Ur Fjärde internationalen 3-1994
Pulp Fiction. Quentin Tarantino, regi, I rollerna: John Travolta, Bruce Willis, Christopher Walken m fl
Bullrig musik. Scratch; en ny låt parkeras på ljudbandet. Klipp. Ett par luggslitna rånare i persiennskugga planerar nästa stöt. Klipp. Två hitmen, med vapenbuktande kostymer, lastar ur bakluckan och grumsar om bristen på bra kulsprutor.
På väg uppför trapporna pladdrar de om ditt och datt, och skrider sedan till verket, en torpedavrättning med hotfulla haranger och massor av kulhål. Sedan åker John Travolta, som i Pulp Fiction gör en slags comeback som filmgangster, och shoppar hos sin droghandlare. På kvälls- kvisten vallar han på beordrad övertid chefens fru på krogen.
Blir han kär? Är det illojalt? Han hinner inte bestämma sig, förrän helt oförutsedda omständigheter stryper den uppseglande lilla romansen i sin linda.
Samtidigt snuvar en boxare på dekis, Bruce Willis, sin chef på en uppgjord match, men måste mitt under flykten vända tillbaka för att hämta sin käraste ägodel som blivit kvarglömd i den utrymda bostaden.
Så småningom sys novellerna ihop. En av torpederna arbetar sig fram till den förlösning han längtat efter filmen igenom. Travolta fattar å andra sidan ingenting utan blir alldeles häpen inför den andres beredskap att ge upp allt: ”Va, men vad ska du leva på då?” Frågan är hur han själv ska klara sig, men det vet han inte än.
Längtan efter förlösning har även i sina billigaste inkarnationer en förmåga att gripa tag i en. Men filmens regissör, Quentin Tarantino, hoppar över allt eventuellt snålåkande på ett generöst tema och hanterar ämnet med hedersam grandezza.
Även om bristen på bra kulsprutor är ett problem för hans busar skymmer det inte sikten för de olika förhållningssätt till det egna ödet som radas upp.
Pulp Fiction syftar på kioskdeckare i film noir-stil men också på ordet pulp, i betydelsen slå någon sönder och samman, beat somebody to a pulp. Fast Quentin Tarantino verkar mellan kulsvärmarna mest intressera sig för att återinföra det irrande, mångbottnade samtalet i den amerikanska mainstreamfilmen. Medan till exempel Robert Altman framstår som något av en psykologiexpert, Kevin Costner sysslar med godheten och Oliver Stone har snöat in på samhällsperspektivet, är Tarantinos särart inte fullt så mycket det våldsamma berättande han är känd för, som för snacket, att han vet vad folk pratar om och hur.
I början av sin karriär föreföll det rimligt att jämföra honom med Twin Peaksregissören David Lynch, ledande brutal-ideolog för några år sedan, och allmänt duktig på att pilla på den undre världens sårskorpor.
Den relativt smala Reservoir Dogs skulle i så fall vara Tarantinos motsvarighet till Blue Velvet och den bredare Pulp Fiction en släkting till den rätt koketta Wild At Heart.
Men jämförelsen har inte visat sig vara hållbar, eftersom Tarantino till skillnad från David Lynch äger ett djupt intresse för samspelet mellan sina karaktärer. De ser visserligen ut som om de vore med i en freakshow, som hos Lynch, men är mer finkänsligt utmejslade, visar det sig efter en stund.
Det förekommer förstås en del scener i Pulp Fiction som sprut- och blodrädda knappast jublar åt. Och visst är Tarantino bra på att skrämmas.
Men framför allt formulerar han genom dialogen, och genom sina karaktärer sin generations referenser på ett tydligt sätt vilket inte minst den bitska filmjournalisten Julie Burchill påpekat.
Tarantino skulle bli förvånad om han visste hur få det var som såg honom för det snygga våldets skull, och hur många som kom till hans filmer för att de är trygghetsskapande, anser hon. I Pulp Fiction pratar alla oavbrutet medan kostymerna bucklar sig över de vapen som gömts innanför kläderna: om filmer, TV-program, hamburgare, det motsatta könet, droger och fotmassage.
Man kan förstås fråga sig om riktiga gangsters verkligen pratar som i Pulp Fiction. Stora delar av snacket hör rimligen hemma i olika typer av mer subkulturella salonger än i kriminella kretsar.
