin förlängning västerlandet måste ta hand om.
Krisen är inte en kris för alla. Det är inte tredje världens elit som förlorat på utvecklingen, utan den överväldigande delen av befolkningen.
Susan George äger en förhoppning att om tillräckligt många människor i ”norr” inser att tredje världens kris även är deras egen, kanske de kräver en annan politik. Tyvärr är förhoppningen fåfäng.
En krisdrabbad marknadsekonomi utgör ingen grogund för solidaritet och utveckling av tredje världen. De dystra perspektiv som beskrivs i boken kommer därför inte bara att fortsätta, utan också förstärkas. En utmärkt bok om ett brännande problem, men vad har svartrocken (biskopen) i förordet att göra?
Skuldbumerangen — hur tredje världens skulder skadar även oss av Susan George, Bokförlaget Tranan, 1994
Christer Franzén
Pigan, tjänstekvinnan är på väg tillbaka.
Arbetarna har blivit ett tredje klassens folk. Medelklassen har intagit den offentliga samhällsscenen. Vad har lett till förändringen och vad kan vänta bakom hörnet?
När den moderne arbetaren kom till världen var världen en annan. Det fanns inga allmänna sjukförsäkringar, inga fackliga arbetslöshetsförsäkringar. Den arbetare som råkade illa ut gick helt enkelt under om han inte hade närstående som tog hand om honom.
I den svenska riksdagen var han inte representerad. Han var inte valbar. Han saknade rösträtt. Kort sagt: han stod utanför samhället.
Det krävdes etthundra år av strejker, demonstrationer, fackligt och politiskt arbete för att åstadkomma välfärdssamhället. I dag är det tydligt att världen har bytt riktning igen. Värdena skiftar åter plats: det gamla onda i form av privilegiesamhället framställs som gott, det goda solidariska, jämlika samhället framställs som ont.
Min far föddes 1912. Han var sex år när den politiska demokratin röstades igenom i den svenska riksdagen. Äldre än så är inte den svenska demokratin. En mansålder.
Den politiska demokratin är inte en gång för alla given. Den är överhuvud inte given. Den är tagen.
Året är 1917. I Ryssland har nyligen marsrevolutionen ägt rum. Det första världskriget pågår. Många människor svälter, också i Sverige, medan andra gör sig rika på kriget. På många orter i landet beslagtar folket livsmedel i affärer och hos bönder.
På gatorna i alla större städer marscherar folk i hungerdemonstrationer. Soldater demonstrerar sin sympati för de protesterande. Läget är sådant att den svenska borgerligheten fruktar en revolution.
z4 april 1917 skriver högersocialdemokraten baron Erik Palmstierna i sin dagbok: ”Halvt myteri förmärkes här och var bland militären.” Tre dagar senare skriver han: ”LO:s representantskap har nu samlats. Aldrig hade jag tänkt mig en sådan allvarlig och hotfylld stämning hos dessa besinningsfulla gamla män... Yrkanden om att rörelsen med öppna ögon bör ledas mot en revolution sakna inte genklang.”
På socialdemokraternas förtroenderådsmöte 15 november 1917 hävdar den blivande statsministern Per-Albin Hansson att för kraven på republik, första kammarens avskaffande och en viss socialisering av industrin måste partiet vara berett till en revolutionär aktion
Högerpartiet som är motståndare till den allmänna rösträtten tvingas nu backa. Samma dag som Per-Albin Hansson förfäktar en eventuell revolutionär aktion skriver högerpartiets Hugo Hamilton, talman i första kammaren: ”Min gamle vän Ernst Hedenstierna som hittills hört till ultrahögern, sade rent ut att han fruktade för revolution om ej högern genast kapitulerade...”
Det är arbetarnas och soldaternas demonstrationer som tvingar högern att backa. Den 17 december 1918 röstas den allmänna och lika rösträtten igenom i den svenska riksdagen.
