Ur Fjärde Internationalen 2/1994
Den marxistiska teorin kunde knappast vara mer ”ute” än i dag. Det finns två huvudorsaker till detta: Uppfattningen att marxismens grundläggande begreppsapparat fullständigt ligger i spillror och att den historiska utvecklingen sedan Karl Marx dagar har förkastat hans centrala teser. De självutnämnda ”marxistiska” ländernas sammanbrott är den historiska händelse som oftast förts fram som bevis för detta. Men många anser att utvecklingen inom kapitalismen också är relevant. Följande artikel diskuterar en del av den.
Under nästan hela 1900-talet har de flesta stora företag inom den kapitalistiska världen följt det som kan kallas för den fordistiska modellen:
* jättelika företag indragna i en massproduktion
* verktyg som bara klarar av en uppgift
* stora lager
* åtskillnad mellan handens och hjärnans arbete
* en omfattande byråkrati inom företaget
* en inställning av ”bort med tassarna” gentemot underleverantörerna
* standardiserade produkter åt konsumenterna enligt parollen ”köp eller skit i det...”.
Många samhällsvetare är ense om att utvecklingen bort från det fordistiska produktionssystemet är den mest betydelsefulla utvecklingen inom kapitalismen i dag.
Vad kommer i stället för den fordistiska modellen? Piore och Sabel[1] talar om en utveckling från massproduktion till ”flexibel specialisering”, en samhällsordning med drag av Proudhons vision om anarkismen. Enligt dem svarar decentraliserade arbetarstyrda företag bäst mot plötsliga förändringar i konsumenternas efterfrågan, ”input”-priser och tillgänglig teknologi. Nya former av hantverkskunnande utvecklas, där yrkesutbildade arbetare deltar i en produktion med kortare serier, ersätter massproduktion av standardiserade varor som tillverkas av okvalificerad[2] arbetskraft.
Problemet med detta perspektiv är att det inte finns någon stark tendens inom dagens ekonomi som pekar mot en utveckling av decentraliserade arbetarkooperativ av detta slag.[3]
Andra teoretiker talar om en nyfordism: De jättelika massproducerande företagen från den fordistiska epoken kommer inte att försvinna, utan omstruktureras i stället på två sätt. Allt automatiseras och ersätter maskiner som bara klarar av en uppgift med fullständig datorisering. Där det inte är möjligt att automatisera flyttar de produktionen till låglöneregioner världen över.[4]
De bortser från det faktum att många av de mest framgångsrika företagen i den globala ekonomin i dag varken initierade den oerhörda automatiseringssatsningen eller ledde jakten på låglöneområden för sina investeringar. General Motors passar bättre in i den nyfordistiska modellen än Toyota, men det är Toyota — inte GM som varit framgångsrikast.
Allt fler sluter i dag upp bakom ett tredje perspektiv: Alternativet till fordismen växte först fram i Japan. På grund av en rad historiska orsaker kom de ledande företagen i efterkrigstidens Japan aldrig att helt omfattas av den fordistiska paradigmen. De tvingades utveckla en ny produktionsmodell, som bygger på:
* kortare produktionscykler eller serier
* ett leveranssystem byggt på ”just-intime
* ett nytt förhållande mellan företagsledning och anställda
* en minimal företagsbyråkrati
* nära samarbete med leverantörerna
* en större uppmärksamhet på förändrade konsumentbehov.
Denna nya modell håller på att visa sin överlägsenhet på världsmarknaden. Ett representativt och inflytelserikt exempel återfinns i studien av den globala bilindustrin, The Machine That Changed the World: The Story of Lean Production. Författarna till boken kallar den nya modellen lean production [på svenska ”mager produktion”]. De skriver:
”På lång sikt tror vi att mager produktion kommer att driva bort såväl massproduktionen som de kvarvarande hantverksutposterna inom industrin och bli global standard för 2000-talets produktionssystem.”[5]
I det följande kommer jag att godta detta tredje perspektiv. Vilka konsekvenser får detta nya ”globala produktionssystem”, hädanefter kallat ”den flexibla produktionsmodellen”? [6]
I affärstidningarna är enigheten nästan total: Detta nya stadium i kapitalismens utveckling kommer att upphäva motsättningen mellan arbete och kapital, öka förtroendet och samarbetet mellan kapitalets olika enheter, göra konsumenten till kung osv.
Försvararna av denna ”nya kapitalistiska utopi” inlåter sig naturligtvis inte på en uttalad polemik gentemot Marx. Och detta trots att den marxistiska teorin kommer att läggas i spillror om deras analys är riktig.
Av dem som godtar att den japanska modellen utgör ett nytt stadium i kapitalismens utveckling är det inte alla som sluter upp bakom de utopiska skrivningarna i affärstidningarna. (Dit hör t ex inte Sayer och Walker.) Det starkaste angreppet mot den marxistiska teorin finns emellertid där och det är bärigheten i det som denna artikel ska handla om. I det följande gäller termen ”försvararna av den flexibla produktionsmodellen” bara de författare som försvarar det ovannämnda.
Karl Marx teori om det kapitalistiska produktionssättet innehåller många delar: varu- och penningformen, förhållandet mellan arbete och kapital i produktionen osv.[7] Försvararna av den flexibla produktionsmodellen ifrågasätter implicit Marx uppfattning i nästan alla dessa frågor. Det är inte möjligt att ta upp allt här, därför ska jag begränsa mig till förhållandet mellan kapital och arbete i produktionen. Om dagens kapitalistiska utveckling har gjort denna centrala del av den marxistiska teorin föråldrad, kommer varje påstående om att denna teori utgör en relevant teori om hela det kapitalistiska produktionssättet omedelbart att förlora sin trovärdighet.
I nästa avsnitt ska jag presentera ”de nya kapitalistiska utopikernas” argument om arbetsförhållandena under den flexibla produktionens tidevarv. Därefter, i avsnitt C, kommer ett marxistiskt svar på dessa argument, inspirerat av Harry Bravermans tes om en utarmning av arbetets innehåll, att undersökas. Jag menar att det inte räcker som försvar av Marx uppfattning. I avsnitt D återvänder jag till Kapitalets första band och diskussionen om strukturellt tvång, exploatering och arbetets reella underordning som förs där. Jag hävdar att ett verkligt försvar av Marx förhållningssätt kan hämtas ur dessa tre begrepp. I den avslutande delen visar jag på vissa praktiska följder av detta.
Marx ägnade hundratals sidor i Kapitalets första band åt förhållandet mellan arbete och kapital. Men faktum är att hans huvudtes kan sammanfattas i en enda mening: det finns en fundamental antagonism mellan kapital och arbete, en grundläggande intressemotsättning.
Det intressanta är att den flexibla produktionens förespråkare ofta tycks anse att Marx uppfattning åtminstone tidigare verkat vara förnuftig. Författarna till en artikel i Business Week beskriver t ex det ”gamla” förhållandet på arbetsmarknaden:
”Arbetsgivarnas och de anställdas intressen anses oförenliga. Konflikter uppstår på fabriksgolvet och under löneförhandlingarna.”