Men Pulp Fiction är knappast gjord med några större krav på realism eller opå att skildra verklighetens illdådare eller brottsplatser, lika litet som fyrtiotalets symbolladdade film noir handlade om en vanlig måndag på kontoret.
I stället är den pratsugne, existentiellt längtande torpeden (Samuel L Jackson) ett hopkok av Tarantinos egen samtid, ungefär som Jack Kerouacs romanvagabonder fick gestalta beatnikgenerationens uppbrottskänsla.
Som för att markera detta låter en del av dialogens stickrepliker som om de kunnat vara plankade från bildtextkonstnärinnan Barbara Krüger. ”Pride only hurts”, säger John Travolta när han hamnar på en femtiotalsnostalgisk krog, där personalen är utklädd till olika filmstjärnor. Och som för att beskriva den vilsenhet och det sökande som råder är John Travolta och Urna Thurman var en lika sjuttiotalschica; hon i utsvängda jeans, han på heroin. När de åker bil projiceras färden mot patinerade bakgrunder i svartvit fyrtiotalsstil, som om deras rollfigurer bara orkade uppleva nuet genom ett redan fårdiggestaltat förflutet.
När så Travolta bestiger dansgolvet nås en slags höjdpunkt, fast då är filmen inte längre film, utan en bisarr dokumentär, eller kanske ”dokumentär” en blinkning till alla oss som sett Grease eller Saturday Night Fever.
Metoden att på ett liknande sätt bryta filmillusionen återkommer på flera ställen, t ex i scenen där Christopher Walken gör ett inhopp som officer och mer och mer framstår som en figur som hämtats från persongalleritet i Deerhunter, om det hade gjorts en uppföljare på den filmen.
I en annan scen dyker Tarantino själv upp i en scen, som en lunsig kille i morgonrock, endast motvilligt bekant med den undre världen, ytterligare en blinkning till oss i bänkraderna. Liksom i scenen där Bruce Willis hamnar i extrem tidsnöd under sin flykt undan skurkarna, och plötsligt inte kan välja mellan en Scarface-inspirerad motorsåg, eller ett Yakuza-orienterat samurajsvärd.
På sätt och vis gör det breda tilltal som Tarantino skaffat sig genom ett skickligt användande av referenser av det här slaget att det är svårt att i dag uppfatta honom som en independentregissör. De teman han sysslat med hittills — blodbesudlad kärlek, lojalitet, hämnd och försoning har behandlats om och om igen i den amerikanska filmens huvudfåra, och hans egna favoritrullar hör mer hemma bland Hollywoods publikdragare än på experimenthyllan.
En kommentar man ibland hör om Tarantinos filmer är att de liknar teatern. Det stämmer på sätt och vis; tänk bort orden ur hans filmer, det går inte. Däremot är det möjligt att tänka bort i stort sett allt annat utom dialogen, fast det som blir kvar då liknar mer en slags påtänd TV-serieteater än scenteater.
Tarantinos filmer är som en flervägarskorsning mellan olika influenser som alla har det gemensamt att de har kopplingar till sjuttiotalet: femtiotalsnostalgin, den ovan nämnda TV-dramatiken, där höjden av spänning är det som sker mellan konfrontationerna mellan två pratande ansikten, och Coppolas och Scorseses och även Ciminos stiliserade gangsterdramer, varav de tidiga gjordes just under sjuttiotalet.
Utifrån det synsättet är nittiotalsregissören Tarantino starkare länkad till den nytänkade sjuttiotalstraditionen inom amerikansk mainstreamfilm, än ett mer renodlat resultat av independentvågen. Eller kanske är det tvärtom så att denna alternativa, ännu rent heterogena rörelse kommer att visa sig representera sugt den kopplingen när det väl är dags för en kollektiv utvärdering.
Det finns t ex en tydlig linje mellan Milly Greenwalds kvinnovästern The ballad of little Joe och Altmans McCabe och Mrs Miller, gjord under sjuttiotalets guldår. Och likaså mellan independentfilmaren Allison Anders Gas Food Lodging och Scorseses Alice bor inte här längre.
Den som lever får se. Och tills vidare kan man kolla på Pulp Fiction.
Margrit Kennedy, Pengar utan ränta och inflation. Ett bytesmedel som tjänar alla. Bokförlaget Korpen 1993.