Låt oss föreställa oss tanken att arbetarna i Sverige hade uppträtt likadant 1917-1918 som idag, dvs inte uppträtt alls, arbetat och tigit. Högern hade inte kapitulerat. Vi hade inte fått politisk demokrati.
De politiska partierna är företrädare för sociala intressen i samhället. Det är själva grunden för demokratin. Börjar partierna verka för egenintressen kan vi säga farväl till demokratin.
I dagens teve- och massmedietid uppfattas de politiska valen som ett slags skådespel inför folket. Debatterna blir som idrottstävlingar, kvällstidningarna korar segrare dagen efter.
Partierna säger sig vara för Nationens och Hela Folkets bästa. Men så länge vi lever i ett klassamhälle och det kommer vi att göra under överskådlig tid — tvingas partierna att företräda sociala krafter i samhället.
Så företräder exempelvis Moderaterna storföretagarnas och kapitalets intressen. Förre statsministern Carl Bildt sa öppet på en företags-mässa under den borgerliga regeringens tid: ”Man har sagt att vi är en företagarregering... Det är korrekt. Vi är en företagarregering.”
Socialdemokratins uppgift som folkrörelseparti är att företräda arbetarnas och löntagarnas intressen. Vi kan inte ens med bästa vilja i världen säga att den socialdemokratiska regeringen idag klarar av den uppgiften. Vanliga löntagare, arbetslösa, sjuka, pensionärer och ungdomar får betala krisen. Kapitalet och den välbärgade medelklassen slipper lindrigt undan.
Låt oss vända på den tidigare tanken. Låt oss föreställa oss att dagens svenska arbetare uppträdde lika beslutsamt, lika självmedvetet som arbetarna gjorde 1917-1918. Jag behöver knappast tala om att lösningen på den svenska skuldkrisen skulle se helt annorlunda ut. Samtliga partier skulle vara tvungna att ta hänsyn till löntagarnas intressen.
Problemet är inte att finansminister Göran Persson är elak, dum och orättvis. Eller att LO godkänner orättvisa lösningar och håller igen på lönekraven.
Det stora problemet är passiviseringen av de svenska arbetarna. Att de tiger och lyder. Att de genom att tiga godtar en borgerlig lösning av krisen.
När en social kraft lämnar samhällsscenen ersätts den av andra sociala krafter.
De svenska arbetarna lämnade samhällsscenen efter storkonflikten 1980. Deras plats intogs av en alltmer välbärgad, girig medelklass. Det är denna medelklass som utgör den sociala basen för den nyliberala ideologin.
Redan i början av sjuttitalet skrev den socialdemokratiske ideologen Jan Lindhagen i boken Hotet mot arbetarrörelsen att de svenska arbetarna återigen var på väg att bli med Karl Marx ord — en klass i sig. Vi kan beskriva, med en bild jag lånat, en klass i sig som en skock individer som planlöst irrar omkring, medan en klass för sig kan jämföras med ett fotbollslag som gemensamt, medvetet, organiserat arbetar för det gemensamma målet
Jan Lindhagens iakttagelse var mycket framsynt. Han utgick ifrån det faktum att de gamla arbetarsamhällena, där solidariteten och sammanhållningen var självklara i vardagen, sprängdes sönder och ersattes av samhällen med en större isolering. Samtidigt centraliserades arbetarrörelsen och avståndet mellan medlemmar och företrädare växte. Nu kan vi lägga till det faktum att den nyliberala, individualistiska ideologin fått hegemoni i det svenska samhället.
Den gamla solidariskt-kollektiva socialdemokratiska ideologin är på defensiven. Det individualistiska satsa-på-dig-själv-tänkandet finns idag också hos arbetare.
Min uppfattning är därför att vi idag kan tala om den svenska arbetarklassen som en klass i sig. Det är därför den idag inte är förmögen att försvara sig när den utsätts för angrepp från borgerligheten och kapitalet.