Den flexibla produktionens försvarare insisterar emellertid på att detta i bästa fall tillhör en tid ”som ändå snart är förbi” och inte kapitalets innersta väsen, vilket Marx antog. Enligt dem kännetecknas den flexibla produktionen av en grundläggande förening mellan kapitalets och de anställdas intressen. I den ”nya modellen” ”understryks de ömsesidiga intressena. Företagsledningen delar med sig av informationen om företaget. De anställda ansvarar för att det ska bli framgångsrikt.”[8]
Varför leder det flexibla produktionssystemet till denna förändring av de sociala förhållandena mellan arbete och kapital?
Det går att formulera sex argument med samma utgångspunkt: i flexibla produktionssystem kommer det förnuftiga egenintresset hos dem som äger och kontrollerar kapitalet att förändra arbetsförhållandena på ett sätt som ligger i de anställdas intressen. Adam Smiths ”osynliga hand” skapar en ”vinna-vinna”-situation, i motsats till det nollsummespel i vilket den ena gruppens intressen bara kan tillgodoses på den andras bekostnad.
Innan vi granskar dessa argument måste vi först notera sambandet mellan flexibel produktion och datoriseringen av produktionen. En betydande del av produktionsflexibiliteten ligger i möjligheten att snabbt flytta från en produktionsline till en annan. Det är sant att detta även kan göras med konventionell teknologi. Medan tillverkarna i USA jagade drömmen om den fullständiga automatiseringen, lärde sig de japanska hur de skulle konstruera ”multifunktionella” maskiner genom att kombinera konventionella, billiga maskiner i en tillverkningsenhet.[9]
Men det står också klart att det flexibla produktionssystemet tenderar att utvecklas så att konventionella maskiner ersätts av programmerbara multifunktionella maskiner, som till en mycket låg kostnad klarar av att byta från en tillämpning till en annan.[10] Datorstyrda numeriskt kontrollerade CNC-maskiner är det främsta exemplet. En rad argument för en förändring av förhållandet mellan arbete och kapital bygger på att tillverkningen datoriseras.
1. Kapitalet inför flexibla produktionsteknologier för att höja produktiviteten. Tillväxtökande förändringar som tar sin utgång i praktiska försök — ”learning by doing” — leder på lång sikt till större produktivitetsökning än att leta efter helt nya processteknologier.[11] Detta kräver anställda som håller ett vakande öga på produktionsprocessen och som får användning av sin intelligens. Skillnaden mellan att göra och att tänka måste upphävas så att arbetaren har makt att ställa förslag och genomföra förändringar i en process av ständig förbättring (kaizen). Arbetsprocessen måste struktureras så att de lönearbetandes kreativitet ständigt utmanas.[12] Allt detta ligger tydligt i arbetarens intresse.
”I samma grad som bourgeoisin, dvs. kapitalet, utvecklas, i samma grad utvecklas proletariatet, de moderna arbetarnas klass, som blott lever så länge som de finner arbete och som blott finner arbete så länge som deras arbete ökar kapitalet...
... Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetets delning förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren. Han blir blott ett tillbehör till maskinen, och man begär blott de enklaste, enformigaste och mest lättlärda handgrepp av honom. De kostnader som arbetaren förorsakar inskränker sig därför nästan blott till de livsmedel som han behöver för sitt underhåll och sin ras fortplantning. Men en varas pris, alltså även arbetets, är lika med dess produktionskostnader. I samma grad som arbetets motbjudande karaktär tilltar, i samma grad sjunker därför lönen. Än mer, i samma grad som maskinanvändningen och arbetsdelningen tilltar, i samma grad ökas också arbetets mängd, vare sig det sker genom arbetstidens förlängning eller genom utökning av det på en viss tid krävda arbetet eller genom maskinernas uppdrivna fart osv.
Den moderna industrin har förvandlat den patriarkaliska mästarens lilla verkstad till den industriella kapitalistens stora fabrik. De i fabriken sammanträngda arbetarmassorna organiseras som soldater. De ställs som meniga industrisoldater under uppsikt av en fullständig hierarki av underofficerare och officerare. De är icke blott borgarklassens och borgarstatens trälar, utan de trälbindes också dagligen och stundligen av maskinen, av förmannen och framför allt av den enskilda borgerliga fabrikanten själv. Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare, ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt syftemål.”
Ur Karl Marx & Friedrich Engels, Kommunistiska Manifestet, 1848
2. Så enkla uppgifter som att underhålla maskiner, städa, beställa material osv ökar inte slutproduktens värde. Därför försöker företagen avskaffa dem. Om arbetarna på löpande bandet integrerar dem i arbetsprocessen elimineras behovet av separata avdelningar som sköter dem. Arbetarna i produktionen måste därför lära sig fler arbetsuppgifter.[13] Den flexibla produktionen avskaffar därigenom detaljarbetet, i vilket varje enskild arbetare har en enda uppgift som han eller hon upprepar. Jämfört med det tråkiga och monotona detaljarbetet ligger denna utveckling i arbetarnas intresse. Dessutom förutsätter kvalitetsförbättringar mångkunnighet. Kvalitetsproblemen undersöks och rättas omedelbart till av arbetarna på löpande bandet och lämnas inte över till en specialiserad grupp efter avslutad produktion.
3. Flexibel produktion utnyttjar mycket komplexa teknologiska system. När ett antal komplexa produktionssystem kombineras, blir resultatet ett hyperkomplext system som teknikerna omöjligen kan överblicka. Under sådana förhållanden är kriser oundvikliga.
Med uppmärksamma, nyfikna och engagerade arbetare hade chansen ökat att de kunnat mildra krisen. Om inte kan lika gärna katastrofen inträffa. (Varje längre produktionsstopp är mycket dyrbart på grund av kostnaderna för de högteknologiska produktionssystemen.)
Därför har ägarna och de ekonomiskt ansvariga en drivkraft att ha en utbildad arbetskraft, som t ex kan programmera CNC-maskiner nere på verkstadsgolvet.[14] Det är också värt att notera att om maskinerna fungerar dåligt och de anställda inte har utbildats för att reparera dem, är företagen helt i händerna på maskinleverantörerna. Strävan efter att undvika detta utgör ytterligare en anledning för ägarna och ekonomerna att utbilda de anställda.
4. Om de anställdas intelligens ska kunna tas i anspråk, om de ska bli mångkunniga och om deras uppmärksamhet och nyfikenhet ska upprätthållas kan de inte behandlas som isolerade individer. Det bästa sättet att uppnå detta är att a arbetarna att delta i grupper där de roterar mellan olika arbetsuppgifter.[15] Även här sammanfaller kapitalets och de arbetandes intressen: ”För att ge arbetarna en större variation i uppgifterna, skulle en socioteknisk bilfabrik kräva att grupperna monterar hela enheter eller komponenter som transporteras genom fabriken på auto-carriers [självgående vagnar].
Deltagarna i gruppen skulle vara fria att flytta sig, rotera mellan jobben, själva bestämma arbetstempot inom ramen för en mycket längre arbetscykel på kanske fem minuter eller mer samt få ökad kontroll över produktens kvalitet. Studier visar att monteringsgrupper inte bara ökar arbetarnas välbefinnande utan också får dem att producera med högre kvalitet.”[16]
5. Med flexibel produktion utgör kundens beställning signalen för en leverans; en leveransorder utgör signalen till slutmonteringen; en slutmonteringsorder utgör signalen för en färdigmonterad del att levereras osv, hela vägen tillbaka till underleverantörens första produktionsmoment.