Den ”moderna” nationalekonomin, som den brukar benämnas, har eftertryckligen visat sig oförmögen att hantera dagens ekonomi. Orsaken till detta har naturligtvis en materiell grund. De ”klassiska” ekonomerna verkade under en period då kapitalismen var progressiv, dagens ekonomer har att hantera ett senilt ekonomiskt system. Förklaringsvärdet blir därefter.
När det nu kommer ett verk som förespråkar ett alternativt synsätt, så borde man bli tacksam. Men icke, i alla fall helt. Tankarna som framförs i Pengar utan ränta och inflation är dock inte ointressanta. Varför Margrit Kennedy, arkitekt och professor vid Hannovers universitet, har skrivit en bok inom ett annat område än hennes eget, förklarar hon inledningsvis. Hon upprördes över det svar hon erhöll, då hon som arkitekt ville bygga energisnåla och miljövänliga hus. De var inte lönsamma! Om det inte är ekonomiskt att bygga bra hus, då måste det naturligtvis vara något fundamentalt fel på samhällsekonomin. Roten till det onda ser Kennedy i räntan. Som lekman tycker hon sig bättre lämpad än experter att kunna förklara ”detta komplexa tema” som räntan utgör. Hon betraktar den som en samhällets cancer. Boken är inte helt ny, utan utgör en omarbetad och utvidgad version av Ekonomi utan ränta och inflation (1989).
Anslaget låter sympatiskt — ett samhälle utan räntetagande. Hon anknyter här till en tradition som kan härledas till antiken och medeltidens skolastik. Platon och Aristoteles ogillade räntan, kyrkofäderna likaså. Martin Luther rekommenderar tortyr för alla ockrare och avrättning för girigbukar. Det är allt tur för våra inhemska finansmatadorer att de lutherska teserna numera är obsoleta.
Koranens förbud känner vi alla och islamska rättrogna banker tillämpar ränteförbudet på ett elegant sätt. De avstår från ränta på in- och utlåning. I gengäld tar de provision på vinsten från de projekt de lånar ut till. Insättarna får del av den avkastning deras pengar genererar. Det räntefria systemet ger banken mycket starka incitament till hård kreditprövning.
En annan förkämpe för kredit utan ränta var en av de anarkistiska husgudarna, Proudhon. Han upprättade t.o.m en bank för ändamålet år 1849. Den skulle förmedla byten av produkter mellan småproducenter och dessutom ställa kredit utan ränta till arbetarnas förfogande. Banken, som Proudhon betraktade som en social reform, gjorde konkurs efter två månader. En utförlig kritisk analys av Proudhons åsikter återfinns i Marx arbete Filosofins elände.
En mera näraliggande ”ideolog” som brottades med ränteproblematiken var den argentinske affärsmannen Silvio Gesell. En person som för övrigt Keynes gav uppskattande ord i sin General Theory (Sysselsättningproblemet) och det är till Gesells idéer som Kennedy återknyter.
Kennedy ser räntan som en osynlig förstörelsemekanism i alla s.k. fria ekonomier. Den ligger bakom inflation, skuldkrisen och miljöförstöringen, men också bakom den dåliga kvaliteten på varor. Räntan gör att klyftan mellan fattiga och rika växer. I USA har skulderna de senaste 33 åren ökat med i 000 procent. Mellan 1950 och 1989 växte i Västtyskland bruttonationalprodukten 22 gånger, statsskulden 51 gånger och bankkrediten 88 gånger. En i längden ohållbar utveckling. Även den som inte har några lån får betala ränta, framhåller Kennedy. I genomsnitt svarar räntekostnaderna för hälften av vad vi betalar för varor och tjänster. Den som lånar pengar för att köpa ett hus, betalar med dagens räntor för mellan fem och sex hus. Av kostnaderna för dricksvatten var ränta 38 % och av hyreskostnaderna utgjorde räntan hela 77 %. De tyska exemplen kan lätt mångfaldigas och är överförbara till svenska förhållanden.
Under medeltiden klagade skattetyngda bönder över att de måste erlägga tionde på sina inkomster eller produkter till feodalherrarna. Vi har det sämre. I dag utgörs mer än en tredjedel av priset på varor och tjänster av ränta.