Den traditionella sociala basen för arbetarrörelsen krymper. Samtidigt har en förhållandevis stor del av tjänstemännen fått villkor som liknar arbetarnas. Med tanke på att dessutom en stor del av arbetskraften är arbetslös skulle vi kanske med Strindbergs ord — snarare tala om underklass än om arbetarklass.
Minskningen av antalet arbetare sker i de gamla basnäringarna. Sammansättningen inom klassen förändras. Det har varit en kraftig minskning inom Gruv-, Skogs-, Pappers-, Textil- och Lantarbetarförbundet. Samtidigt har det skett en ökning inom framför allt Kommunal i den offentliga sektorn.
Nu förhåller det sig så att de mest självmedvetna och politiskt medvetna arbetarna fanns just inom de gamla basnäringarna. Där var motsättningen mellan arbete och kapital synlig i vardagen.
Arbetarklassen är idag en annan än den var 1960. Idag talar alla om samhällets förändring. Låt oss titta på några aspekter av förändringen. (Det är avrundade siffror i min förenklade tabell).
| 1940 | 1960 | 1990 | |
| Jordbrukare | 18 | 7 | 2 |
| Arbetare | 53 | 51 | 49 |
| Tjänstemän | 20 | 35 | 44 |
När sociala klasser förändras, förskjuts också balansen mellan olika sociala krafter i samhället. Låt oss minnas medelklassens intagande av samhällsscenen på 8o-talet. De stora lagliga strejkerna under 8o-talet var huvudsakligen tjänstemannastrejker. På gatorna marscherade medelklassen anförd av det privata näringslivets direktörer mot löntagarfonderna.
1989 års skattereform var en bekräftelse på det förändrade sociala kraftfältet i det svenska samhället. Den välbärgade medelklassen gynnades på bekostnad av lågavlönade arbetare och av staten själv.
Statsskulden började växa och blev ett argument för att skära ner bidrag till sjuka och arbetslösa
Medelklassen blev stark för att arbetarna var svaga. Medelklassen intog ett tomrum, fyllde upp ett vakuum.
Vad vill då borgerligheten?
* En kraftig lönedifferentiering dvs stora löneklyftor. Samtidigt ska bidragen sänkas, så att de ligger under lägsta tänkbara löner.
”Det statliga socialförsäkringssystemet ska vara en spikmatta för den som utnyttjar det”, som en SACO-ekonom formulerade det.
En aspekt av den solidariska lönepolitiken är att den tillsammans med den generella välfärdspolitiken har betytt, att de materiella villkoren för arbetare och lägre tjänstemän i Sverige är utpräglat jämbördiga ifall vi jämför med Mellan- och Sydeuropa. Därmed finns det en materiell grund för sammanhållningen och solidariteten inom gruppen.
Lyckas SAF öka klyftorna bidrar det till att skapa en breddad social bas för den nyliberala politiken och därmed också för framväxten av ett klassamhälle av amerikansk typ.
* Den vill minska LO:s och fackföreningarnas inflytande. Avtal ska slutas på låg nivå. Kollektivavtal skall omformas till att rymma så stor individuell lönesättning som möjligt. Löner och arbetstid skall konjunkturanpassas. Det innebär att man inför vinstbonus och flexibel årsarbetstid.
* Den vill se den svenska socialdemokratin utvecklas till ett ordinärt västeuropeiskt medelklassparti. Det var den uppgiften folkpartiordföranden Bengt Westerberg ställde sig när han ville samregera med socialdemokraterna. Han ville gå till historien som mannen som begravde det stora folkrörelsepartiet.
Det skulle troligtvis innebära att vi fick ett 30-procents medelklassparti istället för dagens 45-procentiga folkrörelseparti.
* Den vill skapa en skatteavdrags-gill och underbetald privat tjänstesektor, 90-talets pigor, dvs ”lösa” massarbetslösheten på det amerikanska sättet.
Idag är LO den enda sociala kraft av betydelse som står i vägen för det borgerliga projektet.