Detta kallas just-in-time-produktion, vars syfte är att reducera lagerkostnaderna så mycket som möjligt.[17] Materialbrist kan emellertid göra den flexibla produktionen osäker. Om det finns ett materiallager behöver ett stopp i en del av fabriken inte innebära att produktionen upphör överallt annars. Utan denna buffert innebär ett stopp i produktionen i en del av fabriken att den upphör överallt. Det är bara med lojala och flitiga anställda som denna sårbarhet kan överkomnas. Därför ligger det i ägarnas och kapitalförvaltarnas egenintresse att tillmötesgå arbetarnas intressen; de hoppas att detta uppmuntrar arbetarna att vara just så flitiga som krävs för att den flexibla produktionen ska fungera utan avbrott.
6. Det har ovan hävdats att uppmärksamma arbetare som kan flera arbetsuppgifter i dag är absolut avgörande för om företagen ska bli framgångsrika. Ur detta följer att de som äger och förvaltar kapitalet inte kan nå sina mål om arbetarna behandlas som utbytbara delar som anställs för att utföra fragmenterade och enkla arbetsuppgifter i en strikt hierarki.
Ägarna och förvaltarna av kapitalet måste förhålla sig till de anställda som en partner, erbjuda dem anställningstrygghet och vinstdelningssystem som får dem engagerade i företaget.[18] På så vis når de anställda i ett flexibelt företag en trygghetsnivå som ligger långt över den som gällde under den fordistiska perioden. Även här kommer vi fram till ett system uppbyggt på ”ömsesidiga förpliktelser” snarare än motsättningar:
”För att få detta system att fungera måste företagsledningen givetvis helhjärtat stödja de anställda på fabriken och... göra de uppoffringar som kan garantera en tryggad sysselsättning som historiskt sett bara erbjudits de högutbildade. Detta är verkligen ett system uppbyggt på ömsesidiga förpliktelser.” [19]
Ska vi dra slutsatsen att Marx teori om kapitalets/lönens form är irrelevant nu när vi går in i den flexibla produktionens era? Ett möjligt svar som marxister som vill ifrågasätta denna slutsats kan ge är att hävda att kapitalismens dominerande tendens fortfarande är giltig med flexibel produktion och att intressemotsättningen mellan arbete och kapital inte kan slätas över genom denna.
Argumenten för att det under kapitalismen finns en ofrånkomlig tendens till en allt mindre kvalificerad arbetskraft är två: För det första reducerar en okvalificerad arbetskraft lönekostnaderna och skapar högre vinster för kapitalet.[20] En okvalificerad arbetskraft är lättare att ersätta, därför sjunker lönekostnaderna. Utbildningskostnaderna är också lägre. Detta förändras inte om fabriken datoriseras. Därför har kapitalets ägare och förvaltare fortfarande en drivkraft att göra arbetskraften ännu mer okvalificerad under den flexibla teknologins era.
För det andra blir det lättare för kapitalet att kontrollera arbetsprocessen med okvalificerade anställda. Ägarna och förvaltarna av kapitalet kan tom värdera en allt större kontroll av produktionsprocessen högre än ökad produktivitet och effektivitet. David Noble har hävdat att företagen inte föredragit datoriserade numeriskt styrda maskinteknologier (CNC) utan tillgängliga ”record-playback”-teknologier [där en robot exempelvis kan ”apa efter” samma arbetsmoment som arbetaren utför ö.a.] trots att de förra var tekniskt mer effektiva. Med CNC-teknologi lades yrkeskunnandet i händerna på maskinskötaren, vilket begränsade kapitalets kontroll av arbetskraften. Shaikens studier av datoriseringen av fabriken fick honom att dra följande slutsats:
”I de allra flesta fall har ansvaret för att skriva maskininstruktioner flyttats från verkstadsgolvet till programmerarna på kontoren, även när detta varit långtifrån tekniskt optimalt. För att förstå varför måste vi se på ägarnas syfte med att införa CNC-teknik. De sa till oss att de introducerade CNC dels för att förbättra maskinernas hastighet och flexibilitet, men också för att öka kontrollen över verkstaden. Genom att koncentrera planeringen till den relativt lilla tjänstemannaavdelningen för programmering trodde de att de skulle kunna specificera mer enhetliga arbetsbeskrivningar. Eftersom programmerarna inte heller är ansvariga för att faktiskt sköta maskinerna, ansåg ägarna att de inte hade något större intresse av att använda programmeringen för att minska produktionstakten. Som ledarna för The Numerical Control Society, en organisation för företagsledning och tekniker som sysslar med datorer i tillverkningen, skrev 1981, har CNC lagt viktiga beslut 'i arbetsledningens och de högre tjänstemännens händer i stället för i maskinoperatörernas.'” [21]
Här kan vi också nämna det faktum att datoriseringen gör det möjligt för företagsledningen i flexibla fabriker att direkt övervaka arbetskraften.
Lägg också märke till att när den flexibla produktionens försvarare försöker förneka att även detta system kan leda till en okvalificerad arbetskraft så hakar deras resonemang. Hoerr et al intar först en teknologiskt deterministisk ståndpunkt där datoriseringen tydligt förbättrar arbetsvillkoren: ”Det är uppenbart att utvecklad datorteknologi kräver en radikal förändring av det traditionella arbetet. Den gamla 'scientific management'-metoden för uppdelning av arbetet i fristående arbetsuppgifter som kräver litet kunnande eller utbildning blir förlegad på en datoriserad arbetsplats.”[22]
Men på en annan plats i samma korta artikel skriver de:
”Avbrott och störningar är inte de enda problem som förorsakas av teknologin. En del arbetare klagar över att deras kunskaper försvinner; andra säger att deras arbetsgivare använder sig av datorn som kontrollinstrument... Dessa problem går inte att lösa med politiska medel.”[23]
De försöker lösa denna uppenbara självmotsägelse genom att peka på hur svårt det är att a företagsledningen att överge sina tidigare auktoritära vanor:
”Den gamla uppfattningen att ledningens huvudfunktion är att kontrollera arbetarna ersätts med att en chef måste uppmuntra sina anställda till att ta egna initiativ. Detta går stick i stäv med allt det som cheferna har fått lära sig sedan seklets första år.”[24]
Det svaret räcker inte. Det finns många exempel där teknologier som är typiska för flexibel produktion medvetet väljs just för att de utarmar de arbetandes kunnande.[25] Ett strategiskt beslut av sådan art kan inte bortförklaras såsom bara ett uttryck för gamla vanor. Det vore mer uppriktigt att säga att företagsledningen följde sina intressen på ett sätt som inte var förenligt med de anställdas. Om de anställda under den flexibla produktionens era fortfarande ser sina arbetsuppgifter utarmas, om datoriseringen leder till att kapitalets kontroll över arbetsprocessen stärks ytterligare, då framstår argumenten för att motsättningen mellan arbete och kapital upphört som oerhört svaga.
Det vore emellertid ett misstag att se punkterna ovan som ett tillräckligt försvar för den marxistiska uppfattningen. Utarmningsargumentet har stora svagheter som beror på kapitalets logik, uppfattningen om kunnande och kunskap, den empiriska bevisningen och de politiska följderna.