Enligt Kennedy kan man avskaffa räntorna i morgon dag. De måste bara ersättas med någon mekanism som håller pengarna i rörelse. Lösningen hämtar hon från Silvio Gesells idé om en ”naturlig ekonomisk ordning”, från 1916. I stället för att som nu betala ränta till dem som redan har mer än de behöver, ska de som undanhåller pengarna från cirkulationen betala en ”parkeringsavgift”. Då skulle kapitalet tvingas att cirkulera och balansen mellan mängden pengar och ekonomiska aktiviteter upprätthållas. ”Straffavgiften” skulle gå till statskassan och därmed bidra till en minskning av skatterna.
På 1930-talet gjordes ett avancerat försök med räntefritt samhälle i Österrike. Myndigheterna lät trycka upp ett antal räntefria sedlar, värda lika mycket som vanliga. Den som vid månadens slut satt på en räntefri sedel måste betala en viss avgift som markerades på sedeln. Utan markeringen blev sedeln värdelös. För att undvika avgiften handlade folk i första hand med de räntefria sedlarna. Omsättningen av varor och tjänster ökade. I en period med massarbetslöshet i Europa sjönk den i experimentsamhället Wörgl med 25 %. Investeringsviljan ökade när de totala kostnaderna sänktes. När fler samhällen ville följa den räntefria modellen förbjöds tryckningen av de räntefria kupongerna/pengarna och det räntefria experimentet skrinlades. Ett öde som drabbade liknande projekt i andra länder, däribland USA.
Räntan har att alldeles för stor betydelse i samhällsekonomin. Den har blivit den herre under vilka vi tvingas agera slavar. Den gamla industriella synen — där avkasmingen inte behövde vara omedelbar — har ratt ge vika för mycket kortfristiga perspektiv. Det räcker ju med att skåda aktörernas hysteriska jakt på räntepunkternas vandring upp eller ner. Läroböckernas maximer är långt från verkligheten och när drottningen av England kan inkassera bortåt sju miljoner om dagen i ränteinkomster, blir sakernas tillstånd makabert. På vad sätt främjar detta samhällstillväxten?
En ofantligt mängd spekulativa pengar, som uppskattas till minst 600 miljarder dollar, cirkulerar från den ena finansmetropolen till den andra i jakten på lönsamma placeringar.
Det visar att problemet inte är brist på pengar, när det gäller att tillfredsställa människans sociala behov. Problemet är naturligtvis en maktfråga. Frågan avser vilken klass som utövar kontrollen över de samhälleliga tillgångarna.
Alltså kan man inte säga att räntan är ett naturligt inslag i ekonomin, däremot är den ett nödvändigt inslag i en kapitalistisk ekonomi.
Boken innehåller också en presentation av det svenska JAK (Jord, Arbete & Kapital) och deras likasinnade i andra delar av världen. JAK:s affärsidé bygger på utlåning utan ränta.
Tyvärr innehåller texten flera svårbegripliga påståenden och svepande antaganden. Kennedy kritiserar även marxismen, men här skjuter hon alldeles vid sidan av målet. Hon gör det vanliga felet att identifiera marxism med den stalinism som var förhärskande i Östeuropa. Som intellektuell borde hon veta bättre — hon borde gått till källorna. Hennes felsyn utgör bara ett av många bevis på hur effektivt stalinismen har lyckats förgifta debatten.
Att analysen bitvis skevar hindrar inte att Kennedy gör ett antal mycket träffsäkra observationer när det gäller marknadsekonomins destruktiva inverkan på människor och miljö.
Kennedy har skrivit en provocerande bok om samhällsekonomi. Läs den, inte för att analysen i alla delar skulle vara korrekt, utan därför att framställningen är stimulerande. Den bjuder på tuggmotstånd. Detta till skillnad från de traktater den nuvarande ekonomiska ordningens apologeter producerar.
Följande tal hölls på ett möte arrangerat av Eskilstuna FN-förening på FN-dagen den 24 oktober 1994 i Eskilstuna stadsbibliotek under mottot Barn för fred.
God afton och välkomna, gott folk. ”Det sjunger några ungar på Karl Johan”, sjunger Cornelis Vreeswijk. Ni vet vilken sång jag menar: den med en barnkör som glammar och nästintill kiknar av skratt. När vi idag den 24 oktober 1994 på den årliga FN dagen ska tala om barnen och fred är det i deras skratt och glädje vi ska ta vår början.
För en tid sedan var det knattedisko i Hammarkullen, en förort till Göteborg. En stor del av befolkningen där jobbar på Volvos bilfabriker som ligger strax intill. Den är således en vanlig förort. Vill man, kan man kalla den lite mindre vanlig, för den är en mycket invandrartät förort.