Hur skall vi se på socialdemokratin? Den svenska socialdemokratin har alltsedan den gjorde sitt val mellan reform och revolution varit en klassens förhandlingsorganisation, inte enbart den fackliga grenen, utan också den politiska. Den har rört sig i rummet mellan kapital och arbete. Den har förhandlat utifrån klassens styrka, dess specifika vikt.
Denna specifika vikt är inte en gång för alla given, den förändras. Under efterkrigstiden var den en helt annan än den är idag. Den socialdemokratiska ledningen har på det hela taget marscherat, med en viss eftersläpning, i takt med klassens medlemmar.
Det radikala efterkrigsprogrammet var ett svar på att arbetarklassen efter kriget radikaliserades och flyttade fram sina positioner exempelvis genom den långa metallstrejken (i det korta perspektivet en förlust, i det längre perspektivet en seger).
På sjuttiotalet radikaliserades åter partiet som ett svar på strejkrörelsen i slutet av sextiotalet och första hälften av sjuttiotalet, framför allt gruv- och skogsarbetarstrejkerna. Denna radikalisering tar sig de uttryck som är möjliga för en reformistisk rörelse, det vill säga den försöker flytta fram sina positioner i förhållande till kapitalet (löntagarfonder, MBL, arbetsrätten) samtidigt som den aldrig släpper kontrollen över rörelsen.
Det är viktigt att se att också den så kallade politiska grenen har varit en förhandlingsorganisation för klassen. De reformer den kunnat genomföra, har den gjort utifrån klassens stryka. Ju starkare klassen varit, uttryckt i strejker, demonstrationer men också i dagligt fackligt arbete, desto större förhandlingsutrymme för partiledningen. För att vara exakt är förhandlingsutrymmet betingat av, inte klassens styrka, utan borgerlighetens uppskattning av klassens styrka.
Nu räcker det inte att själv försöka tänka de ”riktiga” tankarna, verkligheten måste själv frammana dem, som Karl Marx har anmärkt. De nödvändiga uppgifterna för framtiden är inte möjliga att fastslå idag, de kommer att växa fram i den sociala praktiken, dvs i arbetet för en bättre värld.
Men ett krav ställer alldeles uppenbart verkligheten redan idag i massarbetslöshetens Europa: sextimmarsdagen.
I Tyskland har detta krav lett till den största konflikten under hela efterkrigstiden. Det har varit strejker i veckotal. Arbetsgivarna har svarat med lockouter som varit flera gånger kraftigare. Men Metall har lyckats få igenom 35-timmarsvecka till i år 1995.
I Sverige har Metall och LO gått emot arbetstidsförkortning. Med en blandning av inskränkt skråmässiga argument, dvs förbunden har hävdat intressena hos dem av organisationens medlemmar som har arbete, och arbetsgivarargument har LO hitintills bekämpat kravet på arbetstidsförkortning.
Men här finns inga skilda intressen hos arbetande medlemmar och arbetslösa medlemmar.
En hög arbetslöshet sänker alltid arbetskraftens värde och hotar anställningstryggheten.
Sextimmarsdagen är nödvändig såväl för dem som har arbete som för de arbetslösa.
Sextimmarskravet måste drivas ständigt i åratal framöver. Låt det ta fem år, låt det ta tio år eller femton år. Verkligheten själv, vår verklighet, kräver att sextimmarsdagen genomförs.
Låt mig sluta med ett citat som passar vår tid. Så här skrev Karl Marx 1844: ”Inte nog med att en allmän anarki utbrutit bland reformvännerna, envar måste erkänna för sig själv att han inte har någon exakt åskådning om vad som bör komma. Å andra sidan är detta just den nya riktningens företräde, att vi inte dogmatiskt förutsätter världen utan först ur kritiken av den gamla världen vill finna den nya.”