Förhållandet mellan arbete och kapital kännetecknas av kapitalets strävan att begränsa löne- och utbildningskostnaderna samt att kontrollera arbetet. Att utarma arbetet är ofta ett oerhört bra sätt att nå dessa mål. Förhållandet mellan arbete och kapital kännetecknas emellertid även av kapitalets strävan efter att a sina anställda att arbeta så mycket som möjligt. Dessa två faktorer kan komma i motsättning till varandra. Det kan till och med vara så att en utarmning av arbetet på ett allvarligt sätt skulle kunna minska merarbetet i vissa situationer. Under sådana förhållanden är det omöjligt att härleda den oundgängliga tendensen till utarmning av arbetet ur kapitalets logik.
En andra punkt rör begreppet kunskap eller kunnande i förhållande till begreppet ”utarmning”. I Harry Bravermans klassiska diskussion tar begreppet sin utgångspunkt i en hantverksmodell där de arbetande sägs besitta ett yrkeskunnande när den enskilde arbetaren både kontrollerar arbetsprocessen och utför många olika (mentala och manuella) uppgifter. Denna definition av kunnande är mycket användbar när det gäller att beskriva den fragmentering av hantverksarbetet som inträffade under övergången från hantverk till industri.
Paul Adler har emellertid övertygande påvisat att utvecklingen i dag förutsätter att begreppet kunnande även innefattar andra element. Enligt honom innebär en skolad arbetskraft mer utbildning, större ansvarstagande, mer abstrakta uppgifter och mål och ett större funktionellt ömsesidigt beroende.[26] Flygplanspiloter eller kirurger som tvingas följa ett strikt schema i varje detalj har liten självständighet i arbetet. Ändå är utbildningstiden och det ansvar som hör samman med yrket sådant att piloter och kirurger (med rätta) betraktas som högutbildade eller mycket yrkeskunniga. Industrijobb som betraktas som utarmade om man jämför dem med hantverksmodellen kan uppfattas helt annorlunda med en mer nyanserad kunskapsuppfattning.[27]
När det gäller empiriska bevis verkar Bravermans argument för en långsam trend där hela arbetarklassen blivit mindre kvalificerad inte hålla måttet. Införandet av flexibla produktionsteknologier hör generellt samman med en väsentlig nettoökning av arbetsuppgifternas komplexitet, ansvarsfylldhet, abstrakta resonerande och komplexa ömsesidiga beroende.[28]
Som det ovan citerade avsnittet av Shaiken visar, kan företagsledningen ha intentionen att utarma och kontrollera arbetskraften i samband med att ny teknologi införs. Men som Rolling Stones så träffande sagt: ”You can't always get what you want.” Särskilt när det gäller numeriskt kontrollerade datorstyrda maskiner (CNC) menar Kelley och Harrison att teknologins utveckling tvingat fram en utveckling som går stick i stäv med det ovan anförda när det gäller utarmning och kontroll. Bland dem som på senare tid infört denna teknologi har två tredjedelar gällt programmering som utförs av arbetare.
En sista punkt i detta sammanhang gäller utarmningstesens politiska följder. Om man håller fast vid att flexibel produktion leder till en betydande utarmning av arbetsprocessen är det oerhört enkelt att avvisa uppfattningen om att motsättningen mellan arbete och kapital är övervunnen i den flexibla produktionen. Detta försvar av en marxistisk ståndpunkt kan då ske på bekostnad av en annan.
Marx ansåg att lönearbetet ger arbetarklassen såväl medvetenhet om ett universellt ömsesidigt beroende som förutsättningar för att organisera samhället. Marx menade att detta var nödvändiga förutsättningar om arbetarklassen skulle kunna genomföra socialismen. Ju mer man hävdar att arbetarnas kunskaper har utarmats, desto mindre trovärdigt blir påståendet att arbetarklassen kan spela den politiska roll som Marx gav den.[29]
Slutsatsen blir att utarmningsargumentet inte utgör ett adekvat svar på påståendet att arbetsförhållandena i en flexibel produktion inte har avvisat Marx teori. Argumentet kan inte härledas ur kapitalets logik. Det innehåller en ifrågasättbar uppfattning om begreppet kunskap eller kunnande. Det verkar inte empiriskt belagt. Det är dessutom oförenligt med en av de avgörande förutsättningarna för marxismen.
Om nu utarmningstesen måste avvisas, innebär det då att vi måste acceptera påståendet att en flexibel produktion försonar arbete och kapital? Innan vi drar denna slutsats måste vi närmare undersöka Marx uppfattning om förhållandet mellan kapital och lönearbete. Marx sammanfattade det i tesen att det fanns en grundläggande intressemotsättning mellan arbete och kapital. Denna tes måste nu vidareutvecklas.
Uppfattningen att förhållandet mellan arbete och kapital grundas på en fundamental intressemotsättning kan tolkas som likvärdig med påståendet att ett strukturellt tvång, exploatering och reell underordning under en främmande makt med nödvändighet tenderar att uppstå i det kapitalistiska produktionssättet.
Det är med nödvändighet så, ansåg Marx, att i ett samhälle med generellt varuutbyte så tenderar det att bildas en klass som har tillräckligt med resurser för att köpa både produktions- och existensmedel. En annan klass tenderar att bildas som saknar dessa resurser. Ur detta assymetriska ägandeförhållande härledde Marx den nödvändiga tendensen till strukturellt tvång. De som saknar tillgång till produktions- och existensmedel tvingas sälja sin arbetskraft till dem som äger produktionsmedel.[30]
Det finns en direkt koppling mellan detta koncept och begreppet exploatering: de som äger och kontrollerar kapital tenderar att tillförsäkra sig om att löneavtalen ger dem utrymme att lägga beslag på det ekonomiska överskott som lönearbetarna skapat. De tenderar med nödvändighet också att genomföra en förändring av arbetsprocessen för att öka arbetarnas produktivitet. Marx kallade denna förändring en övergång från arbetets formella underordnande under kapitalet till ett reellt underordnande under kapitalets främmande makt.
Om den flexibla produktionen ska kunna avskaffa motsättningen mellan arbete och kapital måste den också avskaffa det strukturella tvånget, utsugningen och arbetets reella underordnande under ett främmande kapital. En annan marxistisk strategi för att kunna utmana den flexibla produktionens försvarare är att visa att detta inte är möjligt.
1. När det gäller det strukturella tvånget förespråkar den flexibla produktionens försvarare att en viss del av de anställda skall a en garanterad anställningstrygghet. Därigenom kan man säga att det strukturella tvånget minskar i så måtto att de inte längre dagligen har hotet om arbetslöshet hängande över sig. Men det finns en rad invändningar. För det första har den flexibla produktionsmodellen visat sig vara mer produktiv än den fordistiska, och därför har de företag som redan från början utnyttjat den teknologi och organisation som hänger samman med den gjort stora vinster.