Knattediskots glam fick ett tvärt slut den kvällen, fönster krossades, vrålrop överröstade musiken. Det hade dykt upp ovanliga gäster. De kom från städer och småorter i södra, västra och mellersta Sverige. Tonårsynglingar som skrämde livet ur småungarna, vilken tonåring klarar inte av det? De här var de som ser en mening i det. De var det senaste nytillskottet; de nazistiska fläskskallarna
Nyheten spred sig snabbt och oroliga föräldrar och anhöriga samlades framför Folkets Hus. De blev flera hundra. Men nu händer det som ingen i Hammarkullen föreställt sig.
Efter några uppmaningar att skingras kommer en attack. Polisen angriper hammarkulleborna med hästar, hundar och batongslag.
Naturligtvis blev människorna i Hammarkullen upprörda, ja vreda. Dagarna efter var det möten, diskussioner, protester. Det kom kommunfullmäktigeföreträdare, länspolismästare och många fler. Det var frågor som svar. Fanns här misstag, oförståelighet, felaktiga beslut? Var det en tragisk händelse, var det ett enstaka fall? Visst, allt detta fanns säkert där. Men det var inte hammarkulleborna som stört friden. Än viktigare — vem har rätten till torget i Hammarkullen?
Vi hävdar rörelsefrihet. Det ingår i vår demokratiuppfattning att vi har rätt att fritt röra oss utan att för någon behöva förklara varför. Vi hävdar majoritetsbeslut. Vi tänker oss att de beslut som bärs upp av en majoritet, av ett folkflertal, är de minst skadliga, ja vi säger: de är de bästa. Bättre än om ett fåtal toge beslut för flertalet. Vi hävdar följaktligen mötesfrihet.
När hammarkulleborna samlades till möte på torget var det till självförsvar av omsorg för sina barn. Men inte bara det. De hade — och har — rätten till torget. Torget är trots att det finns tidningar, radio, teve, kommunfullmäktige, riksdagar, den plats där folk har rätt att uttrycka sin vilja. Den offentliga viljan. I detta fall hammarkullebornas.
I en värld fylld av motsättningar är det naturligtvis detta som bekymrar oss, hur vi skall åstadkomma gemensamma villkor så att vi ger barnen en bättre chans.
För ingen vill väl att vi skall tvingas till ett Sarajevo, där barnen av nödtvång fostras till att alla utanför ”familjen” är fiender, att annan gemenskap försvinner i bakgrunden. Torgen i Sarajevo ligger öde.
Eller för att tala om villkoren i Kurdistan, delad som det är på fyra stater, Iran, Irak, Syrien och Turkiet.
Där lever hundratusentals kurdiska barn i utkanterna av Turkiets stora städer, utsatta för den ständiga epidemier. Där tvingas barn prostituera sig. Mödrar ser ingen annan utväg än att lämna ifrån sig sitt nyfödda barn utanför moskén eller på rådhustrappan. Där föräldrar inte har annat val än att sälja nån kroppsdel för transplantat om barnen ska få en sjukvård de behöver.
Det är i Kurdistan som turkiska inrikestrupper för två veckor sen brände ner sjutton byar utanför staden Dersim. Det är därifrån, nu från det irakiska Kurdistan, vi minns hur nervgas hade sprutats över staden Halabja. Det är här, nu i Turkiet, som tiotusentals barn inte kan träffa sina föräldrar för att dessa sitter inspärrade i fängelse.
Barndomen rycks ifrån barnen och de blir vuxna för fort. Det är den ständiga olyckan, förtrycket och kriget som nödgar dem att freda sig; om det så är i Kurdistan eller nån annanstans. Med vilken moralisk rätt kan vi fördöma dem när de kastar sten på militären, polisen, inrikestrupperna?
Bakom dessa stenkastande ungar finns en värre verklighet. De brasilianska barnen på soptipparna, de pestdrabbade indierna, den hjälplösa blicken i hungerns Afrika.
Avståndet mellan dessa barns verklighet och vår egen kan tyckas så stort att det inte är gripbart. Men det är det, du ser det varje dag. Det står på ditt bord. Socker och salt.
Bristen på detta enkla gör att huvuddelen av de fattigaste barnen har ständiga diaréer, torkar ut och förlorar motståndskraften.