Karl-Gustav Vinsa
Artikeln var ursprungligen ett föredrag som hölls på ABF i Eskilstuna i januari. Hår publiceras den i redigerad form, där den del som värderade sjuttiotalsvänstern är borttagen. Det ursprungliga föredraget gavs ut som en pamflett av en gruppering i Eskilstuna: ”Arbetarrörelsens Negrer; en samling främst yngre människor vars mål är att blåsa liv i den svenska arbetarrörelsen...” Pamfletten kan beställas mot tio kronor i frimärken från Seyitxan Anter, Borgmästargatan 18E, 632 35 Eskilstuna, tel 016-42 10 35.
Massmedia har inte svämmat över av debattinlägg och redaktionella kommentarer. Denna låga profil gynnar flera: det privata näringslivet i EU och i Turkiet med dess tilltänkta tullunion; försvarsalliansen NATO där Turkiet ingår och som nu uppträder som angripare; de konservativa krafter som skulle förlora på ett framtida självständigt Kurdistan. Men den gynnar även de samhällsdebattörer som valt tystnaden.
Kurdernas verklighet är mycket okänd för en svensk allmänhet. Antalet kurder i Sverige är inte heller mer än 15 000, av vilka nästan alla är politiska krigsflyktingar. De har kommit hit efter militärkuppen i Turkiet 1980, Khomeinidiktaturens konsolidering i Iran 1979-80, kriget mellan Irak och Iran 1980, Saddam Husseins förföljelser i Irak 1985-88
PKK:s väpnade kamp mot Turkiet 1984-85 och Gulfkriget 1991. De har flytt från sydöstra Turkiet, norra Irak, från bägge sidor om gränsen mellan Iran och Irak samt från nordöstra Syrien. Det som är Kurdistan.
Men kurdernas nationella strävanden är fortfarande ouppfyllda. De har inte samma lagstadgade rättigheter som perser, turkar och araber. De förnekas den elementära rättigheten till sitt eget språk. Kurdiskan klassas som hemspråk och saknar en sanktionerad plats i det offentliga livet. (Irak här är ett undantag.)
Ett faktum bör slås fast: kurdernas nationella strävanden löses inte av anti-imperialism likt många tidigare koloniers. Det beror inte endast på att de är uppdelade mellan olika länder. Stater där medborgarrätten skiftar, från det relativa självstyret med eget parlament i diktaturens Irak till rättslösheten i det ”demokratiska” Turkiet. Det beror framför allt på det kurdiska samhället självt.
Utmärkande för Kurdistan är att det finns feodala strukturer kvar i stor utsträckning. Partiväsendet återspeglar främst regionala klaners skråintressen, vilka ofta sammanfallit med det ickekurdiska etablissemangets statsintresse. Detta starka feodala inslag — klanuppdelningen har varit den främst hämskon för kurdernas frigörelse och inträde i en modern värld.
Det kalla krigets slut har ryckt undan grundvalen för ett status quo. Nu friläggs tidigare undanträngda inre motsättningar i det feodala-konservativa blocket och andra modernare krafter vinner ett öppnare stöd. Exilparlamentets konstituering i Den Haag i Nederländerna i år är ett tecken i tiden.
Regeringen i Ankara är mycket medveten om detta. Det kurdiska PKK:s militära styrka och det turkiska krigsmålet att undanröja deras underhållsbaser i Irak är blott sekundärfaktorer. Vad regeringen i Ankara syftar till är att knyta till sig än den ena, än den andra fraktionen i det kurdiska konservativa-feodala lägret.
I det irakiska Kurdistan har de en partner i Kurdistans Demokratiska Parti. KDP är ett typiskt klanparti. Klanen har ett näraliggande intresse av att behärska handeln mellan norra Irak och Turkiet. Här sammanfaller EU:s önskan att via Turkiet få ett brohuvud till Mellanöstern och Turkiets fördel av marknader i Europa med klanpartier i det irakiska Kurdistan.
Den turkiska regeringen vill framför allt stävja alla de krafter som verkar för kurdernas rättigheter. All annan politik skulle gå på tvärs med taktiken att splittra och härska.
Därför är regeringen i Turkiet inte för en demokratisering av landet.