Det är inte någon större uppoffring att erbjuda anställningstrygghet för anställda i företag som går i bräschen för mer vinstgivande teknologier och organisationsformer. Men i takt med att innovationerna blir allmänt spridda förlorar de nydanande företagen sina övervinster. När allt fler inför den flexibla produktionsmodellen och vinsterna blir lägre kan det leda till avskedanden — då gäller inga garantier om anställningstrygghet. Med andra ord hänger den anställningstrygghet som den flexibla produktionens försvarare talar om oupplösligen samman med att detta produktionssystem bygger på tillfälliga konkurrensfördelar som de som först utnyttjar nya innovationer har. Och om det är så kan man heller inte säga att en grundläggande förändring av förhållandet mellan arbete och kapital har ägt rum.[31]
För det andra minskar en livslång garanti om arbete inte det strukturella tvånget lika mycket som det förändrar det sätt på vilket det verkar. I stället för att arbetaren saknar tillgång till produktions-och existensmedel, vilket tvingar honom eller henne att arbeta för den ena eller andra kapitalägaren, tvingar just detta henne att fortsätta arbeta för samma kapitalägare.[32] Det flexibla produktionssystemet tillåter inte den anställde att byta arbetsgivare, vilket tom de ihärdigaste försvararna erkänner:
”Ett väl fungerande lagarbete kvalificerar arbetaren för ett ännu bättre samarbete inom laget, men gör det samtidigt svårare att lämna det. Därför finns det en fara för att de anställda [kan] känna sig fångade i den magra organisationens fälla.”[33]
De erbjuder ingen annan lösning på detta problem än det vaga uttalandet om att ”företagen i västvärlden, om de ska bli 'magra', noggrannare måste tänka igenom personalorganisationen och möjligheterna till bättre arbetsuppgifter än vad vi tror att de gjort hittills”.[34]
I Japan har problemet ”lösts” genom att det i praktiken inte är möjligt att ta anställning hos någon annan arbetsgivare. Det visar sig i slutänden att det inte är arbetsförhållandena, anställningstryggheten och vinstdelningen som ligger till grund för lojaliteten hos de lönearbetande i Japan. Än viktigare är det faktum att den arbetare som lämnar ett företag automatiskt startar från botten i löneskalan i det nya företaget, därför är det meningslöst att ”hoppa från ena stället till det andra”. Är det verkligen så klart att Marx begrepp strukturellt tvång inte är tillämpbart här?[35]
Men låt oss för sakens skull ändå anta att det strukturella tvånget har minskat för dem som garanterats livslång anställningstrygghet. Inte heller då vore det felaktigt att dra slutsatsen att det strukturella tvånget minskat för arbetarklassen som helhet. I de fall som försvararna av den flexibla produktionsmodellen drar upp är det bara en liten andel av arbetarna (den ”hårda kärnan”) som erbjuds denna förmån, medan en mycket större periferi av de anställda inte får det. I Japan erbjuds t ex mindre än en tredjedel av de anställda livslång anställningstrygghet enligt Parker och Slaughter. Price menar att andelen uppgår till 20-25 procent.[36]
Oavsett den exakta andelen, kan den lika gärna minska med tiden. Även utan avskedanden kommer antalet arbetstillfällen i ”kärn”-företagen att minska pga utslagning när den ökade produktiviteten leder till att efterfrågan på marknaden har dämpats. Den underliggande tendensen är ett ökande antal arbetare som arbetar deltid eller tar tillfälliga jobb, där arbetsgivaren har ”flexibiliteten” att anställa eller avskeda dem efter eget gottfinnande. Även om den enskilde arbetaren vinner på anställningstryggheten, kan den försämras för hela löntagarkollektivet. För kollektivet kan det strukturella tvånget ökas inte minskas — genom den flexibla produktionen.
2. Marx definition av den kapitalistiska exploateringen innehåller två element.
För det första inbegriper den produktionen av ett mervärde som är större än det som arbetarna får tillbaka i form av lön. För det andra lägger en främmande makt, kapitalet, beslag på detta mervärde, i stället för att det bli kvar i händerna på det löntagarkollektiv som skapade det.
Det råder inget tvivel om att den flexibla produktionen ökar mervärdet. Hela poängen med ”mager” produktion är att producera mer med mindre, dvs att öka den ekonomiska vinsten per anställd. Detta är per definition samma sak som att öka exploateringsgraden.
Det faktum att en del av lönen i den flexibla produktionen faller under rubriken ”vinstdelning” gör inte begreppet utsugning mindre tillämpbart. I själva verket förses den flexibla produktionsmodellen med en mekanism som ökar utsugningsgraden när den ekonomiska tillväxten avtar.
”I japanska företag får de anställda på alla nivåer en stor del av sin ersättning upp till en tredjedel — i form av bonus.” [37]
Oavsett om det beror på en ekonomisk lågkonjunktur eller allt lägre övervinster pga att allt fler får tillgång till nya innovationer, kan den löneandel som faller under ”vinstdelning” snabbt försvinna.
Såvida inte företagets priser sjunker i samma takt, ökar exploateringsgraden automatiskt.
Det andra elementet i det marxistiska exploateringsbegreppet håller måttet även i den flexibla produktionsmodellen. Trots allt tal om arbetarnas deltagande i grupperna, trots alla moralpredikningar som fördunklar skillnaderna mellan företagsledning och anställda, är det fortfarande ett avgrundsdjup mellan de beslut som de anställda deltar i och de som företagsledningen själv tar.
Syftet med deltagandet i arbetsgrupper är att ta tillvara idéer om hur de anställdas produktivitet ska förbättras. För att uppnå detta går företagsledningen med på vissa eftergifter i statusfrågor (t ex avskaffas de separata lunchrummen för arbetare och tjänstemän eller företagsledningens särskilda parkeringsplatser).
Men det skiljer ändå världar åt mellan detta och att låta arbetarna demokratiskt bestämma hur det mervärde som de anställda skapar ska fördelas. Med detta i minne förlorar alla argument om att Marx exploateringsbegrepp inte har en plats i den flexibla produktionens epok sin giltighet.
3. Nu återstår frågan om arbetets reella underordning under ett främmande kapital. I detta sammanhang måste vi återvända till frågan om utarmningen av arbetsinnehållet. Det finns inget enkelt samband mellan flexibel produktion och en reell minskning av de anställdas yrkeskunnande. Stora delar av löntagarkollektivet har fått sina arbeten utarmade genom denna organisering av produktionen. Arbetets reella underordning under det främmande kapitalet är ett förhållande som lever kvar för de arbetare vars arbeten urholkas i det flexibla produktionssystemet.
Det finns fyra anledningar att tro att så är fallet.
För det första leder både kaizen och införandet av nya, icke värdeskapande uppgifter i produktionen (s k mångkunnighet) till samma resultat: ett hyperintensivt arbete. Där arbetsprocessen i traditionella tillverkningsindustrier sysselsatte den erfarne arbetaren under i genomsnitt 45 sekunder per minut, är motsvarande tal i fabriker med flexibel produktion 57 sekunder.[38]
Arbetarna på Toyotas monteringsliner i Japan sägs göra 20 rörelser på 18 sekunder eller sammanlagt 20 600 rörelser per arbetsdag.[39] Följden blir en stressnivå som hotar såväl den fysiska som psykiska hälsan. I extrema fall kan den leda till karoshi, ”plötslig död förorsakad av överansträngning”. [40]
Även de starkaste förespråkarna för flexibel produktion erkänner utan omsvep att jakten på maximal produktion till så låga löner som möjligt ökar de anställdas stress. Denna ökning är inte bara en oavsiktlig biprodukt. Själva poängen med just-in-time-produktion är att maximera stressnivån, eftersom allt annat representerar något ”för mycket” som kan göras ”magert”.[41]
Den flexibla produktionens försvarare anser att utmaningen att ständigt komma på allt kreativare sätt att producera mer med färre människor fullständigt kompenserar stressökningen.[42] Kanske, kanske inte. Men poängen här är just att detta är det samma som arbetets verkliga underordnande under det främmande kapitalet, som Marx beskrev det. Den underliggande strukturen i arbetsprocessen bestäms fortfarande av kapitalet, även när de arbetande uppmuntras att delta i den förberedande utformningen och senare förbättringar processen.