Dessa barn och deras föräldrar är satta under samma ok som era förfäder och mödrar var en gång. Det är knappt tvåhundra år sen medelåldern i Sverige låg strax över fyrtio år.
Men era förfäder reste sig. Ni är själva vittnesbörd på att de inte var så mänskligt undermåliga och nästintill djuriska såsom överheten i Sverige trodde och predikade. En tro och vanföreställning som sprids än idag, fast nu om människorna i den tredje världen.
Det faktumet att nio tiondelar av världens befolkning undandras ett anständigt liv är inget nödvändigt. Näringsbrist, fattigdom och svält var en nödvändig realitet före de forntida faraonernas tid. Det var det också efter faraonernas tid. Nu däremot efter den industriella och biotekniska revolutionen är svält ingen naturnödvändighet.
Så var ligger orsaken? Naturligtvis där ansvaret ligger. Det finns i direktionsrum, det finns i styrelser av olika slag men det finns i fikabåsen på fabrikerna här i stan. Det finns i denna sal där vi är nu.
Nej, låt oss vara så ärliga som det anstår oss och påminna oss fakta. Få förnekar idag att det bakom katastrofen i Rwanda låg en medveten satsning.
Landet överöstes av vapen med berått mod och hopp om systemskifte. Vapensmedjorna finns här.
Låt oss vara så ärliga att vi erkänner att priset på bananer inte är utan samband med de dödspatruller som avrättar fackliga förkämpar i Latinamerika. Pengarna och därmed makten finns här.
Och den som vill kan åka till Bryssel och räkna lobbyister. Han kommer att finna att antalet för en enda stor bilfirma är lika många som samtliga fackliga företrädare.
Den 9 september 1990 trädde FN:s barnkonvention i kraft. Den säger: barnen har rätt att äta sig mätta, barnen ska skyddas mot vanskötsel, samhället ska erbjuda barnen det bästa det har att ge. Det här sker under en tid när FN inte bara ökat med tjugo nya medlemmar utan då Förenta Nationerna varit mer enat än förr. För vad? Kriget i Persiska viken, kriget i Jugoslavien, Afrika, Haiti m.m.
Varför har vi inte sett samma beslutsamhet visavi barnkonventionen som i de fall jag räknade upp? FN-konventionen om barnen är bindande. Skälet är inte långsökt. FN är vad de enskilda staterna gör det till, som t ex den svenska, den stat i vilken vi själva ingår.
Låt mig vara helt entydig. Låter vi denna tanke vinna anklang, den som ett polisbefäl sa till hammarkulleborna: ”Ni måste lita på oss att polisen vet bäst. Vi sa till er att gå hem och ni lydde inte. Då fick vi använda oss av hundar och hästar. Men det är väl bättre med ett hundbett än ett knivhugg i magen?” (Göteborgs-Posten 27 september)
Då kommer Cornelis Vreeswijks barnkör att tystna. Ynglingar kommer att än mera fundera i banor som de gjorde nyligen i Hammarkullen. ”Du'vet ett gevär kostar bara tretusen...” Överlåter vi åt en statlig yrkeskår att lösa samhällskonflikter med våld, hur effektivt det än kan tyckas, har vi gett dem rätten att omtolka demokratiska fri- och rättigheter.
Du kan inte, såsom polisen här gör, hävda att det alltid finns nåt värre, då har du förlorat den mentala spärren som kännetecknar ett civiliserat samhälle och i synnerhet inte när du har tillgång till vapen. På den vägen förvandlas rättigheter till godtyckliga skyldigheter.
Ingen ska inbilla mig att hammarkulle-bona utgjorde något hot mot någon, där de stod obeväpnade inför kravallutrustad polis. Och ska rätt vara rätt så skrevs det inte så mycket åt det hållet i tidningarna, fast det förekom.
Det handlar som ni förstår inte om polisen utan det handlar om oss själva. Skall vi möjliggöra fred åt barnen behöver vi inte gå någonstans. Ju bättre vi försvarar vad den tidigare generationen gett oss, den politiska demokratin (och politik är just skötseln av gemensamma angelägenheter) och hävdar att det är folket självt som ska kontrollera demokratin, desto bättre hjälper vi de föräldrar som är i ett sämre utgångsläge, i vilken slags stat de än befinner sig.
I grundlagen står ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”, nåväl det är vi som är folket.