Det kurdiska språkets undanträngda ställning har sociala följder. De kurder som önskat utbilda sig och/eller bilda sig har fått övergå till turkiska, persiska eller arabiska. De har inte haft något alternativ. Så är det fortfarande, frånsett det irakiska Kurdistan.
Kurdiskan är uppdelad på i huvudsak tre stora dialektgrupper. Kurmanji i norr och nordväst. Sorani i söder och i sydost dialekterna sinei, kermanshahi och leki. Kurderna i Turkiet använder det latinska alfabetet, de andra skriver arabiskt. Det saknas fortfarande ett kurdiskt normspråk.
Satellit-TV-sändningarna från London, som startade nyligen, är något mycket nytt för kurder, inte enbart för att skapa en normkurdiska, utan för att det bryter informationsmonopolet som det konservativa-feodala blocket har haft i Kurdistan.
I Sverige har vi ett officiellt språk. En schematisk jämförelse med stater närmare oss kan klargöra att det är socio-ekonomiska krafter som avgör språkets och kulturens villkor.
I det tvåspråkiga Finland är finlandssvenskarna knappt 300 000. Finnarna är 4,7 miljoner, Finlandssvenskarnas språkliga rättigheter är likvärdiga finnarnas. De har egna svenskspråkiga skolor under egen skolöverstyrelse och eget universitet. Militärutbildning sker i en svenskspråkig brigad. Kyrkan, som är statlig likt den i Sverige, är delad i en svensk och en finskspråklig del. Staten är tvåspråkig och språkrättigheterna är exterritoriella. Den kommunala verksamheten utgör det enda undantaget. Där kan språket vara endera rent enspråkigt eller tvåspråkigt.
Svenskans starka ställning härrör från att överklassen i Finland var svenskspråkig. Finskan fick sin likställdhet fullt ut först 1902. Idag är socialgruppsfördelningen likartad bland finsk- och svenskspråkiga. Det har skett en nivellering i det finländska samhället.
Låt oss jämföra det finska språkets ställning i Sverige. Trots att finskan finns i Norrbotten och har funnits sedan urminnes tider erkänns den inte som ett inhemskt språk. Jämfört med de 300 000 finlandssvenskarna finns det i dag i Sverige 300 000 som talar finska. Men dessa har, likt kurderna i det mesta av Kurdistan, ingen lagstadgad rätt till offentlighet för sitt modersmål.
Vi se en annan utveckling i Belgien. Där är språkrättigheterna, till skillnad från Finland, territoriellt betingade. Trots att nederländskan jämställdes med franskan redan 1898 — staten Belgien bildades 1830 — har inte utvecklingen gått i finländsk riktning. Överklassen och kapitalägarna var och är franskspråkiga. De franskspråkigas mängd, idag 37% mot de nederländskspråkigas 6z%, har motstått att nederländskan, likt finskan, kunnat få en språklig likvärdig ställning i hela Belgien. Enspråkighetskravet har därför blivit de nederländskspråkigas paroll. Från och med 1994 är också Belgien en federal stat.
Denna federalisering har också haft andra drivkrafter än rent språkliga. EU:s regionalisering och arbetarrörelsens försvagning har bidragit till dagens resultat.
Om kurdernas språkliga och sociala frigörelse kommer att gå i finländsk eller belgisk riktning eller om kurdiskan och kurderna förblir undanträngda avgörs i mycket av de nya politiska styrkeförhållandena som är långtifrån färdigutvecklade. Men det beror inte minst på hur stormakterna ser sina intressen befrämjas.
Invasionen av norra Irak är ett försök att stoppa moderniseringsprocessen i Kurdistan. Här står två starka sociala intressen mot varandra: den turkiska elitens behov av att stärka sin makt mot bakgrund av den beslutade tullunionen med EU och kurdernas krav på nationell och social frigörelse.