För det andra minskar det flexibla produktionssystemet med dess grupper och rotationer väsentligen avtal, befattningsbeskrivningarna och senioritetssystemets betydelse. Det lämnar fritt fält för företagsledningen att efter eget behag förändra arbetsuppgifterna. De som företagsledningen anser ha ”attitydproblem” (t ex de som krävt att skyddsföreskrifterna ska följas) kan förflyttas till de värsta jobben i fabriken, tills de tvingas sluta.
Avskaffandet av arbetsbeskrivningar och skyddsföreskrifter gör det också omöjligt för arbetare att gå över till ett mindre fysiskt och psykiskt krävande jobb när de blir äldre. En ”livstids”-garanti om ett arbete innebär litet om det handlar om ett jobb som inte kan utföras av den som fyllt femtio eller sextio år.[43] Även här är det rimligt att anta att arbetet underordnas en främmande makt.
För det tredje finns det i allmänhet ingen personalövertalighet för att kompensera frånvaron. Om en arbetare är borta stressas hans eller hennes gruppkamrater ännu mer. Allas ögon riktas mot den som inte är på jobbet, också mot den som är sjuk eller är hemma och vårdar en sjuk familjemedlem.[44] Denna utformning av arbetsprocessen gynnar tydligt kapitalets intressen på de anställdas bekostnad.
För det fjärde är det sant att produktionssystem baserade på just-in-time bara kan fungera när de anställda är engagerade och uppmärksamma. Det är emellertid för tidigt att dra slutsatsen att företagsledningen därför måste ta hänsyn till de anställdas intressen i själva produktionen. Rädslan för bestraffning kan också a arbetarna att visa engagemang och uppmärksamhet. Den som inte hinner med i det löpande bandets tempo utsätts för ledningens uppmärksamhet och påtryckningar, minskade förmåner, oönskade nya uppgifter och kanske disciplinära åtgärder.[45]
För att undvika detta arbetar många arbetare under rasterna eller kommer för tidigt tillbaka, arbetar gratis för att slippa de bestraffningar som följer om det blir stopp i just-in-time-systemet. Inte heller här verkar arbetsprocessen vara strukturerad på ett sätt som rimmar med arbetarnas intressen. Det är mycket rimligare att anta att de anställda har underordnats under ett kapital som uppträder som en främmande makt, även om arbetet inte har utarmats.
”Det är möjligt att få kvalificerade arbetare utan att företagsledningen förlorar den centrala processkontrollen.”[46]
Den fråga som står på spel handlar inte om huruvida flexibel produktion gör det bättre för vissa arbetare eller ej. För det gör den. En del arbetare är mindre utsatta för arbetsmarknadens upp- och nedgångar och tvivelsutan berikas arbetslivet för andra.
Kärnfrågan är vilken uppfattning man har om förhållandet mellan lönearbete och kapital. Den flexibla produktionsmodellen minskar inte utsattheten på en osäker arbetsmarknad för den stora majoriteten arbetare. Och alla arbetare utsätts i denna modell för en ökad exploatering och arbetets reella underordning under kapitalet som främmande makt. Ett strukturellt tvång på arbetsmarknaden, exploatering och en reell underordning var de tre särdrag som kännetecknade kapital och arbete i Kapitalet.[47]
En övergång till ett flexibelt produktionssystem har inte gjort denna aspekt av Marx teori irrelevant. Det är fortfarande riktigt att säga att den sociala relationen mellan kapital och arbete i grunden är antagonistisk.
Vad innebär detta praktiskt? Det är helt uppenbart att arbetande män och kvinnor måste vara beredda att kämpa för att försvara sina egna intressen. Detta pekar i sin tur på behovet av att bilda (eller behålla) organisationer som effektivt kan delta i denna kamp. Det finns ett tydligt behov av oberoende arbetarorganisationer som kontrolleras av de arbetande själva. Eftersom motsättningen mellan arbete och kapital inte upphört är det absolut lika nödvändigt att gå emot företagsvänliga eller ”gula” fackföreningar som innan.
Detta för oss fram till frågan om hur fackföreningarna ska organisera sig. När ledningen för flexibla produktionsföretag över huvud taget tvingas konfronteras med fackföreningar föredrar den absolut fabriker med en enda fackförening. Sayer och Walker kommenterar att detta i sig inte nödvändigtvis är dåligt:
”Förutsatt att detta inte leder till företagsvänliga fackföreningar, har fabriker med bara en enda fackförening åtminstone en möjlighet att övervinna den splittring inom löntagarkollektivet som fabriker med flera olika fackföreningar har. De traditionella organisationsformerna representerar sannerligen inte någon guldålder för de anställda, även om de stått mycket starkare än nu, för det var en mycket selektiv och ambivalent styrka, som uttalat ledde till splittring bland de anställda, i synnerhet mellan män och kvinnor.”[48]
Problemet är att fabriker med bara en fackförening själva ”aktivt kan skapa splittring bland de anställda” också när fackföreningarna inte är företagsvänliga. De kan spela ut grupper av arbetare på olika fabriker inom samma företag mot varandra. Och de kanske inte förenar arbetarna i ”kärnföretagen” med dem ute i samma företags ”periferi”, även om deras öde kan hänga intimt samman. Om kärn- och periferiföretag har olika köns-, ras-, etnisk eller nationalitetssammansättning kan företag med en enda fackförening göra denna splittring bestående.
Arbetarna måste organisera sig i samma omfattning som kapitalet. Detta innebär att den grundläggande organisationsenheten inte kan vara ett enskilt företag. Eftersom kapitalet är organiserat i ett sammantvinnat nät av företag, måste arbetarorganisationerna förena arbetare på monteringsfabrikerna med dem som anställs av underleverantörer och återförsäljare. Och eftersom kapitalet är globalt organiserat måste arbetarrörelsens organisationer också bli verkligt internationella.
Vilka frågor står på dagordningen för arbetarorganisationerna? Ett konservativt försvar av den gamla fordistiska modellen är ingen hållbar strategi. Den tillfredsställer inte arbetarnas behov, och därför är det inte särskilt troligt att en massomfattande arbetarrörelse plötsligt kommer att slåss för att införa den igen. Men innebär det att arbetarrörelsen borde sluta upp bakom övergången till flexibel produktion och försöka förändra den i progressiv riktning?[49]
Det kraftfullaste argumentet mot detta står Anna Pollert för. Enligt henne legitimerar användningen av begreppet ”flexibilitet” företagsledningens strävan att splittra arbetarrörelsen och avreglera arbetsmarknaden. Det drar också uppmärksamheten från frågor som kapitalets internationella rörelse, kapitalkoncentrationen och fördelningen av välståndet i samhället. Hon anser att arbetarrörelsen och de som stöder sig på den borde avstå ifrån att över huvud taget använda detta språkbruk. Pollert har givetvis rätt i att försvararna av den flexibla produktionen ute i företagen använder begreppet på det viset. Och många av dem som antas dela ett ”vänster”-perspektiv i förhållande till den flexibla produktionen gör sig skyldiga till samma sak, vilket Simon Clarke utförligt visat. Men av detta följer inte nödvändigtvis att konceptet flexibel produktion fullständigt måste förkastas.