Per-Erik Wentus
Tidskriften blev — med sitt fokus på imperialismen och tredje världens kamp — en referenspunkt för många ungdomar och nyradikala i den tidens vänsteruppsving. Med nummer 1/1995 går tidskriften in på sitt 28:e utgivningsår. Trots en reducerad prenumerationsstock och tidvis grava ekonomiska bekymmer, har den överlevt det senaste decenniets högerkalla vindar.
I det senaste numret fortsätter Gabriel Kolko sin utmärkta analys och vidräkning med den nuvarande politiken i Vietnam, en politik där marknadskrafterna får fritt spelrum och den sociala välfärden monteras ner i den ”socialistiska marknadsekonomins” namn. Sven Ekberg skriver om Mexikos svindlande affärer, där pesons berg- och dalbanefärd riktade stötvågor genom hela det världskapitalistiska systemet.
Arun Kapil försöker att gå under ytan på den algeriska konflikten, ett inbördeskrig — med militären och islamska fundamentalister som huvudaktörer — som sedan februari 1992 kostat 30 000 liv.
Palestina, oljans betydelse i konflikten om Tjetjenien, tribunalen mot krigsförbrytare i före detta Jugoslavien med mera, får också sitt beskärda utrymme i detta välmatade nummer. Kommentar har en förmåga att ta upp och behandla väsentliga processer i den nuvarande världsordningen. På ett förtjänstfullt sätt strävar den efter att ”se vad som sker i det som synes ske” — läs den!
Anders Karlsson
Främst i Norge men även i övriga Norden och Europa. I likhet med sin brittiska kollega Searchlight, som uppenbarligen är redaktionens förebild, är det att tillhandahålla fakta om de nazistiska personerna och deras aktiviteter. Man vill vara aktuell och välinformerad med betoning på sakinformation.
Hittills har tidningen varit det. Klarar den av att allt bättre täcka upp vad som sker i Norden så är det välkommet. Finland t.ex. är fortfarande en vit fläck i informationen. Det finns utrymme för en nordisk utgåva av den brittiska Searchlight, tyska Antifa Infoblatt och franska Reflex, med vilka redaktionen sam arbetar. Redaktionen vill naturligtvis ha medarbetare som sänder material, från tidningsurklipp till rasistiska flygblad. Kort sagt ”alt er av interesse!”
Tidningen kommer ut varannan månad. Den är gratis och du hittar den på vänsterbokhandlar och kaféer.. Därför är utgivningen helt beroende av frivilligt penningstöd och att tillräckligt många vill ta en personlig prenumeration.
Fredrik Svirbäck
Monitor. Antifascistisk nyhetsbrev. Bergen, Norge. Sex nummer för 50 Nrk. Postgiro: 0826 0675347. Monitor. Postboks 4406. Nygårdstangen. N-5028 Bergen. Norge. Tel +47-5-90 13 13 58. Du kan också bli stödkommissionär. 75 Nkr för 100 exemplar av ett nummer.
Det senaste numret av Bang, 1/1995, har temat ”Form”. Bang börjar med att konstatera att medan det finns en utvecklad feministisk diskussion inom t ex psykologin och antropologin så finns det nästan ingen sådan motsvarande diskussion inom områden som arkitektur och design.
Hur hus och städer är utformade påverkar oss och formar oss som människor. Utformningen ger också uttryck för vissa maktförhållanden och värderingar i samhället, menar Bang och konstaterar att det inom arkitektyrket finns en ”extremt stark patriarkal struktur som håller yrket i ett järngrepp”. Bang vill med detta nummer starta en diskussion kring detta ämne.
En av artiklarna blickar tillbaka över hemmets och det borgerliga hemidealets historia. En annan artikel ”När kriget kom till köket”, visar hur krigs- och vapenindustri hittar nya domäner och börjar tillverka hushållsprodukter. Olika paralleller dras mellan dessa till synes mycket olika industrigrenar.
Andra artiklar är bland annat ”feminism och formgivning”, ”könsapartheid i leksakslandet”, ”salongens lockelse” och ”Bang tittar på badrum”. Bang innehåller också en del kortare notiser och bokrecensioner. Sammanfattningsvis är det ett 60-sidigt nummer med flera intressanta och tankeväckande artiklar.
Liz Engberg
Vem vill ha en stat, oberoende av vad den kallar sig, oberoende av hur den är organiserad? Vem väljer inte friheten?
Problemet är verkligheten. Den fogar sig inte efter idéerna. Måhända borde idéerna i någon mån anpassa sig till verkligheten — hädiska tanke.
Per-Erik Wentus beskriver i sin pamflett Syndikalistisk statssyn och anarkisters fackliga taktik — en socialistisk kritik just hur de anarkosyndikalistiska idéerna under det span ska inbördeskriget kolliderade med verkligheten. Av anti-parlamentarismen blev odemokratiska kommunfullmäktige, av anti-etatismen blev anarkistiska ministrar, av frihetligheten blev upplösning av de folkliga organen. Vad blev kvar? Kvar blev ”Duruttis vänner”. De ståndaktiga. Don Quijotarna. Som för övrigt förföljdes av den regering anarkister satt med i.
Utifrån det spanska inbördeskrigets praktik granskar Per-Erik Wentus i polemiskt syfte anarkosyndikalismens syn på staten. Deras statssyn är idealistisk, dvs staten ses som ett ”koncentrat av individers maktsträvan” snarare än som ett samhällsorgan som stöder sig på klassintressen. Och om vi får tro Per-Erik Wentus innebar frånvaron av ett demokratiskt anarkistiskt parti (denna självmotsägelse) att arbetarnas röst aldrig trängde fram på den politiska scenen. Det förklarar framväxten av en byråkrati inom CNT som fick gemensamma intressen med den stalinistiska och socialdemokratiska byråkratin.
I den andra delen av pamfletten diskuskuterar Wentus det industriella sabotaget i polemik mot ett inlägg i Anarkistisk tidskrift. Wentus visar övertygande att sabotaget är en kampmetod för den missanpassade överhettade individen, icke för det organiserade kollektivet.
Per-Erik Wentus relaterar ständigt idéerna till verkligheten. De blir aldrig svävande i luften. Hans resonemang är konsekvent och logiskt utifrån hans givna premisser. Därmed skiljer sig pamfletten fördelaktigt från flertalet politiska pamfletter.
Anarkismen har alltid attraherat mig. Problemet är bara den förbaskade verkligheten, att den ska vara så bångstyrig. Så blir anarkismen den skönaste idélära för Don Quijotar, för dem som står med båda fötterna på molnen.
Dom har varit döda länge nu, generalissimo Franco, Largo Caballero, Andrés Nin, Durutti — och fascismen död, POUM dött, anarkosyndikalismen inte ens en blek skugga av den mäktiga rörelse den en gång var. Har vi inte snart idisslat det där förbaskade kriget färdigt?
Syndikalistisk statssyn och anarkisters fackliga taktik — en socialistisk kritik. Ungsocialisterna. Göteborg, 1994.
Karl-Gustav Vinsa
ETC är tidningen som en gång i tiden varje månad nådde uppemot 25 000 läsare, under en kort tid till och med en gång i veckan. Därigenom är det en av de få radikala tidningarna som nått en massiv spridning och som därigenom kunnat påverka den allmänna debatten. Med god journalistik och en syn på bilder som en levande och självständig del av denna berättarkonst fördes vi läsare direkt in hos gerillan i El Salvador, till det okända Japan och Irland.
I dag spelar ETC inte samma roll; den vänster som den var en del av är också försvunnen. Ändå kommer ETC ut, och det på ett oslagbart sätt: för bara tio kronor kan du i tidningskiosker landet runt köpa årets första nummer.
Ett nummer som fortsätter genomgången av hur allt det röda i socialdemokratin av de ledande inom partiet alltmer bleks ur. Där Johan Ehrenberg avslöjar myten om att den svenska staten är bankrutt. Där Carl Hamilton berättar om hur högern och Riksbanken skulle ”banka” facket.
Gus Kaage