Det blir kanske lättare med följande analogi. I dag används ordet ”demokrati” för att legitimera en situation i vilken de som har den ekonomiska makten kan utöva ett oproportionerligt inflytande över den politiska processen. Ändå drar inte de som fördömer detta tillstånd slutsatsen att vi inte ska använda det ordet mer.
En politisk kamp innefattar oftast också en lingvistisk kamp om de ord som används i vardagsspråket — ordet ”demokrati” kan ges en helt annan innebörd, där ett oproportionerligt stort politiskt inflytande som beror på ekonomisk makt betraktas som något i grunden odemokratiskt. I dag används orden ”flexibel produktion” för att legitimera en flexibilitet som bara gäller kapitalet. Men två invändningar visar att ordet kan definieras annorlunda.
För det första är många av de centrala aspekterna i den flexibla produktionsmodellen mycket positiva ur arbetarrörelsens synvinkel, exempelvis den vikt som läggs vid kvalitetsprodukter, minimerat slöseri och tillvaratagandet av arbetarnas intelligens. För det andra kan den flexibla produktionsmodellen i sin förlängning få följder som kommer att förvåna dess anhängare inom företagen. Samma skribenter som insisterar att flexibiliteten förutsätter att motsättningen på arbetsplatserna kan överbryggas. Vilka villkor måste i så fall vara uppfyllda innan vi verkligen kan säga att arbetsförhållandena inte längre är antagonistiska? Mer specifikt, vad krävs för att det strukturella tvånget, exploateringen och underordnandet under en främmande makt ska upphöra? Svaret innehåller åtgärder som exempelvis:
* ett direkt tillgodoseende av vissa grundläggande behov.
* garanterad inkomst för att uppnå en minimal levnadsnivå.
* rätten till arbete.
* arbetarnas självstyre.[50]
Det strukturella tvång som arbetarna ställs inför på den kapitalistiska arbetsmarknaden beror på att de inte har tillgång till existens- och produktionsmedel. Ett direkt tillgodoseende av vissa grundläggande behov och en garanterad inkomst för att uppnå grundbehoven förutsätter tillgång till existensmedlen. Rätten till arbete innebär tillgång till produktionsmedlen. På så vis upphävs det strukturella tvånget.
Arbetarnas självstyre kan institutionaliseras på många olika sätt. En möjlighet är direkt demokrati, i vilken hela löntagarkollektivet röstar i varje enskilt beslut som fattas inom företaget. En annan är att valda representanter fattar besluten. Det är också möjligt att kombinera både direkt och representativ demokrati i företaget: Exempelvis kan hela löntagarkollektivet delta i de övergripande strategiska besluten, medan de dagliga besluten om hur företaget ska styras överlämnas till valda representanter. I vilket fall måste de beslut som gäller den del av det ekonomiska överskottet som förblir i företaget antingen kontrolleras direkt av dem som producerat vinsten, eller av dem som de utsett som ekonomiskt ansvariga. Därigenom saknas en nödvändig förutsättning för exploateringen.[51]
I alla dessa varianter är de arbetande varken formellt eller reellt underordnade under någon främmande kraft i arbetsprocessen. Antingen fattar arbetarna själva beslut om hur arbetsprocessen ska organiseras, eller också tas de av representanter som de själva vak. Oavsett hur utgör demokratiseringen av arbetsplatsen en institutionell mekanism som garanterar att arbetsprocessen struktureras på ett sätt som överensstämmer med arbetarnas intressen.[52]
Det är möjligt att hela löntagarkollektivets yrkesskicklighet trots allt ökar genom övergången till flexibel produktion under kapitalismen. Men försvararna av det systemet tar miste när de drar slutsatsen att detta innebär att den grundläggande motsätning mellan arbete och kapital som Marx påvisat tillhör det förflutna. Strukturellt tvång, exploatering och arbetets reella underordning under kapitalet lever kvar i det flexibla produktionssystemet. Och så länge det är så är förhållandet mellan arbete och kapital i sig antagonistiskt. För att komma bort från denna grundläggande motsättning krävs en institutionell förändring som är mycket mer långtgående än den som förespråkas av de ”nya kapitalistiska utopisterna”. Det förutsätter en övergång till socialismen.
Översättning & redigering: Lars Gus Kaage
[1] Piore M och Sabel C, The Second Industrial Divide, New York 1984.
[2] 1 artikeln används det amerikanska ordet ”deskilled”, vilket är svårt att hitta en svensk motsvarighet till. Jag har valt att översätta ordet på två sätt: en arbetare kan vara outbildad, oskolad eller okvalificerad; en arbetsuppgift utarmas på sitt arbetsinnehåll ö.a.
[3] Williams K, Cutler T, Williams J och Haslan C, ”The End of Mass Production”, Economy and Society, vol 16, nr 3, ss 404-439.
[4] Froebel F, Heinrichs J och Kreye O, The New Industrial Division of Labour: Structural Unemployment in Industrialized Countries and Industrialization in Developing Countries. Cambridge (USA) 1980.
[5] Womack, J P, Jones D och Roos D, The Machine That Changed the World: The Story of Lean Production. Cambridge MA 1990 s 278; Freeman C, ”Japan: A New Systern of Innovation?” i Dosi G, Freeman R, Nelson R, Silverberg G och Soete L eds,. Technical Change and Economic Theory, London 1988; Kenny M och Florida R, Beyond Mass Production: The Japanese System and Its Transfer to the U.S., Oxford 1993; Sayer A och Walker R, The New Social Economy, Oxford 1992; Juergens, U ”The Transfer of Japanese Management Concepts in the International Automobile Industry” i Wood S ed, The Transformation of Work?, London 1989.
[6] Sayer och Walker visar helt riktigt att begreppet ”flexibel produktion” kan vara missvisande. I vissa avseenden och sammanhang kan fordismen vara mer ”flexibel” än detta nya alternativ. Ett exempel är när slutmontering och underleverantörer står fristående från varandra; det kan ofta skapa ett större manöverutrymme än när de är nära förenade. Ändå återkommer försvararna av denna modell i affärstidningarna gång efter annan till att det kommer att öka den totala flexibiliteten. Eftersom begreppet är så etablerat i litteraturen har jag bestämt mig för att behålla det här. Se Sayer A och Walker R, a.a..
[7] Smith T, The Logic of Marx's Capital, Albany 1990; Dialectical Social Theory and Its Critics, Albany 1992; ”Marx's Capital and Hegelian Dialectical Logic”, i Moseley (1993).
[8] Hoerr J, Pollock M och Whiteside D, ”Management Discovers the Human Side of Automation” i Forester J, ed, Computers and the Human Context, Cambridge 1989 s 362.
[9] Warner T ”Information Technology as a Competetive Burden” i Forester a.a. s 276.
[10] Ohno, T, Toyota Production Systems, Cambridge 1988; Maleki R, Flexible Manufacturing System, New York 1991.
[11] Dertouzox M, Lester R, Solow R and the MIT Commission on Industrial Productivity, Made in America: Regaining the Productive Edge, Cambridge 1991, s 53.
[12] Imai M, Kaizen, Cambridge 1986.
[13] Koike K, Understanding Industrial Relations in Japan, New York 1988.
[14] Hirschborn L, Beyond Mechanization: Work and Technology in the Post-Industrial Age. Cambridge 1984, Bessant J och Chisholm A, ”Human Factors in Computer-integrated Manufacturing” i Forester a.a. s 314; Schumann M, Baethge-Kinsky V, Neumann U och Springer R, ”The Spread of the New Model of Production - A Halting Transformation of the Structures of Work i Manske F och Wolf H, eds, ”The Future of Industrial Work in Changing Capitalism”, Special issue of the International Journal of Political Economy, vol 20 nr 4, s 18.
[15] Aoki M, Information Incentives and Bargaining in the Japanese Economy, Cambridge 1988.
[16] Hoerr a.a. s 364.
[17] Sayer a.a.
[18] Shimada H och MacDuffie J, Industrial Relations and 'Humanware', Cambridge 1986.
[19] Womack J P, Jones D och Roos D, a.a. S 102.
[20] Braverman H, Labor and Monopoly Capital, New York 1974, s 79-82. På svenska Arbete och Monopolkapital, Stockholm 1982.
[21] Shaiken H, Work Transformed: Automation and Labor in the Computer Age. New York 1985, s 293.
[22] Hoerr a.a. 5 358.
[23] Ibid s 360.
[24] Ibid s 359.
[25] Parker M och Slaughter J, Choosing Sides: Unions and the Team Concept, Boston 1988, Part III.
[26] Adler P, ”Automation, Skill and the Future of Capitalism” i Berkeley Journal of Sociology, vol XXXIII. 1988.
[27] Zuboff S, In the Age of the Smart Machine: The Future of Work and Power, New York 1988.
[28] Åtminstone detta är en gemensam ståndpunkt hos Adler P, ”Automation and Skill: New Directions” International Journal of Technology Management, vol 2 1987; Adler a.a.1988; Adler P och Borys B, ”Automation and Skill: Three Generations of Research on the NC Case” i Politics and Society, vol 17 nr 3 1989; Spenner K ”Deciphering Prometheus. Temporal Changes in the Skill Level of Work”, American Sociological Review vol 48 1983; samt författaren i Wood S, The Degradation of Work?, London 1982.
[29] Adler P, ”Marx, Machines and Skill” i Technology and Culture, vol 31 nr 4 1990.
[30] Begreppet ”strukturellt tvång” används för att påvisa skillnaden gentemot det direkta tvång som utövas när en individ tvingar en annan att göra det han eller hon vill under hot om fysiskt eller psykiskt våld. Strukturellt tvång innebär inte att de som äger och kontrollerar kapitalet när väl ett löneavtal har slutits nödvändigtvis tenderar att utöva ett öppet tvång i själva produktionen. De kan lika gärna försöka få sina anställda att frivilligt gå med på eftergifter genom bättre arbetsuppgifter, högre löner osv. Det faktum att de anställda är medgörliga innebär inte att det inte finns en grundläggande motsättning mellan arbete och kapital. I koncentrationslägren har löften om privilegier för fångarna ofta lett till att de frivilligt fogat sig i lägerreglerna. Ändå skulle ingen dra slutsatsen att de grundläggande intressena mellan vakter och fångar sammanfallit.
[31] ”Vad händer när 'magra' producenter... möts av kraftiga ekonomiska konjunktursvängningar...? En direktör från General Motors svarade: 'När de japanska (läs 'magra') producenterna möter dessa gigantiska marknadssvängningar blir de snabbt lika medelmåttiga som vi. De kommer att bli tvungna att avskeda till höger och vänster, såväl arbetare som underleverantörer /.../ Vi är inte helt säkra, men vi tror att detta är en viktig fråga...” (Womack a.a. ss 249-250.) Sett till hur viktigt ämnet är den sista meningen anmärkningsvärt luddig. Dataindustrin är ett bra exempel på hur företag som en gång gav en läpparnas bekännelse till att ”aldrig avskeda” (IBM, DEC) övergav den inriktningen så snart övervinsterna försvann.
[32] Kumazawa M och Yamada J, ”Jobs and Skills under the Lifelong Nenko Employment” i Wood S ed, The Transformation of Work? London 1989.
[33] Womack a.a. s 251; se även Adler a.a. 1988 s 28; Parker och Slaughter a.a. s 79.
[34] Womack a.a. s 251.
[35] Parker och Slaughter a.a. s 60.
[36] Price J, ”Workers Are Put Second in Japan's Economy” i Labor Notes, June 1992; lägg märke till att ras- och könsfaktorer spelar en stor roll när det gäller att avgöra om vilka arbetare som tillhör ”kärnan” respektive periferin. Se Murray F, ”The Decentralisation of Production - the Decline of the MassCollective Worker? i Capital and Class nr 19 1983; Murray F, ”Flexible Specialisation in the 'Third Italy'” i Capital and Class nr 33 1987; Sayer A, ”New Developments in Manufacturing”, Capital and Class nr 30 1986; Jenson J, ”The Talents of Women, the Skills of Men: Flexible Specialisation and Women” i Wood a.a. 1989.
[37] Womack a.a. s 250.
[38] Adler P ”The 'Learning Bureaucracy': New United Motor Manufacturing, Inc” i Staw B och Cummings L eds, Research in Organizational Behavior, Greenwich'CT 1992, s 42
[39] Watanabe B, ”Sudden Death From Overwork” i Labor Notes, juni 1992.
[40] Enligt den frivilliga medborgargruppen Karoshi Dial tro hade omkring i 500 fall av karoshi rapporterats i juni 1990 (Watanabe B a.a.). Det är uppenbart att garantierna om livstidsanställning innebär litet om arbetsrelaterad fysisk utmattning och mental anspänning leder till försämrad hälsa.
[41] Tomaney J, ”The Reality of Workplace Flexibility” i Capital and Class, nr 40 1990.
[42] Womack a.a. s 101.
[43] Eftersom de flesta arbeten vid löpande bandet är så krävande i de traditionella bilfabrikerna, betraktar arbetarna de 'eftersträvansvärda jobben vid sidan av banan som en sorts trygga arbeten. Om de inte hinner med tempot när de blir äldre, kan de hoppas att de har tillräckligt många anställningsår för att få välja ett jobb som passar deras förmåga. [I fabriker med flexibel produktion] finns det inga sådana jobb.” Ur Parker och Slaughter, a.a., s 105.
[44] Ibid s 22.
[45] Ibid s 18.
[46] Ibid s 23.
[47] Manske F, ”The End of Taylorism – or its Transformation? From Spot Control to Systematic Control of the Production Process” i Manske F och Wolf H a.a. s 75.
[48] Sayer och Walker a.a. s 189.
[49] Rustin M, ”The Politics of Post-Fordism: Or, The Trouble with 'New Times'” i New Left Review, nr 175 s 1989, s 60; 74ff.
[50] Elson, D, ”Market Socialism or Socialization of the Market?” i New Left Review nr 172 1988. (Artikeln finns även översatt till svenska i tidskriften Zenit. ö.a.)
[51] Givetvis måste en kombination av direkt och representativ demokrati ge löntagarkollektivet kontrollen över den del av vinsten eller överskottet som går utanför just det företag som det producerades på.
[52] Detta innebär inte nödvändigtvis att arbetstakten aldrig kommer att ökas. Delar av löntagarkollektivet kan i demokratisk ordning fatta beslut om att de föredrar en kortare arbetsdag med mer intensivt arbete framför en längre arbetsdag med en lugnare arbetstakt.